Irland har nu liksom Grekland blivit tvunget att låna från andra EU-länder och från Internationella Valutafonden (IMF), därför att risken i landets egna statsobligationer är så stor att man inte är trovärdig som låntagare. Om detta skrev jag i en gästkrönika i Karlskoga-Kuriren i onsdags (24/11, finns inte på Internet), bland annat det här:
"Irland har satt sig självt i klistret och kan inte skylla ifrån sig på andra. ... Det Irland dragit på sig är något vi haft i Sverige också, en bankkris där stora banker lånat ut vårdslöst i en överhettad ekonomi där huspriserna stigit på i längden ohållbart vis. Vi hade en sådan kris i Sverige, som grundlades i det sena 1980-talets vårdslöshet och som sedan drabbade landet med full kraft omkring 1992.
Men Irland är ett långt värre fall, deras finanssektor hade tillåtits svälla så oerhört att fallfärdiga eller svaga banker nu drar ned statsfinanserna i avgrunden. Irland är alltså inte ett andra Grekland, vanskötseln har gått till på annat sätt.
Irland är snarare ett andra, mycket större Island. Kreditgivningen till och från Irland är så omfattande att stora bankkonkurser i Dublin skulle kunna utlösa omfattande kedjereaktioner.
... En följd är att risken i irländska statsobligationer tilltar så att räntorna på dem kan stiga genom taket, göra upplåning omöjlig och utlösa kollaps. De andra euroländerna, Internationella Valutafonden, Storbritannien – och på ett litet hörn även Sverige – går därför in och övertar för en tid ansvaret för irländska statens upplåning, på villkor som tvingar Irland att ändra sig. "
När det gällde de krav som omvärlden skulle ställa på Irland har inte bara budgetpolitiken utan även landets företagsbeskattning diskuterats ganska livligt. Irlands fräcka finansministrar har tärt mycket hårt på andra finansministrars tålamod. Detta handlar, skrev jag också i krönikan i Karlskoga-Kuriren, inte bara bara om själva skattesatsen i bolagsbeskattningen:
" Landet har satt i system att dra till sig både huvudkontor och dotterbolag från andra västländer genom att assistera bolag i deras skatteflykt. Företag som inte tillverkar på Irland utan bara handlar eller gör skentransaktioner betalar en bolagsskatt på marginalen på bara 12,5%. Den kan jämföras med 26,3% i Sverige, 28% i Storbritannien och i praktiken även i USA, 30% i Tyskland, 34% i Frankrike och nästan 40% i Japan. För att få hjälp att låna pressas nu Irland att höja sin bolagsskatt.
Men denna skattesats är bara en del av problemet. Väl så illa är det som kallas ”dubbel irländare”. Genom att skicka internprovisioner genom två olika irländska bolag, och sedan genom två holländska (något som lär heta ”holländsk macka”) kan vinster från helt andra länder flyttas till skatteparadis så att effektiv bolagsskatt blir nästan noll. Google – av alla företag! – är ett praktexempel på denna trafik. "
*
När det gäller Google och det irländska gynnandet av stora bolags skatteplanering, se tidigare notis här på bloggen i mitten av oktober 2010, där det även finns en länk till Bloomberg News.
Sedan artikeln den 24/11 skrevs har det visat sig att även Danmark, vid sidan av Sverige, deltar i långivningen till Irland med en ganska liten andel, vid sidan av huvudaktörerna, som är Euro-länderna, IMF och Storbritannien.
*
Tillägg: En hänvisning till mitt inlägg ovan har gjorts av Gunnar Hökmark, ledamot (m) i EU-parlamentet, i ett inlägg på hans blogg, som finns här. Han skriver i det inlägget om "räddningspaketet" för Irland.
Visar inlägg med etikett Danmark. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Danmark. Visa alla inlägg
måndag 29 november 2010
torsdag 14 oktober 2010
Misslyckat sd-försök att tysta den kristna tidningen Dagen
I den kristna dagstidningen Dagen skriver jag i dag om den JK-anmälan som en riksdagsledamot (sd) gjort i syfte att Justitiekanslern ska väcka åtal för förtal mot Dagens ansvarige utgivare. Bakgrunden är att Dagen för en tid sedan intervjuade riksdagsledamoten Nalin Pekgul (s) och återgav det hon sade om rasistiska och nazistiska drag hos sd.
Om detta skriver jag bland annat:
" Den som menar allvar med en sådan anmälan anser att det som tryckts ska leda till straff eller skadestånd eller båda delarna, så att andra tystnar och avskräcks från att säga samma sak.
Med vårt lands liberala tryckfrihetsförordning är [denna] ... JK-anmälan dessbättre ett tomt hot, eller om man så vill en propagandagest utan verkan. En tidning måste kunna rapportera om även de hårdare orden i den politiska debatten utan att det blir rättegång mot utgivaren, och de som är aktiva i politiken måste kunna ge intervjuer i skydd av ansvarige utgivarens ensamansvar. "
I Dagen pekar jag också på likheten mellan detta försök att få en tidning åtalad för en intervju med hur andra ytterhögerpartier agerat i liknande syften:
" Den danska partiledaren Pia Kjaersgaard - hyllad som hjältinna i Kent Ekeroths parti - utmärkte sig i valrörelsen genom att i Skåne påstå att yttrandefriheten i Sverige var mindre än i Danmark (ett land med påfallande svagt grundlagsskydd för det fria ordet).
Pia Kjaersgaards verkliga syn på dessa frågor har dock visat sig i en flerårig rättsprocess i Danmark, där en av Kjaersgaards meningsfränder som EU-motståndare släpats inför domstol och dömts i två instanser, för att till sist i alla fall räddas av Högsta Domstolen i Köpenhamn. Denna kvinna, som tillhör en annan EU-fientlig grupp än Kjaersgaard, hade inte gjort något värre än att offentligt säga att hon inte gärna vill förknippas med Kjaersgaards rasistiska synpunkter.
Den som verkligen satte i system att försöka tysta kritiker som påtalade rasism och nazistiska kopplingar var dock österrikaren Jörg Haider [ledare för partierna FPÖ och BZÖ i Österrike, regeringschef i Kärnten, död i bilkrasch efter grovt rattfylleri]. Han lät organisera mängder av processer mot journalister, meningsmotståndare och till och med en professor, som skulle dömas för föga märkliga intervjusvar i utländsk tv."
I en sådan miljö som den österrikiska, där det fria ordet är svagt skyddat, skulle sd:s riksdagsledamöter kunna trivas mycket bättre. Där skulle de ha större möjligheter att komma åt sina kritiker med anmälningar, stämningar och skadeståndshot.
I vårt land kan vi föra samhällsdebatten inom mycket vida gränser och inte riskera att dömas för det.
" Men även i Sverige finns ett par paragrafer som kan aktualiseras av tillväxten av extremism och våldsagitation på politikens båda ytterkanter. Det som då kan bli aktuellt är inte [sd:s]... patetiska försök till missbruk av förtalsparagrafen, men däremot brotten hets mot folkgrupp (av uppenbara skäl när det gäller den miljö där Sverigedemokraterna är en del) samt uppvigling."
Verklig uppvigling till politiskt våld är en allvarlig sak, men då handlar det om något annat än att kleta uppviglarstämpeln på de seriösa nyhetsmediernas granskningar och omdömen om de s.k. "Sverigedemokraterna".
Hela texten till min artikel i Dagen finns på tidningens hemsida, länken finns här.
Om detta skriver jag bland annat:
" Den som menar allvar med en sådan anmälan anser att det som tryckts ska leda till straff eller skadestånd eller båda delarna, så att andra tystnar och avskräcks från att säga samma sak.
Med vårt lands liberala tryckfrihetsförordning är [denna] ... JK-anmälan dessbättre ett tomt hot, eller om man så vill en propagandagest utan verkan. En tidning måste kunna rapportera om även de hårdare orden i den politiska debatten utan att det blir rättegång mot utgivaren, och de som är aktiva i politiken måste kunna ge intervjuer i skydd av ansvarige utgivarens ensamansvar. "
I Dagen pekar jag också på likheten mellan detta försök att få en tidning åtalad för en intervju med hur andra ytterhögerpartier agerat i liknande syften:
" Den danska partiledaren Pia Kjaersgaard - hyllad som hjältinna i Kent Ekeroths parti - utmärkte sig i valrörelsen genom att i Skåne påstå att yttrandefriheten i Sverige var mindre än i Danmark (ett land med påfallande svagt grundlagsskydd för det fria ordet).
Pia Kjaersgaards verkliga syn på dessa frågor har dock visat sig i en flerårig rättsprocess i Danmark, där en av Kjaersgaards meningsfränder som EU-motståndare släpats inför domstol och dömts i två instanser, för att till sist i alla fall räddas av Högsta Domstolen i Köpenhamn. Denna kvinna, som tillhör en annan EU-fientlig grupp än Kjaersgaard, hade inte gjort något värre än att offentligt säga att hon inte gärna vill förknippas med Kjaersgaards rasistiska synpunkter.
Den som verkligen satte i system att försöka tysta kritiker som påtalade rasism och nazistiska kopplingar var dock österrikaren Jörg Haider [ledare för partierna FPÖ och BZÖ i Österrike, regeringschef i Kärnten, död i bilkrasch efter grovt rattfylleri]. Han lät organisera mängder av processer mot journalister, meningsmotståndare och till och med en professor, som skulle dömas för föga märkliga intervjusvar i utländsk tv."
I en sådan miljö som den österrikiska, där det fria ordet är svagt skyddat, skulle sd:s riksdagsledamöter kunna trivas mycket bättre. Där skulle de ha större möjligheter att komma åt sina kritiker med anmälningar, stämningar och skadeståndshot.
I vårt land kan vi föra samhällsdebatten inom mycket vida gränser och inte riskera att dömas för det.
" Men även i Sverige finns ett par paragrafer som kan aktualiseras av tillväxten av extremism och våldsagitation på politikens båda ytterkanter. Det som då kan bli aktuellt är inte [sd:s]... patetiska försök till missbruk av förtalsparagrafen, men däremot brotten hets mot folkgrupp (av uppenbara skäl när det gäller den miljö där Sverigedemokraterna är en del) samt uppvigling."
Verklig uppvigling till politiskt våld är en allvarlig sak, men då handlar det om något annat än att kleta uppviglarstämpeln på de seriösa nyhetsmediernas granskningar och omdömen om de s.k. "Sverigedemokraterna".
Hela texten till min artikel i Dagen finns på tidningens hemsida, länken finns här.
lördag 18 september 2010
Svensk yttrandefrihet skyddas långt bättre än dansk - mer om Pia Kjaersgaards angrepp mot andras möjligheter att kritisera henne
Här på bloggen, för 15/9, finns en länk till min artikel på den Dagens Nyheter närstående debattsajten Newsmill, där jag visade på ihåligheten i den danska populistledaren Pia Kjaersgaards prat om att dansk yttrandefrihet skulle vara större än svensk. Förutom att peka på de stora bristerna i Danmarks grundlagsskydd för det fria ordet skrev jag om hur Pia Kjaersgaard försökt inskränka andras yttrandefrihet genom att få en annan EU-motståndare, Karen Sunds, dömd i domstol för det föga märkliga och helt rimliga uttalandet att hon mycket ogärna ville bli identifierad med Pia Kjaersgaards rasistiska synpunkter. Detta juridiska angrepp mot det fria ordet var på väg att lyckas, i två domstolar dömdes den person som Pia Kjaersgaard ville ha dömd. Först efter fyra år räddades vederbörande från straff genom att Högsta Domstolen gick på motsatt linje.
Efter mitt inlägg kom det ett par kommentarer från sådana om gärna vill urskulda Pia Kjaersgaard och ställa sig på hennes sida. Från ett par håll hänvisades till att både Sverige och Danmark har förtalsparagrafer, och det påstods - helt felaktigt - att rättegångarna mot Karen Sunds inte var så märkliga utan rentav hade kunnat förekomma på motsvarande sätt i Sverige.
Efter detta har jag på Newsmill (16/9) haft ett inlägg till, som handlar om de stora skillnaderna mellan yttrandefrihetens grundlagsskydd i Danmark och Sverige. Där skriver jag om hur vår svenska riksdag varit noga med att skydda det fria ordet från missbruk av förtalsparagrafen. Detta är väentliga delar av Sveriges liberala ordning för tryck- och yttrandefrihet, och jag lägger in texten även här på bloggen:
" Visst finns förtalsparagrafer i båda länderna. Men det är en mycket stor skillnad mellan de båda länderna i hur gott skyddet är för yttrandefriheten i ett sådant fall som Karen Sunds utsaga om Pia Kjaersgaard.
Skillnaden kommer inte minst av att Sveriges grundlagsskydd för det fria ordet är utformat så att det undviks att den ofrånkomliga otydligheten i tryckfrihetsbrottens avgränsning leder till att allt snävare gränser för yttrandefriheten sätts genom prejudikat. Brottsrubriceringar som förtal – eller för den delen uppvigling, förolämpning med mera – skapar ofrånkomligen en riskabel gråzon eller riskzon. Inom denna kan allsköns ekonomiska, politiska och statliga intressen gå på offensiv för att med straff- eller skadeståndsrisker avskräcka från debatt, hindra nyhetsförmedling eller trakassera meningsmotståndare.
Förtalsparagrafen är ju nödvändig att ha, men den innebär en rad risker, som i en liberal tryckfrihetsordning som den svenska begränsas med ett kraftfullt grundlagsskydd. Den mest uppenbara risken är ju att förtalsparagrafen kan bli penningens redskap mot nyhetsförmedlingen eller ämbetsmannamaktens redskap mot granskningen av myndighetspersoner. Men Pia Kjaersgaards juridiska aktion mot meningsmotståndaren Karen Sunds är också ett tydligt – för att inte säga klassiskt – exempel på hur grovt en förtalsparagraf kan missbrukas i försök att inskränka samhällsdebatten.
I Sverige skyddas tryck- och yttrandefriheten av en rad processrättsliga regler som sammantaget ger ett mycket gott skydd mot bland annat missbruk av förtalsparagrafen. Fällande dom är möjlig endast om yttrandet förklaras brottsligt av två tredjedels majoritet i tryckfrihetsjuryn, som består av lekmannadomare och inte är bunden av prejudikat. Dessutom måste även domstolens lagfarna ledamöter komma till samma resultat. Dessutom styrs både juristdomare och jury av en instruktion i grundlag om att ta särskild hänsyn till tryckfrihetens betydelse som grundval för ett fritt samhällsskick.
Den samlade effekten av två-tredjedelsregeln, instruktionen och möjligheten att domstolen frikänner även där juryn har fällt blir att utrymmet i praktiken blir obefintligt för det slags fällande domar som Karen Sunds utsattes för innan hon efter fyra år räddades av Högsta Domstolen. De semantiska krumbukter om innebörden av ”rasistisk” som ledde till två fällande och en friande dom skulle i Sverige ha fallit platt till marken. Att yttrandet att en person inte gärna vill förknippas med Pia Kjaersgaards rasistiska synpunkter inte leder till straff är i svenska öron så uppenbart som det bara kan vara. "
Mer kortfattat gjorde jag även ett par jämförelser mellan Danmark och andra länder när det gäller möjligheterna att i domstol använda en förtalsparagraf för att hindra meningsmotståndares argumnet och debattinlägg:
" Av större intresse är ... hur ovanliga eller vanliga dessa danska risker för yttrandefriheten är i ett internationellt perspektiv. Med nutida amerikansk syn på det fria ordet är det också[liksom i Sverige] så gott som uteslutet att ett sådant här försök att komma åt en politisk meningsmotståndare skulle kunna leda till annat än att den som gjorde som Pia Kjaersgaard skulle skämma ut sig.
På den europeiska kontinenten, där auktoritära mönster i hög grad finns kvar, kan bilden vara en annan. Den mest slående parallellen är den spärreld av åtal som den numera avlidne Jörg Haider [regeringschef i delstaten Kärnten, och ledande högerpopulist, lierad med arabiska diktatorer och ökänd för yttranden som relativiserade eller urskuldade delar av nazismens ogärningar] riktade mot meningsmotståndare, nyhetsmedier, enskilda redaktörer och till och med akademiker som svarat på intervjufrågor i utländsk television. Jämfört med sådana österrikiska förhållanden är danskt missbruk av förtalsparagrafen förhållandevis sällsynt, men detta är ju inte mycket att skryta över. "
Efter mitt inlägg kom det ett par kommentarer från sådana om gärna vill urskulda Pia Kjaersgaard och ställa sig på hennes sida. Från ett par håll hänvisades till att både Sverige och Danmark har förtalsparagrafer, och det påstods - helt felaktigt - att rättegångarna mot Karen Sunds inte var så märkliga utan rentav hade kunnat förekomma på motsvarande sätt i Sverige.
Efter detta har jag på Newsmill (16/9) haft ett inlägg till, som handlar om de stora skillnaderna mellan yttrandefrihetens grundlagsskydd i Danmark och Sverige. Där skriver jag om hur vår svenska riksdag varit noga med att skydda det fria ordet från missbruk av förtalsparagrafen. Detta är väentliga delar av Sveriges liberala ordning för tryck- och yttrandefrihet, och jag lägger in texten även här på bloggen:
" Visst finns förtalsparagrafer i båda länderna. Men det är en mycket stor skillnad mellan de båda länderna i hur gott skyddet är för yttrandefriheten i ett sådant fall som Karen Sunds utsaga om Pia Kjaersgaard.
Skillnaden kommer inte minst av att Sveriges grundlagsskydd för det fria ordet är utformat så att det undviks att den ofrånkomliga otydligheten i tryckfrihetsbrottens avgränsning leder till att allt snävare gränser för yttrandefriheten sätts genom prejudikat. Brottsrubriceringar som förtal – eller för den delen uppvigling, förolämpning med mera – skapar ofrånkomligen en riskabel gråzon eller riskzon. Inom denna kan allsköns ekonomiska, politiska och statliga intressen gå på offensiv för att med straff- eller skadeståndsrisker avskräcka från debatt, hindra nyhetsförmedling eller trakassera meningsmotståndare.
Förtalsparagrafen är ju nödvändig att ha, men den innebär en rad risker, som i en liberal tryckfrihetsordning som den svenska begränsas med ett kraftfullt grundlagsskydd. Den mest uppenbara risken är ju att förtalsparagrafen kan bli penningens redskap mot nyhetsförmedlingen eller ämbetsmannamaktens redskap mot granskningen av myndighetspersoner. Men Pia Kjaersgaards juridiska aktion mot meningsmotståndaren Karen Sunds är också ett tydligt – för att inte säga klassiskt – exempel på hur grovt en förtalsparagraf kan missbrukas i försök att inskränka samhällsdebatten.
I Sverige skyddas tryck- och yttrandefriheten av en rad processrättsliga regler som sammantaget ger ett mycket gott skydd mot bland annat missbruk av förtalsparagrafen. Fällande dom är möjlig endast om yttrandet förklaras brottsligt av två tredjedels majoritet i tryckfrihetsjuryn, som består av lekmannadomare och inte är bunden av prejudikat. Dessutom måste även domstolens lagfarna ledamöter komma till samma resultat. Dessutom styrs både juristdomare och jury av en instruktion i grundlag om att ta särskild hänsyn till tryckfrihetens betydelse som grundval för ett fritt samhällsskick.
Den samlade effekten av två-tredjedelsregeln, instruktionen och möjligheten att domstolen frikänner även där juryn har fällt blir att utrymmet i praktiken blir obefintligt för det slags fällande domar som Karen Sunds utsattes för innan hon efter fyra år räddades av Högsta Domstolen. De semantiska krumbukter om innebörden av ”rasistisk” som ledde till två fällande och en friande dom skulle i Sverige ha fallit platt till marken. Att yttrandet att en person inte gärna vill förknippas med Pia Kjaersgaards rasistiska synpunkter inte leder till straff är i svenska öron så uppenbart som det bara kan vara. "
Mer kortfattat gjorde jag även ett par jämförelser mellan Danmark och andra länder när det gäller möjligheterna att i domstol använda en förtalsparagraf för att hindra meningsmotståndares argumnet och debattinlägg:
" Av större intresse är ... hur ovanliga eller vanliga dessa danska risker för yttrandefriheten är i ett internationellt perspektiv. Med nutida amerikansk syn på det fria ordet är det också[liksom i Sverige] så gott som uteslutet att ett sådant här försök att komma åt en politisk meningsmotståndare skulle kunna leda till annat än att den som gjorde som Pia Kjaersgaard skulle skämma ut sig.
På den europeiska kontinenten, där auktoritära mönster i hög grad finns kvar, kan bilden vara en annan. Den mest slående parallellen är den spärreld av åtal som den numera avlidne Jörg Haider [regeringschef i delstaten Kärnten, och ledande högerpopulist, lierad med arabiska diktatorer och ökänd för yttranden som relativiserade eller urskuldade delar av nazismens ogärningar] riktade mot meningsmotståndare, nyhetsmedier, enskilda redaktörer och till och med akademiker som svarat på intervjufrågor i utländsk television. Jämfört med sådana österrikiska förhållanden är danskt missbruk av förtalsparagrafen förhållandevis sällsynt, men detta är ju inte mycket att skryta över. "
onsdag 15 september 2010
Tro inte på "Sverigedemokraternas" danska idol - hon har själv försökt inskränka dansk yttrandefrihet!
Den danska populistledaren Pia Kjaersgaard talar ofta illa om Sverige, och på det sättet blir hon stor idol hos de s.k. "Sverigedemokraterna". Hon påstår gång på gång att det inte finns yttrandefrihet i Sverige. Verkligheten är ju att Sverige har ett mycket starkt grundlagsskydd för tryck- och yttrandefrihet, medan Danmarks grundlagar är utomordentligt svaga just när det gäller skyddet för det fria ordet.
Men inte nog med det. Pia Kjaersgaard har själv, med en flerårig rättsprocess, försökt inskränka yttrandefriheten i Danmark. En kvinna, som i likhet med Kjaersgaard själv är EU-motståndare, släpades genom tre domstolar i fyra års tid och dömdes i två instanser innan hon till sist slapp straff genom Högsta Domstolens avgörande. Vad var"brottet"? Inget annat än att hon sagt en mycket rimlig sak, att hon ogärna ville identifieras med Pia Kjaersgaards rasistiska synpunkter.
I dag (15/9) har min artikel om Pia Kjaersgaard och dansk yttrandefrihet publicerats på debattsajten Newsmill, som är närstående till Dagens Nyheter. Min artikel finns på den här adressen.
Men inte nog med det. Pia Kjaersgaard har själv, med en flerårig rättsprocess, försökt inskränka yttrandefriheten i Danmark. En kvinna, som i likhet med Kjaersgaard själv är EU-motståndare, släpades genom tre domstolar i fyra års tid och dömdes i två instanser innan hon till sist slapp straff genom Högsta Domstolens avgörande. Vad var"brottet"? Inget annat än att hon sagt en mycket rimlig sak, att hon ogärna ville identifieras med Pia Kjaersgaards rasistiska synpunkter.
I dag (15/9) har min artikel om Pia Kjaersgaard och dansk yttrandefrihet publicerats på debattsajten Newsmill, som är närstående till Dagens Nyheter. Min artikel finns på den här adressen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
