Svensk yttrandefrihet skyddas långt bättre än dansk - mer om Pia Kjaersgaards angrepp mot andras möjligheter att kritisera henne

Här på bloggen, för 15/9, finns en länk till min artikel på den Dagens Nyheter närstående debattsajten Newsmill, där jag visade på ihåligheten i den danska populistledaren Pia Kjaersgaards prat om att dansk yttrandefrihet skulle vara större än svensk. Förutom att peka på de stora bristerna i Danmarks grundlagsskydd för det fria ordet skrev jag om hur Pia Kjaersgaard försökt inskränka andras yttrandefrihet genom att få en annan EU-motståndare, Karen Sunds, dömd i domstol för det föga märkliga och helt rimliga uttalandet att hon mycket ogärna ville bli identifierad med Pia Kjaersgaards rasistiska synpunkter. Detta juridiska angrepp mot det fria ordet var på väg att lyckas, i två domstolar dömdes den person som Pia Kjaersgaard ville ha dömd. Först efter fyra år räddades vederbörande från straff genom att Högsta Domstolen gick på motsatt linje.

Efter mitt inlägg kom det ett par kommentarer från sådana om gärna vill urskulda Pia Kjaersgaard och ställa sig på hennes sida. Från ett par håll hänvisades till att både Sverige och Danmark har förtalsparagrafer, och det påstods - helt felaktigt - att rättegångarna mot Karen Sunds inte var så märkliga utan rentav hade kunnat förekomma på motsvarande sätt i Sverige.

Efter detta har jag på Newsmill (16/9) haft ett inlägg till, som handlar om de stora skillnaderna mellan yttrandefrihetens grundlagsskydd i Danmark och Sverige. Där skriver jag om hur vår svenska riksdag varit noga med att skydda det fria ordet från missbruk av förtalsparagrafen. Detta är väentliga delar av Sveriges liberala ordning för tryck- och yttrandefrihet, och jag lägger in texten även här på bloggen:

" Visst finns förtalsparagrafer i båda länderna. Men det är en mycket stor skillnad mellan de båda länderna i hur gott skyddet är för yttrandefriheten i ett sådant fall som Karen Sunds utsaga om Pia Kjaersgaard.

Skillnaden kommer inte minst av att Sveriges grundlagsskydd för det fria ordet är utformat så att det undviks att den ofrånkomliga otydligheten i tryckfrihetsbrottens avgränsning leder till att allt snävare gränser för yttrandefriheten sätts genom prejudikat. Brottsrubriceringar som förtal – eller för den delen uppvigling, förolämpning med mera – skapar ofrånkomligen en riskabel gråzon eller riskzon. Inom denna kan allsköns ekonomiska, politiska och statliga intressen gå på offensiv för att med straff- eller skadeståndsrisker avskräcka från debatt, hindra nyhetsförmedling eller trakassera meningsmotståndare.

Förtalsparagrafen är ju nödvändig att ha, men den innebär en rad risker, som i en liberal tryckfrihetsordning som den svenska begränsas med ett kraftfullt grundlagsskydd. Den mest uppenbara risken är ju att förtalsparagrafen kan bli penningens redskap mot nyhetsförmedlingen eller ämbetsmannamaktens redskap mot granskningen av myndighetspersoner. Men Pia Kjaersgaards juridiska aktion mot meningsmotståndaren Karen Sunds är också ett tydligt – för att inte säga klassiskt – exempel på hur grovt en förtalsparagraf kan missbrukas i försök att inskränka samhällsdebatten.

I Sverige skyddas tryck- och yttrandefriheten av en rad processrättsliga regler som sammantaget ger ett mycket gott skydd mot bland annat missbruk av förtalsparagrafen. Fällande dom är möjlig endast om yttrandet förklaras brottsligt av två tredjedels majoritet i tryckfrihetsjuryn, som består av lekmannadomare och inte är bunden av prejudikat. Dessutom måste även domstolens lagfarna ledamöter komma till samma resultat. Dessutom styrs både juristdomare och jury av en instruktion i grundlag om att ta särskild hänsyn till tryckfrihetens betydelse som grundval för ett fritt samhällsskick.

Den samlade effekten av två-tredjedelsregeln, instruktionen och möjligheten att domstolen frikänner även där juryn har fällt blir att utrymmet i praktiken blir obefintligt för det slags fällande domar som Karen Sunds utsattes för innan hon efter fyra år räddades av Högsta Domstolen. De semantiska krumbukter om innebörden av ”rasistisk” som ledde till två fällande och en friande dom skulle i Sverige ha fallit platt till marken. Att yttrandet att en person inte gärna vill förknippas med Pia Kjaersgaards rasistiska synpunkter inte leder till straff är i svenska öron så uppenbart som det bara kan vara. "

Mer kortfattat gjorde jag även ett par jämförelser mellan Danmark och andra länder när det gäller möjligheterna att i domstol använda en förtalsparagraf för att hindra meningsmotståndares argumnet och debattinlägg:

" Av större intresse är ... hur ovanliga eller vanliga dessa danska risker för yttrandefriheten är i ett internationellt perspektiv. Med nutida amerikansk syn på det fria ordet är det också[liksom i Sverige] så gott som uteslutet att ett sådant här försök att komma åt en politisk meningsmotståndare skulle kunna leda till annat än att den som gjorde som Pia Kjaersgaard skulle skämma ut sig.

På den europeiska kontinenten, där auktoritära mönster i hög grad finns kvar, kan bilden vara en annan. Den mest slående parallellen är den spärreld av åtal som den numera avlidne Jörg Haider [regeringschef i delstaten Kärnten, och ledande högerpopulist, lierad med arabiska diktatorer och ökänd för yttranden som relativiserade eller urskuldade delar av nazismens ogärningar] riktade mot meningsmotståndare, nyhetsmedier, enskilda redaktörer och till och med akademiker som svarat på intervjufrågor i utländsk television. Jämfört med sådana österrikiska förhållanden är danskt missbruk av förtalsparagrafen förhållandevis sällsynt, men detta är ju inte mycket att skryta över. "