Juristkårens generationsskifte och inställningen till det fria ordet

Advokatkåren har ett fackligt intresse av att få inskränkningar i tryck- och yttrandefrihet. Om detta skrev jag i det här inlägget 19 januari 2006, i den numera nedlagda Pressens Tidning. Den tidningen är som sagt nedlagd, och artikeln finns inte tillgänglig på Internet. Så jag återger merparten av texten här på bloggen:

[Bakgrunden var det tryckfrihetsmål där Justitiekanslern åtalade ansvarige utgivaren för Expressen för grovt förtal av skådespelaren Mikael Persbrandt, sedan en artikel innehållit oriktiga påståenden om påstådd vård på behandlingshem för alkoholister. Detta åtal utlöste en omfattande debatt, som senare slutade med att Expressens utgivare dömdes för ett förtal som inte var grovt, medan JK:s försök att få en dom för det allvarligare brottet underkändes. Slutet på den historien blev att tryckfrihetslagstiftningen fungerade som den skulle. Frågan fick långt mindre proportioner än den haft i en del aggressiva angrepp på pressen och på tryckfriheten. Det fördes dock en principdebatt som gällde mycket mer än Presbrandt-fallet, och mitt inlägg var en del av den debatten.]

" ... Tryckfrihetsförordningens olika spärrar mot processer, straff och skadestånd är inte bara
skydd för nyhetsförmedling, religiös förkunnelse, konstnärlig frihet och samhällsdebatt.

De är också kraftfulla inskränkningar av advokatskråets förtjänstmöjligheter. De som skulle vilja ha det på annat sätt kan se England som föredöme. Där sköt skadeståndsbeloppen i ärekränkningsmål i höjden på ett spektakulärt sätt på 80-talet. Processer om, i svenska pengar, mångmiljonbelopp började höra till tidningsföretags riskkalkyler. För medier med bräcklig ekonomi blev det skäl att tänka efter många gånger inför hårdhänt granskning av personer och intressen i affärsliv, kändisvärld eller politik.

En rad av de viktiga skyddsreglerna i Tryckfrihetsförordningen är utformade så att de
hindrar just detta. Dit hör inte bara utgivarens ensamansvar och kravet på två tredjedels
majoritet i juryn, utan också att det inte går att processa fram prejudikat som binder nästa
tryckfrihetsjury. Fundamentalt är kravet att inget skadestånd kan dömas ut om inte juryns
kvalificerade majoritet funnit publiceringen vara brottslig, utifrån en grundlagsskyddad
brottskatalog som inte kan utvidgas processvägen.

Viktigt är att det bara går att ärekränka människor, inte juridiska personer. Väl så viktigt är att skadeståndsmöjligheten bara gäller förtal och förolämpning. Grundlagen förbjuder de suddigheter som finns på kontinenten, med skadestånd för publicering av uppgifter om privata förhållanden som inte är ärekränkande.

Det skulle vara en smärre guldgruva för advokatkåren om den kunde bli av med den sistnämnda restriktionen. Kan man få ut skadestånd för intrång i ”privacy” utan att visa
att någon förtalats öppnar sig vida möjligheter att ta ut arvoden. Olika ekonomiska intressen
kan på ett helt nytt sätt börja betala för att motverka obekväm publicitet. I England har
advokater utan större framgång försökt få domare att utan parlamentets inblandning införa
skadeståndsansvar för kränkt ”privacy”. För detta försöker man använda en aktivistisk
tolkning av Europakonventionen, där tryckfriheten underordnas privatlivsartikeln.

Förslag om att i svensk lag göra precis detta har kommit i spåren av ”Persbrandt-” och
”Carolinefallen”. I det senare ”fälldes” Tyskland i Strasbourg för att inte ha gått tillräckligt långt med förhandsförbud mot publicering när det gällde en prinsessa från Monaco. Detta har i sak inget med Expressen och Persbrandt att göra,eftersom det där gäller om Expressen förtalat skådespelaren. Prinsessan ville tvärtom ha förhandsförbud mot publiceringar som inte på något sätt var ärekränkande. Men det är väl att märka prinsessans framgång med det senare kravet som i ”Persbrandtdebatten” hållits fram som ett föredöme eller något Sverige ”måste” rätta sig efter.

Vi har varit vana vid en juristkår där många tongivande domare, akademiker och advokater varit passionerade anhängare av svensk tryckfrihetstradition. Med en juristgeneration som i stället hämtar värderingar från rättsordningar där tryckfrihetsförordning inte finns och där offentlighetsprincip är väsensfrämmande tilltar risken att delar av advokatkåren blir en lobby för ökade möjligheter att tjäna pengar på processer mot pressen.

En första, men inte sista, frontlinje blir då lätt kändisvärlden. Den lever av närgången
personpublicitet, men vill själv styra vad denna publicitet skall innehålla. Innan man rycks med i de enkla fördömandena av ”hänsynslösa medier” kan man begrunda ett exempel ur levande livet. För drygt 20 år sedan satt Frank Sinatra i ett helt privat sammanhang och spelade hasard på Golden Nugget i Atlantic City. Han krävde att en ung, kvinnlig anställd skulle blanda och dela korten från en vanlig kortlek, i stället för att ta korten ur den plomberade plastask casinot enligt lag måste använda för att förebygga fusk. Med grovt språk och översittaraktigt uppträdande använde Frank Sinatra sin ställning som kändis, och fick personalen att bryta mot reglerna.

Det spelades upp i TV. CBS sände film och ljud från casinots övervakningskamera. Det var foton från ett privat sammanhang, dessutom från en övervakningskamera som avslöjade en privatpersons uppförande när han trodde sig fri från medias spanande ögon.

Den som utan eftertanke hänger med i det slappa pratet med de suddiga gummiorden, som
”integritet”, ”kränkning”, ”uthängning” eller ”publicitetsskada” hamnar lätt i slutsatsen att
CBS utsatte en privatperson för ett hänsynslöst intrång i privatlivet. I själva verket var det en
värdefull insats CBS gjorde med att ”hänga ut” Frank Sinatra som den flåbuse och översittare
han verkligen var.

Kändisar har stor betydelse för värderingar, livsstil och affärsintressen. Hur de uppför sig är
inte i varje läge en privatsak. Just det som de anser vara privat kan vara det allmänheten skall få veta, genom en press som tar det fria ordets uppgift på allvar.

Men de sakuppgifter en tidning trycker skall förstås vara sanna, samtidigt som sakfel skall vara brott först om sakfelet innebär förtal."