I går (5/12) hade Svenska Dagbladet en artikel med flera nya uppgifter om brottsutredningen efter det misslyckade attentatet i Stockholm i december 2010, då det enda dödsoffret blev bombsprängaren själv, som dog på Bryggargatan. Den artikeln är ett praktikfall som visar betydelsen av den grundlagsskyddade meddelarfrihet som är en del av svensk tryckfrihet.
Om detta skriver jag i dag på ledarsidan i Eskilstuna-Kuriren, och slutet av den artikeln är så här:
" Det som Svenska Dagbladet rapporterade i går var i viktiga delar okänt tidigare, därför att det var mörklagt av sekretess. Driften att hemlighålla sådant som utreds är ofta alltför stark.
Enligt SvD:s uppgifter är det ett tiotal personer med tystnadsplikt som, med stöd av Tryckfrihetsförordningens meddelarfrihet och skydd för pressens källor, har gjort det möjligt för allmänheten att ta del av de intressanta uppgifterna. Och precis dessa regler som gjort det möjligt för SvD att meddela nyheten hör – bör det också noteras – till de delar av svensk öppenhet och pressfrihet som oftast angrips av mörkläggningens vänner.
Sekretessen i brottsutredningar är dessbättre inte, med starkt begränsade undantag, av det kvalificerade slag som väger tyngre än meddelarfriheten. Mycket väsentlig samhällskunskap och nyheter av betydande allmänintresse kan komma fram till läsare och väljare tack vare detta svenska grundlagsskydd, som försvarar anonymiteten hos pressens källor och lägger ansvaret på – i detta fall – Svenska Dagbladets ansvarige utgivare. "
*
Hela artikeln finns på tidningens hemsida, på den här adressen.
tisdag 6 december 2011
tisdag 29 november 2011
Ilska och rättskänsla är inte samma sak
Rätten att vara oresonligt arg, visa sin upprördhet, och skälla på invanda hatobjekt tycks vara starkt känd. Om detta skriver jag i Eskilstuna-Kuriren i dag (29/11). Den tycks vara så starkt känd att den dränker förmågan att utnyttja en annan rätt vi har - nämligen att tänka efter:
" ... Det är ju inte mot lagen att vara arg, och visa vrede i tal och skrift. Lagen tillåter det allra mesta, och så skall det vara. Yttrandefrihetens lagliga gränser är vida, men långt innan dess stöter man på gränser för takt och ton, sans och balans.
Förväxla inte vrede med rättskänsla. Det skrev en klok man, som betydde mycket för demokratisk samtalskultur i Sverige. Hans Larsson var lärare på folkhögskola och blev professor i filosofi, där han aktade sig för storstilade systembyggen men intresserade sig för psykologi och dialog.
Han påverkade en hel generation i folkrörelser och partier, mest inom liberalism och arbetarrörelse. ... När extremism och kris hade fört Europa mot avgrunden varnade den lågmälde Hans Larsson för förväxlingen av vrede med rättskänsla. Nog behövs å ena sidan ofta ett mått av upprördhet för att opinion ska vakna och reformer bli gjorda. Då kan vrede ge eftertryck åt rättskänslan.
Men en oresonlig vrede, den flammande ilskan som inte lämnar plats för frågor, nyanser och andras argument, den är något annat. Vredespassionen har satt fula spår i världshistorien, liksom dagligen i vardagslivet, skrev Hans Larsson. "
Så är det idag med, fortsätter jag i artikeln i E-K:
" Vrede över påstådda eller verkliga orättvisor går så ofta ut på att den egna gruppen ska ha, utan hänsyn till andra. Eller som ilskan i grekiska demonstrationer, först lever man av underskott och skattefusk. När krediten är slut låter man vreden svalla över att andra inte vill betala för att det ska fortsätta.
Än farligare är vrede mot dem som är annorlunda, det korta steget före hatet, med rashatet i nästa kliv.
När kris och extremism åter kastar skuggor över Europa är ilskan en farlig kompass att navigera med. I missnöjets och grupphatets politik är det vrede, förakt och syndabockstänkande som föser rättskänslan åt sidan. "
Hela artikeln i Eskilstuna-Kuriren finns på tidningens hemsida på den här adressen.
" ... Det är ju inte mot lagen att vara arg, och visa vrede i tal och skrift. Lagen tillåter det allra mesta, och så skall det vara. Yttrandefrihetens lagliga gränser är vida, men långt innan dess stöter man på gränser för takt och ton, sans och balans.
Förväxla inte vrede med rättskänsla. Det skrev en klok man, som betydde mycket för demokratisk samtalskultur i Sverige. Hans Larsson var lärare på folkhögskola och blev professor i filosofi, där han aktade sig för storstilade systembyggen men intresserade sig för psykologi och dialog.
Han påverkade en hel generation i folkrörelser och partier, mest inom liberalism och arbetarrörelse. ... När extremism och kris hade fört Europa mot avgrunden varnade den lågmälde Hans Larsson för förväxlingen av vrede med rättskänsla. Nog behövs å ena sidan ofta ett mått av upprördhet för att opinion ska vakna och reformer bli gjorda. Då kan vrede ge eftertryck åt rättskänslan.
Men en oresonlig vrede, den flammande ilskan som inte lämnar plats för frågor, nyanser och andras argument, den är något annat. Vredespassionen har satt fula spår i världshistorien, liksom dagligen i vardagslivet, skrev Hans Larsson. "
Så är det idag med, fortsätter jag i artikeln i E-K:
" Vrede över påstådda eller verkliga orättvisor går så ofta ut på att den egna gruppen ska ha, utan hänsyn till andra. Eller som ilskan i grekiska demonstrationer, först lever man av underskott och skattefusk. När krediten är slut låter man vreden svalla över att andra inte vill betala för att det ska fortsätta.
Än farligare är vrede mot dem som är annorlunda, det korta steget före hatet, med rashatet i nästa kliv.
När kris och extremism åter kastar skuggor över Europa är ilskan en farlig kompass att navigera med. I missnöjets och grupphatets politik är det vrede, förakt och syndabockstänkande som föser rättskänslan åt sidan. "
Hela artikeln i Eskilstuna-Kuriren finns på tidningens hemsida på den här adressen.
torsdag 17 november 2011
Italiens politiska kris är ännu värre än den ekonomiska
Italien och Grekland har fått nya regeringar, som direkt följd av den ekonomiska krisen. I Grekland har enstaka högerministrar - totalt endast tre, från två partier - tagit på sig ministerposter som är perifera i förhållande till ekonomisk politik och krisåtgärder.
Socialdemokratiska PASOK bär fortfarande det mesta av bördan medan det förment "moderata" Nea Demokateia - kriminellt oansvariga enligt en uppmärksammad förkastelsedom från Sveriges Anders Borg - håller sig vid sidan så gott det går. Det var också under dessa "moderater" som Grekland förfalskade sina statsräkenskaper.
Både Grekland och Italien skulle behöva verklig socialliberalism, deras eländiga högerborgerliga partier har varit en olycka för båda länderna.
I Italien har det nu blivit en tjänstemannaregering som skall försök få igenom ett krisprogram med hoppande majoriteter. Det är nog det bästa möjliga en tid framåt men i grunden visar det hur djup Italiens politiska kris länge varit, med Berlusconi som ett av symptomen.
I Eskilstuna-Kuriren i dag medverkar jag med en gästkrönika om de nya ministärerna i Grekland och Italien. Slutklämmen är den här:
" Det återstår att se om Monti kan klara sig mer än några få månader med stöd av hoppande majoriteter.
I ett parlamentariskt system är tillfälliga tjänstemannaregeringar inte otänkbara. Finland har haft sådana några gånger. Ifall det bara är så som skiftande majoriteter kan samlas för ett nödvändigt program i ett akut läge kan det gå an. Även svensk grundlag ger utrymme för sådana nödlösningar.
Men parlamentarism är mer än att regeringen inte ska mötas av riksdagens direkta misstroende. Regeringen bör normalt komma ur riksdagen, och väljarna ska i allmänna val ge förutsättningarna för hur regering ska bildas.
Ministären Monti är en följd av att Italiens politiska kris är ännu djupare än den ekonomiska. Sist och slutligen är det väljarna som måste göra bot och bättring och ta ansvar. Vill de slippa katastrof finns nu bara en utväg. De måste rösta fram partier som har vett och ansvar nog att sköta landet, och ge dem tillräckligt med mandat för att de ska ha övertaget över extremister, missnöjeshetsare och önsketänkare. "
Hela krönikan finns att läsa på den här adressen.
Socialdemokratiska PASOK bär fortfarande det mesta av bördan medan det förment "moderata" Nea Demokateia - kriminellt oansvariga enligt en uppmärksammad förkastelsedom från Sveriges Anders Borg - håller sig vid sidan så gott det går. Det var också under dessa "moderater" som Grekland förfalskade sina statsräkenskaper.
Både Grekland och Italien skulle behöva verklig socialliberalism, deras eländiga högerborgerliga partier har varit en olycka för båda länderna.
I Italien har det nu blivit en tjänstemannaregering som skall försök få igenom ett krisprogram med hoppande majoriteter. Det är nog det bästa möjliga en tid framåt men i grunden visar det hur djup Italiens politiska kris länge varit, med Berlusconi som ett av symptomen.
I Eskilstuna-Kuriren i dag medverkar jag med en gästkrönika om de nya ministärerna i Grekland och Italien. Slutklämmen är den här:
" Det återstår att se om Monti kan klara sig mer än några få månader med stöd av hoppande majoriteter.
I ett parlamentariskt system är tillfälliga tjänstemannaregeringar inte otänkbara. Finland har haft sådana några gånger. Ifall det bara är så som skiftande majoriteter kan samlas för ett nödvändigt program i ett akut läge kan det gå an. Även svensk grundlag ger utrymme för sådana nödlösningar.
Men parlamentarism är mer än att regeringen inte ska mötas av riksdagens direkta misstroende. Regeringen bör normalt komma ur riksdagen, och väljarna ska i allmänna val ge förutsättningarna för hur regering ska bildas.
Ministären Monti är en följd av att Italiens politiska kris är ännu djupare än den ekonomiska. Sist och slutligen är det väljarna som måste göra bot och bättring och ta ansvar. Vill de slippa katastrof finns nu bara en utväg. De måste rösta fram partier som har vett och ansvar nog att sköta landet, och ge dem tillräckligt med mandat för att de ska ha övertaget över extremister, missnöjeshetsare och önsketänkare. "
Hela krönikan finns att läsa på den här adressen.
fredag 11 november 2011
Fortsatt oenighet i utredning om Tryckfrihetsförordningens framtid
I torsdags skrev jag i en gästkrönika i den kristna tidningen Hemmets Vän, som ges ut i Örebro, om skillnaderna i tryckfrihetens grundlagsskydd mellan Sverige och andra länder, och om utvecklingen i den utredning om yttrandefrihetsfrågor där ordföranden, som är förre JK, har kommit i minoritet och fått en rad partiers ledamöter emot sig om uppbyggnaden av grundlagarna på detta område.
Hela artikeln finns på nätet på den här adressen. Här följer ett par klipp ur texten:
" Vi måste [numera] ... inför EU-länder med långt mer auktoritära traditioner kunna förklara hur viktig vår från 1766 uppbyggda svenska tryckfrihetsmodell är för oss, som en av
hörnstenarna i vår samhällsordning. Det är då farligt att göra en förändring som kan sprida intrycket att vi förkastat delar av vår tradition och börjat om från början.
I oktober klarnade det att de parlamentariska ledamöterna i den nu pågående utredningen – i
vart fall det stora flertalet – nu vill inrikta arbetet på översyn av nuvarande grundlagar. Olika
tillämpningsproblem och andra frågor ska då lösas inom Tryckfrihetsförordningen
och Yttrandefrihetsgrundlagen, utan systemskifte. ...
... Var konfliktlinjerna kommer att gå när utredningen kommer till mål återstår att se. Men att
ordföranden [, förre JK Göran] Lambertz blivit besviken över att få sådant mothugg från allians- och andra partier är inte oförklarligt. Så som han tillsattes – med direktiv som är djupt oroande
för tryckfrihetsvänner, och med en av den svenska tryckfrihetsmodellens mest profilerade motståndare som ordförande, alltså han själv – är det ju inte konstigt om han trodde sig ha fått grönt ljus från stora moderata maktpartiet att gå hårdhänt fram mot Tryckfrihetsförordningen.
Det är därför värt att lägga märke till att flera av de riksdagsledamöter som nu mest entydigt tagit avstånd från Lambertz planer faktiskt är just moderater. ..."
Hela artikeln finns på nätet på den här adressen. Här följer ett par klipp ur texten:
" Vi måste [numera] ... inför EU-länder med långt mer auktoritära traditioner kunna förklara hur viktig vår från 1766 uppbyggda svenska tryckfrihetsmodell är för oss, som en av
hörnstenarna i vår samhällsordning. Det är då farligt att göra en förändring som kan sprida intrycket att vi förkastat delar av vår tradition och börjat om från början.
I oktober klarnade det att de parlamentariska ledamöterna i den nu pågående utredningen – i
vart fall det stora flertalet – nu vill inrikta arbetet på översyn av nuvarande grundlagar. Olika
tillämpningsproblem och andra frågor ska då lösas inom Tryckfrihetsförordningen
och Yttrandefrihetsgrundlagen, utan systemskifte. ...
... Var konfliktlinjerna kommer att gå när utredningen kommer till mål återstår att se. Men att
ordföranden [, förre JK Göran] Lambertz blivit besviken över att få sådant mothugg från allians- och andra partier är inte oförklarligt. Så som han tillsattes – med direktiv som är djupt oroande
för tryckfrihetsvänner, och med en av den svenska tryckfrihetsmodellens mest profilerade motståndare som ordförande, alltså han själv – är det ju inte konstigt om han trodde sig ha fått grönt ljus från stora moderata maktpartiet att gå hårdhänt fram mot Tryckfrihetsförordningen.
Det är därför värt att lägga märke till att flera av de riksdagsledamöter som nu mest entydigt tagit avstånd från Lambertz planer faktiskt är just moderater. ..."
söndag 30 oktober 2011
Rätt recept: Slå vakt om frihandeln och motverka överdrivet riskabel utlåning
I Jönköpings-Posten i fredags (28/10) medverkade jag med ett inlägg i en av de viktigaste debatter som nu pågår - i vårt land och i andra länder - vad säger den internationella krisen i kreditväsende och statsfinanser om det ekonomiska systemet: Vad är krisens orsaker och vad är det vi skall ändra på?
Artikeln finns inte på tidningens hemsida, men dess text följer här:
Socialliberalism boten mot krisen
" KRISEN SOM SKAKAR Europa och världen har sin grund i både vänster- och högerpolitik. Fast det är bekvämt för många att bara vilja se en del av orsakerna, och att skylla allt på de syndabockar som det är mest opportunt att peka på.
Oförmågan i många länder att hålla statsfinanser i balans och reformera skatter och socialförsäkringar har ju orsakat mycket av den kroniska underskottspolitik som nu straffar sig. Som vi blivit vana att se svensk politik är de här orsakerna till krisen en katalog över några av den socialistiska vänsterns vanligare felsteg.
Men i många andra länder är det konservativa partier som varit delaktiga i, eller rentav huvudansvariga för, sådan politik som bevarat ineffektivitet och medfört underskott och stagnation.
DET ÄR OCKSÅ ett faktum att viktiga orsaker till krisen i finanssektorn ligger i ett visst slags höger-politik, där man i ideologisk förbindelse gjort föga skillnad på sådana statliga regler som är stödjande för marknadsekonomin och sådana som är nedbrytande.
Man har inte förstått – och ofta inte velat förstå – hur viktigt det är att staten har regelverk och tillsyn för att hålla bankers och andra finansinstitutioners riskexponering inom betryggande gränser.
Kortsynt och oförnuftigt har man framställt tillväxtökning genom alltför snabb kreditexpansion som en del av en avreglering och en frihet för kreativt företagande.
Man har också blundat för att många länders skattesystem innehåller en snedvridning som stimulerar stor skuldsättning och motverkar finansiering av såväl industriinvesteringar som bostäder och andra fastigheter med eget riskkapital.
ÄNNU EN RISK är att kriser i en slappt reglerad finanssektor av marknadsekonomins fiender tas som förevändning för att gå tillbaka till handelshinder, selektivt verkande regleringar och statlig dirigering av investeringar och ägande. Det finns många sådana inslag i debatten – man skjuter inte in sig på att skärpa kreditmarknadsregler eller på att reformera skatte-systemen utan på att angripa frihandeln, globaliseringen eller alla slags avregleringar, nästan oavsett vad de gäller.
Här gäller det verkligen att se upp. Ett av de säkraste sätten att fördjupa och förvärra en ekonomisk världskris är ett återfall i protektionism, med strafftullar, diskriminerande regleringar, importkontroller och andra handelshinder.
Så som världen numera ser ut måste vi vara beredda på att sådana angrepp mot marknadsekonomin – och mot allt vad liberalism heter – kan väntas inte bara från socialister på vänsterkanten, utan ännu mer från högerinriktade, nationalistiska eller auktoritära rörel-ser av många olika slag, som kan finnas på en skala från populism till fascism.
Men krisen har inte ändrat på att demokrati tillsammans med frihandel, marknadsekonomi och fritt näringsliv är vägen till varaktiga ekonomiska framsteg. De har lyft det ena landet efter det andra ur fattigdomen.
Att marknadsekonomin nu tillfälligt har saboterats inifrån, genom missriktad ekonomisk politik och vårdslöshet med bank- och kreditväsendet, ändrar inte på att frihandeln är det som kan ta Europa och världen ur en sådan här kris.
DET SYNSÄTT på politik och marknad som nu behövs ännu mer är det som i Sverige främst förknippas med den mångårige folkpartiledaren, nationalekonomen och Nobelpristagaren Bertil Ohlin. Han använde själv begreppet socialliberalism.
I centrum sätts då frihandeln och konkurrensen och det privata initiativet i produktionen, allt omgivet av ett fritt samhällssystem med demokrati och pressfrihet. Tullar, handelshinder, selektiva regleringar, yrkes-privilegier och statsdirigering av näringslivet förkastas. Men den liberala ekonomin lämnas inte utan uppsikt eller utan stöd av statliga funktioner.
DE SENARE SKA tvärtom vara ambitiösa och effektiva, inte minst inom utbildning och sociala trygghetssystem. Det gäller också att vårda marknadsekonomins viktiga funktioner och institutioner. Till det centrala hör då ett stabilt bank- och kreditväsende och ett stabilt penningvärde.
En sådan liberal politik står i tydlig motsats inte bara till den lättsinniga högerpolitik som försummat riskerna med ett instabilt bankväsende, och inte heller bara till den olycksaliga hybrid mellan missriktad socialism och förbittrad högerpopulism som kan leda till under-skottspolitik och övergiven frihandel.
FÖR DET FINNS en motsättning till. Det är nödvändigt men ibland kortsiktigt impopulärt att vara den som när bubblorna växer ställer sig upp som glädjedödare, med krav på försiktighet, åtstramning, en broms för överdriven skuldsättning och ett skattesystem som belönar arbete i stället för att belöna högt belånad egendom. "
Åke Wredén
Artikeln finns inte på tidningens hemsida, men dess text följer här:
Socialliberalism boten mot krisen
" KRISEN SOM SKAKAR Europa och världen har sin grund i både vänster- och högerpolitik. Fast det är bekvämt för många att bara vilja se en del av orsakerna, och att skylla allt på de syndabockar som det är mest opportunt att peka på.
Oförmågan i många länder att hålla statsfinanser i balans och reformera skatter och socialförsäkringar har ju orsakat mycket av den kroniska underskottspolitik som nu straffar sig. Som vi blivit vana att se svensk politik är de här orsakerna till krisen en katalog över några av den socialistiska vänsterns vanligare felsteg.
Men i många andra länder är det konservativa partier som varit delaktiga i, eller rentav huvudansvariga för, sådan politik som bevarat ineffektivitet och medfört underskott och stagnation.
DET ÄR OCKSÅ ett faktum att viktiga orsaker till krisen i finanssektorn ligger i ett visst slags höger-politik, där man i ideologisk förbindelse gjort föga skillnad på sådana statliga regler som är stödjande för marknadsekonomin och sådana som är nedbrytande.
Man har inte förstått – och ofta inte velat förstå – hur viktigt det är att staten har regelverk och tillsyn för att hålla bankers och andra finansinstitutioners riskexponering inom betryggande gränser.
Kortsynt och oförnuftigt har man framställt tillväxtökning genom alltför snabb kreditexpansion som en del av en avreglering och en frihet för kreativt företagande.
Man har också blundat för att många länders skattesystem innehåller en snedvridning som stimulerar stor skuldsättning och motverkar finansiering av såväl industriinvesteringar som bostäder och andra fastigheter med eget riskkapital.
ÄNNU EN RISK är att kriser i en slappt reglerad finanssektor av marknadsekonomins fiender tas som förevändning för att gå tillbaka till handelshinder, selektivt verkande regleringar och statlig dirigering av investeringar och ägande. Det finns många sådana inslag i debatten – man skjuter inte in sig på att skärpa kreditmarknadsregler eller på att reformera skatte-systemen utan på att angripa frihandeln, globaliseringen eller alla slags avregleringar, nästan oavsett vad de gäller.
Här gäller det verkligen att se upp. Ett av de säkraste sätten att fördjupa och förvärra en ekonomisk världskris är ett återfall i protektionism, med strafftullar, diskriminerande regleringar, importkontroller och andra handelshinder.
Så som världen numera ser ut måste vi vara beredda på att sådana angrepp mot marknadsekonomin – och mot allt vad liberalism heter – kan väntas inte bara från socialister på vänsterkanten, utan ännu mer från högerinriktade, nationalistiska eller auktoritära rörel-ser av många olika slag, som kan finnas på en skala från populism till fascism.
Men krisen har inte ändrat på att demokrati tillsammans med frihandel, marknadsekonomi och fritt näringsliv är vägen till varaktiga ekonomiska framsteg. De har lyft det ena landet efter det andra ur fattigdomen.
Att marknadsekonomin nu tillfälligt har saboterats inifrån, genom missriktad ekonomisk politik och vårdslöshet med bank- och kreditväsendet, ändrar inte på att frihandeln är det som kan ta Europa och världen ur en sådan här kris.
DET SYNSÄTT på politik och marknad som nu behövs ännu mer är det som i Sverige främst förknippas med den mångårige folkpartiledaren, nationalekonomen och Nobelpristagaren Bertil Ohlin. Han använde själv begreppet socialliberalism.
I centrum sätts då frihandeln och konkurrensen och det privata initiativet i produktionen, allt omgivet av ett fritt samhällssystem med demokrati och pressfrihet. Tullar, handelshinder, selektiva regleringar, yrkes-privilegier och statsdirigering av näringslivet förkastas. Men den liberala ekonomin lämnas inte utan uppsikt eller utan stöd av statliga funktioner.
DE SENARE SKA tvärtom vara ambitiösa och effektiva, inte minst inom utbildning och sociala trygghetssystem. Det gäller också att vårda marknadsekonomins viktiga funktioner och institutioner. Till det centrala hör då ett stabilt bank- och kreditväsende och ett stabilt penningvärde.
En sådan liberal politik står i tydlig motsats inte bara till den lättsinniga högerpolitik som försummat riskerna med ett instabilt bankväsende, och inte heller bara till den olycksaliga hybrid mellan missriktad socialism och förbittrad högerpopulism som kan leda till under-skottspolitik och övergiven frihandel.
FÖR DET FINNS en motsättning till. Det är nödvändigt men ibland kortsiktigt impopulärt att vara den som när bubblorna växer ställer sig upp som glädjedödare, med krav på försiktighet, åtstramning, en broms för överdriven skuldsättning och ett skattesystem som belönar arbete i stället för att belöna högt belånad egendom. "
Åke Wredén
Statens aktiekapital i ny brännvinspanna
Genom ALMI sätter staten in 10 miljoner i Mackmyras nya och större brännvinsfabrik i Gävle. Efter min kritiska artikel om detta i Gefle Dagblad har det varit artiklar om saken på ett par andra håll. - Se tillägg till texten under 9 oktober nedan!
fredag 28 oktober 2011
Lästips: Bjarne Nitovuori om finländsk politik under tidigare delen av Urho Kekkonens karriär
Urho Kekkonen var en skicklig maktutövare som under lång tid som president från 1956 dominerade finländsk politik. De mindre vackra sidorna var många, och både grundlag och politisk kultur i det nutida Finland är i viktiga avseenden ett avståndstagande från Kekkonen och hans metoder.
Bjarne Nitovuori, som under många år fram till sin pension var inrikespolitisk reporter på Hufvudstadsbladet, har i sin blogg på tidningens hemsida recenserat en biografi över Kekkonens gode vän och rådgivare Kaarlo Hillilä, som under årens lopp var minister, landshövding och chef för folkpensionsmyndigheten i Finland. Det är en läsvärd artikel, som finns på den här adressen.
Nitovuori skriver bland annat:
"... Då man i februari 1944 diskuterade de fredsvillkor, som Sovjetunionen då erbjöd, ville båda ge Åland till Sovjetunionen, Hillilä i stället för Petsamo, Kekkonen i stället för Karelen. "
Han avslutar artikeln så här:
Boken " ger en bild av hur korrumperad politiken var på den tiden och hur stor roll alkoholen spelade. I dagens politik, som domineras av en generation som inte upplevt krig och som inte gått i Kekkonens skola, går det snyggare till, får man förmoda."
Tilläggas kan att Hillilä figurerar ganska flitigt i presidenten J K Paasikivis berömda dagböcker, men nästan bara i första delen, som omfattar åren före 1948, då Hillilä tidvis var inrikes- och folkförsörjningsminister. Paasikivi hade då, åtminstone till en början, ett gott intryck av Hillilä. Efter regeringsskiftet 1948, då socialdemokraterna bildade regering med indirekt stöd från borgerliga riksdagsledamöter skymtar Hillilä i dagböckerna som en av deltagarna i agrarförbundets (centerpartiets) överläggning med kommunistpartiet och Sovjetdiplomater om hur man skulle kunna fälla den socialdemokratiska regeringen Fagerholm.
Boken är Kekkosen takapiru. Kaarlo Hillilän uskomaton elämä, av Timo J. Tuikkas. Den finns inte i svensk översättning.
Bjarne Nitovuori, som under många år fram till sin pension var inrikespolitisk reporter på Hufvudstadsbladet, har i sin blogg på tidningens hemsida recenserat en biografi över Kekkonens gode vän och rådgivare Kaarlo Hillilä, som under årens lopp var minister, landshövding och chef för folkpensionsmyndigheten i Finland. Det är en läsvärd artikel, som finns på den här adressen.
Nitovuori skriver bland annat:
"... Då man i februari 1944 diskuterade de fredsvillkor, som Sovjetunionen då erbjöd, ville båda ge Åland till Sovjetunionen, Hillilä i stället för Petsamo, Kekkonen i stället för Karelen. "
Han avslutar artikeln så här:
Boken " ger en bild av hur korrumperad politiken var på den tiden och hur stor roll alkoholen spelade. I dagens politik, som domineras av en generation som inte upplevt krig och som inte gått i Kekkonens skola, går det snyggare till, får man förmoda."
Tilläggas kan att Hillilä figurerar ganska flitigt i presidenten J K Paasikivis berömda dagböcker, men nästan bara i första delen, som omfattar åren före 1948, då Hillilä tidvis var inrikes- och folkförsörjningsminister. Paasikivi hade då, åtminstone till en början, ett gott intryck av Hillilä. Efter regeringsskiftet 1948, då socialdemokraterna bildade regering med indirekt stöd från borgerliga riksdagsledamöter skymtar Hillilä i dagböckerna som en av deltagarna i agrarförbundets (centerpartiets) överläggning med kommunistpartiet och Sovjetdiplomater om hur man skulle kunna fälla den socialdemokratiska regeringen Fagerholm.
Boken är Kekkosen takapiru. Kaarlo Hillilän uskomaton elämä, av Timo J. Tuikkas. Den finns inte i svensk översättning.
söndag 16 oktober 2011
Ett krav på en avsevärd omläggning av EU:s politik gentemot Eritrea
När folkpartiet liberalernas landsmöte i Karlstad avslutades i dag (16/10) var det sista beslutet ett uttalande om Dawit Isaaks fångenskap, som antogs på förslag av statsrådet Birgitta Ohlsson. Uttalandet innebär att den svenska politiken skall bli mer aktiv, men framför allt att fp kritiserar EU:s hittillsvarande attityd till Eritrea och de politiska fångarna där:
I uttalandet sades framför allt följande:
" Dawit Isaak ... har i år varit frihetsberövad i ett decennium. Tillsammans med tjugo andra fängslades han i september 2001 efter ett upprop för demokrati i Eritrea. Tio år i fångenskap — i strid mot allt vad rättsstat, mänskliga rättigheter och demokrati heter.
För Dawit Isaaks frihet måste den liberala rösten höras mer i svensk utrikespolitik. Vi måste öka insatserna utanför Sveriges gränser, genom att bland annat:
1. EU bör belägga president Afewerki och hans närmaste krets med inreseförbud. Frys deras tillgångar och utfärda riktade sanktioner mot dem.
2. Vi bör snarast skicka en högnivådelegation till Eritrea för att kräva att få möta Dawit Isaak tillsammans med ett läkarteam.
3. Allt bistånd som riskerar gynna Eritreas regering måste strypas. Enbart humanitärt bistånd som direkt hjälper det eritreanska folket ska ges.
4. Afrikanska Unionen, vår grannregion, måste mobiliseras som en allierad. Eritrea har kunnat vifta bort europeisk inblandning i det de kallar “interna angelägenheter”. De kan inte lika enkelt vifta undan sina afrikanska kollegor.
5. Svenska representanter på högsta nivå bör följa upp den Habeas-Corpus-inlaga som skickats till högsta domstolen i Asmara om Dawit Isaaks fall. "
Framför allt punkterna 1 och 3 innehåller förslag som skulle betyda en mycket stor förändring av EU-ländernas linje när det gäller relationerna till regimen i Eritrea. Det återstår att se om de övriga regeringspartierna kommer att dela den här uppfattningen.
I uttalandet sades framför allt följande:
" Dawit Isaak ... har i år varit frihetsberövad i ett decennium. Tillsammans med tjugo andra fängslades han i september 2001 efter ett upprop för demokrati i Eritrea. Tio år i fångenskap — i strid mot allt vad rättsstat, mänskliga rättigheter och demokrati heter.
För Dawit Isaaks frihet måste den liberala rösten höras mer i svensk utrikespolitik. Vi måste öka insatserna utanför Sveriges gränser, genom att bland annat:
1. EU bör belägga president Afewerki och hans närmaste krets med inreseförbud. Frys deras tillgångar och utfärda riktade sanktioner mot dem.
2. Vi bör snarast skicka en högnivådelegation till Eritrea för att kräva att få möta Dawit Isaak tillsammans med ett läkarteam.
3. Allt bistånd som riskerar gynna Eritreas regering måste strypas. Enbart humanitärt bistånd som direkt hjälper det eritreanska folket ska ges.
4. Afrikanska Unionen, vår grannregion, måste mobiliseras som en allierad. Eritrea har kunnat vifta bort europeisk inblandning i det de kallar “interna angelägenheter”. De kan inte lika enkelt vifta undan sina afrikanska kollegor.
5. Svenska representanter på högsta nivå bör följa upp den Habeas-Corpus-inlaga som skickats till högsta domstolen i Asmara om Dawit Isaaks fall. "
Framför allt punkterna 1 och 3 innehåller förslag som skulle betyda en mycket stor förändring av EU-ländernas linje när det gäller relationerna till regimen i Eritrea. Det återstår att se om de övriga regeringspartierna kommer att dela den här uppfattningen.
torsdag 13 oktober 2011
Dawit Isaak har tilldelats The Golden Pen of Freedom, medan de som håller honom inspärrad fortsätter att driva in skatt i Sverige
Den internationella tidningsutgivareföreningen World Association of Newspapers (WAN) har tilldelat Dawit Isaak utmärkelsen Golden Pen of Freedom. Dawit Isaak sitter sedan tio år inspärrad i Eritrea, som en av de redaktörer som fängslades när den påbörjade demokratiseringen av landet krossades och samtliga oberoende tidningar och andra massmedier stängdes. Tidningen Setit, där Dawit Isaak var verksam, var ett av offren när all fri opinionsbildning stoppades.
WAN har uppmärksammat Dawit Isaaks och hans medfångars situation under många år, och gjorde det medan det stora flertalet ledande medier i Sverige fortfarande var likgiltiga för ämnet. 2004 krävde såväl World Association of Newspapers som World Editors Forum att yttrandefriheten skulle återinföras i Eritrea och att Dawit Isaak skulle friges. Det var dock inte många svenskar som märkte att dessa ledande internationella pressorganisationer engagerade sig för en svensk medborgare. Deras aktion behandlades i stort sett som en icke-nyhet i Sverige.
Än värre var det med EU-kommissionen i Bryssel. Det följande är ett klipp från en kulturartikel jag skrev i Nerikes Allehanda 24 september 2007, och som dessvärre är i stort sett lika aktuell än i dag:
" Kommissionen i Bryssel tyckte inte att en krossad pressfrihet, döda och fängslade redaktörer och många tusental politiska fångar var något hinder mot att utarbeta ett flerårsavtal om att ge EU-pengar till regimen.
Det är också en märklig flathet i Europa när Eritreas regim tillåts föra ut de ganska stora belopp som samlas in från exileritreanerna. Dessa förmås med olika påtryckningar att betala två procent av sina inkomster till konton som regimen bland annat kan använda till vapenköp. Fanns bara viljan skulle EU kunna frysa dessa konton och hindra Eritrea att flytta pengar genom det europeiska banksystemet. Men än så länge kan regimen hålla Dawit Isaak inlåst och samtidigt helt ohindrat delfinansiera sitt förtryck via plusgiro, bankgiro och affärsbankernas system för utlandsbetalningar.
Någon som i likhet med Dawit Isaak är dramatiker skulle kunna få ihop en riktigt spydig samhällskritisk teaterpjäs om flatheten i bankvärlden och i EU. "
Det är alltså denna eritreanska skatteuppbörd under påtryckningar som nu fyra år senare har uppmärksammats av Sveriges Television.
* * *
[NA-artikeln som citeras ovan finns inte längre tillgänglig på Internet]
WAN har uppmärksammat Dawit Isaaks och hans medfångars situation under många år, och gjorde det medan det stora flertalet ledande medier i Sverige fortfarande var likgiltiga för ämnet. 2004 krävde såväl World Association of Newspapers som World Editors Forum att yttrandefriheten skulle återinföras i Eritrea och att Dawit Isaak skulle friges. Det var dock inte många svenskar som märkte att dessa ledande internationella pressorganisationer engagerade sig för en svensk medborgare. Deras aktion behandlades i stort sett som en icke-nyhet i Sverige.
Än värre var det med EU-kommissionen i Bryssel. Det följande är ett klipp från en kulturartikel jag skrev i Nerikes Allehanda 24 september 2007, och som dessvärre är i stort sett lika aktuell än i dag:
" Kommissionen i Bryssel tyckte inte att en krossad pressfrihet, döda och fängslade redaktörer och många tusental politiska fångar var något hinder mot att utarbeta ett flerårsavtal om att ge EU-pengar till regimen.
Det är också en märklig flathet i Europa när Eritreas regim tillåts föra ut de ganska stora belopp som samlas in från exileritreanerna. Dessa förmås med olika påtryckningar att betala två procent av sina inkomster till konton som regimen bland annat kan använda till vapenköp. Fanns bara viljan skulle EU kunna frysa dessa konton och hindra Eritrea att flytta pengar genom det europeiska banksystemet. Men än så länge kan regimen hålla Dawit Isaak inlåst och samtidigt helt ohindrat delfinansiera sitt förtryck via plusgiro, bankgiro och affärsbankernas system för utlandsbetalningar.
Någon som i likhet med Dawit Isaak är dramatiker skulle kunna få ihop en riktigt spydig samhällskritisk teaterpjäs om flatheten i bankvärlden och i EU. "
Det är alltså denna eritreanska skatteuppbörd under påtryckningar som nu fyra år senare har uppmärksammats av Sveriges Television.
* * *
[NA-artikeln som citeras ovan finns inte längre tillgänglig på Internet]
tisdag 11 oktober 2011
Så mycket Toblerone att det skulle behövas en bil för att kunna få den med sig
Den här morgonen (11/10 2011) har jag ett inlägg på debattsajten Newsmill, om hur Håkan Juholts felaktiga hyresersättning nu jämförs med de kontokortsräkningar som för - i de här dagarna - 16 år sedan stoppade Mona Sahlins första försök att bli statsminister.
Jag menar att den jämförelsen är mycket missvisande - de belopp det handlade om i kostnader för staten var i Mona Sahlins fall småsummor på tior och kanske hundralappar i räntekostnader. Det fel Håkan Juholt har medgivit är minst hundra gånger större. Min artikel på Newsmill finns på den här adressen, där jag också skriver att det kan vara klokt att hålla huvudet kallt i nyhetsförmedlingen när det gäller ett eventuellt åtal mot Juholt. Slutklämmen i texten är den här:
" Förtroendet är dock något som ställer hårdare krav än juridiken. Där vill jag bara göra ett enkelt påpekande. Mona Sahlins hundralappar hade inte gett henne mer Toblerone än att hon kunnat trycka ner askarna i en skapligt stor handväska. 160 000 kronor ger så mycket Toblerone att Håkan Juholt skulle behöva lasta en bil för att flytta den väldiga chokladhögen."
Jag menar att den jämförelsen är mycket missvisande - de belopp det handlade om i kostnader för staten var i Mona Sahlins fall småsummor på tior och kanske hundralappar i räntekostnader. Det fel Håkan Juholt har medgivit är minst hundra gånger större. Min artikel på Newsmill finns på den här adressen, där jag också skriver att det kan vara klokt att hålla huvudet kallt i nyhetsförmedlingen när det gäller ett eventuellt åtal mot Juholt. Slutklämmen i texten är den här:
" Förtroendet är dock något som ställer hårdare krav än juridiken. Där vill jag bara göra ett enkelt påpekande. Mona Sahlins hundralappar hade inte gett henne mer Toblerone än att hon kunnat trycka ner askarna i en skapligt stor handväska. 160 000 kronor ger så mycket Toblerone att Håkan Juholt skulle behöva lasta en bil för att flytta den väldiga chokladhögen."
söndag 9 oktober 2011
Brännvin som statligt stödd näringspolitik - så har det blivit i Gävle
Varför ska staten bidra med aktiekapital till brännvinstillverkning. Den frågan ställer jag i en debattartikel i Gefle Dagblad i dag (9/10 2011). Anledningen är kapitaltillskottet från ALMI till Whisky-tillverkaren Mackmyra:
" Moderbolaget ALMI Företagspartner är helägt av staten [genom näringsdepartementet]. De regionala riskkapitalbolagen drivs i samverkan med regionala aktörer, exempelvis kommuner, landsting och regionförbund, så som saken beskrivs av ALMI självt.
Det är fullständigt uppenbart att spritbolaget Mackmyra lyckats skaffa sig ett ägarsamband med den offentliga sektorn och i synnerhet med staten. ... Hur kan det ha gått till?
De vanliga skälen till att ett statligt företag bidrar med riskkapital till investeringar i näringslivet är ju svåra att se i det här fallet. Det handlar verkligen inte om något tekniskt nyskapande. Även om nutida hjälpteknik utnyttjas är den egentliga industriverksamheten, destillation av etanol ur mäsk, en primitiv process, som var i bruk för mer än 500 år sedan, och som inte på något sätt kan föra svenskt näringsliv framåt.
Produktens stora skadlighet har också varit välkänd i hundratals år. Redan 1700-talets store svenske vetenskapsman Linné var ledande i att varna för brännvinets skador, som är desamma oavsett om råvaran är spannmål, potatis, sockerrör eller biprodukter från träindustrin.
Men nu sätts det alltså in statligt ägarkapital i att öka tillverkningen av en dryck som leder till alkoholism, misshandel och annan brottslighet och stora bördor på sjukförsäkring och arbetsmarknad. "
Jag skriver också i Gefle Dagblad att "de tio statliga miljonerna är ingen stor slant i förhållande till statens samlade bolagsägande":
" ... Men hade det varit ett vanligt, rakt, politiskt beslut hade det här med stor säkerhet aldrig hänt. När det ändå händer ligger inverkan av lokal näringspolitik och kamratskapskultur nära till hands. ALMI:s regionala förankring gör verksamheten öppen för kapitalsatsningar som är regionalt omhuldade projekt, men omotiverade utifrån hela landets intresse.
Men det finns ett annat samband att minnas. Bondekooperativa Lantmännen är en viktig, mångårig delägare i spritfabriken i Mackmyra, och har övertagit det närstående Lantbrukarnas Riksförbunds ägarroll där. "
*
Hela min artikel i Gefle Dagblad finns på den här adressen.
*
Tillägg (30/10): Den ovannämnda artikeln har - med ett inte helt rättvisande referat - uppmärksammats bland annat på tidningen Lands hemsida, och fortsatt debatt i ämnet finns i en ledarkommentar i tidningen Blå Bandet. Den artikeln är inte tillgänglig på nätet, men här är ett klipp ur den:
" 2008 sålde regeringen det statliga Vin & Sprit AB, en av världens största sprittillverkare, till franska Pernod Ricard. Ett av syftena ... var ideologiskt. Statens trovärdighet i alkoholpolitiken skulle öka om staten inte själv var inblandad i sprittillverkningen.
Men nu håller staten på att .., skaffa sig intressen i ett nytt spritbränneri. För några veckor sedan meddelade ALMI att man ... ska satsa tio miljoner i nya aktier i spritbolaget Mackmyra i Gävle. AMI är helägt av staten.
... Om beslutet skulle ha fattats utifrån politiska och ideologiska utgångspunkter skulle nog aldrig investeringen ha gjorts. Men när det handlar om likal näringspolitik får tydligen ideologi och politiska principer stå tillbaka.
Men det finns kanske också ett annat samband som förklarar satsningen. Bondekooperativa Lantmännen har övertagit Lantbrukarnas Riksförbunds mångåroga ägarroll i spritfabriken i Mackmyra. De centerpartistiskt ledda jordbruks- och näringsdepartementen är pådrivande för införandet av alkoholbutiker i anslutning till alkoholtillverkning. ... Så några protester därifrån har väl inte varit att vänta." (Blå Bandet, nr 5/2011, sid. 18)
" Moderbolaget ALMI Företagspartner är helägt av staten [genom näringsdepartementet]. De regionala riskkapitalbolagen drivs i samverkan med regionala aktörer, exempelvis kommuner, landsting och regionförbund, så som saken beskrivs av ALMI självt.
Det är fullständigt uppenbart att spritbolaget Mackmyra lyckats skaffa sig ett ägarsamband med den offentliga sektorn och i synnerhet med staten. ... Hur kan det ha gått till?
De vanliga skälen till att ett statligt företag bidrar med riskkapital till investeringar i näringslivet är ju svåra att se i det här fallet. Det handlar verkligen inte om något tekniskt nyskapande. Även om nutida hjälpteknik utnyttjas är den egentliga industriverksamheten, destillation av etanol ur mäsk, en primitiv process, som var i bruk för mer än 500 år sedan, och som inte på något sätt kan föra svenskt näringsliv framåt.
Produktens stora skadlighet har också varit välkänd i hundratals år. Redan 1700-talets store svenske vetenskapsman Linné var ledande i att varna för brännvinets skador, som är desamma oavsett om råvaran är spannmål, potatis, sockerrör eller biprodukter från träindustrin.
Men nu sätts det alltså in statligt ägarkapital i att öka tillverkningen av en dryck som leder till alkoholism, misshandel och annan brottslighet och stora bördor på sjukförsäkring och arbetsmarknad. "
Jag skriver också i Gefle Dagblad att "de tio statliga miljonerna är ingen stor slant i förhållande till statens samlade bolagsägande":
" ... Men hade det varit ett vanligt, rakt, politiskt beslut hade det här med stor säkerhet aldrig hänt. När det ändå händer ligger inverkan av lokal näringspolitik och kamratskapskultur nära till hands. ALMI:s regionala förankring gör verksamheten öppen för kapitalsatsningar som är regionalt omhuldade projekt, men omotiverade utifrån hela landets intresse.
Men det finns ett annat samband att minnas. Bondekooperativa Lantmännen är en viktig, mångårig delägare i spritfabriken i Mackmyra, och har övertagit det närstående Lantbrukarnas Riksförbunds ägarroll där. "
*
Hela min artikel i Gefle Dagblad finns på den här adressen.
*
Tillägg (30/10): Den ovannämnda artikeln har - med ett inte helt rättvisande referat - uppmärksammats bland annat på tidningen Lands hemsida, och fortsatt debatt i ämnet finns i en ledarkommentar i tidningen Blå Bandet. Den artikeln är inte tillgänglig på nätet, men här är ett klipp ur den:
" 2008 sålde regeringen det statliga Vin & Sprit AB, en av världens största sprittillverkare, till franska Pernod Ricard. Ett av syftena ... var ideologiskt. Statens trovärdighet i alkoholpolitiken skulle öka om staten inte själv var inblandad i sprittillverkningen.
Men nu håller staten på att .., skaffa sig intressen i ett nytt spritbränneri. För några veckor sedan meddelade ALMI att man ... ska satsa tio miljoner i nya aktier i spritbolaget Mackmyra i Gävle. AMI är helägt av staten.
... Om beslutet skulle ha fattats utifrån politiska och ideologiska utgångspunkter skulle nog aldrig investeringen ha gjorts. Men när det handlar om likal näringspolitik får tydligen ideologi och politiska principer stå tillbaka.
Men det finns kanske också ett annat samband som förklarar satsningen. Bondekooperativa Lantmännen har övertagit Lantbrukarnas Riksförbunds mångåroga ägarroll i spritfabriken i Mackmyra. De centerpartistiskt ledda jordbruks- och näringsdepartementen är pådrivande för införandet av alkoholbutiker i anslutning till alkoholtillverkning. ... Så några protester därifrån har väl inte varit att vänta." (Blå Bandet, nr 5/2011, sid. 18)
Lästips: Upsala Nya Tidning om risken för en M-S-allians för ett systemskifte om tryckfriheten
I Upsala Nya Tidning (lib) skriver Håkan Holmberg på ledarsidan om uppgifterna i nättidningen Medievärlden om att socialdemokraterna och kanske även moderaterna är på väg att i en sittande utredning ta ställning för att upphäva Tryckfrihetsförordningen och ersätta den med en lagtext med annan uppbyggnad. Håkan Holmberg skriver bland annat:
" Grundlagar skrivs för att hålla också när andra stämningar och krav kan bre ut sig i samhället eller tränger sig in utifrån. Redan det borde vara ett avgörande skäl att avvisa tanken att ersätta TF [Tryckfrihetsförordningen] och YGL [Yttrandefrihetsgrundlagen]med en ny lagtext. Och i Sverige har vi alltid varit noga med att viktiga ändringar i grundlagarna bara kan ske när enigheten om förändringarna är stor.
Att Moderaternas ledning skulle köra över en stark intern opinion och övriga allianspartier, för att tillsammans med Socialdemokraterna ge sig ut på osäker mark i grundlagsfrågor är verkligen en egendomlig tanke. Låt oss hoppas att [nättidningen]Medievärldens farhågor är ogrundade."
Hela denna läsvärda UNT-artikel finns på nätet på den här adressen.
" Grundlagar skrivs för att hålla också när andra stämningar och krav kan bre ut sig i samhället eller tränger sig in utifrån. Redan det borde vara ett avgörande skäl att avvisa tanken att ersätta TF [Tryckfrihetsförordningen] och YGL [Yttrandefrihetsgrundlagen]med en ny lagtext. Och i Sverige har vi alltid varit noga med att viktiga ändringar i grundlagarna bara kan ske när enigheten om förändringarna är stor.
Att Moderaternas ledning skulle köra över en stark intern opinion och övriga allianspartier, för att tillsammans med Socialdemokraterna ge sig ut på osäker mark i grundlagsfrågor är verkligen en egendomlig tanke. Låt oss hoppas att [nättidningen]Medievärldens farhågor är ogrundade."
Hela denna läsvärda UNT-artikel finns på nätet på den här adressen.
torsdag 6 oktober 2011
Lästips - en dödsruna över Steve Jobs som inte är en utslätad helgonlegend
Den som tröttnar på utslätade och tillrättalagda helgonlegender om Apple-entreprenören Steve Jobs kan läsa exempelvis dödsrunan i The Daily Telegraph i London.
Utan att på något sätt förminska hans kommersiella framgångar innehåller den både ett och annat om hans mindre vackra sidor, sådant som inte intresserar dem som menar att rätt är det som lyckas.
Länken till runan är:
http://www.telegraph.co.uk/news/obituaries/technology-obituaries/8810037/Steve-Jobs-obituary.html
Utan att på något sätt förminska hans kommersiella framgångar innehåller den både ett och annat om hans mindre vackra sidor, sådant som inte intresserar dem som menar att rätt är det som lyckas.
Länken till runan är:
http://www.telegraph.co.uk/news/obituaries/technology-obituaries/8810037/Steve-Jobs-obituary.html
tisdag 4 oktober 2011
Enögdhet i kritiken mot SNS - när samma SNS angrep tryckfriheten var de nu så upprörda kritikerna alldeles tysta
Den 22/9 2011 gjorde jag ett kort inlägg på debattsajten Newsmill, i anknytning till tvisterna hos Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS). Dessa hade då medfört att forskningschefen slutat och att SNS mångårige medarbetare, statsvetarprofessorn Olof Petersson också gett sig av. Den direkta orsaken till stridigheterna var en forskningsrapport om privatiseringar, som jag inte kommenterade och inte heller har läst.
Däremot gjorde jag på Newsmill en annan iakttagelse - om enögdheten i kritiken från andra delar av den näringslivsbetalda organisationsvärlden. Jag skrev så här:
" Vilken kritik har man från det hållet ägnat åt just den nu avgångne Olof Petersson? Det fanns ett skäl till sådan kritik. Olof Petersson ägnade flera år åt att ha SNS som plattform för en kampanj mot den svenska Tryckfrihetsförordningen.
Hela det svenska tryckfrihetssystemet, med dess rötter i Anders Chydenius epokgörande reform 1766, A G Silverstolpes pånyttfödda tryckfrihet 1810 och Natanael Gärdes och andras stora insats efter andra världskrigets järnår ville han kasta över bord. I stället borde Sverige övergå till den kontinentala modell där tryckfriheten har ett långt svagare skydd och där det fria ordet är utsatt för angrepp från penningmakten på ett sätt som dessbättre inte är tänkbart i Sverige.
Detta pågick länge, och vad jag vet var det alltid tyst - helt tyst - från det håll kritiken mot SNS nu kommer från. "
Jag skrev att den kampanjen mot tryckfriheten i mina ögon solkade SNS varumärke - men tydligen var den inte något problem för SNS nuvarande kritiker.
Det här inlägget finns i dess helhet på den här adressen, (tillsammans med en del prov på debattkulturens nivå i nätmediers kommentarspalter).
Bakgrunden är att SNS - med Olof Petersson i spetsen för ett flerårigt projekt - gav ut böcker 2004 och 2007 med förslag på radikala grundlagsändringar, som bland mycket annat innebar att Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen skulle tas bort. Det de ville lämna kvar av grundlagsskyddet för det fria ordet var vissa övergripande principer. Resten skulle flyttas ned i vanlig lag, som kvickt skulle kunna ändras, utan mellanliggande riksdagsval. Den lagen skulle också bli lätt att angripa med internationell juridik, där det fria ordet har långt svagare skydd än vad det har i nu gällande svensk grundlag. Vad SNS i detta projekt propagerade för var i realiteten en mycket avsevärd sänkning av skyddsnivån för det fria ordet i Sverige.
Vad detta i praktiken skulle kunna dra med sig tog jag upp i en rad artiklar i olika tidningar. Det följande utförliga citatet är hämtat ur en av dessa artiklar, som jag skrev i en replikväxling på debattplats i Upsala Nya Tidning i september 2004:
" Att det svenska grundlagsskyddet för tryck- och yttrandefrihet är starkast i världen beror på att det inte som i ganska många andra länder består av enstaka principförklaringar på grundlagsnivå och en stor utspädningsmöjlighet i vanlig lag eller av rättsskapande domstolar. I Sverige är den närmare innebörden och viktiga avgränsningar av mycket centrala principer intagna direkt i grundlagstexterna.
Vad det betyder visas till exempel av meddelar- och anonymitetsskyddet och efterforskningsförbudet. Dessa gör att de som lämnar uppgifter för publicering har ett mycket starkare skydd hos oss än i andra länder. Men samtidigt kan inte sådana regler reduceras till en enkel grundsats eller några få meningar. Man behöver till exempel reglera villkoren för att medieföretagens och deras anställdas tystnadsplikt om anonyma meddelare i sällsynta undantagsfall kan få genombrytas. Det här området har sex, delvis komplicerade paragrafer i Tryckfrihetsförordningen, och rörelseutrymmet för tolkning vid sidan om grundlagen är därmed mycket snävt begränsat.
Om det i stället – enligt SNS-författarnas modell – på grundlagsnivå fanns antingen ingenting eller bara en ”kort och koncis” principbestämmelse om meddelar- och anonymitetsskydd, skulle principens verkliga innebörd vara lämnad för tolkning och utspädning genom annan lag eller domstolspraxis eller båda. ... Det är fullkomligt tydligt att SNS-radikalernas program när det gäller tryckfriheten innebär att det effektiva grundlagsskyddet för meddelarfriheten helt eller till stor del tas bort.
På samma sätt är det med en annan grundsten i svensk tryckfrihet, ensamansvaret, som innebär att det bara är en person i en noga reglerad ansvarskedja som kan bära det straffrättsliga ansvaret, och att det finns bestämda villkor för att ta ett steg nedåt i den ansvarskedjan. Skall detta ha något verkligt innehåll alls kräver det en preciserad reglering som är anpassad för olika slag av medier, de som har och de som inte har ansvariga utgivare.
Ensamansvaret är fundamentalt för att hindra förföljelser med skadeståndshot mot uppgiftslämnare, enskilda journalister, tidningsdistributörer o.s.v. Samtidigt skall det inte kunna kringgås, det behövs regler som gör att det framgår vem den ensamansvarige är. Detta fyller ett femtontal grundlagsparagrafer i dag. Ersätts det med något ”kort och koncist” är en av tryckfrihetens mest centrala delar reducerad till ett tomt skal, såvitt gäller skyddet på grundlagsnivå.
På samma sätt är det med det fåtal tryckfrihetsbrott som i dag finns. De kan inte bli fler utan grundlagsändring med mellanliggande riksdagsval och folkomröstningsmöjlighet som extra skyddsnät. Detta brukar kallas för den dubbla täckningens princip. Såväl brottsdom som skadestånd är möjliga endast om det är brottsligt enligt juryns två tredjedels majoritet och straffbelagt enligt både grundlag och brottsbalk. Detta kräver att en brottskatalog är inskriven i grundlag. Skall det i stället vara något ”kort och koncist” försvinner kravet på den dubbla täckningen och det blir mycket lättare att införa nya tryckfrihetsbrott.
Olof Petersson och hans tre medförfattare hos SNS sätter, bakom en rökridå av slagordsbetonade motiveringar, verkligen yxan till roten på den svenska tryckfrihetstraditionen. Men för det de ändå vill flytta över i en ny grundlag tänker de sig obligatorisk folkomröstning vid ändring. Det är detta som påstås vara att skyddet stärks. Men eftersom det mesta av det som ger stadga och styrka åt tryckfriheten därefter finns på andra ställen än i grundlag har detta folkomröstningskrav ingen verkan på många punkter där risken för att tryckfriheten inskränks är störst. Om skyddet på dessa punkter är ett tomt skal hjälper det inte att få folkomrösta om det tomma skalet, eftersom det inte är detta utan själva substansen som ljusets fiender kommer att vilja ändra på."
Dessa exempel i UNT-artikeln är inte någon fullständig redogörelse för den stora mängd faror för det fria ordet som skulle följa med det systemskifte SNS propagerade för. Men exemplen bör ge en bild av frågans allvar. Och det var lika notervärt som oroande hur kritiken mot SNS den gången helt uteblev från de näringslivsorganisationer och andra som nu gått spetsen för att driva fram personalskiften hos SNS.
Det var det jag skrev om på Newsmill. Det kan för övrigt tilläggas att landets ganska stora kår av professorer och doktorander i statsvetenskap också var påfallande tyst inför SNS sätt att använda professorstitlar i deras akademiska ämne i ett långvarigt projekt där försvagad tryckfrihet blev ett centralt krav.
Däremot gjorde jag på Newsmill en annan iakttagelse - om enögdheten i kritiken från andra delar av den näringslivsbetalda organisationsvärlden. Jag skrev så här:
" Vilken kritik har man från det hållet ägnat åt just den nu avgångne Olof Petersson? Det fanns ett skäl till sådan kritik. Olof Petersson ägnade flera år åt att ha SNS som plattform för en kampanj mot den svenska Tryckfrihetsförordningen.
Hela det svenska tryckfrihetssystemet, med dess rötter i Anders Chydenius epokgörande reform 1766, A G Silverstolpes pånyttfödda tryckfrihet 1810 och Natanael Gärdes och andras stora insats efter andra världskrigets järnår ville han kasta över bord. I stället borde Sverige övergå till den kontinentala modell där tryckfriheten har ett långt svagare skydd och där det fria ordet är utsatt för angrepp från penningmakten på ett sätt som dessbättre inte är tänkbart i Sverige.
Detta pågick länge, och vad jag vet var det alltid tyst - helt tyst - från det håll kritiken mot SNS nu kommer från. "
Jag skrev att den kampanjen mot tryckfriheten i mina ögon solkade SNS varumärke - men tydligen var den inte något problem för SNS nuvarande kritiker.
Det här inlägget finns i dess helhet på den här adressen, (tillsammans med en del prov på debattkulturens nivå i nätmediers kommentarspalter).
Bakgrunden är att SNS - med Olof Petersson i spetsen för ett flerårigt projekt - gav ut böcker 2004 och 2007 med förslag på radikala grundlagsändringar, som bland mycket annat innebar att Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen skulle tas bort. Det de ville lämna kvar av grundlagsskyddet för det fria ordet var vissa övergripande principer. Resten skulle flyttas ned i vanlig lag, som kvickt skulle kunna ändras, utan mellanliggande riksdagsval. Den lagen skulle också bli lätt att angripa med internationell juridik, där det fria ordet har långt svagare skydd än vad det har i nu gällande svensk grundlag. Vad SNS i detta projekt propagerade för var i realiteten en mycket avsevärd sänkning av skyddsnivån för det fria ordet i Sverige.
Vad detta i praktiken skulle kunna dra med sig tog jag upp i en rad artiklar i olika tidningar. Det följande utförliga citatet är hämtat ur en av dessa artiklar, som jag skrev i en replikväxling på debattplats i Upsala Nya Tidning i september 2004:
" Att det svenska grundlagsskyddet för tryck- och yttrandefrihet är starkast i världen beror på att det inte som i ganska många andra länder består av enstaka principförklaringar på grundlagsnivå och en stor utspädningsmöjlighet i vanlig lag eller av rättsskapande domstolar. I Sverige är den närmare innebörden och viktiga avgränsningar av mycket centrala principer intagna direkt i grundlagstexterna.
Vad det betyder visas till exempel av meddelar- och anonymitetsskyddet och efterforskningsförbudet. Dessa gör att de som lämnar uppgifter för publicering har ett mycket starkare skydd hos oss än i andra länder. Men samtidigt kan inte sådana regler reduceras till en enkel grundsats eller några få meningar. Man behöver till exempel reglera villkoren för att medieföretagens och deras anställdas tystnadsplikt om anonyma meddelare i sällsynta undantagsfall kan få genombrytas. Det här området har sex, delvis komplicerade paragrafer i Tryckfrihetsförordningen, och rörelseutrymmet för tolkning vid sidan om grundlagen är därmed mycket snävt begränsat.
Om det i stället – enligt SNS-författarnas modell – på grundlagsnivå fanns antingen ingenting eller bara en ”kort och koncis” principbestämmelse om meddelar- och anonymitetsskydd, skulle principens verkliga innebörd vara lämnad för tolkning och utspädning genom annan lag eller domstolspraxis eller båda. ... Det är fullkomligt tydligt att SNS-radikalernas program när det gäller tryckfriheten innebär att det effektiva grundlagsskyddet för meddelarfriheten helt eller till stor del tas bort.
På samma sätt är det med en annan grundsten i svensk tryckfrihet, ensamansvaret, som innebär att det bara är en person i en noga reglerad ansvarskedja som kan bära det straffrättsliga ansvaret, och att det finns bestämda villkor för att ta ett steg nedåt i den ansvarskedjan. Skall detta ha något verkligt innehåll alls kräver det en preciserad reglering som är anpassad för olika slag av medier, de som har och de som inte har ansvariga utgivare.
Ensamansvaret är fundamentalt för att hindra förföljelser med skadeståndshot mot uppgiftslämnare, enskilda journalister, tidningsdistributörer o.s.v. Samtidigt skall det inte kunna kringgås, det behövs regler som gör att det framgår vem den ensamansvarige är. Detta fyller ett femtontal grundlagsparagrafer i dag. Ersätts det med något ”kort och koncist” är en av tryckfrihetens mest centrala delar reducerad till ett tomt skal, såvitt gäller skyddet på grundlagsnivå.
På samma sätt är det med det fåtal tryckfrihetsbrott som i dag finns. De kan inte bli fler utan grundlagsändring med mellanliggande riksdagsval och folkomröstningsmöjlighet som extra skyddsnät. Detta brukar kallas för den dubbla täckningens princip. Såväl brottsdom som skadestånd är möjliga endast om det är brottsligt enligt juryns två tredjedels majoritet och straffbelagt enligt både grundlag och brottsbalk. Detta kräver att en brottskatalog är inskriven i grundlag. Skall det i stället vara något ”kort och koncist” försvinner kravet på den dubbla täckningen och det blir mycket lättare att införa nya tryckfrihetsbrott.
Olof Petersson och hans tre medförfattare hos SNS sätter, bakom en rökridå av slagordsbetonade motiveringar, verkligen yxan till roten på den svenska tryckfrihetstraditionen. Men för det de ändå vill flytta över i en ny grundlag tänker de sig obligatorisk folkomröstning vid ändring. Det är detta som påstås vara att skyddet stärks. Men eftersom det mesta av det som ger stadga och styrka åt tryckfriheten därefter finns på andra ställen än i grundlag har detta folkomröstningskrav ingen verkan på många punkter där risken för att tryckfriheten inskränks är störst. Om skyddet på dessa punkter är ett tomt skal hjälper det inte att få folkomrösta om det tomma skalet, eftersom det inte är detta utan själva substansen som ljusets fiender kommer att vilja ändra på."
Dessa exempel i UNT-artikeln är inte någon fullständig redogörelse för den stora mängd faror för det fria ordet som skulle följa med det systemskifte SNS propagerade för. Men exemplen bör ge en bild av frågans allvar. Och det var lika notervärt som oroande hur kritiken mot SNS den gången helt uteblev från de näringslivsorganisationer och andra som nu gått spetsen för att driva fram personalskiften hos SNS.
Det var det jag skrev om på Newsmill. Det kan för övrigt tilläggas att landets ganska stora kår av professorer och doktorander i statsvetenskap också var påfallande tyst inför SNS sätt att använda professorstitlar i deras akademiska ämne i ett långvarigt projekt där försvagad tryckfrihet blev ett centralt krav.
måndag 3 oktober 2011
Smålandsposten om Eritreas skatteindrivning i Sverige - och om Dawit Isaaks hudfärg
Smålandsposten (m) i Växjö hade 22/9 2011 en ledare om den fängslade författaren och kulturjournalisten Dawit Isaak, som är svensk medborgare och fängslad i Eritrea sedan 2001, då samtliga oberoende tidningar stängdes samtidigt som den demokratiska öppning som var på väg avbröts.
Smålandsposten polemiserar mot påståenden att regeringens aktivitet i fallet skulle vara mindre p.g.a. Dawit Isaaks hudfärg, men pekade å andra sidan på den kritik jag riktat mot Eritreas indrivning av ett slags skatt här i Sverige. (Se flera tidigare texter här på bloggen.) Tidningen skrev bl.a. detta:
" Med tanke också på att ett frisläppande av den enda svenska samvetsfången skulle ses som en stor politisk framgång kan också mediala påståenden under veckan om att regeringen på grund av Isaacs etnicitet och hudfärg ignorerat ärendet avskrivas på dumhetens konto.
På en punkt har dock medier och ansvariga politiker anledning till självrannsakan. Som publicisten Åke Wredén på Höglandet flera gånger tämligen ensam har uppmärksammat har regimen i Asmara under många år tvångsbeskattat eritreanska flyktingar i Sverige. Få har reagerat över flyktingspionaget vars ekonomiska konsekvenser drabbar en redan resurssvag grupp. "
Hela denna ledarartikel i Smålandsposten (m) finns på den här adressen.
Att jag varit "tämligen ensam" om att uppmärksamma den här frågan är en viss överdrift, men det är riktigt att jag skrivit om den långt innan TV och andra brydde sig om den.
När det gäller betydelsen av Dawit Isaaks hudfärg tror jag att det är en riktig bedömning av Smålandsposten att den inte har påverkat regeringens aktivitet under senare år. Däremot är det dessvärre en ofrånkomlig slutsats att nyhetsförmedlingen och opinionsbildningen tog fart först några år efter det att Dawit Isaak spärrats in. Så hade det med stor säkerhet inte varit om Dawit Isaak haft en annan bakgrund. Svart göteborgare var mindre intressant än vad vit stockholmare skulle ha varit. Om detta har jag skrivit i bl.a. Nerikes Allehanda. Se tidigare texter om Dawit Isaak här på bloggen.
Stockholmsredaktionernas långa tystnad om Dawit Isaaks öde - se klippet från Expressen nedan - kan ha bidragit till att försena de diplomatiska ansträngningarna från dåvarande regeringens sida för att få honom fri. Riktigt hur det var med den saken är dock oklart, och det handlar om första delen av förra årtiondet.
I Expressen skrev jag 31 mars 2005 det följande om det svaga medieintresset för Dawit Isaak, det var alltså innan ett antal tidningar bytte linje och blev mer aktiva:
" ... Det är för det mesta tyst om honom i Sverige. Men utomlands ställs kraven på frigivning av den svenske medborgaren och redaktören. Han sitter i ... [fängelse] i Eritrea därför att han är anhängare av fri press och fria, demokratiska riksdagsval. Reportrar utan gränser tog upp hans fall nästan genast. Nyligen var han på förslag till ett av de pressfrihetspris som The Guardian och tidskriften Index on Censorship delar ut. ...
I Sverige, där Dawit Isaak är medborgare, är däremot medieintresset för honom svagt och ojämnt - med några undantag, Expressen, "Vår grundade mening" i radion och flera landsortstidningar.
I slutet av 2004 krävde två av de främsta internationella pressorganisationerna - World Association of Newspapers och World Editors Forum - att Dawit Isaak skulle friges och yttrandefriheten återinföras i Eritrea. Inte många svenskar vet att dessa organisationer engagerade sig för den svenske medborgaren. Det har ju knappast alls rapporterats i Sverige.
I november [2004] antog EU-parlamentet ett uttalande med krav på omedelbar frigivning av alla de journalister som är fångna i Eritrea sedan 2001, då alla oberoende tidningar, tidskrifter och radiostationer stängdes. Att kravet bland annat gällde en svensk medborgare, Dawit Isaak, framhölls särskilt i EU-parlamentets beslut. Men i Sverige var det mycket tyst om att EU-parlamentet krävt frigivning av en fängslad svensk tidningsman.
Sedan skrev alla svenska EU-parlamentariker, från samtliga partier, till utrikesministern [Laila Freivalds]. De bad henne att öka trycket mot Eritrea för frigivning av Dawit Isaak, bland annat genom att verka för att EU-biståndet till Eritrea åter skulle inskränkas till bara humanitära ändamål. Kravet över alla partigränser från alla svenska folkvalda i EU-parlamentet är nog okänt för de flesta svenskar - för i de flesta svenska medier har det inte uppmärksammats alls.
Det senaste halvåret har det ändå, jämfört med den oftast djupa tystnaden de första åren, blivit en ökad aktivitet i Sverige för frigivning av Dawit Isaak. UD gör mer än förut. Journalistförbundet, Tidningsutgivarna och Publicistklubben har engagerat sig, på ett sätt de inte gjorde förut.
Men något saknas. En svensk medborgare [sitter] ... i fängelse i Eritrea. Orsaken är att han tror på demokrati. Han har det fria ordet som sitt enda vapen. Och på de flesta redaktioner är då hans nyhetsvärde lågt. "
Smålandsposten polemiserar mot påståenden att regeringens aktivitet i fallet skulle vara mindre p.g.a. Dawit Isaaks hudfärg, men pekade å andra sidan på den kritik jag riktat mot Eritreas indrivning av ett slags skatt här i Sverige. (Se flera tidigare texter här på bloggen.) Tidningen skrev bl.a. detta:
" Med tanke också på att ett frisläppande av den enda svenska samvetsfången skulle ses som en stor politisk framgång kan också mediala påståenden under veckan om att regeringen på grund av Isaacs etnicitet och hudfärg ignorerat ärendet avskrivas på dumhetens konto.
På en punkt har dock medier och ansvariga politiker anledning till självrannsakan. Som publicisten Åke Wredén på Höglandet flera gånger tämligen ensam har uppmärksammat har regimen i Asmara under många år tvångsbeskattat eritreanska flyktingar i Sverige. Få har reagerat över flyktingspionaget vars ekonomiska konsekvenser drabbar en redan resurssvag grupp. "
Hela denna ledarartikel i Smålandsposten (m) finns på den här adressen.
Att jag varit "tämligen ensam" om att uppmärksamma den här frågan är en viss överdrift, men det är riktigt att jag skrivit om den långt innan TV och andra brydde sig om den.
När det gäller betydelsen av Dawit Isaaks hudfärg tror jag att det är en riktig bedömning av Smålandsposten att den inte har påverkat regeringens aktivitet under senare år. Däremot är det dessvärre en ofrånkomlig slutsats att nyhetsförmedlingen och opinionsbildningen tog fart först några år efter det att Dawit Isaak spärrats in. Så hade det med stor säkerhet inte varit om Dawit Isaak haft en annan bakgrund. Svart göteborgare var mindre intressant än vad vit stockholmare skulle ha varit. Om detta har jag skrivit i bl.a. Nerikes Allehanda. Se tidigare texter om Dawit Isaak här på bloggen.
Stockholmsredaktionernas långa tystnad om Dawit Isaaks öde - se klippet från Expressen nedan - kan ha bidragit till att försena de diplomatiska ansträngningarna från dåvarande regeringens sida för att få honom fri. Riktigt hur det var med den saken är dock oklart, och det handlar om första delen av förra årtiondet.
I Expressen skrev jag 31 mars 2005 det följande om det svaga medieintresset för Dawit Isaak, det var alltså innan ett antal tidningar bytte linje och blev mer aktiva:
" ... Det är för det mesta tyst om honom i Sverige. Men utomlands ställs kraven på frigivning av den svenske medborgaren och redaktören. Han sitter i ... [fängelse] i Eritrea därför att han är anhängare av fri press och fria, demokratiska riksdagsval. Reportrar utan gränser tog upp hans fall nästan genast. Nyligen var han på förslag till ett av de pressfrihetspris som The Guardian och tidskriften Index on Censorship delar ut. ...
I Sverige, där Dawit Isaak är medborgare, är däremot medieintresset för honom svagt och ojämnt - med några undantag, Expressen, "Vår grundade mening" i radion och flera landsortstidningar.
I slutet av 2004 krävde två av de främsta internationella pressorganisationerna - World Association of Newspapers och World Editors Forum - att Dawit Isaak skulle friges och yttrandefriheten återinföras i Eritrea. Inte många svenskar vet att dessa organisationer engagerade sig för den svenske medborgaren. Det har ju knappast alls rapporterats i Sverige.
I november [2004] antog EU-parlamentet ett uttalande med krav på omedelbar frigivning av alla de journalister som är fångna i Eritrea sedan 2001, då alla oberoende tidningar, tidskrifter och radiostationer stängdes. Att kravet bland annat gällde en svensk medborgare, Dawit Isaak, framhölls särskilt i EU-parlamentets beslut. Men i Sverige var det mycket tyst om att EU-parlamentet krävt frigivning av en fängslad svensk tidningsman.
Sedan skrev alla svenska EU-parlamentariker, från samtliga partier, till utrikesministern [Laila Freivalds]. De bad henne att öka trycket mot Eritrea för frigivning av Dawit Isaak, bland annat genom att verka för att EU-biståndet till Eritrea åter skulle inskränkas till bara humanitära ändamål. Kravet över alla partigränser från alla svenska folkvalda i EU-parlamentet är nog okänt för de flesta svenskar - för i de flesta svenska medier har det inte uppmärksammats alls.
Det senaste halvåret har det ändå, jämfört med den oftast djupa tystnaden de första åren, blivit en ökad aktivitet i Sverige för frigivning av Dawit Isaak. UD gör mer än förut. Journalistförbundet, Tidningsutgivarna och Publicistklubben har engagerat sig, på ett sätt de inte gjorde förut.
Men något saknas. En svensk medborgare [sitter] ... i fängelse i Eritrea. Orsaken är att han tror på demokrati. Han har det fria ordet som sitt enda vapen. Och på de flesta redaktioner är då hans nyhetsvärde lågt. "
torsdag 22 september 2011
Nättrollen ska inte få bli en förevändning för att montera ner offentlighetsprincip eller tryckfrihet
I den kristna veckotidningen Hemmets Vän, som ges ut i Örebro, medverkar jag med en artikel om nedbusningen och trolltyget som förekommer på Internet. Bakgrunden till den debatt som nu förs är att den norske massmördaren Breivik var en del av en högerextrem internetkultur. Om den skriver jag så här:
" Den frodades både på särskilda hemsidor och i etablerade massmediers kommentarspalter. I denna subkultur uppträdde samhällshatande konspirationsteoretiker som Breivik och hans gelikar sida vid sida med propagandister för ytterlighetspartier med riksdagsmandat. En del av trollen ville inte så gärna kännas vid de andra trollen. Men deras politiska arvsmassa var mycket likartad.
Chocken fick kvällstidningarna att byta linje om kommentarsfälten. Det konstiga är inte att dessa togs bort eller städades upp. Det märkliga är att det dröjde så länge."
Men jag pekar också på risken att det som hänt tas som förevändning för att angripa inte "trollen" utan den svenska ordningen som ger oss världens starkaste grundlagsskydd för tryckfrihet och offentlighetsprincip:
" Eftersom man på nätet kan göra samma saker som med en tryckpress, fast utan papper, är det oerhört viktigt att inte avarter och nedbusning på nätet får bli förevändning för att montera ner grundlagsskydd.
För att slå vakt om den grundlagsskyddade yttrandefriheten bör man till att börja med förstå hur den är konstruerad. Vår offentlighetsprincip fungerar tack vare att det som är offentligt också får tryckas och spridas. Man måste se upp för attacker mot offentlighetsprincipen som görs med förevändningen att offentliga uppgifter publiceras på nätet.
Det är däremot inte en del av yttrandefriheten att tidningar ska vara tvungna att upplåta sina hemsidor för det slags nätkommentarer som var väldigt vanliga före de norska massmorden, och systematiskt användes av Sverigedemokrater och deras stödtrupper.
Tryckfrihetsförordningen sätter ansvarige utgivaren i centrum, han eller hon bär ensam det straffrättsliga ansvaret, och har rätten att bestämma vad som inte ska stå i tidningen eller finnas på hemsidan. Kvällspressens utgivare och många andra tog lätt på det ansvaret, därför kunde trollen klampa på som de gjorde.
Å andra sidan är det tillåtet att sätta upp andra hemsidor och tryckta skrifter som är hur motbjudande och ovettiga eller kontroversiella som helst. Om man har en ansvarig utgivare som tar risken att bli straffad är man skyddad, men bara till att juryn i en tryckfrihetsrättegång fäller för ett i grundlag angivet brott, som uppvigling, förtal eller hets mot folkgrupp.
En del av hets-, missnöjes- och rasistpropagandan på nätet sker dock på hemsidor som fungerar som tidningar men inte har några ansvariga utgivare, utan ges ut av hemliga utgivare med anonyma skribenter. Meningen är förstås att en politiskt extrem riktning då kan driva sin grövre propaganda utan att behöva stå för detta inför press och allmänhet. Sådana publikationer utformas avsiktligt så att de inte får skydd av tryckfrihetsförordningens system. Utgivaren hålls dold, de som sprider publikationen göms på servrar hos bolag som ska hindra att någon ansvarig kan pekas ut. "
Sådana trollpublikationer förtjänar inte skydd och inte respekt, skriver jag i Hemmets Vän.
Hela artikeln i Hemmets Vän finns att läsa på tidningens hemsida på den här adressen.
" Den frodades både på särskilda hemsidor och i etablerade massmediers kommentarspalter. I denna subkultur uppträdde samhällshatande konspirationsteoretiker som Breivik och hans gelikar sida vid sida med propagandister för ytterlighetspartier med riksdagsmandat. En del av trollen ville inte så gärna kännas vid de andra trollen. Men deras politiska arvsmassa var mycket likartad.
Chocken fick kvällstidningarna att byta linje om kommentarsfälten. Det konstiga är inte att dessa togs bort eller städades upp. Det märkliga är att det dröjde så länge."
Men jag pekar också på risken att det som hänt tas som förevändning för att angripa inte "trollen" utan den svenska ordningen som ger oss världens starkaste grundlagsskydd för tryckfrihet och offentlighetsprincip:
" Eftersom man på nätet kan göra samma saker som med en tryckpress, fast utan papper, är det oerhört viktigt att inte avarter och nedbusning på nätet får bli förevändning för att montera ner grundlagsskydd.
För att slå vakt om den grundlagsskyddade yttrandefriheten bör man till att börja med förstå hur den är konstruerad. Vår offentlighetsprincip fungerar tack vare att det som är offentligt också får tryckas och spridas. Man måste se upp för attacker mot offentlighetsprincipen som görs med förevändningen att offentliga uppgifter publiceras på nätet.
Det är däremot inte en del av yttrandefriheten att tidningar ska vara tvungna att upplåta sina hemsidor för det slags nätkommentarer som var väldigt vanliga före de norska massmorden, och systematiskt användes av Sverigedemokrater och deras stödtrupper.
Tryckfrihetsförordningen sätter ansvarige utgivaren i centrum, han eller hon bär ensam det straffrättsliga ansvaret, och har rätten att bestämma vad som inte ska stå i tidningen eller finnas på hemsidan. Kvällspressens utgivare och många andra tog lätt på det ansvaret, därför kunde trollen klampa på som de gjorde.
Å andra sidan är det tillåtet att sätta upp andra hemsidor och tryckta skrifter som är hur motbjudande och ovettiga eller kontroversiella som helst. Om man har en ansvarig utgivare som tar risken att bli straffad är man skyddad, men bara till att juryn i en tryckfrihetsrättegång fäller för ett i grundlag angivet brott, som uppvigling, förtal eller hets mot folkgrupp.
En del av hets-, missnöjes- och rasistpropagandan på nätet sker dock på hemsidor som fungerar som tidningar men inte har några ansvariga utgivare, utan ges ut av hemliga utgivare med anonyma skribenter. Meningen är förstås att en politiskt extrem riktning då kan driva sin grövre propaganda utan att behöva stå för detta inför press och allmänhet. Sådana publikationer utformas avsiktligt så att de inte får skydd av tryckfrihetsförordningens system. Utgivaren hålls dold, de som sprider publikationen göms på servrar hos bolag som ska hindra att någon ansvarig kan pekas ut. "
Sådana trollpublikationer förtjänar inte skydd och inte respekt, skriver jag i Hemmets Vän.
Hela artikeln i Hemmets Vän finns att läsa på tidningens hemsida på den här adressen.
Varje sommar har Eritreas diktatur en festival i Stockholm - och visar hur trycket från diktaturen är påtagligt långt utanför landets gränser
Sveriges Television hade nyligen ett program om författaren och journalisten Dawit Isaaks fångenskap i Eritrea. Det var bra, och det var också välgörande att TV "avslöjade" hur regimen i Eritrea driver in "skatt" från eritreaner bosatta i Sverige.
"Nyheten" är dock inte så ny. Om detta har jag skrivit ett debattinlägg i Folkbladet i Norrköping (22/9 2011):
" Regimens påtryckningar på dem som lever i exil i Sverige har varit ett känt problem under ett antal år. Den som inte betalar, eller som yttrar sig till förmån för politisk frihet i Eritrea, riskerar repressalier mot släktingar i hemlandet eller mot egendom som familjen kan ha kvar där. ... Eritrea är sedan ett årtionde en av jordens mer hårdföra diktaturer, och bland de många som blivit politiska fångar där finns journalisten Dawit Isaak, svensk medborgare och tidigare bosatt i Göteborgstrakten. ... "
Jag skrev också i artikeln om hur Eritreas härskande regim varje sommar ordnar en officiell propagandafestival i norra Stockholm:
" Den politiska linjen vid dessa festivaler är villkorslöst stöd till regimen i Asmara och allt den står för, inklusive krossad pressfrihet, polisstat och fångläger. Det kommer alltid besök till festivalen av högt uppsatta och med EU-visum försedda funktionärer i diktaturen.
Festivalerna och skatteuppbörden som organiseras av landets ambassad i Stockholm är två saker som hänger ihop. Trycket från regimen i Asmara är kännbart även i Sverige. Detta har de ledande nyhetsmedierna under lång tid tagit lätt på. Det är bra att Sveriges Television nu tagit frågan på mer allvar. Men det är ett symptom på en brist i svensk nyhetsförmedling att denna polisstatens årliga stödfestival nästan inte alls brukar nämnas i nyhetsflödet. Det har gått att samtidigt ordna en festival med många delvis motvilliga deltagare alldeles under näsan på TT och de andra stora Stockholmsredaktionerna - med en politisk inriktning som bland annat innebär att Dawit Isaak skall bli kvar bakom galler. "
Hela min artikel i Folkbladet finns att läsa på den här adressen.
"Nyheten" är dock inte så ny. Om detta har jag skrivit ett debattinlägg i Folkbladet i Norrköping (22/9 2011):
" Regimens påtryckningar på dem som lever i exil i Sverige har varit ett känt problem under ett antal år. Den som inte betalar, eller som yttrar sig till förmån för politisk frihet i Eritrea, riskerar repressalier mot släktingar i hemlandet eller mot egendom som familjen kan ha kvar där. ... Eritrea är sedan ett årtionde en av jordens mer hårdföra diktaturer, och bland de många som blivit politiska fångar där finns journalisten Dawit Isaak, svensk medborgare och tidigare bosatt i Göteborgstrakten. ... "
Jag skrev också i artikeln om hur Eritreas härskande regim varje sommar ordnar en officiell propagandafestival i norra Stockholm:
" Den politiska linjen vid dessa festivaler är villkorslöst stöd till regimen i Asmara och allt den står för, inklusive krossad pressfrihet, polisstat och fångläger. Det kommer alltid besök till festivalen av högt uppsatta och med EU-visum försedda funktionärer i diktaturen.
Festivalerna och skatteuppbörden som organiseras av landets ambassad i Stockholm är två saker som hänger ihop. Trycket från regimen i Asmara är kännbart även i Sverige. Detta har de ledande nyhetsmedierna under lång tid tagit lätt på. Det är bra att Sveriges Television nu tagit frågan på mer allvar. Men det är ett symptom på en brist i svensk nyhetsförmedling att denna polisstatens årliga stödfestival nästan inte alls brukar nämnas i nyhetsflödet. Det har gått att samtidigt ordna en festival med många delvis motvilliga deltagare alldeles under näsan på TT och de andra stora Stockholmsredaktionerna - med en politisk inriktning som bland annat innebär att Dawit Isaak skall bli kvar bakom galler. "
Hela min artikel i Folkbladet finns att läsa på den här adressen.
tisdag 20 september 2011
Poker på Internet - så kan det se ut bakom den glättade marknadsföringen
Varför litar någon på spelbolag på Internet? Vem gömmer sig egentligen bakom de s.k. Poker-sajterna som marknadsförs med diverse kändisars hjälp?
De som tar lätt på frågorna kan med fördel läsa Wall Street Journal i dag (20/9 2011), och en artikel som börjar så här och fortsätter med mera detaljer:
" The U.S. Justice Department on Tuesday accused poker celebrities Howard Lederer and Christopher Ferguson among other executives of a major poker website of defrauding poker players out of more than $300 million. ... "
De som tar lätt på frågorna kan med fördel läsa Wall Street Journal i dag (20/9 2011), och en artikel som börjar så här och fortsätter med mera detaljer:
" The U.S. Justice Department on Tuesday accused poker celebrities Howard Lederer and Christopher Ferguson among other executives of a major poker website of defrauding poker players out of more than $300 million. ... "
Adressen till artikeln är här. Läs och tag varning, om spelvanorna är sådana att det behövs. Texten fortsätter bland annat med detta:
" The U.S. Attorney in the Southern District of New York filed a motion Tuesday to amend an earlier civil complaint to allege that Mr. Ferguson, Mr. Lederer and two other directors for the website, Full Tilt Poker, operated what the Justice Department says was a Ponzi scheme that allowed the company to pay out $444 million to themselves and other owners, which included other famous poker players. "Den liberala offentlighetsprincipen har en bred räckvidd - och är en viktig del av svenskt samhällssystem
Tanken att det som gäller personer ska generellt uteslutas från offentlighetsprincipen sprids gärna från höger, där man saknar känsla för en av liberalismens grundstenar. Offentlighetsprincipen i Sverige är utformad med en annan konstruktion. Känslig personlig information skyddas med skaderekvisit som är graderade så att de starka rekvisiten som gör sekretess till huvudregel gäller främst för just personliga förhållanden - sjukvårdssekretessen är ett viktigt och välkänt exempel.
Detta är något helt annat än att offentlighetsprincipen begränsas till offentlig sektor eller utesluter information om enskilda personer. Skillnaden är mycket stor, både principiellt och praktiskt. Att överge den svenska offentlighetsprincipens grundkonstruktion skulle leda till en omfattande inskränkning som också skulle dölja åtskilligt med samhällskunskap.
Om detta skrev jag i Frisinnad Tidskrift, i oktober 2007, och här följer ett utdrag ur den artikeln:
" ... Genom främst liberala insatser är tryckfriheten med offentlighetsprincipen överordnade frihetsvärden i Sverige, som domstolarna inte får skönsmässigt balansera mot motsatta principer på samma nivå i lagarnas hierarki. Det är av det skälet vår Regeringsform inte innehåller någon allmän, icke-avgränsad fri- och rättighet som avser ”integriteten”, ”privatlivet” eller liknande begrepp! Skyddsregler beträffande ordningsmaktens våldsanvändning, påtvingade kroppsliga ingrepp, husrannsakan, brev- och telehemlighet, fysisk rörelsefrihet, frihetsberövanden och annat gäller avgränsade, konkreta saker.
Offentlighetsprincipen. är i Sverige en del av tryckfriheten och har inte något annat eller snävare syfte än tryckfriheten. Meningen med svensk liberal tryckfrihet är mycket mer än att kontrollera statsmakten. Redan från 1766 och 1810 har tryckfrihet och offentlighetsprincip varit till för öppenhet, upplysning och fri diskussion i samhället i stort, ”i vad ämne som helst” som det heter i en av Tryckfrihetsförordningens mest fundamentala formuleringar.
Att allmänna handlingar är offentliga, och sekretess undantag, öppnar den offentliga förvaltningen för insyn, på medborgarnas och pressens villkor, inte på generaldirektörernas och informationssekreterarnas. Men det är också ytterst betydelsefullt att offentlighetsprincipen gör så mycket annan information fritt tillgänglig, om sådant som inte är statligt – bolag, organisationer, marknader, ekonomisk makt, forskning, fastigheter och brottslighet. Det är möjligt bara genom att offentlighetsprincipen också ger en hel del information om enskilda människor.
De som skulle vilja mörklägga mycket av kunskapen om ekonomisk makt och förmögenheter (eller om brottslighet) har intresse av att påstå att offentlighetsprincipen egentligen, eller ursprungligen., bara är till för att kontrollera statsmakten och att den förvanskats eller bytt karaktär då den gjort så mycket information om privata förhållanden tillgänglig. Sådana påståenden förfalskar historien. Vad det i stället handlar om är den liberala svenska offentlighetstankens kollision med en auktoritär tradition från kontinenten.
Det är inte bara så att offentlighetsprincipens motsats, sekretessprincipen eller Vertraulichkeit der Verwaltung, länge dominerat i nästan alla europeiska länder. ... I länder där godsägare kunde vara på en gång arbetsgivare, hyresvärdar, åklagare och domare var det uteslutet att folk i allmänhet skulle ges insyn i de rikas taxering och beskattning. Mörkläggning rådde på sådana områden där det i Sverige – även om kungamakten drog åt annat håll – var det normala att domstolar arbetade offentligt, med betrodda nämndemän som domare, liksom att lokala skatter i socknar och städer togs ut efter taxering genom betrodda förtroendemän och med resultatet redovisat så att man kunde se vad som gjorts.
Svensk offentlighetsprincip uppstod inte ur ingenting genom en snilleblixt av Anders Chydenius vid riksdagen 1765-66. Den var en ny och radikal tillämpning av något som fanns i den gamla svenska självstyrelsetradition som kungamakt eller herremakt aldrig riktigt lyckats göra slut på.
Med demokratin har vi i Sverige gjort detta till något för alla. Vi har alla ansvar för självstyrelsen. Vi ger varandra så mycket insyn i våra ekonomiska och andra mellanhavanden med myndigheterna att dagsljuset i hög grad motverkar regelbrott, favörer och korruption.
På kontinenten har demokratiseringen fått omvänd följd – överklassens privilegier att mörklägga har utvidgats till alla, på liknande sätt som gamla privilegier att processa om ärkekränkning och förhindra publicitet utvidgats så att alla i princip likställts med den gamla feodaladeln. Kring detta har utvecklats en stor vältalighet om personlighetsskydd, privatliv och integritet. Men vad det också handlar om är att de med makt, pengar och privilegier slår vakt om sina möjligheter att hindra andra att veta och begränsa tillgången på samhällskunskap.
Det är för att inte hamna i denna kontinentala mörkläggning som vi i vår Tryckfrihetsförordning har offentlighet som huvudregel, och sekretess som undantag, för uppgifter både om staten och om privata förhållanden eller affärsliv. Ekonomisk information har för det mesta en lägre skyddsnivå i den mån den är sekretessbelagd.
Skyddet för verkligt känsliga personliga förhållanden är däremot mycket starkt, men det bygger inte på en allmän princip om att det privata är hemligt, utan på lagfästa skaderekvisit och på att riksdagen med detaljerad lagstiftning måste medge sekretess i en verksamhet för att sådan skall vara tillåten. De starka (”omvända”) skaderekvisiten, och undantagen från meddelarfrihet till pressen, har dessutom i stort sett knutits till verkligt känsliga saker, såsom sjukvårds- eller socialvårdssekretessen.
Det går inte att dra någon meningsfull gränslinje mellan information som berör statsmakten respektive icke-statliga intressen. Att uppgifter om enskilda personer, från taxeringsutfall och skolbetyg till rättegångsförhandlingar och domslut, är tillgängliga för alla är i många fall förutsättningen för att det skall gå att se om statliga eller kommunala tjänstemän iakttar objektivitet eller kastar sidoblickar på samhällsställning, kön eller grupptillhörighet.
Statlig makt kan dessutom uppträda i privata kläder. ... I dessa petroleumvalutornas tider kan vi ... räkna med att det som formellt ser ut som privat ägande och uppträdande på marknader i själva verket kan vara en maskering av en statsmakt som är en diktatur baserad på oljekällor. "
(Ur artikel av Åke Wredén i Frisinnad Tidskrift, oktober 2007)
Detta är något helt annat än att offentlighetsprincipen begränsas till offentlig sektor eller utesluter information om enskilda personer. Skillnaden är mycket stor, både principiellt och praktiskt. Att överge den svenska offentlighetsprincipens grundkonstruktion skulle leda till en omfattande inskränkning som också skulle dölja åtskilligt med samhällskunskap.
Om detta skrev jag i Frisinnad Tidskrift, i oktober 2007, och här följer ett utdrag ur den artikeln:
" ... Genom främst liberala insatser är tryckfriheten med offentlighetsprincipen överordnade frihetsvärden i Sverige, som domstolarna inte får skönsmässigt balansera mot motsatta principer på samma nivå i lagarnas hierarki. Det är av det skälet vår Regeringsform inte innehåller någon allmän, icke-avgränsad fri- och rättighet som avser ”integriteten”, ”privatlivet” eller liknande begrepp! Skyddsregler beträffande ordningsmaktens våldsanvändning, påtvingade kroppsliga ingrepp, husrannsakan, brev- och telehemlighet, fysisk rörelsefrihet, frihetsberövanden och annat gäller avgränsade, konkreta saker.
Offentlighetsprincipen. är i Sverige en del av tryckfriheten och har inte något annat eller snävare syfte än tryckfriheten. Meningen med svensk liberal tryckfrihet är mycket mer än att kontrollera statsmakten. Redan från 1766 och 1810 har tryckfrihet och offentlighetsprincip varit till för öppenhet, upplysning och fri diskussion i samhället i stort, ”i vad ämne som helst” som det heter i en av Tryckfrihetsförordningens mest fundamentala formuleringar.
Att allmänna handlingar är offentliga, och sekretess undantag, öppnar den offentliga förvaltningen för insyn, på medborgarnas och pressens villkor, inte på generaldirektörernas och informationssekreterarnas. Men det är också ytterst betydelsefullt att offentlighetsprincipen gör så mycket annan information fritt tillgänglig, om sådant som inte är statligt – bolag, organisationer, marknader, ekonomisk makt, forskning, fastigheter och brottslighet. Det är möjligt bara genom att offentlighetsprincipen också ger en hel del information om enskilda människor.
De som skulle vilja mörklägga mycket av kunskapen om ekonomisk makt och förmögenheter (eller om brottslighet) har intresse av att påstå att offentlighetsprincipen egentligen, eller ursprungligen., bara är till för att kontrollera statsmakten och att den förvanskats eller bytt karaktär då den gjort så mycket information om privata förhållanden tillgänglig. Sådana påståenden förfalskar historien. Vad det i stället handlar om är den liberala svenska offentlighetstankens kollision med en auktoritär tradition från kontinenten.
Det är inte bara så att offentlighetsprincipens motsats, sekretessprincipen eller Vertraulichkeit der Verwaltung, länge dominerat i nästan alla europeiska länder. ... I länder där godsägare kunde vara på en gång arbetsgivare, hyresvärdar, åklagare och domare var det uteslutet att folk i allmänhet skulle ges insyn i de rikas taxering och beskattning. Mörkläggning rådde på sådana områden där det i Sverige – även om kungamakten drog åt annat håll – var det normala att domstolar arbetade offentligt, med betrodda nämndemän som domare, liksom att lokala skatter i socknar och städer togs ut efter taxering genom betrodda förtroendemän och med resultatet redovisat så att man kunde se vad som gjorts.
Svensk offentlighetsprincip uppstod inte ur ingenting genom en snilleblixt av Anders Chydenius vid riksdagen 1765-66. Den var en ny och radikal tillämpning av något som fanns i den gamla svenska självstyrelsetradition som kungamakt eller herremakt aldrig riktigt lyckats göra slut på.
Med demokratin har vi i Sverige gjort detta till något för alla. Vi har alla ansvar för självstyrelsen. Vi ger varandra så mycket insyn i våra ekonomiska och andra mellanhavanden med myndigheterna att dagsljuset i hög grad motverkar regelbrott, favörer och korruption.
På kontinenten har demokratiseringen fått omvänd följd – överklassens privilegier att mörklägga har utvidgats till alla, på liknande sätt som gamla privilegier att processa om ärkekränkning och förhindra publicitet utvidgats så att alla i princip likställts med den gamla feodaladeln. Kring detta har utvecklats en stor vältalighet om personlighetsskydd, privatliv och integritet. Men vad det också handlar om är att de med makt, pengar och privilegier slår vakt om sina möjligheter att hindra andra att veta och begränsa tillgången på samhällskunskap.
Det är för att inte hamna i denna kontinentala mörkläggning som vi i vår Tryckfrihetsförordning har offentlighet som huvudregel, och sekretess som undantag, för uppgifter både om staten och om privata förhållanden eller affärsliv. Ekonomisk information har för det mesta en lägre skyddsnivå i den mån den är sekretessbelagd.
Skyddet för verkligt känsliga personliga förhållanden är däremot mycket starkt, men det bygger inte på en allmän princip om att det privata är hemligt, utan på lagfästa skaderekvisit och på att riksdagen med detaljerad lagstiftning måste medge sekretess i en verksamhet för att sådan skall vara tillåten. De starka (”omvända”) skaderekvisiten, och undantagen från meddelarfrihet till pressen, har dessutom i stort sett knutits till verkligt känsliga saker, såsom sjukvårds- eller socialvårdssekretessen.
Det går inte att dra någon meningsfull gränslinje mellan information som berör statsmakten respektive icke-statliga intressen. Att uppgifter om enskilda personer, från taxeringsutfall och skolbetyg till rättegångsförhandlingar och domslut, är tillgängliga för alla är i många fall förutsättningen för att det skall gå att se om statliga eller kommunala tjänstemän iakttar objektivitet eller kastar sidoblickar på samhällsställning, kön eller grupptillhörighet.
Statlig makt kan dessutom uppträda i privata kläder. ... I dessa petroleumvalutornas tider kan vi ... räkna med att det som formellt ser ut som privat ägande och uppträdande på marknader i själva verket kan vara en maskering av en statsmakt som är en diktatur baserad på oljekällor. "
(Ur artikel av Åke Wredén i Frisinnad Tidskrift, oktober 2007)
De hemliga ägarna av fossilgasnätet - en utmaning mot liberalismens offentlighetsprincip
Varför får det hållas hemligt vem som äger naturgasnätet i Sverige? Den frågan ställde jag i en debattartikel som publicerades på Sveriges Televisions webbplats 8/9 2011, under "Debatt". Där skrev jag också om det delvis svenskägda oljehandelsbolaget, där en svensk är en ledande person och en av de synliga ägarna, men där det finns obekräftade uppgifter om något slags band till den politiska ledningen i Ryssland. Om det bolaget hade Uppdrag Granskning i SVT nyligen ett uppmärksammat inslag - se den här bloggen 5/9 2011..
Men dessutom tog jag alltså i debattartikeln upp ägandet av naturgasnätet (där det är Svenska Dagbladet som stått för angelägen nyhetsrapportering) och behovet av skärpta föreskrifter om offentlighet. Liberalismens offentlighetsprincip är till för öppenhet och ärlighet i samhället i stort och den behöver ges en skärpt tillämpning:
" Det är dags att skärpa kraven på offentlighet om ägarmakten. ... Svenska Dagbladet har avslöjat hur den Wallenberganknutna bolagsgruppen EQT skapat ett monopolägande av fossilgasnätet. EQT hemlighåller nästan helt vilka som är de verkliga ägarna och kan tillgodogöra sig de monopolvinster som kan uppstå. En av de få upplysningar som går att få fram är, som SvD visat, att förre finansministern Pär Nuder (S) personligen äger en obetydlig andel på ett ställe i kedjan av i övrigt mörklagda ägarbolag.
Metoden som används är mycket vanlig. En ägarkedja slingrar sig genom en rad av skatteparadis och bolagsregister där offentlighetsprincip saknas. Bakom EQT-anknutna Swedegas har SvD hittat ett drygt halvdussin holdingbolag utan anställda. Två finns i Holland, vars mörklagda bolagsregister ofta används för att gömma sådant som man vill dölja för allmänhet, finansmarknad och myndigheter i övriga EU. Ännu ett bolag finns på kanalön Guernsey, en känd lokal för skatteundandragande skentransaktioner. ... "
Att företag har legitima intressen att för sina konkurrenter dölja tillverkningsmetoder, affärsmodeller och anbudsvillkor innebär - skrev jag - inte att det bör vara legitimt att dölja vem som äger vad:
" Liberalismens offentlighetsprincip är inte begränsad till att bara kontrollera statsmakten, den är till för öppenheten och ärligheten i samhället i stort.
Faran med skatteparadisen gäller mycket mer än deras användning för att flytta vinstmedel mellan länder för att få bolagsskatten att gå mot nollstrecket. Att detta troligen är huvudmotivet när det gäller EQT och gasledningsmonopolet bör inte göra att man försummar de andra farorna med hemlig ägarmakt.
Utbyggnaden av gasledningar i Sverige är en av de stora energipolitiska stridsfrågorna, med mycket aktiv lobbyverksamhet för ökad fossileldning och beroende av gasexportländer som Ryssland. Hur ska vi veta vilka de hemliga ägare är som har intresse av att i hemlighet understödja gaslobbyismen genom PR-företag med hemlighållna uppdragsgivare? Hemlighållen ägarmakt är detsamma som en risk för ekonomisk påverkan på demokratin genom kanaler som är dolda för väljare och press.
Skatteparadisen har skapat en gråzon av skumrask där inte bara etablissemangets EQT kan röra sig, utan helt andra aktörer, som sysslar med mutor, insiderbrott och värdepapperssvindel. Samma mörkläggning gynnar narkotikabaroner, vapenhandlare och stortjuvar som använt presidentämbeten till att råna sina egna länder. Där kan också de som förmedlar pengar till terroristorganisationer röra sig.
Enormt rika hel- och halvdiktaturer kan dölja sina egna transaktioner, ägarpositioner och agentnät. Genom mellanhänder i skatteparadis kan de operera inne i det ekonomiska systemet i länder som Sverige. ... Genomgripande offentlighetsreformer behövs för att skydda marknadsekonomin, transparensen på finansmarknaderna och demokratiernas säkerhetspolitiska intressen. Centralt måste vara att öppna alla mörklagda bolagsregister för insyn i aktieböcker och årsredovisningar. I den frågan bör det sättas press även på skatteparadisen, så som OECD-länderna med viss framgång gjort när det gäller skatteflykten.
På viktiga områden bör det bli ett lagstadgat villkor för att få bedriva verksamhet att hela ägarkedjan är offentlig. Det är till exempel ett rimligt krav att den som vill äga infrastruktur som gasnät måste visa upp hela ägarbilden, inte bara Pär Nuders lilla aktiepost. "
* * *
Hela artikeln på SVT-Debatt finns att läsa på den här adressen.
Men dessutom tog jag alltså i debattartikeln upp ägandet av naturgasnätet (där det är Svenska Dagbladet som stått för angelägen nyhetsrapportering) och behovet av skärpta föreskrifter om offentlighet. Liberalismens offentlighetsprincip är till för öppenhet och ärlighet i samhället i stort och den behöver ges en skärpt tillämpning:
" Det är dags att skärpa kraven på offentlighet om ägarmakten. ... Svenska Dagbladet har avslöjat hur den Wallenberganknutna bolagsgruppen EQT skapat ett monopolägande av fossilgasnätet. EQT hemlighåller nästan helt vilka som är de verkliga ägarna och kan tillgodogöra sig de monopolvinster som kan uppstå. En av de få upplysningar som går att få fram är, som SvD visat, att förre finansministern Pär Nuder (S) personligen äger en obetydlig andel på ett ställe i kedjan av i övrigt mörklagda ägarbolag.
Metoden som används är mycket vanlig. En ägarkedja slingrar sig genom en rad av skatteparadis och bolagsregister där offentlighetsprincip saknas. Bakom EQT-anknutna Swedegas har SvD hittat ett drygt halvdussin holdingbolag utan anställda. Två finns i Holland, vars mörklagda bolagsregister ofta används för att gömma sådant som man vill dölja för allmänhet, finansmarknad och myndigheter i övriga EU. Ännu ett bolag finns på kanalön Guernsey, en känd lokal för skatteundandragande skentransaktioner. ... "
Att företag har legitima intressen att för sina konkurrenter dölja tillverkningsmetoder, affärsmodeller och anbudsvillkor innebär - skrev jag - inte att det bör vara legitimt att dölja vem som äger vad:
" Liberalismens offentlighetsprincip är inte begränsad till att bara kontrollera statsmakten, den är till för öppenheten och ärligheten i samhället i stort.
Faran med skatteparadisen gäller mycket mer än deras användning för att flytta vinstmedel mellan länder för att få bolagsskatten att gå mot nollstrecket. Att detta troligen är huvudmotivet när det gäller EQT och gasledningsmonopolet bör inte göra att man försummar de andra farorna med hemlig ägarmakt.
Utbyggnaden av gasledningar i Sverige är en av de stora energipolitiska stridsfrågorna, med mycket aktiv lobbyverksamhet för ökad fossileldning och beroende av gasexportländer som Ryssland. Hur ska vi veta vilka de hemliga ägare är som har intresse av att i hemlighet understödja gaslobbyismen genom PR-företag med hemlighållna uppdragsgivare? Hemlighållen ägarmakt är detsamma som en risk för ekonomisk påverkan på demokratin genom kanaler som är dolda för väljare och press.
Skatteparadisen har skapat en gråzon av skumrask där inte bara etablissemangets EQT kan röra sig, utan helt andra aktörer, som sysslar med mutor, insiderbrott och värdepapperssvindel. Samma mörkläggning gynnar narkotikabaroner, vapenhandlare och stortjuvar som använt presidentämbeten till att råna sina egna länder. Där kan också de som förmedlar pengar till terroristorganisationer röra sig.
Enormt rika hel- och halvdiktaturer kan dölja sina egna transaktioner, ägarpositioner och agentnät. Genom mellanhänder i skatteparadis kan de operera inne i det ekonomiska systemet i länder som Sverige. ... Genomgripande offentlighetsreformer behövs för att skydda marknadsekonomin, transparensen på finansmarknaderna och demokratiernas säkerhetspolitiska intressen. Centralt måste vara att öppna alla mörklagda bolagsregister för insyn i aktieböcker och årsredovisningar. I den frågan bör det sättas press även på skatteparadisen, så som OECD-länderna med viss framgång gjort när det gäller skatteflykten.
På viktiga områden bör det bli ett lagstadgat villkor för att få bedriva verksamhet att hela ägarkedjan är offentlig. Det är till exempel ett rimligt krav att den som vill äga infrastruktur som gasnät måste visa upp hela ägarbilden, inte bara Pär Nuders lilla aktiepost. "
* * *
Hela artikeln på SVT-Debatt finns att läsa på den här adressen.
söndag 18 september 2011
Diktaturen som får ha ett skattesystem i Sverige
I dag (18/9) sänder Sveriges Television ett program där man "avslöjar" hur regimen i Eritrea driver in skatt från eritreaner bosatta i Sverige. En artikel i samma ämne från Tidningarnas Telegrambyrå (TT) finns att läsa bland annat i Dagens Nyheter, på den här adressen.
Det var på tiden! Regimens påtryckningar på dem som lever i exil i Sverige har varit ett känt problem under ett antal år.
Eritrea är sedan ett årtionde en av jordens mer hårdföra diktaturer, och bland de många som blivit politiska fångar där finns journalisten Dawit Isaak, svensk medborgare och tidigare bosatt i Göteborgstrakten, där hans familj nu finns.
Dawit Isaak fängslades för i ganska jämnt tio år sedan, när de tidigare planerade riksdagsvalen stoppades och samtliga oberoende tidningar och andra medier krossades. En rad redaktörer och andra tidningsmän låstes då in och förblev sittande i fängelser och fångläger där några av dem sedan har dött av sjukdom och umbäranden.
Denna regim ordnar varje år en officiell propagandafestival i norra Stockholm, det kommer regelbundna besök till denna av högt uppsatta koryféer i diktaturen och det pågår kontinuerligt en skatteuppbörd som organiseras av landets ambassad i Stockholm. Detta har de ledande nyhetsmedierna under lång tid tagit lätt på. Det är bra att Svcriges Television nu tagit frågan på allvar.
Jag har skrivit om detta några gånger. I en gästkrönika i Karlskoga-Kuriren sommaren 2009 skrev jag så här:
" I Europa – även i Sverige – tillåts regimen i praktiken driva in skatt från exileritreanerna. Det sker delvis med påtryckningar. Den som inte betalar, eller som yttrar sig till förmån för politisk frihet i Eritrea, riskerar repressalier mot släktingar i hemlandet eller mot egendom som familjen kan ha kvar där. Även den rätt stora uppslutningen vid den regimvänliga stödfestivalen kan ses i det ljuset – allt är inte nationalism eller att man faktiskt stödjer diktaturen. Trycket från regimen i Asmara är kännbart även i Sverige.
Hur Eritreas regim får hålla den verksamheten gående – med en ambassad som av allt att döma är ett centrum för det som brukar kallas flyktingspionage – skulle vara ett annat ämne där de tyngre medierna i Stockholm skulle kunna göra en hel del journalistiskt grävarbete – ifall de fortfarande var intresserade av sådant. "
Krönikan i övrigt hade den här texten:
" I Stockholm har det just varit festival, till stöd för en av klotets hårdare diktaturer. En mycket ledande man i den regimen var på besök och talade på festivalen. Den regering han arbetar för håller ett mycket stort antal människor i fångläger, däribland alla de journalister som greps 2001 och som inte dött i lägren under de åtta år som gått. En av dessa fångar är Dawit Isaak, svensk medborgare med familjen i Göteborg.
Samma regim som håller honom i fängelse har alltså just genomfört en rätt avsevärd propagandatillställning bara några kilometer från Carl Bildts utrikesdepartement, där man i åratal förgäves försökt att få honom fri. Den politiska linjen vid festivalen var villkorslöst stöd till regimen i Eritrea och allt den står för, inklusive krossad pressfrihet, polisstat och fångläger.
Det är ett symptom på hur det står till med svensk nyhetsförmedling att denna polisstatens stödfestival nästan inte alls nämnts i nyhetsflödet. För de stora medierna i Stockholm finns bara en festival så här års – Stockholm Pride. Det går att samtidigt ordna en festival med tusentals deltagare alldeles under näsan på TT och de andra stora Stockholmsredaktionerna – med en politisk inriktning som bland annat innebär att Dawit Isaak skall bli kvar bakom galler. Ändå blir det nästan ingen publicitet, förutom enstaka artiklar i Expressen och något lite i Svenska Dagbladet.
Det är samma Stockholmsmedier där några chefredaktörer under några månader försökte kompensera åratal av ointresse och utebliven rapportering om Dawit Isaak med en kampanj för hans frigivning. Nu verkar det vara pedal bakåt till det normala. Med undantag för främst Expressen är nyhetsförmedlingen om Dawit Isaak och förtrycket i Eritrea inställd – i likhet med en hel del annan nyhetsförmedling
Det ser ännu en gång ut att lyckas för Eritreas regim att avfärda alla frihets- och demokratikrav, och räkna med att den obstinata linjen inte får kännbara följder i relationerna till andra länder. EU-regeringarna har inte stoppat biståndsavtalen med Eritrea trots att allt som fanns av oberoende redaktörer är i fängelse eller döda. "
Det var på tiden! Regimens påtryckningar på dem som lever i exil i Sverige har varit ett känt problem under ett antal år.
Eritrea är sedan ett årtionde en av jordens mer hårdföra diktaturer, och bland de många som blivit politiska fångar där finns journalisten Dawit Isaak, svensk medborgare och tidigare bosatt i Göteborgstrakten, där hans familj nu finns.
Dawit Isaak fängslades för i ganska jämnt tio år sedan, när de tidigare planerade riksdagsvalen stoppades och samtliga oberoende tidningar och andra medier krossades. En rad redaktörer och andra tidningsmän låstes då in och förblev sittande i fängelser och fångläger där några av dem sedan har dött av sjukdom och umbäranden.
Denna regim ordnar varje år en officiell propagandafestival i norra Stockholm, det kommer regelbundna besök till denna av högt uppsatta koryféer i diktaturen och det pågår kontinuerligt en skatteuppbörd som organiseras av landets ambassad i Stockholm. Detta har de ledande nyhetsmedierna under lång tid tagit lätt på. Det är bra att Svcriges Television nu tagit frågan på allvar.
Jag har skrivit om detta några gånger. I en gästkrönika i Karlskoga-Kuriren sommaren 2009 skrev jag så här:
" I Europa – även i Sverige – tillåts regimen i praktiken driva in skatt från exileritreanerna. Det sker delvis med påtryckningar. Den som inte betalar, eller som yttrar sig till förmån för politisk frihet i Eritrea, riskerar repressalier mot släktingar i hemlandet eller mot egendom som familjen kan ha kvar där. Även den rätt stora uppslutningen vid den regimvänliga stödfestivalen kan ses i det ljuset – allt är inte nationalism eller att man faktiskt stödjer diktaturen. Trycket från regimen i Asmara är kännbart även i Sverige.
Hur Eritreas regim får hålla den verksamheten gående – med en ambassad som av allt att döma är ett centrum för det som brukar kallas flyktingspionage – skulle vara ett annat ämne där de tyngre medierna i Stockholm skulle kunna göra en hel del journalistiskt grävarbete – ifall de fortfarande var intresserade av sådant. "
Krönikan i övrigt hade den här texten:
" I Stockholm har det just varit festival, till stöd för en av klotets hårdare diktaturer. En mycket ledande man i den regimen var på besök och talade på festivalen. Den regering han arbetar för håller ett mycket stort antal människor i fångläger, däribland alla de journalister som greps 2001 och som inte dött i lägren under de åtta år som gått. En av dessa fångar är Dawit Isaak, svensk medborgare med familjen i Göteborg.
Samma regim som håller honom i fängelse har alltså just genomfört en rätt avsevärd propagandatillställning bara några kilometer från Carl Bildts utrikesdepartement, där man i åratal förgäves försökt att få honom fri. Den politiska linjen vid festivalen var villkorslöst stöd till regimen i Eritrea och allt den står för, inklusive krossad pressfrihet, polisstat och fångläger.
Det är ett symptom på hur det står till med svensk nyhetsförmedling att denna polisstatens stödfestival nästan inte alls nämnts i nyhetsflödet. För de stora medierna i Stockholm finns bara en festival så här års – Stockholm Pride. Det går att samtidigt ordna en festival med tusentals deltagare alldeles under näsan på TT och de andra stora Stockholmsredaktionerna – med en politisk inriktning som bland annat innebär att Dawit Isaak skall bli kvar bakom galler. Ändå blir det nästan ingen publicitet, förutom enstaka artiklar i Expressen och något lite i Svenska Dagbladet.
Det är samma Stockholmsmedier där några chefredaktörer under några månader försökte kompensera åratal av ointresse och utebliven rapportering om Dawit Isaak med en kampanj för hans frigivning. Nu verkar det vara pedal bakåt till det normala. Med undantag för främst Expressen är nyhetsförmedlingen om Dawit Isaak och förtrycket i Eritrea inställd – i likhet med en hel del annan nyhetsförmedling
Det ser ännu en gång ut att lyckas för Eritreas regim att avfärda alla frihets- och demokratikrav, och räkna med att den obstinata linjen inte får kännbara följder i relationerna till andra länder. EU-regeringarna har inte stoppat biståndsavtalen med Eritrea trots att allt som fanns av oberoende redaktörer är i fängelse eller döda. "
* * *
På den här adressen finns en ledare i Eskilstuna-Kuriren (lib) 2 augusti 2010 som tar upp Eritreas beskattning i Sverige - och dessutom ett besök i Stockholm av en hög regimförträdare som är svartlistad av USA enligt beslut av president Obama - på grund av inblandning i terroristverksamhet. Även detta har de stora Stockholmsmedierna i stort sett låtit passera utan att det ansetts ha nämnvärt nyhetsintresse.
Det finns mer Sveriges Television kan sätta ljuset på, om de bara vill.
lördag 10 september 2011
Tio år efter 11 september - bakom attentaten finns en fascistisk våldsdyrkan
På söndag är det tio år jämnt sedan 11 september 2001 och Al-Qaida-attackerna mot Washington och New York. Det kommer att uppmärksammas mycket, och förmodligen kommer det även nu att på sina håll blundas för hur mycket detta och andra blodsdåd är resultatet av nya, virulenta former av fascism. En annan variant av fascism är för övrigt förklaringen till massmordet och bombattentatet i juli i år i Norge.
Under de tio åren har jag skrivit ganska många gånger om terrorismens ideologiska rötter. Bland annat i den här artikeln efter ett attentat mot pendeltåg i Bombay (Mumbai) i Indien för fem år sedan. Den publicerades då av Kristianstadsbladet (lib) den 13 juli 2006, och har att döma av tecken på Internet hittat nya läsare, som fiskat upp den ur de digitala sedimenten.
Jag lägger in artikeln här på bloggen i oavkortat skick. Den innehåller åtskilligt som är aktuellt nu inför tioårsdagen av 11 septelber 2001.
Fascistisk våldsdyrkan ligger bakom
" Bomberna i Bombay visade på samma mönster som i Madrid och London. Men det behöver inte vara samma organisation som planerat alla tre massmorden på vanliga tågpassagerare. I Indien liksom i Spanien och England finns marginella, extrema grupper som ser Al-Qaidas blodsdåd som föredömen, och som kan operera på egen hand fast de förenas av en ideologi där våldsdyrkan är en viktig del.
Det kan, men behöver inte, finnas direkta personsamband till de dunkla miljöer i Pakistan och södra Afghanistans berg där resterna av al-Qaidas ideologiska ledning och staber förmodligen håller till. Efter attentaten i London kom det fram att en av självmordbombarna, som verkar ha haft en ledande roll, hade varit i Pakistan för någon form av instruktion.
I Bombay går de första misstankarna mot ett par våldsorganisationer med bakgrund i Pakistans och Indiens långvariga konflikt om Kashmir. Det innebär också ofrånkomliga misstankar mot den skuggvärld där Pakistans hemliga säkerhetstjänst opererat i många år, med understöd till extremister av många slag, inte bara i Kashmir utan också i Afghanistan.
Det är inte heller första gången som mycket allvarliga angrepp riktas mot Indien av organisationer vars ideologi är en förment islamistisk form av fascism. Bland sådana ideologer är Indien nästan lika hatat som USA, och det inte bara pga Kashmirkonflikten. Indiens demokrati – med både religionsfrihet och fulla politiska rättigheter för en stor muslimsk minoritet – är en styggelse för extremister som drömmer om diktatur och religionsförtryck.
Indiens riksdag är för dessa demokratihatare ett mål av samma art som den politiska ledningen i USA. Och det är inte bara så att de som planerade blodbadet på tågpassagerare i Bombay hade använt sprängningarna i Madrid och London som direkt förebild. Det finns ett minst lika viktigt samband med det välplanerade attentatet mot Indiens riksdag för några år sedan.
Då var syftet helt klart att provocera krig med att slå hårt mot Indiens demokrati genom att skjuta ett stort antal folkvalda. Endast tack vare några rådiga polismän misslyckades attentatsmännen den gången. De hade haft ett par hundra riksdagsmän som tänkbara måltavlor om de lyckats nå längre in i byggnaderna. De var nära att kunna skjuta vicepresidenten, men de mördade flera poliser, en parkarbetare och ytterligare någon anställd i riksdagsförvaltningen.
Då liksom nu ligger det nära till hands att extremister försökt hetta upp konflikten mellan Indien och Pakistan till en explosion som skulle skapa kaos och förstörelse och ge extremister möjlighet att ta över makten i Pakistan. Regeringen i Indien – och även den skakiga regimen i Pakistan – kommer dock troligen att anstränga sig för att undvika att situationen spetsas till så mycket att krigsrisken mellan kärnvapenstaterna åter blir akut.
Det återstår att se vilken av de olika våldsdyrkande grupperna som denna gång stått för sprängningarna av lokaltåg. Men vi vet faktiskt en hel del om det som förenar dessa extremister som tävlar i att använda islam som förevändning för blodsdåd. De liknar i hög grad tidigare fascistiska och liknande uppror från en nationalistisk eller auktoritärt religiös högerkant:
De är antiintellektuella rörelser ledda av intellektuella, oftast från relativt välbärgade familjer.
De avskyr andras frihet.
De förhärligar en självutnämnd elits våld.
Detta våld, som de glorifierar, blir snabbt ett självändamål.
De längtar efter ett auktoritärt styre som stoppar samhällsomvandling, inte minst då det gäller kvinnans ställning.
Som motiv för ny en diktatur använder de tillrättalagda eller falska bilder av äldre tiders styresskick – när de säger "kalifat" menar de vad som i Europas historia kallas fascism – eller yttersta högerns diktatur.
De muslimska länderna ställs nu inför det moderna samhället, med dess tendens till mer individuell frihet och helt nya ekonomiska resurser. På en del håll, som i Pakistan och i stora delar av arabvärlden, sker det under politiska och sociala förhållanden som blockerar omvandlingens positiva sidor. Då blir det särskilt mycket spelrum för sådana politiska extremister som under en samhällsomvandlings osäkerhet drömmer om ett slutet samhälle, och avskyr ett öppet. Resultatet blir en fascistisk våldsdyrkan.
Det är ett stort misstag att urskulda denna som någon form av progressiv u-landspolitik. Den är tvärtom just så farlig som de sprängda tågen i Bombay visar. Den är ett hot mot friheten, oavsett vilken täckmantel den har och oavsett om den missbrukar en religion eller inte. Det gäller i dag lika mycket som på 1930-talet. "
Under de tio åren har jag skrivit ganska många gånger om terrorismens ideologiska rötter. Bland annat i den här artikeln efter ett attentat mot pendeltåg i Bombay (Mumbai) i Indien för fem år sedan. Den publicerades då av Kristianstadsbladet (lib) den 13 juli 2006, och har att döma av tecken på Internet hittat nya läsare, som fiskat upp den ur de digitala sedimenten.
Jag lägger in artikeln här på bloggen i oavkortat skick. Den innehåller åtskilligt som är aktuellt nu inför tioårsdagen av 11 septelber 2001.
Fascistisk våldsdyrkan ligger bakom
" Bomberna i Bombay visade på samma mönster som i Madrid och London. Men det behöver inte vara samma organisation som planerat alla tre massmorden på vanliga tågpassagerare. I Indien liksom i Spanien och England finns marginella, extrema grupper som ser Al-Qaidas blodsdåd som föredömen, och som kan operera på egen hand fast de förenas av en ideologi där våldsdyrkan är en viktig del.
Det kan, men behöver inte, finnas direkta personsamband till de dunkla miljöer i Pakistan och södra Afghanistans berg där resterna av al-Qaidas ideologiska ledning och staber förmodligen håller till. Efter attentaten i London kom det fram att en av självmordbombarna, som verkar ha haft en ledande roll, hade varit i Pakistan för någon form av instruktion.
I Bombay går de första misstankarna mot ett par våldsorganisationer med bakgrund i Pakistans och Indiens långvariga konflikt om Kashmir. Det innebär också ofrånkomliga misstankar mot den skuggvärld där Pakistans hemliga säkerhetstjänst opererat i många år, med understöd till extremister av många slag, inte bara i Kashmir utan också i Afghanistan.
Det är inte heller första gången som mycket allvarliga angrepp riktas mot Indien av organisationer vars ideologi är en förment islamistisk form av fascism. Bland sådana ideologer är Indien nästan lika hatat som USA, och det inte bara pga Kashmirkonflikten. Indiens demokrati – med både religionsfrihet och fulla politiska rättigheter för en stor muslimsk minoritet – är en styggelse för extremister som drömmer om diktatur och religionsförtryck.
Indiens riksdag är för dessa demokratihatare ett mål av samma art som den politiska ledningen i USA. Och det är inte bara så att de som planerade blodbadet på tågpassagerare i Bombay hade använt sprängningarna i Madrid och London som direkt förebild. Det finns ett minst lika viktigt samband med det välplanerade attentatet mot Indiens riksdag för några år sedan.
Då var syftet helt klart att provocera krig med att slå hårt mot Indiens demokrati genom att skjuta ett stort antal folkvalda. Endast tack vare några rådiga polismän misslyckades attentatsmännen den gången. De hade haft ett par hundra riksdagsmän som tänkbara måltavlor om de lyckats nå längre in i byggnaderna. De var nära att kunna skjuta vicepresidenten, men de mördade flera poliser, en parkarbetare och ytterligare någon anställd i riksdagsförvaltningen.
Då liksom nu ligger det nära till hands att extremister försökt hetta upp konflikten mellan Indien och Pakistan till en explosion som skulle skapa kaos och förstörelse och ge extremister möjlighet att ta över makten i Pakistan. Regeringen i Indien – och även den skakiga regimen i Pakistan – kommer dock troligen att anstränga sig för att undvika att situationen spetsas till så mycket att krigsrisken mellan kärnvapenstaterna åter blir akut.
Det återstår att se vilken av de olika våldsdyrkande grupperna som denna gång stått för sprängningarna av lokaltåg. Men vi vet faktiskt en hel del om det som förenar dessa extremister som tävlar i att använda islam som förevändning för blodsdåd. De liknar i hög grad tidigare fascistiska och liknande uppror från en nationalistisk eller auktoritärt religiös högerkant:
De är antiintellektuella rörelser ledda av intellektuella, oftast från relativt välbärgade familjer.
De avskyr andras frihet.
De förhärligar en självutnämnd elits våld.
Detta våld, som de glorifierar, blir snabbt ett självändamål.
De längtar efter ett auktoritärt styre som stoppar samhällsomvandling, inte minst då det gäller kvinnans ställning.
Som motiv för ny en diktatur använder de tillrättalagda eller falska bilder av äldre tiders styresskick – när de säger "kalifat" menar de vad som i Europas historia kallas fascism – eller yttersta högerns diktatur.
De muslimska länderna ställs nu inför det moderna samhället, med dess tendens till mer individuell frihet och helt nya ekonomiska resurser. På en del håll, som i Pakistan och i stora delar av arabvärlden, sker det under politiska och sociala förhållanden som blockerar omvandlingens positiva sidor. Då blir det särskilt mycket spelrum för sådana politiska extremister som under en samhällsomvandlings osäkerhet drömmer om ett slutet samhälle, och avskyr ett öppet. Resultatet blir en fascistisk våldsdyrkan.
Det är ett stort misstag att urskulda denna som någon form av progressiv u-landspolitik. Den är tvärtom just så farlig som de sprängda tågen i Bombay visar. Den är ett hot mot friheten, oavsett vilken täckmantel den har och oavsett om den missbrukar en religion eller inte. Det gäller i dag lika mycket som på 1930-talet. "
* * *
Artikeln finns även på Kristianstadsbladets hemsida, på den här adressen.
måndag 5 september 2011
Uppdrag Granskning på onsdag 7/9 kommer att ta upp Torbjörn Törnqvist och förhållandet mellan bolaget Gunvor och ryska intressen
I övermorgon, onsdag 7/9, kommer Uppdrag Granskning i SVT 1 att sända en intervju med Torbjörn Törnqvist, den i Schweiz verksamme svenske affärsmannen som är en av de - enligt tidigare uppgifter - tre stora delägarna i oljehandelsbolaget Gunvor. Det är möjligt att TV-programmet kommer att innehålla intressanta nyheter om detta mycket omtalade, för att inte säga ryktesomsusade, företag.
Internationell affärspress skrev särskilt för tre år sedan en hel del om att en mycket stor del av rysk oljeexport förmedlades av detta bolag med det svenskklingande namnet - Gunvor - med en svensk som ett av de båda utåt synliga toppnamnen. Gunvorbolaget hade fått stora kontrakt med såväl den statskontrollerade oljejätten Rosneft som med Gazproms dotterbolag för oljeaffärer.
Törnqvist och bolaget Gunvor uppmärksammas alltså nu av SVT och Uppdrag Granskning. Själv skrev jag om Törnqvist och Gunvor för drygt tre år sedan i Eskilstuna-Kuriren 3/6 2008, och den krönikan finns på tidningens hemsida.
I E-K skrev jag bland annat detta:
" Vi utomstående kan inte veta om Gunvor är en normal affärsverksamhet eller en fasad som döljer något som mäktiga män i Kreml vill dölja. Från bolaget sägs officiellt att det har tre delägare, Törnqvist, miljardären Gennadij Timtjenko som hör till Vladimir Putins Petersburgbekanta, samt en tredje, hemlig person, som - heter det - bara har en liten andel och inte är någon kändis. Rykten utpekar i stället Vladimir Putin som nära lierad med bolaget eller rentav som dess faktiske huvudintressent, vilket är helt obevisat.
Enligt Financial Times ägs schweiziska Gunvor av ett bolag som finns i det för hemlighetsmakeri användbara holländska bolagsregistret. Detta andra bolag ägs av ett tredje, på Cypern, en inte obekant bas inom EU för ljusskygga ryska affärsintressen. Från Cypern går ägarkedjan vidare till ett brevlådeföretag på brittiska Jungfruöarna. Detta visar bara en sak med säkerhet - det är något i ägandet eller fördelningen av avkastningen som någon lagt ned stor omsorg på att dölja. "
Det skall bli intressant att se om Uppdrag Granskning möjligen har hittat svar på en del av de gåtor som funnits om ägarförhållandena i Gunvor och bolagets eventuella relationer till den högsta statsledningen i Ryssland. För egen del tog jag upp detta som ett exempel på de problem och faror som ligger i att s.k. skatteparadis - och även en del andra länders bolagsregister kan utnyttjas för att följa verkliga ägarförhållanden:
" Oavsett om det finns eller inte finns hemliga band mellan ryska statsledningen och det delvis "svenska" oljebolaget så är faktum att alla möjliga privata och statliga intressen, även sådana som är kriminella eller ombud för diktaturer, kan driva stora affärer i det fördolda men ändå utnyttja Västeuropas avancerade finansiella system.
I EU-länder som Holland, Luxemburg, Österrike, Cypern och - genom underlydande "skatteparadis" - Storbritannien har det byggts upp stora bank- och affärsjuridiska rörelser som hjälper både vanliga storbolag och rena skumraskföretag med skatteplanering eller med att dölja den verkliga ägarmakten.
Detta är ofta bekvämt för de inblandade. Men riskerna är betydande för värdepappersmarknaderna, liksom när det gäller brottsbekämpning och säkerhetspolitik.
Det är angeläget att mörkläggningslagarna ersätts av offentlighetskrav. Det ska gå att se vem som äger vad. Marknadsekonomin mår bra av öppenhet och genomlysning, den skadas när sådana som håller på med fiffel och båg får lagens hjälp att dölja det som inte tål dagsljus. "
" Även mycket seriöst näringsliv använder numera ofta en del av det skatteparadisen har att erbjuda. Ett annat slags bolagsgrupper som Lundins, med alla dess kontaktytor mot diktaturer, har helt centrala funktioner placerade i stater där insyn omöjliggörs. I denna gråzons bortre del kan andra aktörer röra sig, sådana som sysslar med mutor, insiderbrott och värdepapperssvindel.
Samma mörkläggning gynnar också narkotikabaroner, vapenhandlare och stortjuvar som använt president ämbeten till att råna sina egna länder. Där kan också de som förmedlar pengar till terroristorganisationer röra sig. Enormt rika hel- och halvdiktaturer kan dölja sina egna transaktioner, ägarpositioner och agentnät, och genom mellanhänder i skatteparadis operera inne i det ekonomiska systemet i länder som Sverige.
Oljedespotiernas enorma resurser ger dem bundsförvanter i västligt näringsliv, som på olika sätt är uppknutna genom oljekoncessioner som Lundins i Sudan eller genom aktieposter och samarbetsbolag som Lundins i Ryssland. Många i näringslivet har med åren blivit en effektiv internationell lobby för att skydda skatteparadisen, av skatteskäl och för att kunna genomföra en del affärer i det fördolda.
Men detta har i dagens värld blivit en lobby som även främjar makter och intressen som vill demokratierna ont och som kan bli farliga för oss. Efter 11 september 2001 har särskilt USA ökat trycket på insyn i vissa delar av skatteparadisens betalningsflöden. Men det är inte bara terroristpengar som är faran. "
Internationell affärspress skrev särskilt för tre år sedan en hel del om att en mycket stor del av rysk oljeexport förmedlades av detta bolag med det svenskklingande namnet - Gunvor - med en svensk som ett av de båda utåt synliga toppnamnen. Gunvorbolaget hade fått stora kontrakt med såväl den statskontrollerade oljejätten Rosneft som med Gazproms dotterbolag för oljeaffärer.
Törnqvist och bolaget Gunvor uppmärksammas alltså nu av SVT och Uppdrag Granskning. Själv skrev jag om Törnqvist och Gunvor för drygt tre år sedan i Eskilstuna-Kuriren 3/6 2008, och den krönikan finns på tidningens hemsida.
I E-K skrev jag bland annat detta:
" Vi utomstående kan inte veta om Gunvor är en normal affärsverksamhet eller en fasad som döljer något som mäktiga män i Kreml vill dölja. Från bolaget sägs officiellt att det har tre delägare, Törnqvist, miljardären Gennadij Timtjenko som hör till Vladimir Putins Petersburgbekanta, samt en tredje, hemlig person, som - heter det - bara har en liten andel och inte är någon kändis. Rykten utpekar i stället Vladimir Putin som nära lierad med bolaget eller rentav som dess faktiske huvudintressent, vilket är helt obevisat.
Enligt Financial Times ägs schweiziska Gunvor av ett bolag som finns i det för hemlighetsmakeri användbara holländska bolagsregistret. Detta andra bolag ägs av ett tredje, på Cypern, en inte obekant bas inom EU för ljusskygga ryska affärsintressen. Från Cypern går ägarkedjan vidare till ett brevlådeföretag på brittiska Jungfruöarna. Detta visar bara en sak med säkerhet - det är något i ägandet eller fördelningen av avkastningen som någon lagt ned stor omsorg på att dölja. "
Det skall bli intressant att se om Uppdrag Granskning möjligen har hittat svar på en del av de gåtor som funnits om ägarförhållandena i Gunvor och bolagets eventuella relationer till den högsta statsledningen i Ryssland. För egen del tog jag upp detta som ett exempel på de problem och faror som ligger i att s.k. skatteparadis - och även en del andra länders bolagsregister kan utnyttjas för att följa verkliga ägarförhållanden:
" Oavsett om det finns eller inte finns hemliga band mellan ryska statsledningen och det delvis "svenska" oljebolaget så är faktum att alla möjliga privata och statliga intressen, även sådana som är kriminella eller ombud för diktaturer, kan driva stora affärer i det fördolda men ändå utnyttja Västeuropas avancerade finansiella system.
I EU-länder som Holland, Luxemburg, Österrike, Cypern och - genom underlydande "skatteparadis" - Storbritannien har det byggts upp stora bank- och affärsjuridiska rörelser som hjälper både vanliga storbolag och rena skumraskföretag med skatteplanering eller med att dölja den verkliga ägarmakten.
Detta är ofta bekvämt för de inblandade. Men riskerna är betydande för värdepappersmarknaderna, liksom när det gäller brottsbekämpning och säkerhetspolitik.
Det är angeläget att mörkläggningslagarna ersätts av offentlighetskrav. Det ska gå att se vem som äger vad. Marknadsekonomin mår bra av öppenhet och genomlysning, den skadas när sådana som håller på med fiffel och båg får lagens hjälp att dölja det som inte tål dagsljus. "
Om de s.k. skatteparadisen har jag skrivit flera gånger i olika tidningar, bland annat i en gästkrönika i Borås Tidning den 2/9 2008. Krönikan i dess helhet finns på tidningens hemsida. Den handlar delvis om att Veckans Affärer hade belyst hur ägarna till Lundin-företagen använder skatteparadis för att arrangera uppbyggnaden av företagsgruppen.
(Om Lundin-företagen och deras affärer med diktaturerna i Eritrea, Sudan och Syrien, se tidigare inlägg här på bloggen.)
Men i Borås Tidning skrev jag också om de risker för våra ria samhällen som kan finnas i att andra makter kan dölja sina ekonomiska aktiviteter med hjälp av skatteparadis:" Även mycket seriöst näringsliv använder numera ofta en del av det skatteparadisen har att erbjuda. Ett annat slags bolagsgrupper som Lundins, med alla dess kontaktytor mot diktaturer, har helt centrala funktioner placerade i stater där insyn omöjliggörs. I denna gråzons bortre del kan andra aktörer röra sig, sådana som sysslar med mutor, insiderbrott och värdepapperssvindel.
Samma mörkläggning gynnar också narkotikabaroner, vapenhandlare och stortjuvar som använt president ämbeten till att råna sina egna länder. Där kan också de som förmedlar pengar till terroristorganisationer röra sig. Enormt rika hel- och halvdiktaturer kan dölja sina egna transaktioner, ägarpositioner och agentnät, och genom mellanhänder i skatteparadis operera inne i det ekonomiska systemet i länder som Sverige.
Oljedespotiernas enorma resurser ger dem bundsförvanter i västligt näringsliv, som på olika sätt är uppknutna genom oljekoncessioner som Lundins i Sudan eller genom aktieposter och samarbetsbolag som Lundins i Ryssland. Många i näringslivet har med åren blivit en effektiv internationell lobby för att skydda skatteparadisen, av skatteskäl och för att kunna genomföra en del affärer i det fördolda.
Men detta har i dagens värld blivit en lobby som även främjar makter och intressen som vill demokratierna ont och som kan bli farliga för oss. Efter 11 september 2001 har särskilt USA ökat trycket på insyn i vissa delar av skatteparadisens betalningsflöden. Men det är inte bara terroristpengar som är faran. "
De politiska slutsatserna förulerade jag såhär i krönikan i Borås Tidning:
" Själva möjligheten att dölja de verkliga ägarförhållandena ger stora och riskabla mörkläggningsmöjligheter åt både värdepapperssvindlare, diktaturer och bolag som likt Lundins opererar i samverkan med diktaturers ekonomiska intressen.
EU och USA borde därför förenas i att göra det omöjligt att ha mörklagda skatteparadis som ligger inbäddade inne i det västliga finansiella systemet. "
fredag 2 september 2011
155 regeringar tyckte nyss att Khadaffis regim var lämplig som skydd för de mänskliga rättigheterna
Förtycket i Libyen under Khadaffi-regimen, som nu brutit ihop, får vi nu läsa om nästan varje dag. Men var var alla dessa Khadaffikritiker i press och diplomati när regimen ännu var ohotad, eller när den så sent som på 90-talet var ännu mer extrem i sitt beteende?
Så sent som förra året röstade 155 regeringar i FN - av 188 möjliga vid det tillfället - för att Libyen skulle återinsättas i FN:s Råd för mänskliga rättigheter. Mer om detta - se text här på bloggen 21 februari 2011!
Där finns också en påminnelse om de nära kontakterna mellan Khadaffis regim och ytterhögern i Österrike under ledning av Jörg Haider.
När Khadaffi hade gjort sig tillräckligt omöjlig, och med sina förtryckarmetoder och sina många egenheter, skaffat sig fiender på många håll fick han en resolution i Säkerhetsrådet emot sig. Det blev början till slutet. Men man ska för den skull inte tro att FN annars varit något skydd för mänskliga rättigheter i Libyen. Förutom voteringen med 155 röster förra året hör det också till bilden att Libyen under ett antal år fick sköta ordförandeskapet(!) i det organ som var föregångaren till Rådet för mänskliga rättigheter.
De s.k. arabiska våren har i år ändrat en del på FN-diplomatins vanliga sätt att skydda förtryckarregimer mot kritik och sanktioner. Om detta är en bestående förändring återstår att se. Klart är i alla fall att det som skett bara är en partiell, inte en grundlig förändring av hur det går till i FN.
Så sent som förra året röstade 155 regeringar i FN - av 188 möjliga vid det tillfället - för att Libyen skulle återinsättas i FN:s Råd för mänskliga rättigheter. Mer om detta - se text här på bloggen 21 februari 2011!
Där finns också en påminnelse om de nära kontakterna mellan Khadaffis regim och ytterhögern i Österrike under ledning av Jörg Haider.
När Khadaffi hade gjort sig tillräckligt omöjlig, och med sina förtryckarmetoder och sina många egenheter, skaffat sig fiender på många håll fick han en resolution i Säkerhetsrådet emot sig. Det blev början till slutet. Men man ska för den skull inte tro att FN annars varit något skydd för mänskliga rättigheter i Libyen. Förutom voteringen med 155 röster förra året hör det också till bilden att Libyen under ett antal år fick sköta ordförandeskapet(!) i det organ som var föregångaren till Rådet för mänskliga rättigheter.
De s.k. arabiska våren har i år ändrat en del på FN-diplomatins vanliga sätt att skydda förtryckarregimer mot kritik och sanktioner. Om detta är en bestående förändring återstår att se. Klart är i alla fall att det som skett bara är en partiell, inte en grundlig förändring av hur det går till i FN.
50 år av besvärad tystnad kring extremism vid universiteten
När det senast var ny publicitet kring IKEA-grundaren Ingvar Kamprads tidigare medlemskap i olika högerextrema organisationer - Lindholmsnazisterna och sedan den nyfascistiska Nysvenska rörelsen - skrev jag i Eskilstuna-Kuriren om hur lång tid det ofta har gått innan tigandet och viskandet kring framträdande personers extremism följds av öppenhet och granskning:
" Fallet Kamprad är inte unikt. 1996 gav Sverker Oredsson, tidigare kommunstyrelsens ordförande (FP) i Lund, ut den skoningslöst klargörande Lunds universitet under andra världskriget. Där vimlar det av kända namn, och de får inte plats här. Professorskår och studentkår hade ett stort inslag av nazister, Hitlermedlöpare och andra högerextremister. Där fanns också en demokratisk gruppering, med band till flera riksdagspartier och med den liberale filosofiprofessorn Hans Larsson som viktig inspiratör.
Jurister, teologer, historiker och andra var djupt splittrade. Nazisympatisörer stod mot demokrater. Efter kriget rörde sig de som varit på olika sidor i sammanhang där de hela tiden möttes och skavde på varandra, inte bara på universitetet. Högerns, senare Moderaternas, riksdagsgrupp innehöll samtidigt framträdande namn från både studentnazismen och från de demokrater som i Lund tog strid mot nazismen. Om detta talades det i antydningar. Men i stort var det en besvärad tystnad. "
Jag noterade att det faktiskt gick hela 51 år från 1945 till Sverker Oredssons bok. Det hade nog vållat ytterst förbittrade konflikter om någon skrivit den boken 1966 eller 1976. Men när kommer motsvarande genomlysningar av andra vågor av extremism, i akademiska och andra sammanhang, som 70-talets diktaturhyllande vänsterextremism och nutidens extrema rörelser av högerpopulustisk och nyfascistisk sort?
" Det kanske dröjer till 2020 eller 2040 innan någon forskare ur en yngre generation gör motsvarande genomgång av universitetskommunismen och diktaturstödjandet under 70- och 80-talen.
I dag är ännu en våg av extremism under framväxt i Europa. Men lär nu av historien! Det är bättre att granska sådant här direkt när det uppstår, än att det ska dröja 50 år."
*
" Fallet Kamprad är inte unikt. 1996 gav Sverker Oredsson, tidigare kommunstyrelsens ordförande (FP) i Lund, ut den skoningslöst klargörande Lunds universitet under andra världskriget. Där vimlar det av kända namn, och de får inte plats här. Professorskår och studentkår hade ett stort inslag av nazister, Hitlermedlöpare och andra högerextremister. Där fanns också en demokratisk gruppering, med band till flera riksdagspartier och med den liberale filosofiprofessorn Hans Larsson som viktig inspiratör.
Jurister, teologer, historiker och andra var djupt splittrade. Nazisympatisörer stod mot demokrater. Efter kriget rörde sig de som varit på olika sidor i sammanhang där de hela tiden möttes och skavde på varandra, inte bara på universitetet. Högerns, senare Moderaternas, riksdagsgrupp innehöll samtidigt framträdande namn från både studentnazismen och från de demokrater som i Lund tog strid mot nazismen. Om detta talades det i antydningar. Men i stort var det en besvärad tystnad. "
Jag noterade att det faktiskt gick hela 51 år från 1945 till Sverker Oredssons bok. Det hade nog vållat ytterst förbittrade konflikter om någon skrivit den boken 1966 eller 1976. Men när kommer motsvarande genomlysningar av andra vågor av extremism, i akademiska och andra sammanhang, som 70-talets diktaturhyllande vänsterextremism och nutidens extrema rörelser av högerpopulustisk och nyfascistisk sort?
" Det kanske dröjer till 2020 eller 2040 innan någon forskare ur en yngre generation gör motsvarande genomgång av universitetskommunismen och diktaturstödjandet under 70- och 80-talen.
I dag är ännu en våg av extremism under framväxt i Europa. Men lär nu av historien! Det är bättre att granska sådant här direkt när det uppstår, än att det ska dröja 50 år."
*
Hela artikeln i Eskilstuna-Kuriren finns här, på tidningens hemsida.
måndag 25 juli 2011
En massmördares falskhet
Om massmorden i Norge har jag skrivit en signerad artikel på Eskilstuna-Kurirens ledarsida i dag (25/7 2011). Jag pekar bland annat på att gärningsmannen - som sedan dess häktats - är en del av den yttre högerns nätmiljö:
" Nätmiljön där samhällshat och gruppfördomar blandas är en gemensam livsluft för alla slags partier och militanta företeelser ute på den kanten. Det är också i den nätmiljön det syns var Anders Behring Breivik hör hemma. Han är inte en traditionell brunskjorta. Han har däremot börjat i Carl I Hagens missnöjesparti, och radikaliserats under inflytande av en ultrakonservativ riktning i modern europeisk nyfascism. "
Slutsatsen i artikeln är den här:
" En del inblickar i Anders Behring Breiviks egna påståenden och ett par av hans favoritsajter på nätet säger mig att den historiska rekvisitan, med tempelriddare och annat som kan vara rena fantasier, är utanverk. Centralt är däremot bisarra konspirationsidéer – som att USA:s statsledning i årtionden försökt bryta sönder Europas sociala strukturer och att alla Natoländer nu verkar för västländernas islamisering.En fast kärna återstår till slut: våldet. Som ofta med terrorister är deras påståenden om vad de sägs tro på ihåliga. Det de verkligen dyrkar är döden, och dödandet."
Hela krönikan i Eskilstuna-Kuriren finns här.
" Nätmiljön där samhällshat och gruppfördomar blandas är en gemensam livsluft för alla slags partier och militanta företeelser ute på den kanten. Det är också i den nätmiljön det syns var Anders Behring Breivik hör hemma. Han är inte en traditionell brunskjorta. Han har däremot börjat i Carl I Hagens missnöjesparti, och radikaliserats under inflytande av en ultrakonservativ riktning i modern europeisk nyfascism. "
Slutsatsen i artikeln är den här:
" En del inblickar i Anders Behring Breiviks egna påståenden och ett par av hans favoritsajter på nätet säger mig att den historiska rekvisitan, med tempelriddare och annat som kan vara rena fantasier, är utanverk. Centralt är däremot bisarra konspirationsidéer – som att USA:s statsledning i årtionden försökt bryta sönder Europas sociala strukturer och att alla Natoländer nu verkar för västländernas islamisering.En fast kärna återstår till slut: våldet. Som ofta med terrorister är deras påståenden om vad de sägs tro på ihåliga. Det de verkligen dyrkar är döden, och dödandet."
Hela krönikan i Eskilstuna-Kuriren finns här.
måndag 18 juli 2011
Skandalen kring News of the World - en riskabel sak som kan sluta ned ännu sämre villkor för tryckfriheten i Storbritannien
Tabloidpressen i London har länge utmärkt sig med en blandning av mycket som varit lågt eller cyniskt och dessemellan en del avslöjanden som varit obekväma för många men journalistiskt värdefulla. Särskilt Murdochkoncernens tabloider, med The Sun i spetsen har också haft inflytande genom sin ohejdade kampanjjournalistik på nyhetsplats, och genom att ägaren stödde labour när labour var på väg att bli regeringsdugligt under Tony Blair, för att sedan stödja de konservativa inför det senaste valet, då tories under Cameron hade återfått regeringsdugligheten.
De redaktionella arbetsmetoderna har länge framstått som hårdföra och ibland som rena övertramp. Samtidigt har den brittiska pressen gång på gång invecklats i juridiska konflikter där den konfronterats med det fria ordets allmänt skakiga ställning i England och en domarmakt som tenderat att skärpa lagen utan parlamentets hörande.
Den senaste tiden har kritiken mot Murdochs tabloider övergått i en hejdundrande skandal, som egentligen grott i flera år och sedan ett par år sett allvarlig ut då The Guardian kunde avslöja att Murdochföretagen betalat stora skadestånd i förlikningar som verkade vara till för att tysta ned vad som förekommit ifråga om ett slags detektivbyråer som plockat fram information på icke lagliga vägar, bland annat genom att hacka mobilers röstbrevlådor.
Nu har söndagstabloiden News of the World lbrådstörtat agts ned, olika personer i Murdochgruppen har anhållits mer eller mindre tillfälligt, ett par mycket högt uppsatta polischefer har tvingats gå och premiärministern Cameron är i blåsväder.
Innan den senaste spektakulära tillspetsningen där polisledningen kom i centrum skrev jag (12/7) en krönika om saken i Eskilstuna-Kuriren, där jag pekade på att det är stor risk att skandalen leder till att tryckfrihetsvänliga initiativ rinner ut i sanden och att förslag som är klart negativa för tryckfihet och nyhetsförmedling i stället genomdrivs.
Storbritannien skulle vara i stort behov av en mer liberal tryckfrihetslagstiftning, men Murdochtidningarna kan nu i stället ha bidragit till en antiliberal utveckling.
Detta tog jag upp i krönikan i E-K, som finns här och som nnehåller en del detaljer som inte synts mycket i övrig svensk press.
De redaktionella arbetsmetoderna har länge framstått som hårdföra och ibland som rena övertramp. Samtidigt har den brittiska pressen gång på gång invecklats i juridiska konflikter där den konfronterats med det fria ordets allmänt skakiga ställning i England och en domarmakt som tenderat att skärpa lagen utan parlamentets hörande.
Den senaste tiden har kritiken mot Murdochs tabloider övergått i en hejdundrande skandal, som egentligen grott i flera år och sedan ett par år sett allvarlig ut då The Guardian kunde avslöja att Murdochföretagen betalat stora skadestånd i förlikningar som verkade vara till för att tysta ned vad som förekommit ifråga om ett slags detektivbyråer som plockat fram information på icke lagliga vägar, bland annat genom att hacka mobilers röstbrevlådor.
Nu har söndagstabloiden News of the World lbrådstörtat agts ned, olika personer i Murdochgruppen har anhållits mer eller mindre tillfälligt, ett par mycket högt uppsatta polischefer har tvingats gå och premiärministern Cameron är i blåsväder.
Innan den senaste spektakulära tillspetsningen där polisledningen kom i centrum skrev jag (12/7) en krönika om saken i Eskilstuna-Kuriren, där jag pekade på att det är stor risk att skandalen leder till att tryckfrihetsvänliga initiativ rinner ut i sanden och att förslag som är klart negativa för tryckfihet och nyhetsförmedling i stället genomdrivs.
Storbritannien skulle vara i stort behov av en mer liberal tryckfrihetslagstiftning, men Murdochtidningarna kan nu i stället ha bidragit till en antiliberal utveckling.
Detta tog jag upp i krönikan i E-K, som finns här och som nnehåller en del detaljer som inte synts mycket i övrig svensk press.
onsdag 6 juli 2011
Mörkandet av det politiska ansvaret - inget som upphörde när det kalla kriget tog slut
Under det kalla kriget hade Sverige en samverkan med ett antal Natoländer, i signalspaning och annan underrättelsetjänst samt i förberedelser för krigföring tillsammans efter ett angrepp från Sovjetunionen. Detta inleddes i stor hemlighet av Tage Erlanders socialdemokratiska regering och fortsatte under koalitionen mellan socialdemokraterna och bondeförbundet, liksom under de senare socialdemokratiska och icke-socialistiska regeringarna fram till sovjetsystemets sammanbrott.
Vi kan utgå från att liknande samarbete förekommer i dag när det gäller inte minst underrättelsetjänst av olika slag. För detta finns det mycket starka skäl, och sådana fanns också för en tyst samverkan med Natoländer under det kalla kriget.
En del av det som sades om alliansfrihetens innebörd var dock missvisande, och med tiden blev det rätt vanligt att direkt vilseledande beskrivningar lämnades till den svenska allmänheten. Detta var både onödigt och olyckligt, och numera borde det vara möjligt att säga hur det verkligen var. Trots två olika statliga utredningar är dock historieomskrivningen delvis ofullständig och omstridd.
Om detta handlar en intressant och läsvärd bok av Mikael Holmström, mångårig reporter på Svenska Dagbladet: ”Den dolda alliansen”.
Men det finns också exempel från senare tid än det kalla kriget på att man i militära frågor fattat beslut i former som var ägnade att dölja det politiska ställningstagandet och göra ansvaret oklart inför väljarna. I Karlskoga-Kuriren 6/7 2011 har jag skrivit en gästkrönika om ett sådant fall, uthyrningen av artilleriradar från det svenska försvaret till framför allt Storbritannien och Kanada.
Denna fråga togs upp på nytt av den politiska veckotidningen Fokus i slutet av juni, och slogs upp som om ”smusslet” var ett stort avslöjande. I själva verket skrevs det om saken redan 2003, i vart fall i Dagens Nyheter, och det var redan då tydligt att regeringen helst inte ville stå för det beslut som i praktiken hade fattats.
I artikeln i Karlskoga-Kuriren (som inte finns på tidningens hemsida) skrev jag det här:
”Mycket som gäller rikets säkerhet talar man inte om. En del måste vara hemligt, även i offentlighetsprincipens hemland. Men mer än så har förekomit: Beslut utan papper. Arkiv som bränts för att hindra historisk forskning.
Känsliga ärenden har fixats på krokvägar för att sudda till det politiska ansvaret. 2003-04 lånades artilleriradar ut från svenska armén till Storbritannien och Kanada, för att de skulle ha den i krig, i Irak och Afghanistan.
Radarenheterna med varumärket ”Arthur” är tillbaka i Sverige. För några dagar sedan tog veckotidningen Fokus åter upp den ganska bortglömda historien om hur den mycket avancerade radarn hyrdes ut.
Försvaret hyrde via Materielverket ut den till ett dotterbolag till Ericsson (i dag ägt av Saab i Linköping) som hyrde ut den till brittiska och kanadensiska armén. Tillverkaren fick vara mellanhand. Formellt beslut togs av en avdelningschef med generallöjtnants grad.
Jag menar att Göran Perssons S-regering hade goda skäl för hyresaffären. Regeringen såg det visserligen som politiskt bekvämast att inte stödja kriget för att avsätta Saddam Hussein. Men det hade varit en djupt ovänlig handling mot ett par av vårt lands bästa vänner att inte hjälpa England och Kanada.
Britterna hade hos Ericsson beställt radarn ”Arthur”, som blixtsnabbt räknar ut var fientligt artilleri står. Men det var leveranstid, britterna behövde radarn genast.
Sverige hade gott om egna radarenheter och Sovjethotet var borta. Det hade då varit både utrikespolitiskt fel och skadligt för svensk försvarsindustri att gynna Saddam med ett nej till Blair. Men hur gavs regeringens klartecken?
Inte alls, försökte dåvarande försvarsministern Leni Björklund påstå 2003. Det sades vara myndighetsbeslut på lägre nivå.
Det var inte så trovärdigt. Det påminde däremot om hur känsliga saker under det kalla kriget avgjordes med socialdemokratiska ministrars muntliga eller tysta godkännande, utan papper, utan protokoll. Hur nära Sverige samverkade med Nato har varit mörklagt. Delvis pågår mörkandet än.
Med den hotfulla sovjetiska militärstaten som nära granne fanns också ytterst starka skäl att hålla många försvarsmakts- och underrättelsehemligheter extremt hemliga. Men dessvärre mörkades det även för att partitaktiskt slippa medge hur det mest högtravande talet om neutralitet varit osant.
Mikael Holmström på Svenska Dagbladet avslöjar i en ny bok, ”Den dolda alliansen”, en hel del om Natosamarbetet som borde offentliggjorts senast för 10-15 år sedan. Han intervjuade förre statsministern Ingvar Carlsson om hur beslut kunde gå till. Om försvaret genom ÖB redovisat muntligen för regeringen och ministern inte sagt nej var det klart att gå vidare.
Det är något sådant som kan anas bakom uthyrningen av ”Arthur” till britterna när de skulle skydda sina soldater mot Saddams artilleri i Irak.
Numera är Saddam sedan länge störtad, radarn återlämnad, hyran betald. Vad sanningen än är kan den inte hota Sveriges säkerhet.”
Artikeln i Fokus finns här, och Dagens Nyheters artikel om samma sak 8/9 2003 finns här.
Vi kan utgå från att liknande samarbete förekommer i dag när det gäller inte minst underrättelsetjänst av olika slag. För detta finns det mycket starka skäl, och sådana fanns också för en tyst samverkan med Natoländer under det kalla kriget.
En del av det som sades om alliansfrihetens innebörd var dock missvisande, och med tiden blev det rätt vanligt att direkt vilseledande beskrivningar lämnades till den svenska allmänheten. Detta var både onödigt och olyckligt, och numera borde det vara möjligt att säga hur det verkligen var. Trots två olika statliga utredningar är dock historieomskrivningen delvis ofullständig och omstridd.
Om detta handlar en intressant och läsvärd bok av Mikael Holmström, mångårig reporter på Svenska Dagbladet: ”Den dolda alliansen”.
Men det finns också exempel från senare tid än det kalla kriget på att man i militära frågor fattat beslut i former som var ägnade att dölja det politiska ställningstagandet och göra ansvaret oklart inför väljarna. I Karlskoga-Kuriren 6/7 2011 har jag skrivit en gästkrönika om ett sådant fall, uthyrningen av artilleriradar från det svenska försvaret till framför allt Storbritannien och Kanada.
Denna fråga togs upp på nytt av den politiska veckotidningen Fokus i slutet av juni, och slogs upp som om ”smusslet” var ett stort avslöjande. I själva verket skrevs det om saken redan 2003, i vart fall i Dagens Nyheter, och det var redan då tydligt att regeringen helst inte ville stå för det beslut som i praktiken hade fattats.
I artikeln i Karlskoga-Kuriren (som inte finns på tidningens hemsida) skrev jag det här:
”Mycket som gäller rikets säkerhet talar man inte om. En del måste vara hemligt, även i offentlighetsprincipens hemland. Men mer än så har förekomit: Beslut utan papper. Arkiv som bränts för att hindra historisk forskning.
Känsliga ärenden har fixats på krokvägar för att sudda till det politiska ansvaret. 2003-04 lånades artilleriradar ut från svenska armén till Storbritannien och Kanada, för att de skulle ha den i krig, i Irak och Afghanistan.
Radarenheterna med varumärket ”Arthur” är tillbaka i Sverige. För några dagar sedan tog veckotidningen Fokus åter upp den ganska bortglömda historien om hur den mycket avancerade radarn hyrdes ut.
Försvaret hyrde via Materielverket ut den till ett dotterbolag till Ericsson (i dag ägt av Saab i Linköping) som hyrde ut den till brittiska och kanadensiska armén. Tillverkaren fick vara mellanhand. Formellt beslut togs av en avdelningschef med generallöjtnants grad.
Jag menar att Göran Perssons S-regering hade goda skäl för hyresaffären. Regeringen såg det visserligen som politiskt bekvämast att inte stödja kriget för att avsätta Saddam Hussein. Men det hade varit en djupt ovänlig handling mot ett par av vårt lands bästa vänner att inte hjälpa England och Kanada.
Britterna hade hos Ericsson beställt radarn ”Arthur”, som blixtsnabbt räknar ut var fientligt artilleri står. Men det var leveranstid, britterna behövde radarn genast.
Sverige hade gott om egna radarenheter och Sovjethotet var borta. Det hade då varit både utrikespolitiskt fel och skadligt för svensk försvarsindustri att gynna Saddam med ett nej till Blair. Men hur gavs regeringens klartecken?
Inte alls, försökte dåvarande försvarsministern Leni Björklund påstå 2003. Det sades vara myndighetsbeslut på lägre nivå.
Det var inte så trovärdigt. Det påminde däremot om hur känsliga saker under det kalla kriget avgjordes med socialdemokratiska ministrars muntliga eller tysta godkännande, utan papper, utan protokoll. Hur nära Sverige samverkade med Nato har varit mörklagt. Delvis pågår mörkandet än.
Med den hotfulla sovjetiska militärstaten som nära granne fanns också ytterst starka skäl att hålla många försvarsmakts- och underrättelsehemligheter extremt hemliga. Men dessvärre mörkades det även för att partitaktiskt slippa medge hur det mest högtravande talet om neutralitet varit osant.
Mikael Holmström på Svenska Dagbladet avslöjar i en ny bok, ”Den dolda alliansen”, en hel del om Natosamarbetet som borde offentliggjorts senast för 10-15 år sedan. Han intervjuade förre statsministern Ingvar Carlsson om hur beslut kunde gå till. Om försvaret genom ÖB redovisat muntligen för regeringen och ministern inte sagt nej var det klart att gå vidare.
Det är något sådant som kan anas bakom uthyrningen av ”Arthur” till britterna när de skulle skydda sina soldater mot Saddams artilleri i Irak.
Numera är Saddam sedan länge störtad, radarn återlämnad, hyran betald. Vad sanningen än är kan den inte hota Sveriges säkerhet.”
Artikeln i Fokus finns här, och Dagens Nyheters artikel om samma sak 8/9 2003 finns här.
onsdag 22 juni 2011
Lästips: Christer Eirefelt - och Bengt Göransson - sågar Thomas Bodströms överreklamerade bok
Förre justitieministern Thomas Bodström (s) är väl inte enbart saknad i sitt eget parti sedan han gjorde sig omöjlig i dess ledning. Men hans skickligt marknadsförda bok, där han gör "avslöjanden" om partiets inre liv och rackar ner på riksdagen har förmodligen sålt en hel del.
I Hallands Nyheter finns en högst läsvärd artikel om boken av förre vice talmannen Christer Eirefelt (fp), som förut var riksdagsman för Halland.
Han dömer inte ut alla bokens kapitel men är i huvudsak skarpt kritisk, och skriver bland annat:
" ... [m]itt helhetsintryck av Thomas Bodströms senaste alster [är] att det är ett hastverk med ett ofta ytligt och raljerande resonemang. Att författaren har en hög uppfattning om sin egen betydelse för händelseutvecklingen går inte att ta miste på.
När han recenserar det egna partiets interna svårigheter har han naturligtvis en viss trovärdighet, men när han lika tvärsäkert redovisar hur det i själva verket står till i andra partier blir det drygt och ovederhäftigt. Polemiken mot den borgerliga regeringen har mest karaktären av debattartikel från partikansliet i slutskedet av en valrörelse när tonläget är högt och kravet på saklighet och språk lågt. Men mina invändningar i sak handlar främst om Bodströms syn på riksdagsarbetet. "
Christer Eirefelts artikel rekommenderas till läsning och finns på tidningens hemsida på den här adressen.
Tyngdpunkten i kritiken ligger på förre justitieministerns nedlåtande syn på riksdagsarbetet och hans inställning att det efter att han förlorade ministerposten gick bra att driva advokatbyrå och samtidigt vara riksdagsman. Eirefelt skriver, bland många andra läsvärda synpunkter:
" Riksdagsarbetet behöver fortlöpande ses över, så långt har Bodström rätt. Men att underlätta för ledamöterna att bedriva advokatverksamhet och att skriva och marknadsföra deckare är kanske inte det mest angelägna. "
***
Tillägg 27/6 2011:
Ännu en skarp vidräkning med Bodströms bok har levererats av tidigare statsrådet Bengt Göransson (s), se Dagens Nyheter i söndags (26/6). Den artikeln är också intressant som tecken på hur djupa klyftorna har blivit mellan olika personer och grupperingar inom det socialdemokratiska partiet. Man får nog leta ett tag för att hitta exempel på detta slags omdömen skrivna av en tidigare framstående s-minister med kritik mot en annan sådan.
I Hallands Nyheter finns en högst läsvärd artikel om boken av förre vice talmannen Christer Eirefelt (fp), som förut var riksdagsman för Halland.
Han dömer inte ut alla bokens kapitel men är i huvudsak skarpt kritisk, och skriver bland annat:
" ... [m]itt helhetsintryck av Thomas Bodströms senaste alster [är] att det är ett hastverk med ett ofta ytligt och raljerande resonemang. Att författaren har en hög uppfattning om sin egen betydelse för händelseutvecklingen går inte att ta miste på.
När han recenserar det egna partiets interna svårigheter har han naturligtvis en viss trovärdighet, men när han lika tvärsäkert redovisar hur det i själva verket står till i andra partier blir det drygt och ovederhäftigt. Polemiken mot den borgerliga regeringen har mest karaktären av debattartikel från partikansliet i slutskedet av en valrörelse när tonläget är högt och kravet på saklighet och språk lågt. Men mina invändningar i sak handlar främst om Bodströms syn på riksdagsarbetet. "
Christer Eirefelts artikel rekommenderas till läsning och finns på tidningens hemsida på den här adressen.
Tyngdpunkten i kritiken ligger på förre justitieministerns nedlåtande syn på riksdagsarbetet och hans inställning att det efter att han förlorade ministerposten gick bra att driva advokatbyrå och samtidigt vara riksdagsman. Eirefelt skriver, bland många andra läsvärda synpunkter:
" Riksdagsarbetet behöver fortlöpande ses över, så långt har Bodström rätt. Men att underlätta för ledamöterna att bedriva advokatverksamhet och att skriva och marknadsföra deckare är kanske inte det mest angelägna. "
***
Tillägg 27/6 2011:
Ännu en skarp vidräkning med Bodströms bok har levererats av tidigare statsrådet Bengt Göransson (s), se Dagens Nyheter i söndags (26/6). Den artikeln är också intressant som tecken på hur djupa klyftorna har blivit mellan olika personer och grupperingar inom det socialdemokratiska partiet. Man får nog leta ett tag för att hitta exempel på detta slags omdömen skrivna av en tidigare framstående s-minister med kritik mot en annan sådan.
Bortfiltrerat i svensk press - Clarence Clemons jordfäst till tonerna av "O Store Gud"
Begravningen är en kristen gudstjänst, men i tidningsreferatet tvättas det religiösa bort och det som äger rum kallas en "privat ceremoni" eller liknande. Jag har sett detta ett par gånger tidigare när det gäller kända personer som avlidit och jordfästs utomlands.
Men den här gången har jag kunnat jämföra de svenska kvällstidningarnas nyhetstexter med lokaltidningens begravningsreferat. Skillnaden är så stor att man kan undra om det finns redaktioner där det blivit en norm att undvika att nämna kristendom i samband med begravningar.
Den världsberömde saxofonisten Clarence Clemons dog nyligen i Florida, 69 år gammal, och jordfästes i tisdags (21/6) i en kyrka i Palm Beach. Ett par hundra gäster var inbjudna till den två timmar långa jordfästningen, men denna var inte öppen för allmänheten. Förklaringen är enkel. Bruce Springsteen, Jackson Browne and The E Street Band spelade i gudstjänsten, och om alla beundrare av Clemons och Springsteen hade kunnat delta hade det blivit en jätteföreställning där familjen Clemons hade försvunnit i mängden. Så var det med den "privata ceremonin".
De stora rikstäckande medierna var inte heller inbjudna. Reportern från Washington Post fick skriva efter att ha stått utanför kyrkan och talat med några av begravningsgästerna. Men det finns ju lokalpress också, och Palm Beach Daily News hade sin reporter, Shannon Donnelly, på plats inne i kyrkan.
Det visar sig att Clarence Clemons jordfästes till tonerna av den svenska psalmen "O Store Gud", framförd på orgel i en "dånande version". En annan, ännu mer känd psalm, "Amazing Grace" (O, djup av nåd) spelades av ett syskonbarn till Clarence Clemons, på saxofon, det instrument den bortgångne själv blev världsberömd av att spela.
Annan musik framfördes också. Bruce Springsteen spelade solo, en version av "Tenth Avenue Freeze-Out", som påminde honom om början på hans flera årtionden långa samarbete med Clarence Clemons.
Gospeln "Take my Hand, Precious Lord" sjöngs. Jordfästningen förrättades av pastor Robert Norris, teologie doktor, utbildad vid Princeton och tidigare pastor i flera prebyterianska församlingar innan han tillträdde sin tjänst i kyrkan i Palm Beach. Invid altaret satt också en bror till Clarence Clemons, som tidigare tjänstgjorde i USA:s marinkår och därefter blev pastor.
Efter gudstjänsten hölls minnesstund i församlingshemmet. Tal vid begravningen hölls av bland andra Clarence hustru Viktoria samt av Bruce Springsteen.
Allt detta är lätt tillgänglig information, som på några ögonblick kan tas fram på nätet. Aftonbladet återger till och med uppgifter ur Palm Beach Daily News artikel, men inget som visar att det var en kristen begravning i en kyrka kommer med i Aftonbladets egen artikel. Det är oklart om filtret har funnits på någon nyhetsbyrås redaktion eller på svenska tidningsredaktioner. Men det är ganska tydligt att någon eller några tyckt att det varit bäst att tidningsläsarna getts intrycket att det var en privat, icke-religiös begravningsceremoni.
En lärorik liten episod när det gäller vinkling av nyheter.
[Tillägg: Det ovanstående har kommenterats av Birger Thuresson på ledarbloggen hos tidningen Dagen.]
Men den här gången har jag kunnat jämföra de svenska kvällstidningarnas nyhetstexter med lokaltidningens begravningsreferat. Skillnaden är så stor att man kan undra om det finns redaktioner där det blivit en norm att undvika att nämna kristendom i samband med begravningar.
Den världsberömde saxofonisten Clarence Clemons dog nyligen i Florida, 69 år gammal, och jordfästes i tisdags (21/6) i en kyrka i Palm Beach. Ett par hundra gäster var inbjudna till den två timmar långa jordfästningen, men denna var inte öppen för allmänheten. Förklaringen är enkel. Bruce Springsteen, Jackson Browne and The E Street Band spelade i gudstjänsten, och om alla beundrare av Clemons och Springsteen hade kunnat delta hade det blivit en jätteföreställning där familjen Clemons hade försvunnit i mängden. Så var det med den "privata ceremonin".
De stora rikstäckande medierna var inte heller inbjudna. Reportern från Washington Post fick skriva efter att ha stått utanför kyrkan och talat med några av begravningsgästerna. Men det finns ju lokalpress också, och Palm Beach Daily News hade sin reporter, Shannon Donnelly, på plats inne i kyrkan.
Det visar sig att Clarence Clemons jordfästes till tonerna av den svenska psalmen "O Store Gud", framförd på orgel i en "dånande version". En annan, ännu mer känd psalm, "Amazing Grace" (O, djup av nåd) spelades av ett syskonbarn till Clarence Clemons, på saxofon, det instrument den bortgångne själv blev världsberömd av att spela.
Annan musik framfördes också. Bruce Springsteen spelade solo, en version av "Tenth Avenue Freeze-Out", som påminde honom om början på hans flera årtionden långa samarbete med Clarence Clemons.
Gospeln "Take my Hand, Precious Lord" sjöngs. Jordfästningen förrättades av pastor Robert Norris, teologie doktor, utbildad vid Princeton och tidigare pastor i flera prebyterianska församlingar innan han tillträdde sin tjänst i kyrkan i Palm Beach. Invid altaret satt också en bror till Clarence Clemons, som tidigare tjänstgjorde i USA:s marinkår och därefter blev pastor.
Efter gudstjänsten hölls minnesstund i församlingshemmet. Tal vid begravningen hölls av bland andra Clarence hustru Viktoria samt av Bruce Springsteen.
Allt detta är lätt tillgänglig information, som på några ögonblick kan tas fram på nätet. Aftonbladet återger till och med uppgifter ur Palm Beach Daily News artikel, men inget som visar att det var en kristen begravning i en kyrka kommer med i Aftonbladets egen artikel. Det är oklart om filtret har funnits på någon nyhetsbyrås redaktion eller på svenska tidningsredaktioner. Men det är ganska tydligt att någon eller några tyckt att det varit bäst att tidningsläsarna getts intrycket att det var en privat, icke-religiös begravningsceremoni.
En lärorik liten episod när det gäller vinkling av nyheter.
[Tillägg: Det ovanstående har kommenterats av Birger Thuresson på ledarbloggen hos tidningen Dagen.]
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
