Ilska och rättskänsla är inte samma sak

Rätten att vara oresonligt arg, visa sin upprördhet, och skälla på invanda hatobjekt tycks vara starkt känd. Om detta skriver jag i Eskilstuna-Kuriren i dag (29/11). Den tycks vara så starkt känd att den dränker förmågan att utnyttja en annan rätt vi har - nämligen att tänka efter:

" ... Det är ju inte mot lagen att vara arg, och visa vrede i tal och skrift. Lagen tillåter det allra mesta, och så skall det vara. Yttrandefrihetens lagliga gränser är vida, men långt innan dess stöter man på gränser för takt och ton, sans och balans.

Förväxla inte vrede med rättskänsla. Det skrev en klok man, som betydde mycket för demokratisk samtalskultur i Sverige. Hans Larsson var lärare på folkhögskola och blev professor i filosofi, där han aktade sig för storstilade systembyggen men intresserade sig för psykologi och dialog.

Han påverkade en hel generation i folkrörelser och partier, mest inom liberalism och arbetarrörelse. ... När extremism och kris hade fört Europa mot avgrunden varnade den lågmälde Hans Larsson för förväxlingen av vrede med rättskänsla. Nog behövs å ena sidan ofta ett mått av upprördhet för att opinion ska vakna och reformer bli gjorda. Då kan vrede ge eftertryck åt rättskänslan.

Men en oresonlig vrede, den flammande ilskan som inte lämnar plats för frågor, nyanser och andras argument, den är något annat. Vredespassionen har satt fula spår i världshistorien, liksom dagligen i vardagslivet, skrev Hans Larsson. "

Så är det idag med, fortsätter jag i artikeln i E-K:

" Vrede över påstådda eller verkliga orättvisor går så ofta ut på att den egna gruppen ska ha, utan hänsyn till andra. Eller som ilskan i grekiska demonstrationer, först lever man av underskott och skattefusk. När krediten är slut låter man vreden svalla över att andra inte vill betala för att det ska fortsätta.

Än farligare är vrede mot dem som är annorlunda, det korta steget före hatet, med rashatet i nästa kliv.

När kris och extremism åter kastar skuggor över Europa är ilskan en farlig kompass att navigera med. I missnöjets och grupphatets politik är det vrede, förakt och syndabockstänkande som föser rättskänslan åt sidan. "

Hela artikeln i Eskilstuna-Kuriren finns på tidningens hemsida på den här adressen.

Italiens politiska kris är ännu värre än den ekonomiska

Italien och Grekland har fått nya regeringar, som direkt följd av den ekonomiska krisen. I Grekland har enstaka högerministrar - totalt endast tre, från två partier - tagit på sig ministerposter som är perifera i förhållande till ekonomisk politik och krisåtgärder.

Socialdemokratiska PASOK bär fortfarande det mesta av bördan medan det förment "moderata" Nea Demokateia - kriminellt oansvariga enligt en uppmärksammad förkastelsedom från Sveriges Anders Borg - håller sig vid sidan så gott det går. Det var också under dessa "moderater" som Grekland förfalskade sina statsräkenskaper.

Både Grekland och Italien skulle behöva verklig socialliberalism, deras eländiga högerborgerliga partier har varit en olycka för båda länderna.

I Italien har det nu blivit en tjänstemannaregering som skall försök få igenom ett krisprogram med hoppande majoriteter. Det är nog det bästa möjliga en tid framåt men i grunden visar det hur djup Italiens politiska kris länge varit, med Berlusconi som ett av symptomen.

I Eskilstuna-Kuriren i dag medverkar jag med en gästkrönika om de nya ministärerna i Grekland och Italien. Slutklämmen är den här:

" Det återstår att se om Monti kan klara sig mer än några få månader med stöd av hoppande majoriteter.

I ett parlamentariskt system är tillfälliga tjänstemannaregeringar inte otänkbara. Finland har haft sådana några gånger. Ifall det bara är så som skiftande majoriteter kan samlas för ett nödvändigt program i ett akut läge kan det gå an. Även svensk grundlag ger utrymme för sådana nödlösningar.

Men parlamentarism är mer än att regeringen inte ska mötas av riksdagens direkta misstroende. Regeringen bör normalt komma ur riksdagen, och väljarna ska i allmänna val ge förutsättningarna för hur regering ska bildas.

Ministären Monti är en följd av att Italiens politiska kris är ännu djupare än den ekonomiska. Sist och slutligen är det väljarna som måste göra bot och bättring och ta ansvar. Vill de slippa katastrof finns nu bara en utväg. De måste rösta fram partier som har vett och ansvar nog att sköta landet, och ge dem tillräckligt med mandat för att de ska ha övertaget över extremister, missnöjeshetsare och önsketänkare. "

Hela krönikan finns att läsa på den här adressen.

Irland, bankkrisen och bolagsbeskattningen

Irland har nu liksom Grekland blivit tvunget att låna från andra EU-länder och från Internationella Valutafonden (IMF), därför att risken i landets egna statsobligationer är så stor att man inte är trovärdig som låntagare. Om detta skrev jag i en gästkrönika i Karlskoga-Kuriren i onsdags (24/11, finns inte på Internet), bland annat det här:

"Irland har satt sig självt i klistret och kan inte skylla ifrån sig på andra. ... Det Irland dragit på sig är något vi haft i Sverige också, en bankkris där stora banker lånat ut vårdslöst i en överhettad ekonomi där huspriserna stigit på i längden ohållbart vis. Vi hade en sådan kris i Sverige, som grundlades i det sena 1980-talets vårdslöshet och som sedan drabbade landet med full kraft omkring 1992.

Men Irland är ett långt värre fall, deras finanssektor hade tillåtits svälla så oerhört att fallfärdiga eller svaga banker nu drar ned statsfinanserna i avgrunden. Irland är alltså inte ett andra Grekland, vanskötseln har gått till på annat sätt.

Irland är snarare ett andra, mycket större Island. Kreditgivningen till och från Irland är så omfattande att stora bankkonkurser i Dublin skulle kunna utlösa omfattande kedjereaktioner.

... En följd är att risken i irländska statsobligationer tilltar så att räntorna på dem kan stiga genom taket, göra upplåning omöjlig och utlösa kollaps. De andra euroländerna, Internationella Valutafonden, Storbritannien – och på ett litet hörn även Sverige – går därför in och övertar för en tid ansvaret för irländska statens upplåning, på villkor som tvingar Irland att ändra sig. "

När det gällde de krav som omvärlden skulle ställa på Irland har inte bara budgetpolitiken utan även landets företagsbeskattning diskuterats ganska livligt. Irlands fräcka finansministrar har tärt mycket hårt på andra finansministrars tålamod. Detta handlar, skrev jag också i krönikan i Karlskoga-Kuriren, inte bara bara om själva skattesatsen i bolagsbeskattningen:

" Landet har satt i system att dra till sig både huvudkontor och dotterbolag från andra västländer genom att assistera bolag i deras skatteflykt. Företag som inte tillverkar på Irland utan bara handlar eller gör skentransaktioner betalar en bolagsskatt på marginalen på bara 12,5%. Den kan jämföras med 26,3% i Sverige, 28% i Storbritannien och i praktiken även i USA, 30% i Tyskland, 34% i Frankrike och nästan 40% i Japan. För att få hjälp att låna pressas nu Irland att höja sin bolagsskatt.

Men denna skattesats är bara en del av problemet. Väl så illa är det som kallas ”dubbel irländare”. Genom att skicka internprovisioner genom två olika irländska bolag, och sedan genom två holländska (något som lär heta ”holländsk macka”) kan vinster från helt andra länder flyttas till skatteparadis så att effektiv bolagsskatt blir nästan noll. Google – av alla företag! – är ett praktexempel på denna trafik. "

*

När det gäller Google och det irländska gynnandet av stora bolags skatteplanering, se tidigare notis här på bloggen i mitten av oktober 2010, där det även finns en länk till Bloomberg News.

Sedan artikeln den 24/11 skrevs har det visat sig att även Danmark, vid sidan av Sverige, deltar i långivningen till Irland med en ganska liten andel, vid sidan av huvudaktörerna, som är Euro-länderna, IMF och Storbritannien.

*

Tillägg: En hänvisning till mitt inlägg ovan har gjorts av Gunnar Hökmark, ledamot (m) i EU-parlamentet, i ett inlägg på hans blogg, som finns här. Han skriver i det inlägget om "räddningspaketet" för Irland.