I går (5/12) hade Svenska Dagbladet en artikel med flera nya uppgifter om brottsutredningen efter det misslyckade attentatet i Stockholm i december 2010, då det enda dödsoffret blev bombsprängaren själv, som dog på Bryggargatan. Den artikeln är ett praktikfall som visar betydelsen av den grundlagsskyddade meddelarfrihet som är en del av svensk tryckfrihet.
Om detta skriver jag i dag på ledarsidan i Eskilstuna-Kuriren, och slutet av den artikeln är så här:
" Det som Svenska Dagbladet rapporterade i går var i viktiga delar okänt tidigare, därför att det var mörklagt av sekretess. Driften att hemlighålla sådant som utreds är ofta alltför stark.
Enligt SvD:s uppgifter är det ett tiotal personer med tystnadsplikt som, med stöd av Tryckfrihetsförordningens meddelarfrihet och skydd för pressens källor, har gjort det möjligt för allmänheten att ta del av de intressanta uppgifterna. Och precis dessa regler som gjort det möjligt för SvD att meddela nyheten hör – bör det också noteras – till de delar av svensk öppenhet och pressfrihet som oftast angrips av mörkläggningens vänner.
Sekretessen i brottsutredningar är dessbättre inte, med starkt begränsade undantag, av det kvalificerade slag som väger tyngre än meddelarfriheten. Mycket väsentlig samhällskunskap och nyheter av betydande allmänintresse kan komma fram till läsare och väljare tack vare detta svenska grundlagsskydd, som försvarar anonymiteten hos pressens källor och lägger ansvaret på – i detta fall – Svenska Dagbladets ansvarige utgivare. "
*
Hela artikeln finns på tidningens hemsida, på den här adressen.
Visar inlägg med etikett tryckfrihet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett tryckfrihet. Visa alla inlägg
tisdag 6 december 2011
fredag 11 november 2011
Fortsatt oenighet i utredning om Tryckfrihetsförordningens framtid
I torsdags skrev jag i en gästkrönika i den kristna tidningen Hemmets Vän, som ges ut i Örebro, om skillnaderna i tryckfrihetens grundlagsskydd mellan Sverige och andra länder, och om utvecklingen i den utredning om yttrandefrihetsfrågor där ordföranden, som är förre JK, har kommit i minoritet och fått en rad partiers ledamöter emot sig om uppbyggnaden av grundlagarna på detta område.
Hela artikeln finns på nätet på den här adressen. Här följer ett par klipp ur texten:
" Vi måste [numera] ... inför EU-länder med långt mer auktoritära traditioner kunna förklara hur viktig vår från 1766 uppbyggda svenska tryckfrihetsmodell är för oss, som en av
hörnstenarna i vår samhällsordning. Det är då farligt att göra en förändring som kan sprida intrycket att vi förkastat delar av vår tradition och börjat om från början.
I oktober klarnade det att de parlamentariska ledamöterna i den nu pågående utredningen – i
vart fall det stora flertalet – nu vill inrikta arbetet på översyn av nuvarande grundlagar. Olika
tillämpningsproblem och andra frågor ska då lösas inom Tryckfrihetsförordningen
och Yttrandefrihetsgrundlagen, utan systemskifte. ...
... Var konfliktlinjerna kommer att gå när utredningen kommer till mål återstår att se. Men att
ordföranden [, förre JK Göran] Lambertz blivit besviken över att få sådant mothugg från allians- och andra partier är inte oförklarligt. Så som han tillsattes – med direktiv som är djupt oroande
för tryckfrihetsvänner, och med en av den svenska tryckfrihetsmodellens mest profilerade motståndare som ordförande, alltså han själv – är det ju inte konstigt om han trodde sig ha fått grönt ljus från stora moderata maktpartiet att gå hårdhänt fram mot Tryckfrihetsförordningen.
Det är därför värt att lägga märke till att flera av de riksdagsledamöter som nu mest entydigt tagit avstånd från Lambertz planer faktiskt är just moderater. ..."
Hela artikeln finns på nätet på den här adressen. Här följer ett par klipp ur texten:
" Vi måste [numera] ... inför EU-länder med långt mer auktoritära traditioner kunna förklara hur viktig vår från 1766 uppbyggda svenska tryckfrihetsmodell är för oss, som en av
hörnstenarna i vår samhällsordning. Det är då farligt att göra en förändring som kan sprida intrycket att vi förkastat delar av vår tradition och börjat om från början.
I oktober klarnade det att de parlamentariska ledamöterna i den nu pågående utredningen – i
vart fall det stora flertalet – nu vill inrikta arbetet på översyn av nuvarande grundlagar. Olika
tillämpningsproblem och andra frågor ska då lösas inom Tryckfrihetsförordningen
och Yttrandefrihetsgrundlagen, utan systemskifte. ...
... Var konfliktlinjerna kommer att gå när utredningen kommer till mål återstår att se. Men att
ordföranden [, förre JK Göran] Lambertz blivit besviken över att få sådant mothugg från allians- och andra partier är inte oförklarligt. Så som han tillsattes – med direktiv som är djupt oroande
för tryckfrihetsvänner, och med en av den svenska tryckfrihetsmodellens mest profilerade motståndare som ordförande, alltså han själv – är det ju inte konstigt om han trodde sig ha fått grönt ljus från stora moderata maktpartiet att gå hårdhänt fram mot Tryckfrihetsförordningen.
Det är därför värt att lägga märke till att flera av de riksdagsledamöter som nu mest entydigt tagit avstånd från Lambertz planer faktiskt är just moderater. ..."
söndag 9 oktober 2011
Lästips: Upsala Nya Tidning om risken för en M-S-allians för ett systemskifte om tryckfriheten
I Upsala Nya Tidning (lib) skriver Håkan Holmberg på ledarsidan om uppgifterna i nättidningen Medievärlden om att socialdemokraterna och kanske även moderaterna är på väg att i en sittande utredning ta ställning för att upphäva Tryckfrihetsförordningen och ersätta den med en lagtext med annan uppbyggnad. Håkan Holmberg skriver bland annat:
" Grundlagar skrivs för att hålla också när andra stämningar och krav kan bre ut sig i samhället eller tränger sig in utifrån. Redan det borde vara ett avgörande skäl att avvisa tanken att ersätta TF [Tryckfrihetsförordningen] och YGL [Yttrandefrihetsgrundlagen]med en ny lagtext. Och i Sverige har vi alltid varit noga med att viktiga ändringar i grundlagarna bara kan ske när enigheten om förändringarna är stor.
Att Moderaternas ledning skulle köra över en stark intern opinion och övriga allianspartier, för att tillsammans med Socialdemokraterna ge sig ut på osäker mark i grundlagsfrågor är verkligen en egendomlig tanke. Låt oss hoppas att [nättidningen]Medievärldens farhågor är ogrundade."
Hela denna läsvärda UNT-artikel finns på nätet på den här adressen.
" Grundlagar skrivs för att hålla också när andra stämningar och krav kan bre ut sig i samhället eller tränger sig in utifrån. Redan det borde vara ett avgörande skäl att avvisa tanken att ersätta TF [Tryckfrihetsförordningen] och YGL [Yttrandefrihetsgrundlagen]med en ny lagtext. Och i Sverige har vi alltid varit noga med att viktiga ändringar i grundlagarna bara kan ske när enigheten om förändringarna är stor.
Att Moderaternas ledning skulle köra över en stark intern opinion och övriga allianspartier, för att tillsammans med Socialdemokraterna ge sig ut på osäker mark i grundlagsfrågor är verkligen en egendomlig tanke. Låt oss hoppas att [nättidningen]Medievärldens farhågor är ogrundade."
Hela denna läsvärda UNT-artikel finns på nätet på den här adressen.
tisdag 4 oktober 2011
Enögdhet i kritiken mot SNS - när samma SNS angrep tryckfriheten var de nu så upprörda kritikerna alldeles tysta
Den 22/9 2011 gjorde jag ett kort inlägg på debattsajten Newsmill, i anknytning till tvisterna hos Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS). Dessa hade då medfört att forskningschefen slutat och att SNS mångårige medarbetare, statsvetarprofessorn Olof Petersson också gett sig av. Den direkta orsaken till stridigheterna var en forskningsrapport om privatiseringar, som jag inte kommenterade och inte heller har läst.
Däremot gjorde jag på Newsmill en annan iakttagelse - om enögdheten i kritiken från andra delar av den näringslivsbetalda organisationsvärlden. Jag skrev så här:
" Vilken kritik har man från det hållet ägnat åt just den nu avgångne Olof Petersson? Det fanns ett skäl till sådan kritik. Olof Petersson ägnade flera år åt att ha SNS som plattform för en kampanj mot den svenska Tryckfrihetsförordningen.
Hela det svenska tryckfrihetssystemet, med dess rötter i Anders Chydenius epokgörande reform 1766, A G Silverstolpes pånyttfödda tryckfrihet 1810 och Natanael Gärdes och andras stora insats efter andra världskrigets järnår ville han kasta över bord. I stället borde Sverige övergå till den kontinentala modell där tryckfriheten har ett långt svagare skydd och där det fria ordet är utsatt för angrepp från penningmakten på ett sätt som dessbättre inte är tänkbart i Sverige.
Detta pågick länge, och vad jag vet var det alltid tyst - helt tyst - från det håll kritiken mot SNS nu kommer från. "
Jag skrev att den kampanjen mot tryckfriheten i mina ögon solkade SNS varumärke - men tydligen var den inte något problem för SNS nuvarande kritiker.
Det här inlägget finns i dess helhet på den här adressen, (tillsammans med en del prov på debattkulturens nivå i nätmediers kommentarspalter).
Bakgrunden är att SNS - med Olof Petersson i spetsen för ett flerårigt projekt - gav ut böcker 2004 och 2007 med förslag på radikala grundlagsändringar, som bland mycket annat innebar att Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen skulle tas bort. Det de ville lämna kvar av grundlagsskyddet för det fria ordet var vissa övergripande principer. Resten skulle flyttas ned i vanlig lag, som kvickt skulle kunna ändras, utan mellanliggande riksdagsval. Den lagen skulle också bli lätt att angripa med internationell juridik, där det fria ordet har långt svagare skydd än vad det har i nu gällande svensk grundlag. Vad SNS i detta projekt propagerade för var i realiteten en mycket avsevärd sänkning av skyddsnivån för det fria ordet i Sverige.
Vad detta i praktiken skulle kunna dra med sig tog jag upp i en rad artiklar i olika tidningar. Det följande utförliga citatet är hämtat ur en av dessa artiklar, som jag skrev i en replikväxling på debattplats i Upsala Nya Tidning i september 2004:
" Att det svenska grundlagsskyddet för tryck- och yttrandefrihet är starkast i världen beror på att det inte som i ganska många andra länder består av enstaka principförklaringar på grundlagsnivå och en stor utspädningsmöjlighet i vanlig lag eller av rättsskapande domstolar. I Sverige är den närmare innebörden och viktiga avgränsningar av mycket centrala principer intagna direkt i grundlagstexterna.
Vad det betyder visas till exempel av meddelar- och anonymitetsskyddet och efterforskningsförbudet. Dessa gör att de som lämnar uppgifter för publicering har ett mycket starkare skydd hos oss än i andra länder. Men samtidigt kan inte sådana regler reduceras till en enkel grundsats eller några få meningar. Man behöver till exempel reglera villkoren för att medieföretagens och deras anställdas tystnadsplikt om anonyma meddelare i sällsynta undantagsfall kan få genombrytas. Det här området har sex, delvis komplicerade paragrafer i Tryckfrihetsförordningen, och rörelseutrymmet för tolkning vid sidan om grundlagen är därmed mycket snävt begränsat.
Om det i stället – enligt SNS-författarnas modell – på grundlagsnivå fanns antingen ingenting eller bara en ”kort och koncis” principbestämmelse om meddelar- och anonymitetsskydd, skulle principens verkliga innebörd vara lämnad för tolkning och utspädning genom annan lag eller domstolspraxis eller båda. ... Det är fullkomligt tydligt att SNS-radikalernas program när det gäller tryckfriheten innebär att det effektiva grundlagsskyddet för meddelarfriheten helt eller till stor del tas bort.
På samma sätt är det med en annan grundsten i svensk tryckfrihet, ensamansvaret, som innebär att det bara är en person i en noga reglerad ansvarskedja som kan bära det straffrättsliga ansvaret, och att det finns bestämda villkor för att ta ett steg nedåt i den ansvarskedjan. Skall detta ha något verkligt innehåll alls kräver det en preciserad reglering som är anpassad för olika slag av medier, de som har och de som inte har ansvariga utgivare.
Ensamansvaret är fundamentalt för att hindra förföljelser med skadeståndshot mot uppgiftslämnare, enskilda journalister, tidningsdistributörer o.s.v. Samtidigt skall det inte kunna kringgås, det behövs regler som gör att det framgår vem den ensamansvarige är. Detta fyller ett femtontal grundlagsparagrafer i dag. Ersätts det med något ”kort och koncist” är en av tryckfrihetens mest centrala delar reducerad till ett tomt skal, såvitt gäller skyddet på grundlagsnivå.
På samma sätt är det med det fåtal tryckfrihetsbrott som i dag finns. De kan inte bli fler utan grundlagsändring med mellanliggande riksdagsval och folkomröstningsmöjlighet som extra skyddsnät. Detta brukar kallas för den dubbla täckningens princip. Såväl brottsdom som skadestånd är möjliga endast om det är brottsligt enligt juryns två tredjedels majoritet och straffbelagt enligt både grundlag och brottsbalk. Detta kräver att en brottskatalog är inskriven i grundlag. Skall det i stället vara något ”kort och koncist” försvinner kravet på den dubbla täckningen och det blir mycket lättare att införa nya tryckfrihetsbrott.
Olof Petersson och hans tre medförfattare hos SNS sätter, bakom en rökridå av slagordsbetonade motiveringar, verkligen yxan till roten på den svenska tryckfrihetstraditionen. Men för det de ändå vill flytta över i en ny grundlag tänker de sig obligatorisk folkomröstning vid ändring. Det är detta som påstås vara att skyddet stärks. Men eftersom det mesta av det som ger stadga och styrka åt tryckfriheten därefter finns på andra ställen än i grundlag har detta folkomröstningskrav ingen verkan på många punkter där risken för att tryckfriheten inskränks är störst. Om skyddet på dessa punkter är ett tomt skal hjälper det inte att få folkomrösta om det tomma skalet, eftersom det inte är detta utan själva substansen som ljusets fiender kommer att vilja ändra på."
Dessa exempel i UNT-artikeln är inte någon fullständig redogörelse för den stora mängd faror för det fria ordet som skulle följa med det systemskifte SNS propagerade för. Men exemplen bör ge en bild av frågans allvar. Och det var lika notervärt som oroande hur kritiken mot SNS den gången helt uteblev från de näringslivsorganisationer och andra som nu gått spetsen för att driva fram personalskiften hos SNS.
Det var det jag skrev om på Newsmill. Det kan för övrigt tilläggas att landets ganska stora kår av professorer och doktorander i statsvetenskap också var påfallande tyst inför SNS sätt att använda professorstitlar i deras akademiska ämne i ett långvarigt projekt där försvagad tryckfrihet blev ett centralt krav.
Däremot gjorde jag på Newsmill en annan iakttagelse - om enögdheten i kritiken från andra delar av den näringslivsbetalda organisationsvärlden. Jag skrev så här:
" Vilken kritik har man från det hållet ägnat åt just den nu avgångne Olof Petersson? Det fanns ett skäl till sådan kritik. Olof Petersson ägnade flera år åt att ha SNS som plattform för en kampanj mot den svenska Tryckfrihetsförordningen.
Hela det svenska tryckfrihetssystemet, med dess rötter i Anders Chydenius epokgörande reform 1766, A G Silverstolpes pånyttfödda tryckfrihet 1810 och Natanael Gärdes och andras stora insats efter andra världskrigets järnår ville han kasta över bord. I stället borde Sverige övergå till den kontinentala modell där tryckfriheten har ett långt svagare skydd och där det fria ordet är utsatt för angrepp från penningmakten på ett sätt som dessbättre inte är tänkbart i Sverige.
Detta pågick länge, och vad jag vet var det alltid tyst - helt tyst - från det håll kritiken mot SNS nu kommer från. "
Jag skrev att den kampanjen mot tryckfriheten i mina ögon solkade SNS varumärke - men tydligen var den inte något problem för SNS nuvarande kritiker.
Det här inlägget finns i dess helhet på den här adressen, (tillsammans med en del prov på debattkulturens nivå i nätmediers kommentarspalter).
Bakgrunden är att SNS - med Olof Petersson i spetsen för ett flerårigt projekt - gav ut böcker 2004 och 2007 med förslag på radikala grundlagsändringar, som bland mycket annat innebar att Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen skulle tas bort. Det de ville lämna kvar av grundlagsskyddet för det fria ordet var vissa övergripande principer. Resten skulle flyttas ned i vanlig lag, som kvickt skulle kunna ändras, utan mellanliggande riksdagsval. Den lagen skulle också bli lätt att angripa med internationell juridik, där det fria ordet har långt svagare skydd än vad det har i nu gällande svensk grundlag. Vad SNS i detta projekt propagerade för var i realiteten en mycket avsevärd sänkning av skyddsnivån för det fria ordet i Sverige.
Vad detta i praktiken skulle kunna dra med sig tog jag upp i en rad artiklar i olika tidningar. Det följande utförliga citatet är hämtat ur en av dessa artiklar, som jag skrev i en replikväxling på debattplats i Upsala Nya Tidning i september 2004:
" Att det svenska grundlagsskyddet för tryck- och yttrandefrihet är starkast i världen beror på att det inte som i ganska många andra länder består av enstaka principförklaringar på grundlagsnivå och en stor utspädningsmöjlighet i vanlig lag eller av rättsskapande domstolar. I Sverige är den närmare innebörden och viktiga avgränsningar av mycket centrala principer intagna direkt i grundlagstexterna.
Vad det betyder visas till exempel av meddelar- och anonymitetsskyddet och efterforskningsförbudet. Dessa gör att de som lämnar uppgifter för publicering har ett mycket starkare skydd hos oss än i andra länder. Men samtidigt kan inte sådana regler reduceras till en enkel grundsats eller några få meningar. Man behöver till exempel reglera villkoren för att medieföretagens och deras anställdas tystnadsplikt om anonyma meddelare i sällsynta undantagsfall kan få genombrytas. Det här området har sex, delvis komplicerade paragrafer i Tryckfrihetsförordningen, och rörelseutrymmet för tolkning vid sidan om grundlagen är därmed mycket snävt begränsat.
Om det i stället – enligt SNS-författarnas modell – på grundlagsnivå fanns antingen ingenting eller bara en ”kort och koncis” principbestämmelse om meddelar- och anonymitetsskydd, skulle principens verkliga innebörd vara lämnad för tolkning och utspädning genom annan lag eller domstolspraxis eller båda. ... Det är fullkomligt tydligt att SNS-radikalernas program när det gäller tryckfriheten innebär att det effektiva grundlagsskyddet för meddelarfriheten helt eller till stor del tas bort.
På samma sätt är det med en annan grundsten i svensk tryckfrihet, ensamansvaret, som innebär att det bara är en person i en noga reglerad ansvarskedja som kan bära det straffrättsliga ansvaret, och att det finns bestämda villkor för att ta ett steg nedåt i den ansvarskedjan. Skall detta ha något verkligt innehåll alls kräver det en preciserad reglering som är anpassad för olika slag av medier, de som har och de som inte har ansvariga utgivare.
Ensamansvaret är fundamentalt för att hindra förföljelser med skadeståndshot mot uppgiftslämnare, enskilda journalister, tidningsdistributörer o.s.v. Samtidigt skall det inte kunna kringgås, det behövs regler som gör att det framgår vem den ensamansvarige är. Detta fyller ett femtontal grundlagsparagrafer i dag. Ersätts det med något ”kort och koncist” är en av tryckfrihetens mest centrala delar reducerad till ett tomt skal, såvitt gäller skyddet på grundlagsnivå.
På samma sätt är det med det fåtal tryckfrihetsbrott som i dag finns. De kan inte bli fler utan grundlagsändring med mellanliggande riksdagsval och folkomröstningsmöjlighet som extra skyddsnät. Detta brukar kallas för den dubbla täckningens princip. Såväl brottsdom som skadestånd är möjliga endast om det är brottsligt enligt juryns två tredjedels majoritet och straffbelagt enligt både grundlag och brottsbalk. Detta kräver att en brottskatalog är inskriven i grundlag. Skall det i stället vara något ”kort och koncist” försvinner kravet på den dubbla täckningen och det blir mycket lättare att införa nya tryckfrihetsbrott.
Olof Petersson och hans tre medförfattare hos SNS sätter, bakom en rökridå av slagordsbetonade motiveringar, verkligen yxan till roten på den svenska tryckfrihetstraditionen. Men för det de ändå vill flytta över i en ny grundlag tänker de sig obligatorisk folkomröstning vid ändring. Det är detta som påstås vara att skyddet stärks. Men eftersom det mesta av det som ger stadga och styrka åt tryckfriheten därefter finns på andra ställen än i grundlag har detta folkomröstningskrav ingen verkan på många punkter där risken för att tryckfriheten inskränks är störst. Om skyddet på dessa punkter är ett tomt skal hjälper det inte att få folkomrösta om det tomma skalet, eftersom det inte är detta utan själva substansen som ljusets fiender kommer att vilja ändra på."
Dessa exempel i UNT-artikeln är inte någon fullständig redogörelse för den stora mängd faror för det fria ordet som skulle följa med det systemskifte SNS propagerade för. Men exemplen bör ge en bild av frågans allvar. Och det var lika notervärt som oroande hur kritiken mot SNS den gången helt uteblev från de näringslivsorganisationer och andra som nu gått spetsen för att driva fram personalskiften hos SNS.
Det var det jag skrev om på Newsmill. Det kan för övrigt tilläggas att landets ganska stora kår av professorer och doktorander i statsvetenskap också var påfallande tyst inför SNS sätt att använda professorstitlar i deras akademiska ämne i ett långvarigt projekt där försvagad tryckfrihet blev ett centralt krav.
torsdag 22 september 2011
Nättrollen ska inte få bli en förevändning för att montera ner offentlighetsprincip eller tryckfrihet
I den kristna veckotidningen Hemmets Vän, som ges ut i Örebro, medverkar jag med en artikel om nedbusningen och trolltyget som förekommer på Internet. Bakgrunden till den debatt som nu förs är att den norske massmördaren Breivik var en del av en högerextrem internetkultur. Om den skriver jag så här:
" Den frodades både på särskilda hemsidor och i etablerade massmediers kommentarspalter. I denna subkultur uppträdde samhällshatande konspirationsteoretiker som Breivik och hans gelikar sida vid sida med propagandister för ytterlighetspartier med riksdagsmandat. En del av trollen ville inte så gärna kännas vid de andra trollen. Men deras politiska arvsmassa var mycket likartad.
Chocken fick kvällstidningarna att byta linje om kommentarsfälten. Det konstiga är inte att dessa togs bort eller städades upp. Det märkliga är att det dröjde så länge."
Men jag pekar också på risken att det som hänt tas som förevändning för att angripa inte "trollen" utan den svenska ordningen som ger oss världens starkaste grundlagsskydd för tryckfrihet och offentlighetsprincip:
" Eftersom man på nätet kan göra samma saker som med en tryckpress, fast utan papper, är det oerhört viktigt att inte avarter och nedbusning på nätet får bli förevändning för att montera ner grundlagsskydd.
För att slå vakt om den grundlagsskyddade yttrandefriheten bör man till att börja med förstå hur den är konstruerad. Vår offentlighetsprincip fungerar tack vare att det som är offentligt också får tryckas och spridas. Man måste se upp för attacker mot offentlighetsprincipen som görs med förevändningen att offentliga uppgifter publiceras på nätet.
Det är däremot inte en del av yttrandefriheten att tidningar ska vara tvungna att upplåta sina hemsidor för det slags nätkommentarer som var väldigt vanliga före de norska massmorden, och systematiskt användes av Sverigedemokrater och deras stödtrupper.
Tryckfrihetsförordningen sätter ansvarige utgivaren i centrum, han eller hon bär ensam det straffrättsliga ansvaret, och har rätten att bestämma vad som inte ska stå i tidningen eller finnas på hemsidan. Kvällspressens utgivare och många andra tog lätt på det ansvaret, därför kunde trollen klampa på som de gjorde.
Å andra sidan är det tillåtet att sätta upp andra hemsidor och tryckta skrifter som är hur motbjudande och ovettiga eller kontroversiella som helst. Om man har en ansvarig utgivare som tar risken att bli straffad är man skyddad, men bara till att juryn i en tryckfrihetsrättegång fäller för ett i grundlag angivet brott, som uppvigling, förtal eller hets mot folkgrupp.
En del av hets-, missnöjes- och rasistpropagandan på nätet sker dock på hemsidor som fungerar som tidningar men inte har några ansvariga utgivare, utan ges ut av hemliga utgivare med anonyma skribenter. Meningen är förstås att en politiskt extrem riktning då kan driva sin grövre propaganda utan att behöva stå för detta inför press och allmänhet. Sådana publikationer utformas avsiktligt så att de inte får skydd av tryckfrihetsförordningens system. Utgivaren hålls dold, de som sprider publikationen göms på servrar hos bolag som ska hindra att någon ansvarig kan pekas ut. "
Sådana trollpublikationer förtjänar inte skydd och inte respekt, skriver jag i Hemmets Vän.
Hela artikeln i Hemmets Vän finns att läsa på tidningens hemsida på den här adressen.
" Den frodades både på särskilda hemsidor och i etablerade massmediers kommentarspalter. I denna subkultur uppträdde samhällshatande konspirationsteoretiker som Breivik och hans gelikar sida vid sida med propagandister för ytterlighetspartier med riksdagsmandat. En del av trollen ville inte så gärna kännas vid de andra trollen. Men deras politiska arvsmassa var mycket likartad.
Chocken fick kvällstidningarna att byta linje om kommentarsfälten. Det konstiga är inte att dessa togs bort eller städades upp. Det märkliga är att det dröjde så länge."
Men jag pekar också på risken att det som hänt tas som förevändning för att angripa inte "trollen" utan den svenska ordningen som ger oss världens starkaste grundlagsskydd för tryckfrihet och offentlighetsprincip:
" Eftersom man på nätet kan göra samma saker som med en tryckpress, fast utan papper, är det oerhört viktigt att inte avarter och nedbusning på nätet får bli förevändning för att montera ner grundlagsskydd.
För att slå vakt om den grundlagsskyddade yttrandefriheten bör man till att börja med förstå hur den är konstruerad. Vår offentlighetsprincip fungerar tack vare att det som är offentligt också får tryckas och spridas. Man måste se upp för attacker mot offentlighetsprincipen som görs med förevändningen att offentliga uppgifter publiceras på nätet.
Det är däremot inte en del av yttrandefriheten att tidningar ska vara tvungna att upplåta sina hemsidor för det slags nätkommentarer som var väldigt vanliga före de norska massmorden, och systematiskt användes av Sverigedemokrater och deras stödtrupper.
Tryckfrihetsförordningen sätter ansvarige utgivaren i centrum, han eller hon bär ensam det straffrättsliga ansvaret, och har rätten att bestämma vad som inte ska stå i tidningen eller finnas på hemsidan. Kvällspressens utgivare och många andra tog lätt på det ansvaret, därför kunde trollen klampa på som de gjorde.
Å andra sidan är det tillåtet att sätta upp andra hemsidor och tryckta skrifter som är hur motbjudande och ovettiga eller kontroversiella som helst. Om man har en ansvarig utgivare som tar risken att bli straffad är man skyddad, men bara till att juryn i en tryckfrihetsrättegång fäller för ett i grundlag angivet brott, som uppvigling, förtal eller hets mot folkgrupp.
En del av hets-, missnöjes- och rasistpropagandan på nätet sker dock på hemsidor som fungerar som tidningar men inte har några ansvariga utgivare, utan ges ut av hemliga utgivare med anonyma skribenter. Meningen är förstås att en politiskt extrem riktning då kan driva sin grövre propaganda utan att behöva stå för detta inför press och allmänhet. Sådana publikationer utformas avsiktligt så att de inte får skydd av tryckfrihetsförordningens system. Utgivaren hålls dold, de som sprider publikationen göms på servrar hos bolag som ska hindra att någon ansvarig kan pekas ut. "
Sådana trollpublikationer förtjänar inte skydd och inte respekt, skriver jag i Hemmets Vän.
Hela artikeln i Hemmets Vän finns att läsa på tidningens hemsida på den här adressen.
måndag 18 juli 2011
Skandalen kring News of the World - en riskabel sak som kan sluta ned ännu sämre villkor för tryckfriheten i Storbritannien
Tabloidpressen i London har länge utmärkt sig med en blandning av mycket som varit lågt eller cyniskt och dessemellan en del avslöjanden som varit obekväma för många men journalistiskt värdefulla. Särskilt Murdochkoncernens tabloider, med The Sun i spetsen har också haft inflytande genom sin ohejdade kampanjjournalistik på nyhetsplats, och genom att ägaren stödde labour när labour var på väg att bli regeringsdugligt under Tony Blair, för att sedan stödja de konservativa inför det senaste valet, då tories under Cameron hade återfått regeringsdugligheten.
De redaktionella arbetsmetoderna har länge framstått som hårdföra och ibland som rena övertramp. Samtidigt har den brittiska pressen gång på gång invecklats i juridiska konflikter där den konfronterats med det fria ordets allmänt skakiga ställning i England och en domarmakt som tenderat att skärpa lagen utan parlamentets hörande.
Den senaste tiden har kritiken mot Murdochs tabloider övergått i en hejdundrande skandal, som egentligen grott i flera år och sedan ett par år sett allvarlig ut då The Guardian kunde avslöja att Murdochföretagen betalat stora skadestånd i förlikningar som verkade vara till för att tysta ned vad som förekommit ifråga om ett slags detektivbyråer som plockat fram information på icke lagliga vägar, bland annat genom att hacka mobilers röstbrevlådor.
Nu har söndagstabloiden News of the World lbrådstörtat agts ned, olika personer i Murdochgruppen har anhållits mer eller mindre tillfälligt, ett par mycket högt uppsatta polischefer har tvingats gå och premiärministern Cameron är i blåsväder.
Innan den senaste spektakulära tillspetsningen där polisledningen kom i centrum skrev jag (12/7) en krönika om saken i Eskilstuna-Kuriren, där jag pekade på att det är stor risk att skandalen leder till att tryckfrihetsvänliga initiativ rinner ut i sanden och att förslag som är klart negativa för tryckfihet och nyhetsförmedling i stället genomdrivs.
Storbritannien skulle vara i stort behov av en mer liberal tryckfrihetslagstiftning, men Murdochtidningarna kan nu i stället ha bidragit till en antiliberal utveckling.
Detta tog jag upp i krönikan i E-K, som finns här och som nnehåller en del detaljer som inte synts mycket i övrig svensk press.
De redaktionella arbetsmetoderna har länge framstått som hårdföra och ibland som rena övertramp. Samtidigt har den brittiska pressen gång på gång invecklats i juridiska konflikter där den konfronterats med det fria ordets allmänt skakiga ställning i England och en domarmakt som tenderat att skärpa lagen utan parlamentets hörande.
Den senaste tiden har kritiken mot Murdochs tabloider övergått i en hejdundrande skandal, som egentligen grott i flera år och sedan ett par år sett allvarlig ut då The Guardian kunde avslöja att Murdochföretagen betalat stora skadestånd i förlikningar som verkade vara till för att tysta ned vad som förekommit ifråga om ett slags detektivbyråer som plockat fram information på icke lagliga vägar, bland annat genom att hacka mobilers röstbrevlådor.
Nu har söndagstabloiden News of the World lbrådstörtat agts ned, olika personer i Murdochgruppen har anhållits mer eller mindre tillfälligt, ett par mycket högt uppsatta polischefer har tvingats gå och premiärministern Cameron är i blåsväder.
Innan den senaste spektakulära tillspetsningen där polisledningen kom i centrum skrev jag (12/7) en krönika om saken i Eskilstuna-Kuriren, där jag pekade på att det är stor risk att skandalen leder till att tryckfrihetsvänliga initiativ rinner ut i sanden och att förslag som är klart negativa för tryckfihet och nyhetsförmedling i stället genomdrivs.
Storbritannien skulle vara i stort behov av en mer liberal tryckfrihetslagstiftning, men Murdochtidningarna kan nu i stället ha bidragit till en antiliberal utveckling.
Detta tog jag upp i krönikan i E-K, som finns här och som nnehåller en del detaljer som inte synts mycket i övrig svensk press.
söndag 5 juni 2011
6 juni - en dag för demokratin och svensk frihetstradition
Nationaldagen den 6 juni är en dag då Sveriges fria samhällsordning bör kommas ihåg. Den svenska frihetstraditionen är utmärkande för Sverige, och skiljer vårt lands historia från det stora flertalet andra länders.
Inför Nationaldagen skrev jag för sex år sedan en krönika, som hade en del Värmlandsanknytning och som kom i tryck i Karlstad i Värmlands Folkblad, den 3 juni 2005. Den krönikan innehåller en hel del som kan vara värt att upprepa. Här är artikelns text i dess helhet:
" För de tongivande medierna i Stockholm verkar det vara obekvämt med nationaldag, utom då de kan visa ännu fler bilder på kungligheter. Att Sverige har bidragit med sådant som i dag bör vara en demokratisk förebild för hela världen tycks vara märkligt svårt att kännas vid.
Men på nationaldagen 6 juni bör vi minnas sådant där Sverige visat vägen för alla länder. Sverige var allra först med grundlagsskyddad tryckfrihet och offentlighetsprincip - alltså att myndigheternas papper är öppna för insyn, med undantag endast där det finns tydliga sekretessregler i lag. Detta infördes i Sverige redan 1766. I dag kan vi vara stolta över världens starkaste och bäst genom-tänkta grundlagsskydd för tryck- och yttrandefrihet.
Att somliga tycks ha så svårt att tala om den saken på nationaldagen har en del att göra med hur historie-skrivningen så ofta tycks förakta och förtiga människor som gjort stora insatser för att ge oss demokratin.
Ett exempel är en av 1900-talets mest kända värmlänningar, journalisten, författaren, riksdags-mannen och landshövdingen Rolf Edberg. I dagens tryckfrihetsförordning från 1949 finns en världsunik meddelarfrihet. Den är en grundlagsfäst rätt att, inom vida gränser som bara sätts av grundlagen själv, lämna upplysningar till tidningar och andra medier för publicering. De reglerna är införda under allmän enighet, och föreslogs på 1940-talet av en enig utredning.
Men även i eniga utredningar är det några som kommer med lösningen på stora frågor. Det var Rolf Edberg (s), och en annan redaktör och riksdagsman, Knut Peterson (fp), som var idégivarna till att skydda den fria nyhetsförmedlingen med en stark meddelarfrihet, så som vi nu har den i svensk grundlag. Edbergs och Peterssons betydelse för den frågan underströks av utredningens ordförande Natanael Gärde [fp] i en bok några år senare.
De är ju båda berömda för annat, Rolf Edberg som författare i miljöfrågor och Knut Petersson som Torgny Segerstedts närmaste medarbetare på Handelstidningen och i kritiken mot eftergiftspolitiken mot nazisterna.
Men hur många har ens i Värmland hört talas om att Rolf Edberg gjorde en av sina viktigaste insatser som grundlagsfader, för en av de centrala delarna i tryckfrihetsförordningen? Det står i vart fall inte ett ord om det i Nationalencyklopedin.
Tystnaden om Rolf Edbergs insats på grundlagsområdet är ingen tillfällighet - den är en del av mönstret. Vilka skrev 1719-23 de grundlagar som gjorde Sverige till en pionjär för parlamentarism - och lade grunden till riksdagens starka ställning? De var så mycket före sin tid att utskottsväsendet och mycket annat i riksdagen fortfarande bygger på sådant som de började med på 1700-talet. Men dessa grundlagsfäder är icke-personer i svensk historia.
Vilka åstadkom Tryckfrihetsförordningen 1766, en unik insats för sin tid och ett av Sveriges viktigaste bidrag till den politiska världshistorien? Den främste grundlagsfadern den gången, Anders Chydenius från [Österbotten i] Finland, brukar numera få den hyllning han förtjänar, inte i Sverige så mycket, men i Finland i alla fall.
Men de som hjälpte honom att genomföra tryckfrihet och offentlighetsprincip är noga utplånade ur svensk historieskrivning. Det är på liknande sätt med dem som återställde tryckfriheten 1809, och med de flesta av dem som lyckades få igenom allmän och lika rösträtt och parlamentarism i början av 1900-talet. Utöver Hjalmar Branting, och kanske Nils Edén eller Karl Staaff, behandlas de flesta av demokratins främsta upphovsmän som historiska icke-personer.
Vad fyller då den populära historieskrivningen? Kungar, kungar, kungar, och några drottningar. En från Erik Gustaf Geijer nedärvd ensidig rojalism i synen på historien förfalskar vårt lands traditioner. Nästan alla som bidrog till demokratin försvinner som skuggor i det förflutna, medan sådana som motarbetade demokratin lyfts fram som symboler för Sverige.
När vi gör mer allvar av vår nationaldag bör vi rätta till det här. Vi skall ha en nationaldag för demokrati, inte för demokratiförakt. "
Inför Nationaldagen skrev jag för sex år sedan en krönika, som hade en del Värmlandsanknytning och som kom i tryck i Karlstad i Värmlands Folkblad, den 3 juni 2005. Den krönikan innehåller en hel del som kan vara värt att upprepa. Här är artikelns text i dess helhet:
" För de tongivande medierna i Stockholm verkar det vara obekvämt med nationaldag, utom då de kan visa ännu fler bilder på kungligheter. Att Sverige har bidragit med sådant som i dag bör vara en demokratisk förebild för hela världen tycks vara märkligt svårt att kännas vid.
Men på nationaldagen 6 juni bör vi minnas sådant där Sverige visat vägen för alla länder. Sverige var allra först med grundlagsskyddad tryckfrihet och offentlighetsprincip - alltså att myndigheternas papper är öppna för insyn, med undantag endast där det finns tydliga sekretessregler i lag. Detta infördes i Sverige redan 1766. I dag kan vi vara stolta över världens starkaste och bäst genom-tänkta grundlagsskydd för tryck- och yttrandefrihet.
Att somliga tycks ha så svårt att tala om den saken på nationaldagen har en del att göra med hur historie-skrivningen så ofta tycks förakta och förtiga människor som gjort stora insatser för att ge oss demokratin.
Ett exempel är en av 1900-talets mest kända värmlänningar, journalisten, författaren, riksdags-mannen och landshövdingen Rolf Edberg. I dagens tryckfrihetsförordning från 1949 finns en världsunik meddelarfrihet. Den är en grundlagsfäst rätt att, inom vida gränser som bara sätts av grundlagen själv, lämna upplysningar till tidningar och andra medier för publicering. De reglerna är införda under allmän enighet, och föreslogs på 1940-talet av en enig utredning.
Men även i eniga utredningar är det några som kommer med lösningen på stora frågor. Det var Rolf Edberg (s), och en annan redaktör och riksdagsman, Knut Peterson (fp), som var idégivarna till att skydda den fria nyhetsförmedlingen med en stark meddelarfrihet, så som vi nu har den i svensk grundlag. Edbergs och Peterssons betydelse för den frågan underströks av utredningens ordförande Natanael Gärde [fp] i en bok några år senare.
De är ju båda berömda för annat, Rolf Edberg som författare i miljöfrågor och Knut Petersson som Torgny Segerstedts närmaste medarbetare på Handelstidningen och i kritiken mot eftergiftspolitiken mot nazisterna.
Men hur många har ens i Värmland hört talas om att Rolf Edberg gjorde en av sina viktigaste insatser som grundlagsfader, för en av de centrala delarna i tryckfrihetsförordningen? Det står i vart fall inte ett ord om det i Nationalencyklopedin.
Tystnaden om Rolf Edbergs insats på grundlagsområdet är ingen tillfällighet - den är en del av mönstret. Vilka skrev 1719-23 de grundlagar som gjorde Sverige till en pionjär för parlamentarism - och lade grunden till riksdagens starka ställning? De var så mycket före sin tid att utskottsväsendet och mycket annat i riksdagen fortfarande bygger på sådant som de började med på 1700-talet. Men dessa grundlagsfäder är icke-personer i svensk historia.
Vilka åstadkom Tryckfrihetsförordningen 1766, en unik insats för sin tid och ett av Sveriges viktigaste bidrag till den politiska världshistorien? Den främste grundlagsfadern den gången, Anders Chydenius från [Österbotten i] Finland, brukar numera få den hyllning han förtjänar, inte i Sverige så mycket, men i Finland i alla fall.
Men de som hjälpte honom att genomföra tryckfrihet och offentlighetsprincip är noga utplånade ur svensk historieskrivning. Det är på liknande sätt med dem som återställde tryckfriheten 1809, och med de flesta av dem som lyckades få igenom allmän och lika rösträtt och parlamentarism i början av 1900-talet. Utöver Hjalmar Branting, och kanske Nils Edén eller Karl Staaff, behandlas de flesta av demokratins främsta upphovsmän som historiska icke-personer.
Vad fyller då den populära historieskrivningen? Kungar, kungar, kungar, och några drottningar. En från Erik Gustaf Geijer nedärvd ensidig rojalism i synen på historien förfalskar vårt lands traditioner. Nästan alla som bidrog till demokratin försvinner som skuggor i det förflutna, medan sådana som motarbetade demokratin lyfts fram som symboler för Sverige.
När vi gör mer allvar av vår nationaldag bör vi rätta till det här. Vi skall ha en nationaldag för demokrati, inte för demokratiförakt. "
söndag 24 april 2011
Valet 1911 - Karl Staaffs regering och startpunkten för slutstriden för och emot parlamentarism och allmän rösträtt
Förra året var det 200-årsdagen av återinförandet av tryckfrihet och offentlighetsprincip i Sverige. Men denna tvåhundraårsdag av 1810 års Tryckfrihetsförordning blev aldrig något jubileum, utan förbigicks i stort sett med tysthet. Ändå var detta en viktig milstolpe på Sveriges väg till frihet och folkstyre, denna grundlag 1810 återupplivade inte bara det som införts 1766 utan lade dessutom till ett par andra viktiga hörnstenar i nuvarande svenska grundlagsskydd för det fria ordet.
Nu är det dags igen, för nästa "jubileum" som förmodligen kommer att passera under stor officiell tystnad. Senare i år är det 100 år sedan riksdagsvalet 1911 och bildandet av Karl Staaffs andra regering - som två och ett halvt år senare avgick i samband med borggårdskrisen, då högern och kungamakten tillfälligt lyckades stoppa utvecklingen mot parlamentarism och allmän rösträtt.
Om detta hundraårsminne skrev jag en gästkrönika i Eskilstuna-Kuriren på påskafton (23/4 2011), och där tog jag även upp Karl Staaffs på sin tid mycket uppmärksammade tal i Eskilstuna 1909 om villkoren för samverkan mellan liberaler och socialdemokrater.
I gästkrönikan skrev jag bland annat:
" ... Med stöd av socialdemokraterna fick regeringen stor majoritet i andra kammaren, större än högerns övertag i den odemokratiska första kammaren där den inkomstgraderade rösträtten nu fått ett tak på max 40 röster per man.
Staaffs starka ställning i riksdag och väljarkår hjälpte ändå inte. Efter bara två och ett halvt år hade han förlorat maktkampen mot högern, kungamakten och första kammaren – som kunde blockera all lagstiftning. Först tre år efter Staaffs död, och tack vare sammanbrottet för den tyska militärmonarkin hösten 1918, lyckades Nils Edéns regering till sist med genombrottet för demokratin och den andra stora rösträttsreformen.
Hur det gick till de här åren är en obekväm sanning, särskilt för dem som skönmålar kungahusets historia eller räknar partipolitiska anor från den höger som ville ha graderad rösträtt som motmedel mot parlamentarismen.
Vi har nu framför oss en rad av obekväma hundraårsminnen av led efter led i den hårda kampen för och emot demokratin 1911-1918. Och vänta då inget annat än en besvärad officiell tystnad om det stora steget framåt med valet och regeringsbildningen 1911! "
Hela krönikan i E-K på påskafton finns på den här adressen.
Nu är det dags igen, för nästa "jubileum" som förmodligen kommer att passera under stor officiell tystnad. Senare i år är det 100 år sedan riksdagsvalet 1911 och bildandet av Karl Staaffs andra regering - som två och ett halvt år senare avgick i samband med borggårdskrisen, då högern och kungamakten tillfälligt lyckades stoppa utvecklingen mot parlamentarism och allmän rösträtt.
Om detta hundraårsminne skrev jag en gästkrönika i Eskilstuna-Kuriren på påskafton (23/4 2011), och där tog jag även upp Karl Staaffs på sin tid mycket uppmärksammade tal i Eskilstuna 1909 om villkoren för samverkan mellan liberaler och socialdemokrater.
I gästkrönikan skrev jag bland annat:
" ... Med stöd av socialdemokraterna fick regeringen stor majoritet i andra kammaren, större än högerns övertag i den odemokratiska första kammaren där den inkomstgraderade rösträtten nu fått ett tak på max 40 röster per man.
Staaffs starka ställning i riksdag och väljarkår hjälpte ändå inte. Efter bara två och ett halvt år hade han förlorat maktkampen mot högern, kungamakten och första kammaren – som kunde blockera all lagstiftning. Först tre år efter Staaffs död, och tack vare sammanbrottet för den tyska militärmonarkin hösten 1918, lyckades Nils Edéns regering till sist med genombrottet för demokratin och den andra stora rösträttsreformen.
Hur det gick till de här åren är en obekväm sanning, särskilt för dem som skönmålar kungahusets historia eller räknar partipolitiska anor från den höger som ville ha graderad rösträtt som motmedel mot parlamentarismen.
Vi har nu framför oss en rad av obekväma hundraårsminnen av led efter led i den hårda kampen för och emot demokratin 1911-1918. Och vänta då inget annat än en besvärad officiell tystnad om det stora steget framåt med valet och regeringsbildningen 1911! "
Hela krönikan i E-K på påskafton finns på den här adressen.
torsdag 7 april 2011
De nya sedlarna - riksbanksfullmäktige väljer bort den svenska demokratins historia och har en snäv syn på kulturen
I Dagens Nyheter i dag skriver jag, på en av kultursidorna, om riksbanksfullmäktiges beslut om motiven på de nya sedlarna.
Slutklämmen i min artikel är den här:
" Vem skulle på våra sedlar kunna vara en bättre symbol ... än Torgny Segerstedt ... för det fria ordet och tryckfriheten som en grundsten i vår demokrati? Hans flammande trots i Handelstidningens spalter, mot Hitlerväldets despoti och kulturskymning – varför kan inte riksbanksfullmäktige räkna det till kulturen? Hammarskjöld duger för dem, Segerstedt förkastar de.
Är sista ordet sagt? Nej, riksbanksfullmäktige är riksdagens förtroendevalda. Riksdagen kan besluta om den vill, den kan ge den bakläxa fullmäktige förtjänar."
Artikeln finns på nätet hos DN, på den här adressen.
En diskussion i P1 - Studio Ett - mellan mig och Johan Gernandt (m) - ordförande i riksbanksfullmäktige går det att lyssna på via Sveriges Radios hemsida. Den kan nås här.
Slutklämmen i min artikel är den här:
" Vem skulle på våra sedlar kunna vara en bättre symbol ... än Torgny Segerstedt ... för det fria ordet och tryckfriheten som en grundsten i vår demokrati? Hans flammande trots i Handelstidningens spalter, mot Hitlerväldets despoti och kulturskymning – varför kan inte riksbanksfullmäktige räkna det till kulturen? Hammarskjöld duger för dem, Segerstedt förkastar de.
Är sista ordet sagt? Nej, riksbanksfullmäktige är riksdagens förtroendevalda. Riksdagen kan besluta om den vill, den kan ge den bakläxa fullmäktige förtjänar."
Artikeln finns på nätet hos DN, på den här adressen.
En diskussion i P1 - Studio Ett - mellan mig och Johan Gernandt (m) - ordförande i riksbanksfullmäktige går det att lyssna på via Sveriges Radios hemsida. Den kan nås här.
tisdag 15 mars 2011
Lästips: Artikel i V-K om remissinstanser som sågar betänkande om att ta bort Tryckfrihetsförordningen
I Västerbottens-Kuriren 10/3 skriver tidningens tidigare chefredaktör Olof Kleberg om remissvaren på debattbetänkandet om tre modeller för att ta bort Tryckfrihetsförordningen och ersätta den med en grundlag med annan utformning. "Resultatet är rena sågningen", så sammanfattar Olof Kleberg de inkomna svaren. Han skriver:
" ... Den sittande yttrandefrihetskommittén har fått regeringens direktiv att försöka åstadkomma en samlad grundlag för alla medier. Ordföranden Göran Lambertz är en av dem som mest entusiastiskt förespråkat en sådan nyordning.
Men han borde nu ha fått kalla fötter. Kommittén lade i höstas fram ett debattbetänkande med tre modeller för en sådan samlad grundlag. Förslagen har nu varit ute på remiss. Resultatet är rena sågningen. Inga viktiga remissinstanser gillar någon av de tre modellerna.
Några, som LO, Advokatsamfundet och Uppsala universitet liksom Tidningsutgivarna och Journalistförbundet, säger ifrån att dagens system är bättre - men kan förbättras. De flesta menar, lite modstulet, att om vi nu ändå måste ta ställning till någon av modellerna, så gör vi väl det -men entusiasmen fattas. ..."
Olof Klebergs artikel finns här.
Mer material om det här betänkandet och dess brister finns i tidigare texter här på bloggen.
" ... Den sittande yttrandefrihetskommittén har fått regeringens direktiv att försöka åstadkomma en samlad grundlag för alla medier. Ordföranden Göran Lambertz är en av dem som mest entusiastiskt förespråkat en sådan nyordning.
Men han borde nu ha fått kalla fötter. Kommittén lade i höstas fram ett debattbetänkande med tre modeller för en sådan samlad grundlag. Förslagen har nu varit ute på remiss. Resultatet är rena sågningen. Inga viktiga remissinstanser gillar någon av de tre modellerna.
Några, som LO, Advokatsamfundet och Uppsala universitet liksom Tidningsutgivarna och Journalistförbundet, säger ifrån att dagens system är bättre - men kan förbättras. De flesta menar, lite modstulet, att om vi nu ändå måste ta ställning till någon av modellerna, så gör vi väl det -men entusiasmen fattas. ..."
Olof Klebergs artikel finns här.
Mer material om det här betänkandet och dess brister finns i tidigare texter här på bloggen.
måndag 14 mars 2011
Den svenska Chydeniusmodellen - världens bästa grundlagsskydd för det fria ordet
Sveriges liberala ordning för tryck- och yttrandefrihet innebär världens bästa grundlagsskydd för det fria ordet. När denna ordning ännu en gång hotas genom bland annat en utredning som kan leda till förslag om olika inskränkningar kan det vara på sin plats med en liten repetition.
Först historien. Den svenska tryckfrihetsmodellen - Chydeniusmodellen, kan den kallas - har byggts upp från 1766 och framåt:
o Anders Chydenius fick 1766 riksdagen att grundlagsfästa tryckfrihet och offentlighetsprincip, så att den senare är en viktig del av den förstnämnda.
o Sedan tryckfriheten fallit offer för kung Gustav III:s statskuppsregemente och envälde återinförde riksdagen 1809-10 grundlagsskyddad tryckfrihet och offentlighetsprincip. De främsta grundlagsfäderna bakom den återinförda tryckfriheten var L A Mannerheim och A G Silverstolpe. Centrala delar av det nuvarande svenska grundlagsskyddet för tryckfriheten, såsom det strikta förbudet mot censur och andra hoindrande åtgärder i förväg, kom till när dessa grundlagsfäder återupprättade och förstärkte det som Anders Chydenius och andra hade skapat 1766.
o Efter andra världskrigets hot mot det fria ordet skapade Natanael Gärde och andra den nya Tryckfrihetsförordningen, med dess världsunika skyddsnivå för nyhetsförmedlingen genom grundlagsfäst meddelarskydd.
o Ännu en viktig utvidgning gjordes med Yttrandefrihetsgrundlagen, som ger elektroniska medier grundlagsskydd och som kom till efter en utredning där Hans Schöier på Eskilstuna-Kuriren var ordförande.
Om de avsevärda skillnaderna mellan Sverige och andra länder i fråga om det fria ordets grundlagsmässiga ställning har jag skrivit många gånger. Det följande är ett ett utdrag ur en krönika i Eskilstuna-Kuriren (lib) 2006:
" Tryckfriheten i Sverige är ingen allmän princip, lös i kanterna och formbar i domstolsjuristers händer. Den är ett grundlagsskydd in i detalj. Den täcker steg för steg i nyhetens väg, från källan till redaktion, tryckpress, tidningsbud och läsare.
Tryckfriheten i Sverige är inte en frihet bland många andra, den är ingen avvägningsfråga där andras rättighet att inskränka tryckfriheten prövas fritt mot läsarens rätt att läsa. Den är tvärtom en grundsten under det fria samhället, liksom den allmänna rösträtten är den en fri- och rättighet med en särställning.
Tryckfriheten i Sverige blir aldrig domstolsfråga på samma sätt som andra tvister eller brottmål. Den hindrar på en rad noga uttänkta sätt att domstolarna drar upp nya, snävare gränser för vad som får sägas eller skrivas.
Det straffrättsliga ensamansvaret, där bland annat tidningar har ansvariga utgivare, gör att de som vill stoppa eller avskräcka från publicitet inte som i många andra länder kan hota reportrar eller intervjuade personer med skadeståndsanspråk.
Meddelarfrihet och meddelarskydd ger pressens källor ett grundlagsskydd som är starkare än i något annat land.
Tryckfriheten i Sverige skyddas av att lagen inte står neutral mellan den som använder det fria ordet och den som vill slippa det fria ordet. Inget kan vara tryckfrihetsbrott utan att brottet är inskrivet i grundlag. Inget skadestånd kan dömas ut för en publicering om den inte är brottslig. Ingen publicering kan vara brottslig om det inte fastslagits av minst två tredjedels majoritet i tryckfrihetsjuryn.
Denna svenska tryckfrihet har länge varit ett gemensamt värde för nästan alla partier i Sverige. Den hör till det fundamentala i vårt frihetsarv. Den gäller, med ett par undantag på samma sätt för elektroniska medier. ... "
Allt detta är - det måste vi vara uppmärksamma på så att vi inte i korttänkt anpassning tar efter andras lösligare och svagare regler - främmande för nästan alla länder i vår närhet:
" På kontinenten, i EU och i internationella konventioner har tryck- och yttrandefrihet inte den ställning de har i Sverige. De är inga överordnade värden. Tvärtom kan domstolar, utan tryckfrihetsjury, nedvärdera det fria ordet och tillåta en mängd angrepp mot nyhetsförmedlingen som i dag är omöjliga i Sverige. "
Först historien. Den svenska tryckfrihetsmodellen - Chydeniusmodellen, kan den kallas - har byggts upp från 1766 och framåt:
o Anders Chydenius fick 1766 riksdagen att grundlagsfästa tryckfrihet och offentlighetsprincip, så att den senare är en viktig del av den förstnämnda.
o Sedan tryckfriheten fallit offer för kung Gustav III:s statskuppsregemente och envälde återinförde riksdagen 1809-10 grundlagsskyddad tryckfrihet och offentlighetsprincip. De främsta grundlagsfäderna bakom den återinförda tryckfriheten var L A Mannerheim och A G Silverstolpe. Centrala delar av det nuvarande svenska grundlagsskyddet för tryckfriheten, såsom det strikta förbudet mot censur och andra hoindrande åtgärder i förväg, kom till när dessa grundlagsfäder återupprättade och förstärkte det som Anders Chydenius och andra hade skapat 1766.
o Efter andra världskrigets hot mot det fria ordet skapade Natanael Gärde och andra den nya Tryckfrihetsförordningen, med dess världsunika skyddsnivå för nyhetsförmedlingen genom grundlagsfäst meddelarskydd.
o Ännu en viktig utvidgning gjordes med Yttrandefrihetsgrundlagen, som ger elektroniska medier grundlagsskydd och som kom till efter en utredning där Hans Schöier på Eskilstuna-Kuriren var ordförande.
Om de avsevärda skillnaderna mellan Sverige och andra länder i fråga om det fria ordets grundlagsmässiga ställning har jag skrivit många gånger. Det följande är ett ett utdrag ur en krönika i Eskilstuna-Kuriren (lib) 2006:
" Tryckfriheten i Sverige är ingen allmän princip, lös i kanterna och formbar i domstolsjuristers händer. Den är ett grundlagsskydd in i detalj. Den täcker steg för steg i nyhetens väg, från källan till redaktion, tryckpress, tidningsbud och läsare.
Tryckfriheten i Sverige är inte en frihet bland många andra, den är ingen avvägningsfråga där andras rättighet att inskränka tryckfriheten prövas fritt mot läsarens rätt att läsa. Den är tvärtom en grundsten under det fria samhället, liksom den allmänna rösträtten är den en fri- och rättighet med en särställning.
Tryckfriheten i Sverige blir aldrig domstolsfråga på samma sätt som andra tvister eller brottmål. Den hindrar på en rad noga uttänkta sätt att domstolarna drar upp nya, snävare gränser för vad som får sägas eller skrivas.
Det straffrättsliga ensamansvaret, där bland annat tidningar har ansvariga utgivare, gör att de som vill stoppa eller avskräcka från publicitet inte som i många andra länder kan hota reportrar eller intervjuade personer med skadeståndsanspråk.
Meddelarfrihet och meddelarskydd ger pressens källor ett grundlagsskydd som är starkare än i något annat land.
Tryckfriheten i Sverige skyddas av att lagen inte står neutral mellan den som använder det fria ordet och den som vill slippa det fria ordet. Inget kan vara tryckfrihetsbrott utan att brottet är inskrivet i grundlag. Inget skadestånd kan dömas ut för en publicering om den inte är brottslig. Ingen publicering kan vara brottslig om det inte fastslagits av minst två tredjedels majoritet i tryckfrihetsjuryn.
Denna svenska tryckfrihet har länge varit ett gemensamt värde för nästan alla partier i Sverige. Den hör till det fundamentala i vårt frihetsarv. Den gäller, med ett par undantag på samma sätt för elektroniska medier. ... "
Allt detta är - det måste vi vara uppmärksamma på så att vi inte i korttänkt anpassning tar efter andras lösligare och svagare regler - främmande för nästan alla länder i vår närhet:
" På kontinenten, i EU och i internationella konventioner har tryck- och yttrandefrihet inte den ställning de har i Sverige. De är inga överordnade värden. Tvärtom kan domstolar, utan tryckfrihetsjury, nedvärdera det fria ordet och tillåta en mängd angrepp mot nyhetsförmedlingen som i dag är omöjliga i Sverige. "
söndag 27 februari 2011
Remissvar med kritik mot kommittébetänkande om olika sätt att ersätta Tryckfrihetsförordningen med något annat
Som ledamot i Presstödsnämnden har jag nyligen (den 14 februari 2011) varit med och lämnat remissvar på Yttrandefrihetskommitténs debattbetänkande.
Detta betänkande har jag också talat om på ett seminarium som kommittén anordnade i november. Mitt anförande där finns i utskrift här på bloggen - se den 16 november 2010!
I nämnden blev det 5 röster mot 3 för den linje som jag och andra ville ha. Vi som bildade majoritet avgav det här yttrandet:
"Yttrandefrihetskommitténs debattbetänkande innehåller enbart sådana alternativ där Tryckfrihetsförordningen (TF) upphör. Det tryckta ordet inordnas i alla tre fallen i Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL), där markbundna etermediers etableringskontroll, innehållsvillkor och indragningsmakt på så sätt blir en del av grundmodellen för regleringen av det fria ordet.
Kommittén har i vart fall visat att den i direktiven berörda tanken på ett grundlagsskydd där bestämmelserna är teknikoberoende inte är genomförbar. Den ”teknikneutralitet” som förenar debattbetänkandets tre modeller uttrycker att det varit en utgångspunkt för detta betänkande att Tryckfrihetsförordningen inte skall vara kvar.
Kommittén har inte visat att det förekommer gränsdragnings- eller andra svårigheter som inte kan lösas inom ramen för nuvarande ordning med TF och YGL som två grundlagar. Inför kommitténs slutbetänkande bör kompletteringar av dessa båda nuvarande grundlagar i första hand utredas, och de många fundamentala skyddsreglerna för det fria ordet i Sverige bevaras, däribland de av kommittén nämnda s.k. ”grundbultarna”.
Av debattbetänkandets tre modeller har den s.k. ansvarsmodellen störst likheter med det gällande svenska grundlagsskyddet. Det har inte påvisats några avgörande fördelar med denna modell som inte skulle kunna uppnås även inom TF och YGL. Ansvarsmodellen kan dock innebära oklarheter eller förlorat grundlagsskydd, när det gäller meddelarfriheten i vissa fall respektive tryckta skrifter som sprids i Sverige men är utgivna i andra länder utan att ha svenskt utgivningsbevis eller svenska ansvarsuppgifter.
De s.k. verksamhets- och ändamålsmodellerna innebär avsevärda och negativa förändringar i grundlagsreglernas principiella uppbyggnad. Den förstnämnda ändrar perspektivet från att tryck- och yttrandefriheten är en grundlagsstadgad mänsklig rättighet för alla till att den i princip blir en särreglering för det som prövas vara massmedieföretag.
Ändamålsmodellen inskränker grundlagsskyddet till yttranden med ett begränsat antal syften, opinionsbildning, journalistik, litteratur och konst. Förutom att ställa så betydelsefulla saker som vetenskapliga verk, religiös förkunnelse samt uppslagsböcker och många andra faktasammanställningar utanför grundlagsskydd innebär modellen en oskarp avgränsning – med ett oklart rättsläge om vilka delar av exempelvis en tidnings innehåll som i gränsfall anses ha ett tillräckligt journalistiskt eller tillräckligt konstnärligt syfte.
Såväl verksamhets- som ändamålsmodellerna innebär betydande risker för det fria ordets skydd, de bör avvisas och inte ligga till grund för lagförslag."
Protokollet finns på nämndens hemsida: www.presstodsnammnden.se
Detta betänkande har jag också talat om på ett seminarium som kommittén anordnade i november. Mitt anförande där finns i utskrift här på bloggen - se den 16 november 2010!
I nämnden blev det 5 röster mot 3 för den linje som jag och andra ville ha. Vi som bildade majoritet avgav det här yttrandet:
"Yttrandefrihetskommitténs debattbetänkande innehåller enbart sådana alternativ där Tryckfrihetsförordningen (TF) upphör. Det tryckta ordet inordnas i alla tre fallen i Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL), där markbundna etermediers etableringskontroll, innehållsvillkor och indragningsmakt på så sätt blir en del av grundmodellen för regleringen av det fria ordet.
Kommittén har i vart fall visat att den i direktiven berörda tanken på ett grundlagsskydd där bestämmelserna är teknikoberoende inte är genomförbar. Den ”teknikneutralitet” som förenar debattbetänkandets tre modeller uttrycker att det varit en utgångspunkt för detta betänkande att Tryckfrihetsförordningen inte skall vara kvar.
Kommittén har inte visat att det förekommer gränsdragnings- eller andra svårigheter som inte kan lösas inom ramen för nuvarande ordning med TF och YGL som två grundlagar. Inför kommitténs slutbetänkande bör kompletteringar av dessa båda nuvarande grundlagar i första hand utredas, och de många fundamentala skyddsreglerna för det fria ordet i Sverige bevaras, däribland de av kommittén nämnda s.k. ”grundbultarna”.
Av debattbetänkandets tre modeller har den s.k. ansvarsmodellen störst likheter med det gällande svenska grundlagsskyddet. Det har inte påvisats några avgörande fördelar med denna modell som inte skulle kunna uppnås även inom TF och YGL. Ansvarsmodellen kan dock innebära oklarheter eller förlorat grundlagsskydd, när det gäller meddelarfriheten i vissa fall respektive tryckta skrifter som sprids i Sverige men är utgivna i andra länder utan att ha svenskt utgivningsbevis eller svenska ansvarsuppgifter.
De s.k. verksamhets- och ändamålsmodellerna innebär avsevärda och negativa förändringar i grundlagsreglernas principiella uppbyggnad. Den förstnämnda ändrar perspektivet från att tryck- och yttrandefriheten är en grundlagsstadgad mänsklig rättighet för alla till att den i princip blir en särreglering för det som prövas vara massmedieföretag.
Ändamålsmodellen inskränker grundlagsskyddet till yttranden med ett begränsat antal syften, opinionsbildning, journalistik, litteratur och konst. Förutom att ställa så betydelsefulla saker som vetenskapliga verk, religiös förkunnelse samt uppslagsböcker och många andra faktasammanställningar utanför grundlagsskydd innebär modellen en oskarp avgränsning – med ett oklart rättsläge om vilka delar av exempelvis en tidnings innehåll som i gränsfall anses ha ett tillräckligt journalistiskt eller tillräckligt konstnärligt syfte.
Såväl verksamhets- som ändamålsmodellerna innebär betydande risker för det fria ordets skydd, de bör avvisas och inte ligga till grund för lagförslag."
Protokollet finns på nämndens hemsida: www.presstodsnammnden.se
torsdag 24 februari 2011
Som redan Petter Forsskål påpekade Med inskränkt regering och oinskränkt skrivfrihet går det inte som i despotins Libyen
När det gäller Libyen och andra diktaturer har jag skrivit några rader som den 23 februari 2011 var i tryck i en av våra lokala tidningar här i Småland, Vimmerby Tidning, och dess östgötska avläggare Kinda-Posten.
Jag utgick från en av de berömda texterna i svensk författningshistoria, utskottsmotiveringen från KU om tryckfrihetens och offentlighetsprincipens återinförande efter den gustavianska diktaturens sammanbrott. Där står det något som är högst träffande även i vår tid. Jag har skrivit om ämnet förut, men nu i V T och K-P även använt Libyen som exempel:
" När riksdagen återinförde tryckfriheten 1810 gjorde utskottet en intressant jämförelse. Den är aktuell nu igen, apropå Libyen och Egypten: I Turkiet och Marocko finns, skrev utskottet, ingen tryckfrihet men inte heller någon säkerhet, varken för regenter eller för undersåtar.
Monarkierna Marocko och Turkiet hade många likheter med åtskilliga av vår tids diktaturer. Där fanns inget utrymme för fri debatt i samhällsfrågor, tryckfrihet saknades. Även rättssäkerhet saknades, folk var utlämnade åt polismaktens godtycke. Över polisen fanns monarkins statsmakt, också den godtycklig. Lokalt eller annat självstyre hade ingen miljö att växa i under sådana villkor.
Despotins metoder skapade en miljö för fortsatt despoti. Samtidigt kunde överheten aldrig lita på vad militär eller upproriska medborgare kunde ta sig till härnäst. Då regenterna inte regerade med de styrdas samtycke kunde de inte heller lita på folks lojalitet, bara på deras rädsla.
När tryckfrihet saknades och all opposition kunde straffas godtyckligt kunde ingen vänta sig att framförda åsikter var äkta eller att missförhållanden uppmärksammades i tid för att rättas till.
Däremot kunde de styrande plötsligt upphöra att styra. Jämför Egypten. Där fanns ingen tryckfrihet värd namnet, och föga säkerhet för undersåtarna. Mycket riktigt visade det sig att säkerheten för presidenten inte heller fanns.
Förtryckets logik, som demonstrerats i rader av diktaturer, senast i Libyen, blir därför att öka förtrycket så mycket att föreningar och fristående maktcentra inte kan bli grunden för en reformrörelse som klarar att förändra landet. Rädslan måste vara stor nog att hålla folk nere. Förtrycket skapar sin miljö för fortsatt förtryck.
"Den motsatta tanken, att friheten skapar miljön för mer frihet, var" - skrev jag också - "inte ny i Sverige när riksdagen återinförde tryckfriheten 1809-10."
Redan 1759 hade den framförts av Petter Forsskål, en av portalgestalterna bland den moderna svenska liberalismens föregångare. Frihetens liv och styrka, skrev Forsskål, kommer av inskränkt regering och oinskränkt skrivfrihet. Det fria ordet tyglar ämbetsmännen, men blir också regeringens tryggaste försvar i ett fritt rike. Av friheten kommer att folket lär sig älska ett sådant regeringssätt.
I Mubaraks Egypten – för att inte tala om Libyen och en rad andra diktaturer som är långt brutalare och blodigare än Egypten – följdes motsatt logik. Statsmakten var obegränsad och kunde stå över lagen.
Så gick det också som det gick. "
Länk till artikeln i Vimmerby Tidning finns här.
Jag utgick från en av de berömda texterna i svensk författningshistoria, utskottsmotiveringen från KU om tryckfrihetens och offentlighetsprincipens återinförande efter den gustavianska diktaturens sammanbrott. Där står det något som är högst träffande även i vår tid. Jag har skrivit om ämnet förut, men nu i V T och K-P även använt Libyen som exempel:
" När riksdagen återinförde tryckfriheten 1810 gjorde utskottet en intressant jämförelse. Den är aktuell nu igen, apropå Libyen och Egypten: I Turkiet och Marocko finns, skrev utskottet, ingen tryckfrihet men inte heller någon säkerhet, varken för regenter eller för undersåtar.
Monarkierna Marocko och Turkiet hade många likheter med åtskilliga av vår tids diktaturer. Där fanns inget utrymme för fri debatt i samhällsfrågor, tryckfrihet saknades. Även rättssäkerhet saknades, folk var utlämnade åt polismaktens godtycke. Över polisen fanns monarkins statsmakt, också den godtycklig. Lokalt eller annat självstyre hade ingen miljö att växa i under sådana villkor.
Despotins metoder skapade en miljö för fortsatt despoti. Samtidigt kunde överheten aldrig lita på vad militär eller upproriska medborgare kunde ta sig till härnäst. Då regenterna inte regerade med de styrdas samtycke kunde de inte heller lita på folks lojalitet, bara på deras rädsla.
När tryckfrihet saknades och all opposition kunde straffas godtyckligt kunde ingen vänta sig att framförda åsikter var äkta eller att missförhållanden uppmärksammades i tid för att rättas till.
Däremot kunde de styrande plötsligt upphöra att styra. Jämför Egypten. Där fanns ingen tryckfrihet värd namnet, och föga säkerhet för undersåtarna. Mycket riktigt visade det sig att säkerheten för presidenten inte heller fanns.
Förtryckets logik, som demonstrerats i rader av diktaturer, senast i Libyen, blir därför att öka förtrycket så mycket att föreningar och fristående maktcentra inte kan bli grunden för en reformrörelse som klarar att förändra landet. Rädslan måste vara stor nog att hålla folk nere. Förtrycket skapar sin miljö för fortsatt förtryck.
"Den motsatta tanken, att friheten skapar miljön för mer frihet, var" - skrev jag också - "inte ny i Sverige när riksdagen återinförde tryckfriheten 1809-10."
Redan 1759 hade den framförts av Petter Forsskål, en av portalgestalterna bland den moderna svenska liberalismens föregångare. Frihetens liv och styrka, skrev Forsskål, kommer av inskränkt regering och oinskränkt skrivfrihet. Det fria ordet tyglar ämbetsmännen, men blir också regeringens tryggaste försvar i ett fritt rike. Av friheten kommer att folket lär sig älska ett sådant regeringssätt.
I Mubaraks Egypten – för att inte tala om Libyen och en rad andra diktaturer som är långt brutalare och blodigare än Egypten – följdes motsatt logik. Statsmakten var obegränsad och kunde stå över lagen.
Så gick det också som det gick. "
Länk till artikeln i Vimmerby Tidning finns här.
onsdag 16 februari 2011
Det som är offentligt ska också få tryckas och spridas
Offentlighetsprincipen har sin stora kraft bara genom att – tack vare Anders Chydenius epokgörande insats 1765-66 – tryckfrihet och offentlighet i Sverige är två sidor av samma sak. Det är inte bara så att offentlighetsprincipen ger kraft åt tryckfriheten genom att möjliggöra insyn i sådant som det går att skriva om. Det omvända gäller också, insyn och öppenhet skulle ha ett begränsat värde om det inte var tillåtet att med det fria ordets hjälp vidarebefordra det som offentlighetsprincipen gör tillgängligt.
Om detta har jag skrvit bland annat i en gästkrönika i Nerikes Allehanda (lib) i december 2009. Det följande är några utdrag ur den krönikan.
" Det som är offentligt får också mångfaldigas och spridas. Det är en fundamental sak. Låter vi oron för nätpubliceringar riva upp detta kan följderna för öppenhet och insyn bli långtgående och allvarliga. "
” Med nätet är mycket information lättare att nå. Men nätet kan också bli förevändning för dem som vill begränsa yttrandefriheten, släppa loss skadeståndsjuridiken mot det fria ordet och undergräva offentlighetsprincipen.
Medan floder av musik, film, brev och annat forsar fram genom nätet kan penningmakt och statlig makt använda motbjudande saker som syns på nätet för att få igenom inskränkningar i vad som kan tryckas och sändas.… Ännu större är nog faran att när uppgifter ur offentliga handlingar publiceras på nätet tas det till förevändning för att skära bort stora delar av offentlighetsprincipen. … ”
För den auktoritära mörkläggningstradition som finns i många andra länder är bredden i vår svenska öppenhet helt främmande. Denna öppenhet är, skrev jag i NA, inte bara till för att granska myndigheter:
” Offentligheten bär upp rättssäkerheten genom att domslut, förundersökningar och annat underlag för domar görs allmänt tillgängliga. Offentligheten skapar även öppenhet kring en mängd uppgifter om ekonomisk makt, fördelningen av ekonomiska resurser och annan samhällkunskap.
De som skulle vilja mörklägga mycket som gäller enskilda personer och intressen kan som svepskäl utnyttja stötande nätpubliceringar om t.ex. brottsoffer. Ett mycket diskuterat sådant fall gällde obduktionsbilder från det omskrivna mordfallet i Arboga, där två barn blev offer.
Detta kan dock hanteras med små, noga avgränsade utvidgningar av detaljerade sekretessbestämmelser. Just obduktionsbilder och liknande i förundersökningar kan bli sekretessbelagda.
Men däremot är det viktigt att säga nej till att alla slags uppgifter om privatpersoner i förundersökningar och skatteutredningar läggs under en svepande generalklausul om sekretess, även sedan materialet lagts fram till domstol.”
Om detta har jag skrvit bland annat i en gästkrönika i Nerikes Allehanda (lib) i december 2009. Det följande är några utdrag ur den krönikan.
" Det som är offentligt får också mångfaldigas och spridas. Det är en fundamental sak. Låter vi oron för nätpubliceringar riva upp detta kan följderna för öppenhet och insyn bli långtgående och allvarliga. "
” Med nätet är mycket information lättare att nå. Men nätet kan också bli förevändning för dem som vill begränsa yttrandefriheten, släppa loss skadeståndsjuridiken mot det fria ordet och undergräva offentlighetsprincipen.
Medan floder av musik, film, brev och annat forsar fram genom nätet kan penningmakt och statlig makt använda motbjudande saker som syns på nätet för att få igenom inskränkningar i vad som kan tryckas och sändas.… Ännu större är nog faran att när uppgifter ur offentliga handlingar publiceras på nätet tas det till förevändning för att skära bort stora delar av offentlighetsprincipen. … ”
För den auktoritära mörkläggningstradition som finns i många andra länder är bredden i vår svenska öppenhet helt främmande. Denna öppenhet är, skrev jag i NA, inte bara till för att granska myndigheter:
” Offentligheten bär upp rättssäkerheten genom att domslut, förundersökningar och annat underlag för domar görs allmänt tillgängliga. Offentligheten skapar även öppenhet kring en mängd uppgifter om ekonomisk makt, fördelningen av ekonomiska resurser och annan samhällkunskap.
De som skulle vilja mörklägga mycket som gäller enskilda personer och intressen kan som svepskäl utnyttja stötande nätpubliceringar om t.ex. brottsoffer. Ett mycket diskuterat sådant fall gällde obduktionsbilder från det omskrivna mordfallet i Arboga, där två barn blev offer.
Detta kan dock hanteras med små, noga avgränsade utvidgningar av detaljerade sekretessbestämmelser. Just obduktionsbilder och liknande i förundersökningar kan bli sekretessbelagda.
Men däremot är det viktigt att säga nej till att alla slags uppgifter om privatpersoner i förundersökningar och skatteutredningar läggs under en svepande generalklausul om sekretess, även sedan materialet lagts fram till domstol.”
Det sistnämnda är - kan det tilläggas - ett påpekande om hur viktig den tekniska uppbyggnaden av våra offentlighets- och sekretessregler är för att skydda offentlighetsprincipen från att undermineras. De sekretessregler som finns är inte breda fullmakter till myndigheter och domstolar att göra avvägningar mot de krav som kan komma om att hålla saker hemliga.
Sekretessreglerna är i stället många och avgränsade, och dessutom lagda på olika nivåer, så att den kvalificerade sekretessen inskränks medan många av reglerna har s.k. enkla skaderekvisit, de medger sekretess endast om det står klart att uppgifterna om de sprids verkligen skadar det intresse som ska skyddas. Dessa skaderevisit och deras genomtänkta gradering hör till det som mer än annat skyddar offentlighetsprincipen från att urholkas i rättstillämpningen.
onsdag 2 februari 2011
Lästips: Hans Schöier i UNT om vikten av att försvara det svenska yttrandefrihetsarvet
En statlig utredning arbetar just nu med vad som eventuellt kan bli stora förändringar - eller rentav stora försvagningar - av grundlagsskyddet för tryck- och yttrandefrihet. Utredningen har lagt fram ett debattbetänkande med tre alternativ för en ny yttrandefrihetsgrundlag som bland annat skulle ersätta Tryckfrihetsförordningen, som i så fall skulle upphävas. Remissförfarandet pågår och en hel del inlägg har gjorts i den allmänna debatten.
Ett av de mest intressanta har gjorts i Upsala Nya Tidning (lib) 29/12 2010 av Hans Schöier, som i egenskap av utredningsordförande hade en viktig roll inför tillkomsten av den nuvarande Yttrandefrihetsgrundlagen som skyddar de elektroniska medierna. Hans artikel, med rubriken "Försvara yttrandefrihetsarvet", rekommenderas till läsning - den finns på UNT:s hemsida under den här adressen.
Mitt eget anförande om de här frågorna, vid ett seminarium ordnat av den nämnda utredningen, finns att läsa här på bloggen: Se den 16/11 2010 för den fullständiga texten (och andra notiser 10/11 och 12/11).
Om min artikel i UNT 2/2 2011 - se nästa punkt här på bloggen.
Ett av de mest intressanta har gjorts i Upsala Nya Tidning (lib) 29/12 2010 av Hans Schöier, som i egenskap av utredningsordförande hade en viktig roll inför tillkomsten av den nuvarande Yttrandefrihetsgrundlagen som skyddar de elektroniska medierna. Hans artikel, med rubriken "Försvara yttrandefrihetsarvet", rekommenderas till läsning - den finns på UNT:s hemsida under den här adressen.
Mitt eget anförande om de här frågorna, vid ett seminarium ordnat av den nämnda utredningen, finns att läsa här på bloggen: Se den 16/11 2010 för den fullständiga texten (och andra notiser 10/11 och 12/11).
Om min artikel i UNT 2/2 2011 - se nästa punkt här på bloggen.
söndag 26 december 2010
Juristkårens generationsskifte och inställningen till det fria ordet
Advokatkåren har ett fackligt intresse av att få inskränkningar i tryck- och yttrandefrihet. Om detta skrev jag i det här inlägget 19 januari 2006, i den numera nedlagda Pressens Tidning. Den tidningen är som sagt nedlagd, och artikeln finns inte tillgänglig på Internet. Så jag återger merparten av texten här på bloggen:
[Bakgrunden var det tryckfrihetsmål där Justitiekanslern åtalade ansvarige utgivaren för Expressen för grovt förtal av skådespelaren Mikael Persbrandt, sedan en artikel innehållit oriktiga påståenden om påstådd vård på behandlingshem för alkoholister. Detta åtal utlöste en omfattande debatt, som senare slutade med att Expressens utgivare dömdes för ett förtal som inte var grovt, medan JK:s försök att få en dom för det allvarligare brottet underkändes. Slutet på den historien blev att tryckfrihetslagstiftningen fungerade som den skulle. Frågan fick långt mindre proportioner än den haft i en del aggressiva angrepp på pressen och på tryckfriheten. Det fördes dock en principdebatt som gällde mycket mer än Presbrandt-fallet, och mitt inlägg var en del av den debatten.]
" ... Tryckfrihetsförordningens olika spärrar mot processer, straff och skadestånd är inte bara
skydd för nyhetsförmedling, religiös förkunnelse, konstnärlig frihet och samhällsdebatt.
De är också kraftfulla inskränkningar av advokatskråets förtjänstmöjligheter. De som skulle vilja ha det på annat sätt kan se England som föredöme. Där sköt skadeståndsbeloppen i ärekränkningsmål i höjden på ett spektakulärt sätt på 80-talet. Processer om, i svenska pengar, mångmiljonbelopp började höra till tidningsföretags riskkalkyler. För medier med bräcklig ekonomi blev det skäl att tänka efter många gånger inför hårdhänt granskning av personer och intressen i affärsliv, kändisvärld eller politik.
En rad av de viktiga skyddsreglerna i Tryckfrihetsförordningen är utformade så att de
hindrar just detta. Dit hör inte bara utgivarens ensamansvar och kravet på två tredjedels
majoritet i juryn, utan också att det inte går att processa fram prejudikat som binder nästa
tryckfrihetsjury. Fundamentalt är kravet att inget skadestånd kan dömas ut om inte juryns
kvalificerade majoritet funnit publiceringen vara brottslig, utifrån en grundlagsskyddad
brottskatalog som inte kan utvidgas processvägen.
Viktigt är att det bara går att ärekränka människor, inte juridiska personer. Väl så viktigt är att skadeståndsmöjligheten bara gäller förtal och förolämpning. Grundlagen förbjuder de suddigheter som finns på kontinenten, med skadestånd för publicering av uppgifter om privata förhållanden som inte är ärekränkande.
Det skulle vara en smärre guldgruva för advokatkåren om den kunde bli av med den sistnämnda restriktionen. Kan man få ut skadestånd för intrång i ”privacy” utan att visa
att någon förtalats öppnar sig vida möjligheter att ta ut arvoden. Olika ekonomiska intressen
kan på ett helt nytt sätt börja betala för att motverka obekväm publicitet. I England har
advokater utan större framgång försökt få domare att utan parlamentets inblandning införa
skadeståndsansvar för kränkt ”privacy”. För detta försöker man använda en aktivistisk
tolkning av Europakonventionen, där tryckfriheten underordnas privatlivsartikeln.
Förslag om att i svensk lag göra precis detta har kommit i spåren av ”Persbrandt-” och
”Carolinefallen”. I det senare ”fälldes” Tyskland i Strasbourg för att inte ha gått tillräckligt långt med förhandsförbud mot publicering när det gällde en prinsessa från Monaco. Detta har i sak inget med Expressen och Persbrandt att göra,eftersom det där gäller om Expressen förtalat skådespelaren. Prinsessan ville tvärtom ha förhandsförbud mot publiceringar som inte på något sätt var ärekränkande. Men det är väl att märka prinsessans framgång med det senare kravet som i ”Persbrandtdebatten” hållits fram som ett föredöme eller något Sverige ”måste” rätta sig efter.
Vi har varit vana vid en juristkår där många tongivande domare, akademiker och advokater varit passionerade anhängare av svensk tryckfrihetstradition. Med en juristgeneration som i stället hämtar värderingar från rättsordningar där tryckfrihetsförordning inte finns och där offentlighetsprincip är väsensfrämmande tilltar risken att delar av advokatkåren blir en lobby för ökade möjligheter att tjäna pengar på processer mot pressen.
En första, men inte sista, frontlinje blir då lätt kändisvärlden. Den lever av närgången
personpublicitet, men vill själv styra vad denna publicitet skall innehålla. Innan man rycks med i de enkla fördömandena av ”hänsynslösa medier” kan man begrunda ett exempel ur levande livet. För drygt 20 år sedan satt Frank Sinatra i ett helt privat sammanhang och spelade hasard på Golden Nugget i Atlantic City. Han krävde att en ung, kvinnlig anställd skulle blanda och dela korten från en vanlig kortlek, i stället för att ta korten ur den plomberade plastask casinot enligt lag måste använda för att förebygga fusk. Med grovt språk och översittaraktigt uppträdande använde Frank Sinatra sin ställning som kändis, och fick personalen att bryta mot reglerna.
Det spelades upp i TV. CBS sände film och ljud från casinots övervakningskamera. Det var foton från ett privat sammanhang, dessutom från en övervakningskamera som avslöjade en privatpersons uppförande när han trodde sig fri från medias spanande ögon.
Den som utan eftertanke hänger med i det slappa pratet med de suddiga gummiorden, som
”integritet”, ”kränkning”, ”uthängning” eller ”publicitetsskada” hamnar lätt i slutsatsen att
CBS utsatte en privatperson för ett hänsynslöst intrång i privatlivet. I själva verket var det en
värdefull insats CBS gjorde med att ”hänga ut” Frank Sinatra som den flåbuse och översittare
han verkligen var.
Kändisar har stor betydelse för värderingar, livsstil och affärsintressen. Hur de uppför sig är
inte i varje läge en privatsak. Just det som de anser vara privat kan vara det allmänheten skall få veta, genom en press som tar det fria ordets uppgift på allvar.
Men de sakuppgifter en tidning trycker skall förstås vara sanna, samtidigt som sakfel skall vara brott först om sakfelet innebär förtal."
[Bakgrunden var det tryckfrihetsmål där Justitiekanslern åtalade ansvarige utgivaren för Expressen för grovt förtal av skådespelaren Mikael Persbrandt, sedan en artikel innehållit oriktiga påståenden om påstådd vård på behandlingshem för alkoholister. Detta åtal utlöste en omfattande debatt, som senare slutade med att Expressens utgivare dömdes för ett förtal som inte var grovt, medan JK:s försök att få en dom för det allvarligare brottet underkändes. Slutet på den historien blev att tryckfrihetslagstiftningen fungerade som den skulle. Frågan fick långt mindre proportioner än den haft i en del aggressiva angrepp på pressen och på tryckfriheten. Det fördes dock en principdebatt som gällde mycket mer än Presbrandt-fallet, och mitt inlägg var en del av den debatten.]
" ... Tryckfrihetsförordningens olika spärrar mot processer, straff och skadestånd är inte bara
skydd för nyhetsförmedling, religiös förkunnelse, konstnärlig frihet och samhällsdebatt.
De är också kraftfulla inskränkningar av advokatskråets förtjänstmöjligheter. De som skulle vilja ha det på annat sätt kan se England som föredöme. Där sköt skadeståndsbeloppen i ärekränkningsmål i höjden på ett spektakulärt sätt på 80-talet. Processer om, i svenska pengar, mångmiljonbelopp började höra till tidningsföretags riskkalkyler. För medier med bräcklig ekonomi blev det skäl att tänka efter många gånger inför hårdhänt granskning av personer och intressen i affärsliv, kändisvärld eller politik.
En rad av de viktiga skyddsreglerna i Tryckfrihetsförordningen är utformade så att de
hindrar just detta. Dit hör inte bara utgivarens ensamansvar och kravet på två tredjedels
majoritet i juryn, utan också att det inte går att processa fram prejudikat som binder nästa
tryckfrihetsjury. Fundamentalt är kravet att inget skadestånd kan dömas ut om inte juryns
kvalificerade majoritet funnit publiceringen vara brottslig, utifrån en grundlagsskyddad
brottskatalog som inte kan utvidgas processvägen.
Viktigt är att det bara går att ärekränka människor, inte juridiska personer. Väl så viktigt är att skadeståndsmöjligheten bara gäller förtal och förolämpning. Grundlagen förbjuder de suddigheter som finns på kontinenten, med skadestånd för publicering av uppgifter om privata förhållanden som inte är ärekränkande.
Det skulle vara en smärre guldgruva för advokatkåren om den kunde bli av med den sistnämnda restriktionen. Kan man få ut skadestånd för intrång i ”privacy” utan att visa
att någon förtalats öppnar sig vida möjligheter att ta ut arvoden. Olika ekonomiska intressen
kan på ett helt nytt sätt börja betala för att motverka obekväm publicitet. I England har
advokater utan större framgång försökt få domare att utan parlamentets inblandning införa
skadeståndsansvar för kränkt ”privacy”. För detta försöker man använda en aktivistisk
tolkning av Europakonventionen, där tryckfriheten underordnas privatlivsartikeln.
Förslag om att i svensk lag göra precis detta har kommit i spåren av ”Persbrandt-” och
”Carolinefallen”. I det senare ”fälldes” Tyskland i Strasbourg för att inte ha gått tillräckligt långt med förhandsförbud mot publicering när det gällde en prinsessa från Monaco. Detta har i sak inget med Expressen och Persbrandt att göra,eftersom det där gäller om Expressen förtalat skådespelaren. Prinsessan ville tvärtom ha förhandsförbud mot publiceringar som inte på något sätt var ärekränkande. Men det är väl att märka prinsessans framgång med det senare kravet som i ”Persbrandtdebatten” hållits fram som ett föredöme eller något Sverige ”måste” rätta sig efter.
Vi har varit vana vid en juristkår där många tongivande domare, akademiker och advokater varit passionerade anhängare av svensk tryckfrihetstradition. Med en juristgeneration som i stället hämtar värderingar från rättsordningar där tryckfrihetsförordning inte finns och där offentlighetsprincip är väsensfrämmande tilltar risken att delar av advokatkåren blir en lobby för ökade möjligheter att tjäna pengar på processer mot pressen.
En första, men inte sista, frontlinje blir då lätt kändisvärlden. Den lever av närgången
personpublicitet, men vill själv styra vad denna publicitet skall innehålla. Innan man rycks med i de enkla fördömandena av ”hänsynslösa medier” kan man begrunda ett exempel ur levande livet. För drygt 20 år sedan satt Frank Sinatra i ett helt privat sammanhang och spelade hasard på Golden Nugget i Atlantic City. Han krävde att en ung, kvinnlig anställd skulle blanda och dela korten från en vanlig kortlek, i stället för att ta korten ur den plomberade plastask casinot enligt lag måste använda för att förebygga fusk. Med grovt språk och översittaraktigt uppträdande använde Frank Sinatra sin ställning som kändis, och fick personalen att bryta mot reglerna.
Det spelades upp i TV. CBS sände film och ljud från casinots övervakningskamera. Det var foton från ett privat sammanhang, dessutom från en övervakningskamera som avslöjade en privatpersons uppförande när han trodde sig fri från medias spanande ögon.
Den som utan eftertanke hänger med i det slappa pratet med de suddiga gummiorden, som
”integritet”, ”kränkning”, ”uthängning” eller ”publicitetsskada” hamnar lätt i slutsatsen att
CBS utsatte en privatperson för ett hänsynslöst intrång i privatlivet. I själva verket var det en
värdefull insats CBS gjorde med att ”hänga ut” Frank Sinatra som den flåbuse och översittare
han verkligen var.
Kändisar har stor betydelse för värderingar, livsstil och affärsintressen. Hur de uppför sig är
inte i varje läge en privatsak. Just det som de anser vara privat kan vara det allmänheten skall få veta, genom en press som tar det fria ordets uppgift på allvar.
Men de sakuppgifter en tidning trycker skall förstås vara sanna, samtidigt som sakfel skall vara brott först om sakfelet innebär förtal."
onsdag 22 december 2010
Antiliberal medielag hotar det fria ordet i Ungern
Om nya hot mot det fria ordet i Ungern - det senaste exemplet på en alarmerande antiliberal politisk utveckling i EU:s tillträdande ordförandeland - har jag skrivit i en gästkrönika i Eskilstuna-Kuriren (lib) i dag:
" Till nyår sätter sig Ungerns ministrar i ordförandestolarna i EU. Dit kommer de belastade av nya lagar som hotar tryck- och yttrandefrihet i Ungern. En statlig myndighet för medietillsyn har getts makt att ingripa mot innehåll i tv, radio, tidningar och internetmedier.
Skillnaderna mellan EU-länderna är stora när det gäller skyddet – eller bristen på skydd – för det fria ordet. Med nuvarande politiska utveckling i Ungern växer skillnaderna.
Sett med svenska ögon är ett statligt tillsynsorgan med myndighetsmakt mot många slags medier en oacceptabel sak. ... I Budapest ... har den statliga mediemyndigheten just getts makt att lägga straffavgifter på både statliga och privata medier som påstås inte följa vagt formulerade bestämmelser om innehållet. Etermedier, press och internetmedier utsätts för ett ekonomiskt hot, som sannerligen inte blir mindre av att det härskande högerpartiet packat hela mediemyndighetens styrelse med egna anhängare.
Den antiliberala utvecklingen i Ungern och i detta regeringsparti blir allt mer alarmerande. Efter kommunismens fall hade Ungen en tid två inflytelserika partier som båda sade sig vara liberala. Det ena av dessa har nu upphört, medan det andra bytte sida till det konservativa och kristdemokratiska lägret och sedan marscherade vidare ut på högerkanten med sådana tilltag som de nya medielagarna.
En dålig merit för EU:s ordförandeland! "
" Till nyår sätter sig Ungerns ministrar i ordförandestolarna i EU. Dit kommer de belastade av nya lagar som hotar tryck- och yttrandefrihet i Ungern. En statlig myndighet för medietillsyn har getts makt att ingripa mot innehåll i tv, radio, tidningar och internetmedier.
Skillnaderna mellan EU-länderna är stora när det gäller skyddet – eller bristen på skydd – för det fria ordet. Med nuvarande politiska utveckling i Ungern växer skillnaderna.
Sett med svenska ögon är ett statligt tillsynsorgan med myndighetsmakt mot många slags medier en oacceptabel sak. ... I Budapest ... har den statliga mediemyndigheten just getts makt att lägga straffavgifter på både statliga och privata medier som påstås inte följa vagt formulerade bestämmelser om innehållet. Etermedier, press och internetmedier utsätts för ett ekonomiskt hot, som sannerligen inte blir mindre av att det härskande högerpartiet packat hela mediemyndighetens styrelse med egna anhängare.
Den antiliberala utvecklingen i Ungern och i detta regeringsparti blir allt mer alarmerande. Efter kommunismens fall hade Ungen en tid två inflytelserika partier som båda sade sig vara liberala. Det ena av dessa har nu upphört, medan det andra bytte sida till det konservativa och kristdemokratiska lägret och sedan marscherade vidare ut på högerkanten med sådana tilltag som de nya medielagarna.
En dålig merit för EU:s ordförandeland! "
måndag 29 november 2010
Naturligtvis begick Dagen inget tryckfrihetsbrott när den skrev om Åkesson (sd) som rasist
Justitiekanslern (JK) har nu som väntat avfärdat den illa grundade anmälan om tryckfrihetsbrott som en riksdagsledamot från de s.k. "Sverigedemokraterna" riktat mot den kristna dagstidningen Dagen.
Efter att JK-anmälan hade lämnats in skrev jag i Dagen skriver jag i dag om denna JK-anmälan där sd begärde åtal mot Dagens ansvarige utgivare, sedan Dagen hade intervjuat riksdagsledamoten Nalin Pekgul (s) och återgett det hon sade om rasistiska och nazistiska drag hos sd. Om min artikel om tryckfriheten och sd - se den här bloggen 14 oktober 2010.
Efter att JK-anmälan hade lämnats in skrev jag i Dagen skriver jag i dag om denna JK-anmälan där sd begärde åtal mot Dagens ansvarige utgivare, sedan Dagen hade intervjuat riksdagsledamoten Nalin Pekgul (s) och återgett det hon sade om rasistiska och nazistiska drag hos sd. Om min artikel om tryckfriheten och sd - se den här bloggen 14 oktober 2010.
tisdag 16 november 2010
De nya hoten mot det fria ordet - utskrift av mitt anförande vid Yttrandefrihetskommitténs seminarium 10 november 2010
Nedan finns en utskrift av det jag sade när jag var en av de fem deltagarna i Yttrandefrihetskommitténs seminarium den 10 november 2010, om deras debattbetänkande (SOU 2010:68), som innehåller tre mer eller mindre långtgående förslag till att låta en omarbetad Yttrandefrihetsgrundlag ersätta Tryckfrihetsförordningen.
Se även tidigare notiser här på bloggen den 10 och 12/11. Den här texten distribueras också med cirkulär bland tryckfrihetsvänner, och den kommer enligt vad som sagts mig att läggas ut på åtminstone ett par hemsidor, förutom att den nu finns att tillgå här på min blogg. Alla muntliga avvikelser från mitt skrivna manuskript har inte förts in, så det nedanstående återger inte i varje detalj det jag sade på seminariet.
Åke Wredén: Anföranden vid Yttrandefrihetskommitténs
seminarium i Stockholm den 10 november 2010
[I manuskriptet är smärre korrigeringar införda mht avvikelser från manus vid det muntliga framförandet.]
I Sverige har det fria ordet – och dit hör både offentlighetsprincip och meddelarfrihet – inte en snäv, avgränsad uppgift. Den är mycket mer än kontroll av förvaltning och politik. Svensk tryckfrihet ger skydd för att diskutera, kritisera eller främja även privata intressen och makthavare, organisationer, bolag, idéer, tycke och smak, religiösa trosuppfattningar, vetenskap och forskning, seder och oseder, handelsbruk och olagligheter såväl som livsstilar och konstriktningar.
Hur kommer det sig då att vi sitter här med en SOU där ett alternativ säger att grundlagens särskilda skydd blir kraftigt inskränkt? Skyddade ändamål är där bara det opinionsbildande, det journalistiska, det litterära och konstnärliga. Ändamål utan detta skydd är religiös förkunnelse, vetenskapliga verk, uppslagsböcker, faktaredovisningar och dokumentation av många slag, men även en del av det som görs av underhållning och satir.
Att vi har ett sådant alternativ framför oss beror för det första på hur det har tagit sats inför slutbetänkandet. I debattbetänkandet har det som återstår att bevisa gjorts till förutsättning – tryckfrihetsförordningen ska bort, innehållet ska i några viktiga delar inarbetas i en ny Yttrandefrihetsgrundlag. I den ska svensk tryckfrihetsmodell omprövas, kanske på delvis långtgående sätt.
Men för det andra och viktigare: Inför slutbetänkandet behöver de parlamentariska ledamöterna se och reagera på ensidigheten i direktiven från regeringen 2008. Dessa har tydlig, ensidig, tryckfrihetsbegränsande tendens.
Sådana som skulle vilja inskränka svenskt tryckfrihetsskydd opererar längs i huvudsak tre linjer.
o Att göra hål i grundlagens "gränsskydd", så att utländsk juridik kan förfölja pressens källor, författare och debattörer inne i Sverige.
o Mer utrymme att processa, för att göra det mer riskabelt att publicera, med straff och skadestånd även för sådant som berör enskilda men varken är förtal eller förolämpning.
o Inskränka meningen med offentlighetsprincip och tryckfrihet, så att de inte som idag har en uppgift att skapa öppenhet kring privat makt och ekonomiska förhållanden.
Av alla tre linjerna syns en del spår i både debattbetänkande och direktiv. För alla tre angreppslinjerna gäller också att de som vill driva dem ibland använder tolkningar eller prognoser för utvecklingen av juridiken på europeisk nivå.
Hur vi ska hantera de risker för det fria ordet som kommer från det hållet är verkligen viktiga och allvarliga frågor. I dessa är det bra med eftertanke, debattbetänkandet ger en del underlag. Men eftertanke är något annat än uppgivenhet.
Innan jag går in på dessa rätt allvarliga frågor om hoten mot det fria ordet – först några ord om hur betänkandets författare visar på tre alternativ och förbigår andra: Ett av de senare är att hålla fast vid den linje riksdagen gång på gång har valt, till mångårig förargelse hos en del av ämbetsmanna- och juristopinionen.
Riksdagen hade ett skäl, som förblir starkt. Med även TV och radio i en enda massmediegrundlag skulle etableringskontroll, innehållsreglering och indragningsmakt lättare kunna uppfattas som en del av vår grundmodell. Faran av uttunning och relativisering – smittorisken har den kallats – skulle öka om inte TF fanns som renodlat uttryck för svensk tryckfrihetssyn.
Till det kommer nu en sak till: Vi måste inför EU-länder med långt mer auktoritära traditioner kunna förklara hur viktig vår från 1766 uppbyggda svenska tryckfrihetsmodell är för oss, som en av hörnstenarna i vår samhällsordning. Det är då äventyrligt att göra en förändring som kan sprida intrycket att vi förkastat delar av vår tradition och börjat om från början.
Förstahandsalternativet bör vara justeringar i TF och YGL. Åtminstone den stora merparten av gränsdragnings- och tillämpningsproblemen verkar kunna lösas inom TF och YGL. Ingen av betänkandets tre modeller är nödvändig för att kunna hantera dem.
Presumtionsregler och annat bör kunna göra det tydligt vilken lag som skall tillämpas, med TF som huvudregel i mindre tydliga fall. Utrymmet bör också minskas för att det uppstår situationer där det finns grundlagsskydd men ändå ingen som i praktiken bär ensamansvaret.
Ändamålsmodellen – den har sitt pedagogiska värde, därför att den belyser var man kan landa om man i stället för det fria ordets vidsträckta uppgift skiftar till det nära nog diametralt motsatta perspektivet, och låter andan bakom EU:s dataskyddsdirektiv bli överordnad norm. För detta har Anders R Olsson använt ett bra ord – personuppgiftsfobi.
Verksamhetsmodellen, om man tar den på riktigt, omvandlar tryckfriheten från allmän medborgerlig rättighet till det den i Sverige aldrig varit, ett privilegium för vissa företag och deras anställda och delägare. Det blir ju orimligt. Betänkandet upphäver också modellen genom att på den hänga en generaliserad stencilregel om ansvarsuppgifter, som blir den reella huvudregeln.
Ansvarsmodellen liknar ju nuvarande TF och YGL. Så varför inte hämta en del därifrån vid bearbetning av nuvarande grundlagar? Utvidgad betydelse för stencilregeln, så att antingen ansvarig utgivare eller ansvarsuppgifter ger grundlagsskydd, kan lösa problem att avgöra trycktekniken och kanske göra det mindre vanligt med ansvarskedjor där alla led i kedjan saknar kända namn.
Men om man på så sätt öser ut anonyma klisterlappar ur TF måste man med någon annan regel se till att utländska böcker, tidskrifter och dagstidningar inte åker ut med samma badvatten, och förlorar skyddet av juryrättegång, skyddet mot transportförbud o.s.v..
*
Det som inför slutbetänkandet är huvudsak och inte bisak är dock något annat. Vi står inför en paradox.
o Nya, högst oroande, hot tornar upp sig mot nyhetsförmedling och tillgång till information om faktiska, ja till och med offentliga, förhållanden.
o Samtidigt har nätet, förutom alla nyttiga egenskaper, också gett ett drivhusklimat för nedbusning och personangrepp och hets, där en del av det som till synes utan risk framförs anonymt skulle ganska klart bli tryckfrihetsbrott om en svensk TF-jury fick det på bordet.
Låt nu inte motviljan mot det senare bli en förevändning för inskränkningar i tryckfriheten som drabbar nyhetsförmedlingen, där inte minst affärsjournalistiken kan komma i kläm!
I direktiven, där har regeringen okritiskt övertagit en ensidig bild som ofta målas upp av dem som är ute efter att begränsa det fria ordet: Mot svagare enskilda personer ställs starkare massmedieföretag. Men verkligheten är ofta den omvända. Mer av den avslöjande kontroversiella, brännande journalistiken kan i framtiden komma att utföras av små, ekonomiskt bräckliga nischmedier, nättidskrifter, frilansare, författare av reportage- och debattböcker.
Mot dem kan ställas ekonomiska och andra intressen som har miljoner till advokater som kan framställa tillgången på obekväm samhällskunskap som en fråga om att skydda privata personer från insyn i ekonomi och andra personliga förhållanden. Det största hotet mot det fria ordet är i moderna demokratier för det mesta inte staten, utan det är skadeståndsadvokaterna, och de som har pengar att betala dessa.
När regeringen bland annat öppnar för att domaren skall kunna kringgå juryutslaget genom att kvitta rättegångskostnaden och på så sätt döma till ekonomisk påföljd även där författaren eller ansvarige utgivaren friats av juryn är man inne på en mycket riskabel väg.
Allmänt gäller att där den ekonomiska risken med en avslöjande publicering tilltar så ökar också risken för självcensur. Ju mer som är processbart, ju fler gränser som de som vill ha tystnad kan överskrida, ju större blir faran för att den egna balansräkningens bräcklighet får tidningen att lägga det farliga ämnet åt sidan.
Den största risken här – och den måste ha varit känd och uppenbar för dem i justitiedepartementet som skrev direktiven – är att juridiken i länder med svagt tryckfrihetsskydd kan bli ett vapen mot medier, upphovsmän och källor som finns i länder med egna starkare lagar om det fria ordet.
Processturismen innebär att intressen med pengar stämmer där det fria ordet är svagt skyddat och advokatkostnaderna så uppskruvade att den ekonomiska risken i att publicera blir avskräckande. Det har ofta varit London, men samma sak kan göras på fler håll.
När sådana domslut kan verkställas mot medier eller skribenter i helt andra länder blir det en juridisk motsvarighet till det som i ekonomin kallas Greshams lag, ett dåligt skydd för det fria ordet tränger undan andra länders mer frihetliga juridik.
Man kan jämföra hur man reagerat på det här hotet i USA och i Sverige. I USA har det framkallat lagstiftningsärenden om att göra det olagligt att i USA verkställa utländska skadeståndsdomar som avser det som inte skulle kunna vara otillåtet i USA. I Sverige är hotet detsamma, eller större ifall utvecklingen i EU går i en av oss oönskad riktning.
Inriktningen är dock den motsatta. ”Utgångspunkten skall”, skrevs det i direktiven om utvidgade möjligheter att i Sverige använda länders lagar mot källor, författare och medier, ”vara att Sverige i så stor utsträckning som möjligt ska kunna bistå med bl.a. internationell rättslig hjälp och verkställighet av utländska domar och beslut.” Slut på citatet.
Jag har, än så länge, svårt att föreställa mig att parlamentariska ledamöter i en svensk utredning skulle kunna ge sig till att fullfölja det som i den här delen linjeras upp i dessa anmärkningsvärda direktiv.
Angeläget i det fortsatta utredningsarbetet är att man mycket konkret tänker igenom olika situationer där källor i Sverige, upphovsmän eller medieföretag kan bli föremål för rättsliga åtgärder från utlandet som innebär faror för det fria ordet.
I vissa fall kanske vi bör utvidga möjligheterna att ingripa, jag tänker då på sådana företeelser som uppvigling genom dödslistor på nätet på folkvalda som bör mördas. Men som regel måste uppgiften vara att se till att de svenska skyddsmekanismerna med juryrättegång, brottskatalog, meddelarfrihet o.s.v. behåller sin verkan.
Att avskaffa TF och göra om själva systemet är ingen lösning på det här. Risken är snarare att man med sådana omvälvningar öppnar för fler och fler steg ut på det sluttande planet.
[Efter det föregående inlägget, ett av de fem som gjordes av dem som inbjudits att vara panel, gjordes på slutet även ett kortare inlägg, som här i huvudsak återges efter bandinspelning: Ett överhoppat led i resonemanget är här infogat inom klammer.]
När man [i kommitténs betänkande] talar om alla dessa grundbultar för svensk yttrandefrihet - varför är då inte alla grundbultarna med? Att rätten att sprida skrifter, dvs. att vi inte kan återinföra transportförbudet, inte finns explicit med, beror ju på att kommittén ser detta som att det ingår i censurförbudet.
Men [saknas bland grundbultarna] gör verkligen att i Sverige kan man inte bli förtalad om man inte har en individuell själ. Så är det inte i andra länder. Man kan i Sverige bli förtalad som enskild människa . Man kan inte bli förtalad som yrkesgrupp eller som annat kollektiv. Man kan inte heller bli förtalad om man är en juridisk person.
[I Sverige är tryckfrihetsjuryns utslag att en text är brottslig en förutsättning för att skadestånd ska kunna utdömas.]
Detta är två utomordentligt viktiga grundbultar i systemet vi har idag. Att dessa två grundbultar inte nämns [i direktiven] beror väl delvis på att det finns de som vill bli av med dem. Däremot tror jag inte att någon i kommittén vill bli av med dem .
Riskerna för vad som kan komma in från utlandet tror jag man måste bedöma utifrån mycket konkreta exempel. Det står i direktiven rakt ut att källskyddet kan bli inskränkt när det dem som är meddelare till medier i utlandet. Det är vanligt när man börjar diskutera sådant, att det sägs röra sig om nynazister, barnpornografer och paparazzifotografer, sådana som det väl inte är så mycket skäl att slå vakt om.
Men för att belysa det som har fått ett skydd inom nuvarande reglering, och som kan komma att förlora detta skydd, har jag för att exemplifiera antagit det följande: Professorn i företagsekonomi på Handelshögskolan i Stockholm är specialist på skatterätt och skattefusk. Han skriver i Financial Times i London om dessa frågor och använder då som ett konkret exempel det metoder för skatteundvikande och de skatteparadis som använts av ett företag vars hemvist är Wien. Det har en ägare med affärer och hemvist på Cypern, och har använt Malta, Holland och Bahamas för utnyttja deras bolagsregister och skatteregler. Det kan då finnas ett rätt stort antal jurisdiktioner där det skulle gå att utverka en dom antingen för förtal av bolaget eller förtal av ägaren. De personer som vill driva detta stämmer då inte Financial Times, det finns ju inget ensamansvar där de stämmer, utan går direkt på författaren av artikeln.
Vad händer då om vi då har fått en ordning där vi inte får ifrågasätta deras regler och är skyldiga att driva in deras skadestånd? Kommer man alltså att kunna få en sådan här dom på Cypern mot till exempel en svensk källa eller artikelförfattare, varefter svensk kronofogde blir skyldig att driva honom till personlig konkurs för något som stått i Financial Times.
Detta är förstås något tillspetsat. Men det är frågor av denna art som kommer att infinna sig om vi inte ser upp.
Se även tidigare notiser här på bloggen den 10 och 12/11. Den här texten distribueras också med cirkulär bland tryckfrihetsvänner, och den kommer enligt vad som sagts mig att läggas ut på åtminstone ett par hemsidor, förutom att den nu finns att tillgå här på min blogg. Alla muntliga avvikelser från mitt skrivna manuskript har inte förts in, så det nedanstående återger inte i varje detalj det jag sade på seminariet.
Åke Wredén: Anföranden vid Yttrandefrihetskommitténs
seminarium i Stockholm den 10 november 2010
[I manuskriptet är smärre korrigeringar införda mht avvikelser från manus vid det muntliga framförandet.]
I Sverige har det fria ordet – och dit hör både offentlighetsprincip och meddelarfrihet – inte en snäv, avgränsad uppgift. Den är mycket mer än kontroll av förvaltning och politik. Svensk tryckfrihet ger skydd för att diskutera, kritisera eller främja även privata intressen och makthavare, organisationer, bolag, idéer, tycke och smak, religiösa trosuppfattningar, vetenskap och forskning, seder och oseder, handelsbruk och olagligheter såväl som livsstilar och konstriktningar.
Hur kommer det sig då att vi sitter här med en SOU där ett alternativ säger att grundlagens särskilda skydd blir kraftigt inskränkt? Skyddade ändamål är där bara det opinionsbildande, det journalistiska, det litterära och konstnärliga. Ändamål utan detta skydd är religiös förkunnelse, vetenskapliga verk, uppslagsböcker, faktaredovisningar och dokumentation av många slag, men även en del av det som görs av underhållning och satir.
Att vi har ett sådant alternativ framför oss beror för det första på hur det har tagit sats inför slutbetänkandet. I debattbetänkandet har det som återstår att bevisa gjorts till förutsättning – tryckfrihetsförordningen ska bort, innehållet ska i några viktiga delar inarbetas i en ny Yttrandefrihetsgrundlag. I den ska svensk tryckfrihetsmodell omprövas, kanske på delvis långtgående sätt.
Men för det andra och viktigare: Inför slutbetänkandet behöver de parlamentariska ledamöterna se och reagera på ensidigheten i direktiven från regeringen 2008. Dessa har tydlig, ensidig, tryckfrihetsbegränsande tendens.
Sådana som skulle vilja inskränka svenskt tryckfrihetsskydd opererar längs i huvudsak tre linjer.
o Att göra hål i grundlagens "gränsskydd", så att utländsk juridik kan förfölja pressens källor, författare och debattörer inne i Sverige.
o Mer utrymme att processa, för att göra det mer riskabelt att publicera, med straff och skadestånd även för sådant som berör enskilda men varken är förtal eller förolämpning.
o Inskränka meningen med offentlighetsprincip och tryckfrihet, så att de inte som idag har en uppgift att skapa öppenhet kring privat makt och ekonomiska förhållanden.
Av alla tre linjerna syns en del spår i både debattbetänkande och direktiv. För alla tre angreppslinjerna gäller också att de som vill driva dem ibland använder tolkningar eller prognoser för utvecklingen av juridiken på europeisk nivå.
Hur vi ska hantera de risker för det fria ordet som kommer från det hållet är verkligen viktiga och allvarliga frågor. I dessa är det bra med eftertanke, debattbetänkandet ger en del underlag. Men eftertanke är något annat än uppgivenhet.
Innan jag går in på dessa rätt allvarliga frågor om hoten mot det fria ordet – först några ord om hur betänkandets författare visar på tre alternativ och förbigår andra: Ett av de senare är att hålla fast vid den linje riksdagen gång på gång har valt, till mångårig förargelse hos en del av ämbetsmanna- och juristopinionen.
Riksdagen hade ett skäl, som förblir starkt. Med även TV och radio i en enda massmediegrundlag skulle etableringskontroll, innehållsreglering och indragningsmakt lättare kunna uppfattas som en del av vår grundmodell. Faran av uttunning och relativisering – smittorisken har den kallats – skulle öka om inte TF fanns som renodlat uttryck för svensk tryckfrihetssyn.
Till det kommer nu en sak till: Vi måste inför EU-länder med långt mer auktoritära traditioner kunna förklara hur viktig vår från 1766 uppbyggda svenska tryckfrihetsmodell är för oss, som en av hörnstenarna i vår samhällsordning. Det är då äventyrligt att göra en förändring som kan sprida intrycket att vi förkastat delar av vår tradition och börjat om från början.
Förstahandsalternativet bör vara justeringar i TF och YGL. Åtminstone den stora merparten av gränsdragnings- och tillämpningsproblemen verkar kunna lösas inom TF och YGL. Ingen av betänkandets tre modeller är nödvändig för att kunna hantera dem.
Presumtionsregler och annat bör kunna göra det tydligt vilken lag som skall tillämpas, med TF som huvudregel i mindre tydliga fall. Utrymmet bör också minskas för att det uppstår situationer där det finns grundlagsskydd men ändå ingen som i praktiken bär ensamansvaret.
Ändamålsmodellen – den har sitt pedagogiska värde, därför att den belyser var man kan landa om man i stället för det fria ordets vidsträckta uppgift skiftar till det nära nog diametralt motsatta perspektivet, och låter andan bakom EU:s dataskyddsdirektiv bli överordnad norm. För detta har Anders R Olsson använt ett bra ord – personuppgiftsfobi.
Verksamhetsmodellen, om man tar den på riktigt, omvandlar tryckfriheten från allmän medborgerlig rättighet till det den i Sverige aldrig varit, ett privilegium för vissa företag och deras anställda och delägare. Det blir ju orimligt. Betänkandet upphäver också modellen genom att på den hänga en generaliserad stencilregel om ansvarsuppgifter, som blir den reella huvudregeln.
Ansvarsmodellen liknar ju nuvarande TF och YGL. Så varför inte hämta en del därifrån vid bearbetning av nuvarande grundlagar? Utvidgad betydelse för stencilregeln, så att antingen ansvarig utgivare eller ansvarsuppgifter ger grundlagsskydd, kan lösa problem att avgöra trycktekniken och kanske göra det mindre vanligt med ansvarskedjor där alla led i kedjan saknar kända namn.
Men om man på så sätt öser ut anonyma klisterlappar ur TF måste man med någon annan regel se till att utländska böcker, tidskrifter och dagstidningar inte åker ut med samma badvatten, och förlorar skyddet av juryrättegång, skyddet mot transportförbud o.s.v..
*
Det som inför slutbetänkandet är huvudsak och inte bisak är dock något annat. Vi står inför en paradox.
o Nya, högst oroande, hot tornar upp sig mot nyhetsförmedling och tillgång till information om faktiska, ja till och med offentliga, förhållanden.
o Samtidigt har nätet, förutom alla nyttiga egenskaper, också gett ett drivhusklimat för nedbusning och personangrepp och hets, där en del av det som till synes utan risk framförs anonymt skulle ganska klart bli tryckfrihetsbrott om en svensk TF-jury fick det på bordet.
Låt nu inte motviljan mot det senare bli en förevändning för inskränkningar i tryckfriheten som drabbar nyhetsförmedlingen, där inte minst affärsjournalistiken kan komma i kläm!
I direktiven, där har regeringen okritiskt övertagit en ensidig bild som ofta målas upp av dem som är ute efter att begränsa det fria ordet: Mot svagare enskilda personer ställs starkare massmedieföretag. Men verkligheten är ofta den omvända. Mer av den avslöjande kontroversiella, brännande journalistiken kan i framtiden komma att utföras av små, ekonomiskt bräckliga nischmedier, nättidskrifter, frilansare, författare av reportage- och debattböcker.
Mot dem kan ställas ekonomiska och andra intressen som har miljoner till advokater som kan framställa tillgången på obekväm samhällskunskap som en fråga om att skydda privata personer från insyn i ekonomi och andra personliga förhållanden. Det största hotet mot det fria ordet är i moderna demokratier för det mesta inte staten, utan det är skadeståndsadvokaterna, och de som har pengar att betala dessa.
När regeringen bland annat öppnar för att domaren skall kunna kringgå juryutslaget genom att kvitta rättegångskostnaden och på så sätt döma till ekonomisk påföljd även där författaren eller ansvarige utgivaren friats av juryn är man inne på en mycket riskabel väg.
Allmänt gäller att där den ekonomiska risken med en avslöjande publicering tilltar så ökar också risken för självcensur. Ju mer som är processbart, ju fler gränser som de som vill ha tystnad kan överskrida, ju större blir faran för att den egna balansräkningens bräcklighet får tidningen att lägga det farliga ämnet åt sidan.
Den största risken här – och den måste ha varit känd och uppenbar för dem i justitiedepartementet som skrev direktiven – är att juridiken i länder med svagt tryckfrihetsskydd kan bli ett vapen mot medier, upphovsmän och källor som finns i länder med egna starkare lagar om det fria ordet.
Processturismen innebär att intressen med pengar stämmer där det fria ordet är svagt skyddat och advokatkostnaderna så uppskruvade att den ekonomiska risken i att publicera blir avskräckande. Det har ofta varit London, men samma sak kan göras på fler håll.
När sådana domslut kan verkställas mot medier eller skribenter i helt andra länder blir det en juridisk motsvarighet till det som i ekonomin kallas Greshams lag, ett dåligt skydd för det fria ordet tränger undan andra länders mer frihetliga juridik.
Man kan jämföra hur man reagerat på det här hotet i USA och i Sverige. I USA har det framkallat lagstiftningsärenden om att göra det olagligt att i USA verkställa utländska skadeståndsdomar som avser det som inte skulle kunna vara otillåtet i USA. I Sverige är hotet detsamma, eller större ifall utvecklingen i EU går i en av oss oönskad riktning.
Inriktningen är dock den motsatta. ”Utgångspunkten skall”, skrevs det i direktiven om utvidgade möjligheter att i Sverige använda länders lagar mot källor, författare och medier, ”vara att Sverige i så stor utsträckning som möjligt ska kunna bistå med bl.a. internationell rättslig hjälp och verkställighet av utländska domar och beslut.” Slut på citatet.
Jag har, än så länge, svårt att föreställa mig att parlamentariska ledamöter i en svensk utredning skulle kunna ge sig till att fullfölja det som i den här delen linjeras upp i dessa anmärkningsvärda direktiv.
Angeläget i det fortsatta utredningsarbetet är att man mycket konkret tänker igenom olika situationer där källor i Sverige, upphovsmän eller medieföretag kan bli föremål för rättsliga åtgärder från utlandet som innebär faror för det fria ordet.
I vissa fall kanske vi bör utvidga möjligheterna att ingripa, jag tänker då på sådana företeelser som uppvigling genom dödslistor på nätet på folkvalda som bör mördas. Men som regel måste uppgiften vara att se till att de svenska skyddsmekanismerna med juryrättegång, brottskatalog, meddelarfrihet o.s.v. behåller sin verkan.
Att avskaffa TF och göra om själva systemet är ingen lösning på det här. Risken är snarare att man med sådana omvälvningar öppnar för fler och fler steg ut på det sluttande planet.
[Efter det föregående inlägget, ett av de fem som gjordes av dem som inbjudits att vara panel, gjordes på slutet även ett kortare inlägg, som här i huvudsak återges efter bandinspelning: Ett överhoppat led i resonemanget är här infogat inom klammer.]
När man [i kommitténs betänkande] talar om alla dessa grundbultar för svensk yttrandefrihet - varför är då inte alla grundbultarna med? Att rätten att sprida skrifter, dvs. att vi inte kan återinföra transportförbudet, inte finns explicit med, beror ju på att kommittén ser detta som att det ingår i censurförbudet.
Men [saknas bland grundbultarna] gör verkligen att i Sverige kan man inte bli förtalad om man inte har en individuell själ. Så är det inte i andra länder. Man kan i Sverige bli förtalad som enskild människa . Man kan inte bli förtalad som yrkesgrupp eller som annat kollektiv. Man kan inte heller bli förtalad om man är en juridisk person.
[I Sverige är tryckfrihetsjuryns utslag att en text är brottslig en förutsättning för att skadestånd ska kunna utdömas.]
Detta är två utomordentligt viktiga grundbultar i systemet vi har idag. Att dessa två grundbultar inte nämns [i direktiven] beror väl delvis på att det finns de som vill bli av med dem. Däremot tror jag inte att någon i kommittén vill bli av med dem .
Riskerna för vad som kan komma in från utlandet tror jag man måste bedöma utifrån mycket konkreta exempel. Det står i direktiven rakt ut att källskyddet kan bli inskränkt när det dem som är meddelare till medier i utlandet. Det är vanligt när man börjar diskutera sådant, att det sägs röra sig om nynazister, barnpornografer och paparazzifotografer, sådana som det väl inte är så mycket skäl att slå vakt om.
Men för att belysa det som har fått ett skydd inom nuvarande reglering, och som kan komma att förlora detta skydd, har jag för att exemplifiera antagit det följande: Professorn i företagsekonomi på Handelshögskolan i Stockholm är specialist på skatterätt och skattefusk. Han skriver i Financial Times i London om dessa frågor och använder då som ett konkret exempel det metoder för skatteundvikande och de skatteparadis som använts av ett företag vars hemvist är Wien. Det har en ägare med affärer och hemvist på Cypern, och har använt Malta, Holland och Bahamas för utnyttja deras bolagsregister och skatteregler. Det kan då finnas ett rätt stort antal jurisdiktioner där det skulle gå att utverka en dom antingen för förtal av bolaget eller förtal av ägaren. De personer som vill driva detta stämmer då inte Financial Times, det finns ju inget ensamansvar där de stämmer, utan går direkt på författaren av artikeln.
Vad händer då om vi då har fått en ordning där vi inte får ifrågasätta deras regler och är skyldiga att driva in deras skadestånd? Kommer man alltså att kunna få en sådan här dom på Cypern mot till exempel en svensk källa eller artikelförfattare, varefter svensk kronofogde blir skyldig att driva honom till personlig konkurs för något som stått i Financial Times.
Detta är förstås något tillspetsat. Men det är frågor av denna art som kommer att infinna sig om vi inte ser upp.
[Fotnot: Greshams Lag, som nämns i texten, handlar om förhållandena på den tiden när olika stater gav ut mynt medsamma nominella valör men växlande metallinnehåll. Greshams Lag säger då att dåliga pengar tränger undan goda, mynten med t ex större silverhalt försvinner ur cirkulation och människor betalar med de sämre mynten.]
fredag 12 november 2010
Processturism är ett verkligt hot - länder med svagt skydd för det fria ordet kan bestämma skyddsnivån hos andra
Mitt inlägg på Yttrandefrihetskommitténs seminarium i onsdags (se nedan, här på bloggen 11/11) har tagits upp i en ledare i Nerikes Allehanda (lib) i dag, på den här adressen.
Nerikes Allehanda skriver bland annat:
"Vid ett seminarium i veckan påpekade NA:s förre politiske redaktör Åke Wredén att det finns en risk för processturism, att tidningar och skribenter stäms i de länder som har sämst skydd. När EU inför regler om ömsesidigt erkännande av domar och myndighetsbeslut kan den svenska kronofogdemyndigheten få i uppgift att driva in skadestånden. Sedan spelar det mindre roll att en motsvarande process i svensk domstol hade varit en omöjlighet.
... [D]en svenska regeringen måste ... slå vakt om världens bästa tryckfrihetsförordning. Det är inte så att EU hänsynslöst brukar köra över enskilda medlemsländer som hänvisar till gamla konstitutionella traditioner. Men då gäller det att det verkligen handlar om något som kan kallas en konstitutionell tradition, till exempel en tryckfrihetsförordning från 1766. "
Som även framgår i citatet är Nerikes Allehanda den tidning där jag själv tidigare var politisk redaktör. Det var under åren 1986-2001. Sedan 2001 har jag aldrig skrivit några ledare i NA, utan bara medverkat på debattplats vid ett fåtal tillfällen. Nuvarande politisk redaktör är Lars Ströman.
Nerikes Allehanda skriver bland annat:
"Vid ett seminarium i veckan påpekade NA:s förre politiske redaktör Åke Wredén att det finns en risk för processturism, att tidningar och skribenter stäms i de länder som har sämst skydd. När EU inför regler om ömsesidigt erkännande av domar och myndighetsbeslut kan den svenska kronofogdemyndigheten få i uppgift att driva in skadestånden. Sedan spelar det mindre roll att en motsvarande process i svensk domstol hade varit en omöjlighet.
... [D]en svenska regeringen måste ... slå vakt om världens bästa tryckfrihetsförordning. Det är inte så att EU hänsynslöst brukar köra över enskilda medlemsländer som hänvisar till gamla konstitutionella traditioner. Men då gäller det att det verkligen handlar om något som kan kallas en konstitutionell tradition, till exempel en tryckfrihetsförordning från 1766. "
Som även framgår i citatet är Nerikes Allehanda den tidning där jag själv tidigare var politisk redaktör. Det var under åren 1986-2001. Sedan 2001 har jag aldrig skrivit några ledare i NA, utan bara medverkat på debattplats vid ett fåtal tillfällen. Nuvarande politisk redaktör är Lars Ströman.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
