Smålandsposten (m) i Växjö har på ledarplats tagit upp kritiken mot Riksbankens val av motiv för de nya svenska sedlarna. Bland annat anknyter tidningen till min artikel i ämnet i Dagens Nyheter förra året. (Jämför även under april 2012 hår på bloggen).
Länk till Smålandspostens ledare finns här. Tidningen skrev bland annat följande om övervägandena om motoven på sedlarna: "Den svenska nationsbildningen skåpades ut och den demokratiska utvecklingen fanns inte ens med som ett alternativ."
lördagen den 26:e maj 2012
lördagen den 12:e maj 2012
Föreningsfriheten gäller även skolelever - och den gäller även kristna
Det brukar höras rätt tydligt när Ekot i radion har kopplat på kampanjflåset. Det skrev jag i Karlskoga-Kuriren 9 juni 2010, där jag under några år medverkade med en månatlig liberal krönika på ledarsidan. [K-K har sedan dess gått upp i Karlskoga Tidning, och därmed slutade jag skriva i Karlskoga.]
Ämnet i den nämnda artikeln var föreningsfriheten i skolorna, och det hör till de saker som det behöver påminnas om många gånger. Det som borde ses som självklart har också motståndare. Här är därför texten till min artikel i K-K för ett par år sedan. (Den har aldrig funnits tillgänglig på tidningens hemsida; se dock en artikel av mig i delvis samma ämne i Hemmets Vän, som finns här på bloggen för den 17 juni 2010 och innehåller Internetlänk.)
Söndag morgon för en dryg vecka sedan var en av radions huvudnyheter att det finns kristna ungdomsklubbar på en del skolor. Inte nog med det, skolungdomar i föreningarna sprider sitt kristna budskap till andra. Ändå får deras riksorganisation statsbidrag för ungdomsverksamhet.
Infallsvinkeln i Ekot var att ett missförhållande avslöjats. Det sades inte ett ord om skolungdomars föreningsfrihet, yttrandefrihet och religionsfrihet.
Ekots nyhetsrapportering är även i det här fallet en del av en kampanj med centrum i något annat program. Främsta måltavla för P1:s Kaliber, i Ekot, på radions hemsida och även i ett program i P3, är en frikyrklig ungdomsorganisation, Ny Generation.
Skolföreningar av många olika slag, bland annat kristna, har funnits under mycket lång tid, Ny Generation är inte den enda som är verksam i dag. Att ungdomar med gemensamma intressen eller värderingar bildar föreningar i en skola är en del av det fria föreningslivet, och en del av en svensk frihet som nu tydligen åter behöver försvaras.
I radions Kaliber finns en motsatt hållning. Föreningsfriheten i skolan gäller kanske andra, men inte kristna föreningar. Kaliber har också letat rätt på statliga ämbetsmän och kommunala skolledare som delar uppfattningen att kristna elevföreningar ska hindras i sin verksamhet. En rektor i Östergötland säger rent ut i radion att han i tjänsten hindrat en skolförening att sätta upp affischer för att texten hade missionerande innehåll. Har den rektorn aldrig hört talas om Tryckfrihetsförordningen, och rätten att sprida det som är tryckt på papper?
Andra rektorer säger öppet att de inte tolererar att religiösa skolföreningar har verksamhet inne i skolan. En hög ämbetsman i Skolverket har också i en intervju påstått att det inte är acceptabelt att en skolförenings verksamhet är ”missionerande” – en kristen förening skulle alltså inte få sprida kristendom.
För att driva den linjen förvrängs lagens och läroplanens krav på att kommunala skolors utbildning, liksom lektionerna i friskolor, ska vara icke-konfessionella, och man försöker omtolka detta till en spärr mot frivilliga ideella föreningar som har elever som medlemmar och en del verksamhet inom skolans väggar.
Regeringen och skolministern Jan Björklund har uppenbarligen lagt märke till de här försöken från utbildningsbyråkrater att inskränka föreningsfrihet och yttrandefrihet. I propositionen om den nya skollagen understryks därför att bestämmelserna om icke-konfessionell utbildning gäller kommuner och andra huvudmän för skolor, men att de vanliga reglerna om yttrandefrihet med mera gäller det som elever anordnar på till exempel rasterna.
Så enkelt är det. Rätten att bilda föreningar, sätta upp affischer, sprida böcker och tidningar och samlas till gudstjänst har inga undantag som utesluter kristna – eller utesluter skolungdomar.
Vill de inte veta det på Ekoredaktionen på Sveriges Radio?
ÅKE WREDÉN
(Citerat från Karlskoga-Kuriren, juni 2010)
Ämnet i den nämnda artikeln var föreningsfriheten i skolorna, och det hör till de saker som det behöver påminnas om många gånger. Det som borde ses som självklart har också motståndare. Här är därför texten till min artikel i K-K för ett par år sedan. (Den har aldrig funnits tillgänglig på tidningens hemsida; se dock en artikel av mig i delvis samma ämne i Hemmets Vän, som finns här på bloggen för den 17 juni 2010 och innehåller Internetlänk.)
En rätt även för elever
Det brukar höras rätt tydligt när Ekot i radion har kopplat på kampanjflåset.Söndag morgon för en dryg vecka sedan var en av radions huvudnyheter att det finns kristna ungdomsklubbar på en del skolor. Inte nog med det, skolungdomar i föreningarna sprider sitt kristna budskap till andra. Ändå får deras riksorganisation statsbidrag för ungdomsverksamhet.
Infallsvinkeln i Ekot var att ett missförhållande avslöjats. Det sades inte ett ord om skolungdomars föreningsfrihet, yttrandefrihet och religionsfrihet.
Ekots nyhetsrapportering är även i det här fallet en del av en kampanj med centrum i något annat program. Främsta måltavla för P1:s Kaliber, i Ekot, på radions hemsida och även i ett program i P3, är en frikyrklig ungdomsorganisation, Ny Generation.
Skolföreningar av många olika slag, bland annat kristna, har funnits under mycket lång tid, Ny Generation är inte den enda som är verksam i dag. Att ungdomar med gemensamma intressen eller värderingar bildar föreningar i en skola är en del av det fria föreningslivet, och en del av en svensk frihet som nu tydligen åter behöver försvaras.
I radions Kaliber finns en motsatt hållning. Föreningsfriheten i skolan gäller kanske andra, men inte kristna föreningar. Kaliber har också letat rätt på statliga ämbetsmän och kommunala skolledare som delar uppfattningen att kristna elevföreningar ska hindras i sin verksamhet. En rektor i Östergötland säger rent ut i radion att han i tjänsten hindrat en skolförening att sätta upp affischer för att texten hade missionerande innehåll. Har den rektorn aldrig hört talas om Tryckfrihetsförordningen, och rätten att sprida det som är tryckt på papper?
Andra rektorer säger öppet att de inte tolererar att religiösa skolföreningar har verksamhet inne i skolan. En hög ämbetsman i Skolverket har också i en intervju påstått att det inte är acceptabelt att en skolförenings verksamhet är ”missionerande” – en kristen förening skulle alltså inte få sprida kristendom.
För att driva den linjen förvrängs lagens och läroplanens krav på att kommunala skolors utbildning, liksom lektionerna i friskolor, ska vara icke-konfessionella, och man försöker omtolka detta till en spärr mot frivilliga ideella föreningar som har elever som medlemmar och en del verksamhet inom skolans väggar.
Regeringen och skolministern Jan Björklund har uppenbarligen lagt märke till de här försöken från utbildningsbyråkrater att inskränka föreningsfrihet och yttrandefrihet. I propositionen om den nya skollagen understryks därför att bestämmelserna om icke-konfessionell utbildning gäller kommuner och andra huvudmän för skolor, men att de vanliga reglerna om yttrandefrihet med mera gäller det som elever anordnar på till exempel rasterna.
Så enkelt är det. Rätten att bilda föreningar, sätta upp affischer, sprida böcker och tidningar och samlas till gudstjänst har inga undantag som utesluter kristna – eller utesluter skolungdomar.
Vill de inte veta det på Ekoredaktionen på Sveriges Radio?
ÅKE WREDÉN
(Citerat från Karlskoga-Kuriren, juni 2010)
tisdagen den 24:e april 2012
Felet med de nya sedlarna är flera av motiven - inte utförandet
Konstnären som skapat de nya sedlarna - efter riksbanksfullmäktiges anvisningar - har inte gjort ett dåligt jobb. Med de förutsättningar han haft är sedlarna som presenteras i dag helt godkända. Det är bara det, menar jag, att förutsättningarna var fel, de var de som borde ha förkastats.
Människor utomlands som ser våra sedlar kommer att uppfatta oss som ett land där celebritetskulten målmedvetet satts i kulturarvets ställe. Dessutom har man metodiskt undvikit allt som påminner om att Sverige är en demokrati, och en förebild för andra länder i fråga om tryckfrihet och andra viktiga inslag i en fri samhällsordning.
Om detta skrev jag i Dagens Nyheter för ett år sedan, den 7 april 2011, tyvärr utan att få stöd och kunna påverka utgången i sakfrågan. Se under april 2011 här på bloggen, med hela artikeltexten och länk till DN.
Men det jag skrev tål att upprepas, de nya sedlarna är i motivvalet ett ledsamt tecken på tidsandans sämre sidor. Här är några utdrag ur min DN-artikel:
"Fem sedlar till kulturen. En till samhällsordningen. ... Förutom Astrid Lindgren – det bästa av förslagen – har de reducerat kulturen till bio och musikunderhållning.
Den enda sedel som har med Sverige som stat att göra är kemiskt fri från alla associationer till rösträtt, parlamentarism, tryckfrihet eller offentlighetsprincip. Där finns i stället Dag Hammarskjöld, en man som gick ämbetsmannavägen till konungens och Erlanders rådsbord, och därifrån förflyttades till FN, detta kladdiga sambruk mellan demokrati och diktatur.
Det är ingen nyhet att riksbanksfullmäktige – trots att de är riksdagens egna förtroendevalda – ännu många årtionden efter demokratins seger över kunga- och ämbetsmannamakten alltid har skyggat för att låta Sveriges demokrati synas på sedlarna. Länge föredrog man kungar som symboliserat stark statsmakt, undertryckt riksdag och rena diktaturen. Karl XI:s envälde, Gustav III:s statskupper och Carl XIV Johans indragningar av oppositionstidningar har länge hyllats av Riksbanken med sedlar med historiska motiv.
Gustav III ersattes till sist av Jenny Lind, då man halvhjärtat bytte spår, och växlade till vetenskap, industri, litteratur och musik. Nu byts hon ut mot Birgit Nilsson, men Linné ersätts av ett kortvarigt irrbloss i stumfilmens slutskede.
... Kulturen enligt Riksbanken innehåller inget av det tryckta ordet utanför barnlitteratur, Wagnerlibretton och visböcker. Den innehåller ingen bildkonst utanför filmrutan och Evert Taubes små tavlor, ingen vetenskap och forskning utöver Dag Hammarskjölds måttligt epokgörande avhandling i nationalekonomi.
... [V]isst hade de kunnat bättre! Alla namn på sedlarna ska följas av motiv från ett landskap. Duger inte Värmland? Selma Lagerlöf är en internationell litterär berömdhet – och dessutom en av pionjärerna som representerar kvinnors jämställdhet och rösträttskamp. Att sätta Greta Garbo i hennes ställe är ett tilltag till analfabetismens främjande.
Och vem skulle kunna företräda Norrbotten? Nog för att Dag Hammarskjöld vandrade i fjällen och var ordförande i Turistföreningen. Men en större, Nobelprisbelönad, och dessutom äkta, norrbottning är Eyvind Johnson. Han står för alla dem som lyfte sig ur fattigdom, mörker och lungsotshot till bildning, demokrati och internationalism. Han talade för vår frihet när diktaturerna i söder och öster var som mest hotande, och de som förvaltar arvet från diktaturmedlöperiet verkar fortfarande inte ha förlåtit honom.
Göteborg och västkusten? Jag tillhör verkligen inte dem som klankar på Evert Taube. Han borde vara ett föredöme för dem som nu skriver texter som Ulvaeus eller som försöker förkrympa schlagertexterna ännu mer, till korta, repetitiva brunststönanden. Evert Taube var en stor kulturpersonlighet.
Men i Göteborg verkade den som var större, Torgny Segerstedt. Vem skulle på våra sedlar kunna vara en bättre symbol för det fria ordet och tryckfriheten som en grundsten i vår demokrati? Hans flammande trots i Handelstidningens spalter, mot Hitlerväldets despoti och kulturskymning – varför kan inte riksbanksfullmäktige räkna det till kulturen? Hammarskjöld duger för dem, Segerstedt förkastar de. "
Människor utomlands som ser våra sedlar kommer att uppfatta oss som ett land där celebritetskulten målmedvetet satts i kulturarvets ställe. Dessutom har man metodiskt undvikit allt som påminner om att Sverige är en demokrati, och en förebild för andra länder i fråga om tryckfrihet och andra viktiga inslag i en fri samhällsordning.
Om detta skrev jag i Dagens Nyheter för ett år sedan, den 7 april 2011, tyvärr utan att få stöd och kunna påverka utgången i sakfrågan. Se under april 2011 här på bloggen, med hela artikeltexten och länk till DN.
Men det jag skrev tål att upprepas, de nya sedlarna är i motivvalet ett ledsamt tecken på tidsandans sämre sidor. Här är några utdrag ur min DN-artikel:
"Fem sedlar till kulturen. En till samhällsordningen. ... Förutom Astrid Lindgren – det bästa av förslagen – har de reducerat kulturen till bio och musikunderhållning.
Den enda sedel som har med Sverige som stat att göra är kemiskt fri från alla associationer till rösträtt, parlamentarism, tryckfrihet eller offentlighetsprincip. Där finns i stället Dag Hammarskjöld, en man som gick ämbetsmannavägen till konungens och Erlanders rådsbord, och därifrån förflyttades till FN, detta kladdiga sambruk mellan demokrati och diktatur.
Det är ingen nyhet att riksbanksfullmäktige – trots att de är riksdagens egna förtroendevalda – ännu många årtionden efter demokratins seger över kunga- och ämbetsmannamakten alltid har skyggat för att låta Sveriges demokrati synas på sedlarna. Länge föredrog man kungar som symboliserat stark statsmakt, undertryckt riksdag och rena diktaturen. Karl XI:s envälde, Gustav III:s statskupper och Carl XIV Johans indragningar av oppositionstidningar har länge hyllats av Riksbanken med sedlar med historiska motiv.
Gustav III ersattes till sist av Jenny Lind, då man halvhjärtat bytte spår, och växlade till vetenskap, industri, litteratur och musik. Nu byts hon ut mot Birgit Nilsson, men Linné ersätts av ett kortvarigt irrbloss i stumfilmens slutskede.
... Kulturen enligt Riksbanken innehåller inget av det tryckta ordet utanför barnlitteratur, Wagnerlibretton och visböcker. Den innehåller ingen bildkonst utanför filmrutan och Evert Taubes små tavlor, ingen vetenskap och forskning utöver Dag Hammarskjölds måttligt epokgörande avhandling i nationalekonomi.
... [V]isst hade de kunnat bättre! Alla namn på sedlarna ska följas av motiv från ett landskap. Duger inte Värmland? Selma Lagerlöf är en internationell litterär berömdhet – och dessutom en av pionjärerna som representerar kvinnors jämställdhet och rösträttskamp. Att sätta Greta Garbo i hennes ställe är ett tilltag till analfabetismens främjande.
Och vem skulle kunna företräda Norrbotten? Nog för att Dag Hammarskjöld vandrade i fjällen och var ordförande i Turistföreningen. Men en större, Nobelprisbelönad, och dessutom äkta, norrbottning är Eyvind Johnson. Han står för alla dem som lyfte sig ur fattigdom, mörker och lungsotshot till bildning, demokrati och internationalism. Han talade för vår frihet när diktaturerna i söder och öster var som mest hotande, och de som förvaltar arvet från diktaturmedlöperiet verkar fortfarande inte ha förlåtit honom.
Göteborg och västkusten? Jag tillhör verkligen inte dem som klankar på Evert Taube. Han borde vara ett föredöme för dem som nu skriver texter som Ulvaeus eller som försöker förkrympa schlagertexterna ännu mer, till korta, repetitiva brunststönanden. Evert Taube var en stor kulturpersonlighet.
Men i Göteborg verkade den som var större, Torgny Segerstedt. Vem skulle på våra sedlar kunna vara en bättre symbol för det fria ordet och tryckfriheten som en grundsten i vår demokrati? Hans flammande trots i Handelstidningens spalter, mot Hitlerväldets despoti och kulturskymning – varför kan inte riksbanksfullmäktige räkna det till kulturen? Hammarskjöld duger för dem, Segerstedt förkastar de. "
lördagen den 21:e april 2012
Våldsdyrkan och dödskult – nutidens extremism inför rätta i Oslo, och likheterna med mellankrigstiden är oroväckande
Den norska terroristrättegången har börjat, och kommer att ge ännu ett antal påminnelser om vad högerextremismen kan ha för konsekvenser, och om vad som kan uppstå i en subkultur av samhällshat, konspirationsteorier, gruppfördomar och avsky mot det demokratiska samhällssystemet.
Om detta kommer mycket att skrivas, här är först två lästips, på mer än vanligt läsvärda artiklar som på olika sätt rör Breiviks brott.
Håkan Holmberg skriver på ledarsidan i UNT (lib) den 15 april 2012, den artikeln finns här.
Håkan Holmberg skriver bland annat:
” Diskussionen om Breiviks psykiska hälsa får inte ersätta den nödvändiga analysen av den föreställningsvärld som motiverade hans gärningar. Och det är inte rimligt att betrakta Breiviks världsåskådning – eller andra politiska idéer som fått motivera massmord – som uttryck för en form av mental sjukdom. Att göra det skulle innebära att den politiska analysen av dessa idéer kortslöts. ”
I tidningen Information i Köpenhamn medverkar Göran Rosenberg som krönikör, och skriver den 21 Mars 2012 om ”Breivik och friheten att göra det onda”. Den artikeln finns här.
Göran Rosenberg framhåller hur försöken att bortförklara det politiskt motiverade våldet som utslag av sinnessjukdom leder till en ansvarslöshet:
" Der er unægtelig en dejligt befriende tanke, at kun sindssyge personer kan gøre, hvad Breivik gjorde. Det er herlig ansvarsforflygtelse.
Det fritager alle, der mere eller mindre bogstaveligt delte ideer og motiver med Breivik, fra ethvert medansvar. Og det fritager i sagens natur også Breivik for ethvert ansvar.”
Han skriver också om vad detta ansvarslöshetens tänkande leder till i fråga om:
”De ideer, der banede vejen for Hitler og gaskamrene ...” och ” de millioner af mennesker, der frivilligt bistod med at omsætte disse ideer til virkelighed. Eller ... de ideer, som i dag avler ekstremisme, fundamentalisme og konspirationsteorier, der igen avler vold eller trusler om vold og i værste fald avler en Anders Behring Breivik.”
Håkan Holmbergs och Göran Rosenbergs artiklar bör läsas av alla som funderar över de allvarliga frågor som rättegången i Oslo aktualiserar.
Själv bidrog jag senast till den här diskussionen, om vad som driver Brevik och andra liknande våldsmän, i en signerad artikel på ledarsidan i Eskilstuna-Kuriren (lib) den 23 mars 2012.
Artikeln finns här och där tog jag förutom Breivik upp morden i Toulouse för en tid sedan. Jag skrev bland annat:
” Dödskulten förenar mellankrigstidens extremism med såväl Al-Qaida-liknande organisationer som den subkultur av samhällshat och rasism där den norske massmördaren Breivik radikaliserades.
Förlusten i första världskriget och den demokratiska tyska revolutionen 1918 kändes för en radikal höger som en oerhörd förnedring. I avsky mot det öppna samhället drömde man om en återgång till det auktoritära, men inte till gammaldags småborgerlig moral. Detta var ju Friedrich Nietzsches tid. Övermänniskan skulle gå till handling, med den självutnämnda elitens självtagna rätt att i förakt mot kristendomen vräka undan den traditionella moralens gränsmärken. Ur detta växte undergångens dödskult – att offra sig själv i våldshandlingar mot det hatade moderna samhällssystemet.
I stället för Nietzsche används nu andra ideologer – av självutnämnda övermänniskor som vill kommendera till blodsdåd, och intala fotfolket att det är en heroisk handling att offra sig i dödskultens direkta aktion, självmordsbombningen eller slutstriden i en lägenhet i Toulouse, eller varför inte en gammal borg, om nu en sådan skulle finnas till hands?
… Likheterna mellan nazismens förstadier och flera slag av vår tids extremism är skäl att se upp. Vad nazismens förelöpare hann med före 1933 har vid det här laget överträffats många gånger om av nutida våldsrörelser av flera slag. ”
* *
Tillägg (21/4):
Om de hatteorier och konspirationsföreställningar som inspirerat Breivik till hans terrorattentat skrev jag i Eskilstuna-Kuriren även den 30 november 2011, då det första, omstridda och sedermera omprövade rättspsykiatriska utlåtandet hade kommit. Schizofrenidiagnosen har ju sedan utsatts för avsevärd kritik av sakkkunniga och har ytterligare undergrävts under början av rättegången.
Hela den artikeln i E-K finns på nätet under den här adressen. Jag anknöt delvis till en tidigare ledarartikel i E-K, och skrev den 30/11 bland annat detta:
" ... Massmördaren Breivik uppfann inte den idévärld som drev honom till blodsdåden. Att den leder till väpnade angrepp mot demokratin är en följd av dess värderingar och samhällssyn, inte bara av en enskild persons psykiska tillstånd.
Denna härva av gruppfördomar, konspirationsföreställningar och avsky mot det öppna och fria samhällssystemet är i olika varianter spridd vitt och brett inom europeisk ytterhöger och främlingsfientlighet, inte bara inom mikroskopiska sektliknande organisationer.
Som framhölls på ledarplats här i E-K i somras är realiteten att det runt Sverigedemokraterna och deras åsiktsfränder i Europa finns en omfattande nätbaserad aktivism som sprider hat mot islam, ... mångkultur [och] 'etablissemang' och även sprider en bild av Sverige som översvämmat av invandrade kriminella. Det finns här en stor om än inte fullständig likhet med massmördaren Breiviks förvridna föreställningsvärld. Sverigedemokraterna går i armkrok med denna nätmobb.
Beroendet är ömsesidigt. Hatsajterna hämtar ideologisk näring från partiet. Partiaktivister hänvisar till och citerar det som skrivs där. Ledande partimän, i själva partiledningen, har dessutom gett uttryck för sådana raskrigsföreställningar som också sögs upp av Breiviks mer eller mindre sjukdomsdrabbade psyke. ... "
Om detta kommer mycket att skrivas, här är först två lästips, på mer än vanligt läsvärda artiklar som på olika sätt rör Breiviks brott.
Håkan Holmberg skriver på ledarsidan i UNT (lib) den 15 april 2012, den artikeln finns här.
Håkan Holmberg skriver bland annat:
” Diskussionen om Breiviks psykiska hälsa får inte ersätta den nödvändiga analysen av den föreställningsvärld som motiverade hans gärningar. Och det är inte rimligt att betrakta Breiviks världsåskådning – eller andra politiska idéer som fått motivera massmord – som uttryck för en form av mental sjukdom. Att göra det skulle innebära att den politiska analysen av dessa idéer kortslöts. ”
I tidningen Information i Köpenhamn medverkar Göran Rosenberg som krönikör, och skriver den 21 Mars 2012 om ”Breivik och friheten att göra det onda”. Den artikeln finns här.
Göran Rosenberg framhåller hur försöken att bortförklara det politiskt motiverade våldet som utslag av sinnessjukdom leder till en ansvarslöshet:
" Der er unægtelig en dejligt befriende tanke, at kun sindssyge personer kan gøre, hvad Breivik gjorde. Det er herlig ansvarsforflygtelse.
Det fritager alle, der mere eller mindre bogstaveligt delte ideer og motiver med Breivik, fra ethvert medansvar. Og det fritager i sagens natur også Breivik for ethvert ansvar.”
Han skriver också om vad detta ansvarslöshetens tänkande leder till i fråga om:
”De ideer, der banede vejen for Hitler og gaskamrene ...” och ” de millioner af mennesker, der frivilligt bistod med at omsætte disse ideer til virkelighed. Eller ... de ideer, som i dag avler ekstremisme, fundamentalisme og konspirationsteorier, der igen avler vold eller trusler om vold og i værste fald avler en Anders Behring Breivik.”
Håkan Holmbergs och Göran Rosenbergs artiklar bör läsas av alla som funderar över de allvarliga frågor som rättegången i Oslo aktualiserar.
Själv bidrog jag senast till den här diskussionen, om vad som driver Brevik och andra liknande våldsmän, i en signerad artikel på ledarsidan i Eskilstuna-Kuriren (lib) den 23 mars 2012.
Artikeln finns här och där tog jag förutom Breivik upp morden i Toulouse för en tid sedan. Jag skrev bland annat:
” Dödskulten förenar mellankrigstidens extremism med såväl Al-Qaida-liknande organisationer som den subkultur av samhällshat och rasism där den norske massmördaren Breivik radikaliserades.
Förlusten i första världskriget och den demokratiska tyska revolutionen 1918 kändes för en radikal höger som en oerhörd förnedring. I avsky mot det öppna samhället drömde man om en återgång till det auktoritära, men inte till gammaldags småborgerlig moral. Detta var ju Friedrich Nietzsches tid. Övermänniskan skulle gå till handling, med den självutnämnda elitens självtagna rätt att i förakt mot kristendomen vräka undan den traditionella moralens gränsmärken. Ur detta växte undergångens dödskult – att offra sig själv i våldshandlingar mot det hatade moderna samhällssystemet.
I stället för Nietzsche används nu andra ideologer – av självutnämnda övermänniskor som vill kommendera till blodsdåd, och intala fotfolket att det är en heroisk handling att offra sig i dödskultens direkta aktion, självmordsbombningen eller slutstriden i en lägenhet i Toulouse, eller varför inte en gammal borg, om nu en sådan skulle finnas till hands?
… Likheterna mellan nazismens förstadier och flera slag av vår tids extremism är skäl att se upp. Vad nazismens förelöpare hann med före 1933 har vid det här laget överträffats många gånger om av nutida våldsrörelser av flera slag. ”
* *
Tillägg (21/4):
Om de hatteorier och konspirationsföreställningar som inspirerat Breivik till hans terrorattentat skrev jag i Eskilstuna-Kuriren även den 30 november 2011, då det första, omstridda och sedermera omprövade rättspsykiatriska utlåtandet hade kommit. Schizofrenidiagnosen har ju sedan utsatts för avsevärd kritik av sakkkunniga och har ytterligare undergrävts under början av rättegången.
Hela den artikeln i E-K finns på nätet under den här adressen. Jag anknöt delvis till en tidigare ledarartikel i E-K, och skrev den 30/11 bland annat detta:
" ... Massmördaren Breivik uppfann inte den idévärld som drev honom till blodsdåden. Att den leder till väpnade angrepp mot demokratin är en följd av dess värderingar och samhällssyn, inte bara av en enskild persons psykiska tillstånd.
Denna härva av gruppfördomar, konspirationsföreställningar och avsky mot det öppna och fria samhällssystemet är i olika varianter spridd vitt och brett inom europeisk ytterhöger och främlingsfientlighet, inte bara inom mikroskopiska sektliknande organisationer.
Som framhölls på ledarplats här i E-K i somras är realiteten att det runt Sverigedemokraterna och deras åsiktsfränder i Europa finns en omfattande nätbaserad aktivism som sprider hat mot islam, ... mångkultur [och] 'etablissemang' och även sprider en bild av Sverige som översvämmat av invandrade kriminella. Det finns här en stor om än inte fullständig likhet med massmördaren Breiviks förvridna föreställningsvärld. Sverigedemokraterna går i armkrok med denna nätmobb.
Beroendet är ömsesidigt. Hatsajterna hämtar ideologisk näring från partiet. Partiaktivister hänvisar till och citerar det som skrivs där. Ledande partimän, i själva partiledningen, har dessutom gett uttryck för sådana raskrigsföreställningar som också sögs upp av Breiviks mer eller mindre sjukdomsdrabbade psyke. ... "
lördagen den 7:e april 2012
När brottsoffret tvingas betala skadestånd, som går till bolag där mutor använts i försäljningen, medan namnen på domarna hålls hemliga.
Brottsoffret får betala skadestånd, till det bolag där det begicks mutbrott riktat mot brottsoffret. Var kan sådant hända? I Sverige. Dessutom kan skiljedomen hemligstämplas så hårt att både motivresonemangen för skadeståndet och de dömande personernas namn hemlighålls.
Detta har inträffat mellan två statliga svenska bolag, av vilka det ena - brottsoffret - fortfarande är statligt.
Jag har berört det här fallet i en krönika i Eskilstuna-Kuriren 24 mars 2012. Systembolaget utsattes för mutbrott, när några leverantörer av alkoholdrycker mutade anställda i Systembolaget. Mutorna avslöjades, rättegång hölls och ett antal personer dömdes.
Systembolaget avskedade personal som tagit emot mutor och sade upp en del inköpsavtal som hörde ihop med de bolag varifrån mutorna hade betalats. Ett av dessa bolag - det likaledaes statliga Vin & Sprit - satte då igång process för att få skadestånd. Detta har nu lyckats, ett antal år senare, men Vin & Sprit har senare sålts till ett franskt bolag. Detta har dock bara fullföljt det processande som inleddes på den statliga tiden.
I den hemliga skiljedomen - som inte hade behövt vara hemlig enligt lag och enligt de regler som gäller vid skiljedomsinstitutet hos Stockholms handelskammare - har de okända "domarna" med de hemliga namnen dömt Systembolaget, som hade utsatts för brott, att betala skadestånd och ränta (enligt uppgift omkring 70 miljoner kronor) till ett bolag som mutor kom från.
En del insyn i ett tidigare skede av denna långa process går att få genom att en tidigare skiljedom, med ett lägre skadeståndsbelopp, blev offentlig genom att det var rättegång om den i en svensk domstol, som inte prövade själva sakfrågan men fann att skiljedomen kommit till på oriktigt sätt och upphävde den.
Den senaste skiljedomen hålls av allt att döma fortfarande helt hemlig (bortsett från domens existens och beloppet som ska betalas) utom för de båda bolagen.
Krönikan där jag tog upp detta handlade till stor del om offentlighetsprincipen på kommunal nivå, närmare bestämt i Strängnäs, men här följer de stycken som berör hemligstämplandet av hur brottsoffret ska anses skadeståndsskyldig:
" Offentlighetsprincipen handlar om avsevärt mer än att underlätta medborgerlig kontroll av statlig och kommunal förvaltning. Genom att information om olika saker rapporteras in till register och annat som omfattas av offentlighetsprincipen blir mängder av samhällskunskap tillgänglig, liksom viktig information för ekonomiska och andra funktioner utanför den statliga sektorn. Ett enkelt exempel är aktiebolagsregistrets betydelse för både kreditmarknaden och den journalistiska granskningen av det ekonomiska livet.
En sådan här grundsten i vår samhällsordning bör kräva inte bara disciplin när det gäller att efterleva klara och otvetydiga paragrafer om sådant som diarieföring. Man borde kunna vänta sig en lojalitet med öppenheten som samhälleligt värde, även på sådana ställen som statligt ägda bolag, fast dessa inte formellt omfattas av grundlagens offentlighetsprincip.
Men där kan det hända saker som överträffar Strängnäs med bred marginal. För en del år sedan gav anställda hos det då statliga Vin & Sprit mutor till butikschefer i statliga Systembolaget. Förståeligt nog avskedade inte bara Systembolaget dem som tagit mutor, man hävde dessutom avtal om inköp som Vin & Sprits personal hade missbrukat genom att ge mutor för att påverka inköpen.
Det statliga bolag mutorna kom ifrån krävde då skadestånd från brottsoffret, Systembolaget. Detta har efter många turer också lyckats, brottsoffret har tvingats betala flera tiotal miljoner till det företag där personal använde mutor i kundkontakterna. Det är märkligt nog som ett exempel på att den vanligen stränga moralen i Sverige när det gäller mutor kan ha betänkliga luckor.
Men dessutom har tvisten mellan bolagen gömts genom att skiljedom skett på villkor som hemligstämplar inte bara hur man kommit fram till att skadeståndsbelägga brottsoffret, utan till och med mörklägger vilka personer det är som avkunnat domen i målet.
Denna till det extrema drivna mörkläggning är inte formellt olaglig och straffbar. Men det handlar om en brist på lojalitet. Det som dåligt tålde insyn har av sådana som arbetat på statens uppdrag skyddats mot den insyn medborgarna borde haft. "
*
Hela krönikan i Eskilstuna-Kuriren 24/3 finns på den här adressen.
Detta har inträffat mellan två statliga svenska bolag, av vilka det ena - brottsoffret - fortfarande är statligt.
Jag har berört det här fallet i en krönika i Eskilstuna-Kuriren 24 mars 2012. Systembolaget utsattes för mutbrott, när några leverantörer av alkoholdrycker mutade anställda i Systembolaget. Mutorna avslöjades, rättegång hölls och ett antal personer dömdes.
Systembolaget avskedade personal som tagit emot mutor och sade upp en del inköpsavtal som hörde ihop med de bolag varifrån mutorna hade betalats. Ett av dessa bolag - det likaledaes statliga Vin & Sprit - satte då igång process för att få skadestånd. Detta har nu lyckats, ett antal år senare, men Vin & Sprit har senare sålts till ett franskt bolag. Detta har dock bara fullföljt det processande som inleddes på den statliga tiden.
I den hemliga skiljedomen - som inte hade behövt vara hemlig enligt lag och enligt de regler som gäller vid skiljedomsinstitutet hos Stockholms handelskammare - har de okända "domarna" med de hemliga namnen dömt Systembolaget, som hade utsatts för brott, att betala skadestånd och ränta (enligt uppgift omkring 70 miljoner kronor) till ett bolag som mutor kom från.
En del insyn i ett tidigare skede av denna långa process går att få genom att en tidigare skiljedom, med ett lägre skadeståndsbelopp, blev offentlig genom att det var rättegång om den i en svensk domstol, som inte prövade själva sakfrågan men fann att skiljedomen kommit till på oriktigt sätt och upphävde den.
Den senaste skiljedomen hålls av allt att döma fortfarande helt hemlig (bortsett från domens existens och beloppet som ska betalas) utom för de båda bolagen.
Krönikan där jag tog upp detta handlade till stor del om offentlighetsprincipen på kommunal nivå, närmare bestämt i Strängnäs, men här följer de stycken som berör hemligstämplandet av hur brottsoffret ska anses skadeståndsskyldig:
" Offentlighetsprincipen handlar om avsevärt mer än att underlätta medborgerlig kontroll av statlig och kommunal förvaltning. Genom att information om olika saker rapporteras in till register och annat som omfattas av offentlighetsprincipen blir mängder av samhällskunskap tillgänglig, liksom viktig information för ekonomiska och andra funktioner utanför den statliga sektorn. Ett enkelt exempel är aktiebolagsregistrets betydelse för både kreditmarknaden och den journalistiska granskningen av det ekonomiska livet.
En sådan här grundsten i vår samhällsordning bör kräva inte bara disciplin när det gäller att efterleva klara och otvetydiga paragrafer om sådant som diarieföring. Man borde kunna vänta sig en lojalitet med öppenheten som samhälleligt värde, även på sådana ställen som statligt ägda bolag, fast dessa inte formellt omfattas av grundlagens offentlighetsprincip.
Men där kan det hända saker som överträffar Strängnäs med bred marginal. För en del år sedan gav anställda hos det då statliga Vin & Sprit mutor till butikschefer i statliga Systembolaget. Förståeligt nog avskedade inte bara Systembolaget dem som tagit mutor, man hävde dessutom avtal om inköp som Vin & Sprits personal hade missbrukat genom att ge mutor för att påverka inköpen.
Det statliga bolag mutorna kom ifrån krävde då skadestånd från brottsoffret, Systembolaget. Detta har efter många turer också lyckats, brottsoffret har tvingats betala flera tiotal miljoner till det företag där personal använde mutor i kundkontakterna. Det är märkligt nog som ett exempel på att den vanligen stränga moralen i Sverige när det gäller mutor kan ha betänkliga luckor.
Men dessutom har tvisten mellan bolagen gömts genom att skiljedom skett på villkor som hemligstämplar inte bara hur man kommit fram till att skadeståndsbelägga brottsoffret, utan till och med mörklägger vilka personer det är som avkunnat domen i målet.
Denna till det extrema drivna mörkläggning är inte formellt olaglig och straffbar. Men det handlar om en brist på lojalitet. Det som dåligt tålde insyn har av sådana som arbetat på statens uppdrag skyddats mot den insyn medborgarna borde haft. "
*
Hela krönikan i Eskilstuna-Kuriren 24/3 finns på den här adressen.
fredagen den 10:e februari 2012
Bernard-Henri Lévy till hårt angrepp mot högerextrem festföreställning i Wien, där ledande "Sverigedemokrater" fanns bland hedersgästerna
Bernard-Henri Lévy är Frankrikes kanske mest internationellt kände opinionsbildare, bland annat i Le Point och den egna tidskriften La Règle du Jeu (Spelets Regler). Där skrev han för några dagar sedan om en tillställning i Wien där ledande s.k. "Sverigedemokrater" festade med ideologiska vänner och förebilder.
Levy kritiserade framför allt Marine Le Pen, arvtagare och ny partiägare i Front National, det högerpopulistiska och nyfascistiska parti hennes antisemitiske far grundade och styrde i årtionden. Nu är hon presidentkandidat.
Jag skrev i Eskilstuna-Kuriren (lib) i fredags (10/2 2012) om Lévys artikel som tryckts på andra språk i Die Welt och Huffington Post. Den har även ett speciellt svenskt intresse. Marine Le Pen var på bal i Wien ihop med bland andra riksdagsmännen Björn Söder och Kent Ekeroth (SD) – i högst speciellt österrikiskt sällskap. Det var ingen vanlig bal, utan en politisk högtidssammankomst för en del av den politiska ytterhögern i Europa.
"Arrangörerna är", skrev jag i E-K, "en radikal riktning inom studentsammanslutningar som under 1900-talet blev fästen för den pangermanska extremism som kom att nazifiera Österrike. Efter kriget har nostalgi och bortförklarande av nazism haft en härd i sådana organisationer.Bakom arrangemanget dit partier i Frankrike och Sverige sände höga företrädare som hedersgäster stod särskilt radikala riktningar i denna speciellt österrikiska miljö."
Lévy gör i sin internationellt uppmärksammade artikel en skarp vidräkning med hur Le Pen med sin närvaro gav sitt stöd till en politisk miljö där antisemitism är en långvarig tradition.
" Det han skriver gäller", skrev jag i E-K, "i samma grad de svenska gästerna. Fast deras närvaro var ju inte så offentlig i Sverige – dåvarande vpk-gräsrötter brukade inte heller få veta onödigt mycket om vad Lars Werner sade i Moskva.SD-delegationens deltagande avslöjades i alla fall, i den förträffliga Wien-tidningen Der Standard, av en reporter som smög sig in trots portförbud."
Parallellen mellan SD-toppens uppträdande i LePen- och andra liknande sammanhang och dåvarande vpk-ledningens aktiviteter på sovjetiska kongresser är ganska uppenbar, men det är ju sällan det skrivs om den saken. Se dock den här bloggen sensommaren 2010, om SD-delegation på nyfascistiska Front Nationals kongress.
*
Hela min artikeln om detta ämne i Eskilstuna-Kuriren finns på den här adressen.
Levy kritiserade framför allt Marine Le Pen, arvtagare och ny partiägare i Front National, det högerpopulistiska och nyfascistiska parti hennes antisemitiske far grundade och styrde i årtionden. Nu är hon presidentkandidat.
Jag skrev i Eskilstuna-Kuriren (lib) i fredags (10/2 2012) om Lévys artikel som tryckts på andra språk i Die Welt och Huffington Post. Den har även ett speciellt svenskt intresse. Marine Le Pen var på bal i Wien ihop med bland andra riksdagsmännen Björn Söder och Kent Ekeroth (SD) – i högst speciellt österrikiskt sällskap. Det var ingen vanlig bal, utan en politisk högtidssammankomst för en del av den politiska ytterhögern i Europa.
"Arrangörerna är", skrev jag i E-K, "en radikal riktning inom studentsammanslutningar som under 1900-talet blev fästen för den pangermanska extremism som kom att nazifiera Österrike. Efter kriget har nostalgi och bortförklarande av nazism haft en härd i sådana organisationer.Bakom arrangemanget dit partier i Frankrike och Sverige sände höga företrädare som hedersgäster stod särskilt radikala riktningar i denna speciellt österrikiska miljö."
Lévy gör i sin internationellt uppmärksammade artikel en skarp vidräkning med hur Le Pen med sin närvaro gav sitt stöd till en politisk miljö där antisemitism är en långvarig tradition.
" Det han skriver gäller", skrev jag i E-K, "i samma grad de svenska gästerna. Fast deras närvaro var ju inte så offentlig i Sverige – dåvarande vpk-gräsrötter brukade inte heller få veta onödigt mycket om vad Lars Werner sade i Moskva.SD-delegationens deltagande avslöjades i alla fall, i den förträffliga Wien-tidningen Der Standard, av en reporter som smög sig in trots portförbud."
Parallellen mellan SD-toppens uppträdande i LePen- och andra liknande sammanhang och dåvarande vpk-ledningens aktiviteter på sovjetiska kongresser är ganska uppenbar, men det är ju sällan det skrivs om den saken. Se dock den här bloggen sensommaren 2010, om SD-delegation på nyfascistiska Front Nationals kongress.
*
Hela min artikeln om detta ämne i Eskilstuna-Kuriren finns på den här adressen.
lördagen den 4:e februari 2012
Lästips: Kulturartikel i Dagens Nyheter som understryker det problematiska i firandet av Strindbergsåret
En högst läsvärd artikel om August Strindbergs personliga uppträdande mot vänner, och om hans ståndpunkter, har nyligen skrivits i Dagens Nyheter av utrikeskorrespondenten och litteraturvetaren Nathan Shachar, som bl.a. gett ut en biografi över Oscar Levertin. Den artikeln finns på DN:s hemsida på den här länken.
Bland mycket annat i DN-artikeln som understryker det problematiska i firandet av Strindbergsåret hävdar Shachar att förre chefredaktören Olof Lagercrantz i sin kända Strindbergsbiografi slätade över sanningen om hur Stindberg betedde sig mot sina samtida, och på så sätt bidrog till att upprätthålla föreställningen om Strindberg som en progressiv portalgestalt i kulturlivet.
*
Se även tidigare notis här på bloggen den 25/1 2012, om min artikel i ämnet i Hemmets Vän i Örebro.
*
Tillägg (10/2 2012): Debatten om Strindberg och Strindbergsåret har fortsatt i Dagens Nyheter, bland annat på den här adressen.
Bland mycket annat i DN-artikeln som understryker det problematiska i firandet av Strindbergsåret hävdar Shachar att förre chefredaktören Olof Lagercrantz i sin kända Strindbergsbiografi slätade över sanningen om hur Stindberg betedde sig mot sina samtida, och på så sätt bidrog till att upprätthålla föreställningen om Strindberg som en progressiv portalgestalt i kulturlivet.
*
Se även tidigare notis här på bloggen den 25/1 2012, om min artikel i ämnet i Hemmets Vän i Örebro.
*
Tillägg (10/2 2012): Debatten om Strindberg och Strindbergsåret har fortsatt i Dagens Nyheter, bland annat på den här adressen.
måndagen den 30:e januari 2012
Frihandeln och näringsfriheten är centrala i en liberal ekonomi - men innebär inte att lagar och regler saknas
I Eskilstuna-Kuriren i lördags (28/1 2012) har jag en krönika om den ekonomiska krisen och det ekonomiska systemet, där jag framför allt varnar för att politiska reaktioner på krisen kan komma att riktas mot frihandeln. I krönikan skriver jag också om vad som framför allt utmärker en liberal marknadsekonomi:
" Kärnan i den liberala marknadsekonomin – som vi tillsammans med demokratin och det öppna samhället måste vara noga med att skydda...[är] först och främst frihandeln och yrkes- och näringsfriheten. De består i icke-diskriminering. Rätten att utöva ett yrke eller starta ett företag kan vara beroende av att miljökrav respekteras, ibland av att utbildningen är tillräcklig.
Men krav och villkor ska vara desamma för alla, utan hänsyn till samhällsställning eller personliga förhållanden som bostadsort, språk, tro och härstamning. Företag och personer som dominerar produktion och handel ska inte få reglera bort ny teknik och nya konkurrenter, genom skråväsende, importhinder, tillståndsprövning och politiska kontakter. "
Även i skattepolitiken är det en stor skillnad på frihandelstänkande och privilegietänkande:
" Frihandel handlar i en liberal ekonomi inte bara om utrikeshandel. Den säger också att principen i skattepolitiken är likabehandling. Utgångspunkten är att olika yrken betalar samma skatt för samma inkomst, att momssatser och kapitalskatteregler i möjligaste mån är enhetliga oavsett vilka varor eller tillgångar det gäller.
På motsvarande sätt bör miljö- och hälsoskatter vara enhetliga, så att skatten på en ytterligare enhet koldioxidutsläpp eller en ytterligare alkoholliter är densamma oavsett råvara och teknik."
Vad frihandel däremot inte betyder är, fortsätter jag i E-K-artikeln, att det saknas regler, eller att företag kan bete sig hur som helst mot personal, konsumenter eller natur:
" Ett modernt samhälle med mycket kemi och energi och utsläpp behöver rätt mycket regler för att inte skada sig självt. Frihandeln är här att reglerna är desamma, oavsett var företaget ligger och oavsett vad företagaren har för språk eller hudfärg. "
Jag tar också upp de amerikanska högerrepublikanernas korttänkta motstånd mot välkonstruerade socialförsäkringar och kreditmarknadstillsyn, samtidigt som de drar egen fördel av snedvridningar i skattesystemet. De är inget marknadsekonomiskt föredöme. Däremot är de avskräckande exempel på hur en fri ekonomis dödgrävare kan låta. En liberal ekonomisk politik har andra egenskaper:
" Med marknadsekonomi och demokrati finns alltid ett regelverk som kapital och företag och andra makter måste följa. Vad framgångsrik politik handlar om är att det regelverket ska ha rätt utformning, så att det frigör och stöttar, men inte kväver och förlamar."
*
Hela krönikan i E-K finns på den här adressen.
" Kärnan i den liberala marknadsekonomin – som vi tillsammans med demokratin och det öppna samhället måste vara noga med att skydda...[är] först och främst frihandeln och yrkes- och näringsfriheten. De består i icke-diskriminering. Rätten att utöva ett yrke eller starta ett företag kan vara beroende av att miljökrav respekteras, ibland av att utbildningen är tillräcklig.
Men krav och villkor ska vara desamma för alla, utan hänsyn till samhällsställning eller personliga förhållanden som bostadsort, språk, tro och härstamning. Företag och personer som dominerar produktion och handel ska inte få reglera bort ny teknik och nya konkurrenter, genom skråväsende, importhinder, tillståndsprövning och politiska kontakter. "
Även i skattepolitiken är det en stor skillnad på frihandelstänkande och privilegietänkande:
" Frihandel handlar i en liberal ekonomi inte bara om utrikeshandel. Den säger också att principen i skattepolitiken är likabehandling. Utgångspunkten är att olika yrken betalar samma skatt för samma inkomst, att momssatser och kapitalskatteregler i möjligaste mån är enhetliga oavsett vilka varor eller tillgångar det gäller.
På motsvarande sätt bör miljö- och hälsoskatter vara enhetliga, så att skatten på en ytterligare enhet koldioxidutsläpp eller en ytterligare alkoholliter är densamma oavsett råvara och teknik."
Vad frihandel däremot inte betyder är, fortsätter jag i E-K-artikeln, att det saknas regler, eller att företag kan bete sig hur som helst mot personal, konsumenter eller natur:
" Ett modernt samhälle med mycket kemi och energi och utsläpp behöver rätt mycket regler för att inte skada sig självt. Frihandeln är här att reglerna är desamma, oavsett var företaget ligger och oavsett vad företagaren har för språk eller hudfärg. "
Jag tar också upp de amerikanska högerrepublikanernas korttänkta motstånd mot välkonstruerade socialförsäkringar och kreditmarknadstillsyn, samtidigt som de drar egen fördel av snedvridningar i skattesystemet. De är inget marknadsekonomiskt föredöme. Däremot är de avskräckande exempel på hur en fri ekonomis dödgrävare kan låta. En liberal ekonomisk politik har andra egenskaper:
" Med marknadsekonomi och demokrati finns alltid ett regelverk som kapital och företag och andra makter måste följa. Vad framgångsrik politik handlar om är att det regelverket ska ha rätt utformning, så att det frigör och stöttar, men inte kväver och förlamar."
*
Hela krönikan i E-K finns på den här adressen.
torsdagen den 26:e januari 2012
Europas ekonomiska kris kan förvärra den säkerhetspolitiska hotbilden
Andra länders statsfinansiella våndor är på väg att öka Sveriges relativa betydelse för både militärt och annat försvar. Om detta skrev jag nyligen i Eskilstuna-Kuriren (lib).
"Alla nordiska länder får räkna med att ta ökat eget ansvar för säkerheten mot militära och andra hot, med konsekvenser både budgetmässigt och i politisk samverkan med varandra - och eftersom vi är så små, med andra."
Större faror kan dock stå för dörren:
" Om den ekonomiska krisen leder till sammanbrott i vissa europeiska länder kan det bli helt nya säkerhetshot. Med statsmakt i upplösning kan extremistiska rörelser ta över, utomeuropeiska diktaturer kan få brohuvuden i Europa för allsköns skumrask och agentverksamhet. Nationalistiskt överhettade regionala konflikter kan flamma upp.
Europas förmåga att sätta stopp innan det går för långt påverkas också av att oförmågan att hantera ekonomin. Det skadar bilden av Europa som demokratiskt och modernt föredöme.
EU-områdets ”mjuka makt” håller på att ödeläggas. Det kan globalt öka diktaturernas kaxighet, med åtföljande krig och andra konflikter.
Det här talar naturligtvis i första hand för att det är oerhört viktigt att reda ut den ekonomiska krisen i ordnade former, och att inte i kortsynt snålhet låta saker som kan räddas gå över styr.
De mer välordnade nordiska länderna kan få ökad betydelse som förebilder. Men vi behöver också ha resurser och beredskap för en omvärld som om tio år kan vara farligare än i dag. "
*
Hela artikeln finns på den här adressen.
"Alla nordiska länder får räkna med att ta ökat eget ansvar för säkerheten mot militära och andra hot, med konsekvenser både budgetmässigt och i politisk samverkan med varandra - och eftersom vi är så små, med andra."
Större faror kan dock stå för dörren:
" Om den ekonomiska krisen leder till sammanbrott i vissa europeiska länder kan det bli helt nya säkerhetshot. Med statsmakt i upplösning kan extremistiska rörelser ta över, utomeuropeiska diktaturer kan få brohuvuden i Europa för allsköns skumrask och agentverksamhet. Nationalistiskt överhettade regionala konflikter kan flamma upp.
Europas förmåga att sätta stopp innan det går för långt påverkas också av att oförmågan att hantera ekonomin. Det skadar bilden av Europa som demokratiskt och modernt föredöme.
EU-områdets ”mjuka makt” håller på att ödeläggas. Det kan globalt öka diktaturernas kaxighet, med åtföljande krig och andra konflikter.
Det här talar naturligtvis i första hand för att det är oerhört viktigt att reda ut den ekonomiska krisen i ordnade former, och att inte i kortsynt snålhet låta saker som kan räddas gå över styr.
De mer välordnade nordiska länderna kan få ökad betydelse som förebilder. Men vi behöver också ha resurser och beredskap för en omvärld som om tio år kan vara farligare än i dag. "
*
Hela artikeln finns på den här adressen.
onsdagen den 25:e januari 2012
Det problematiska Strindbergsåret - är man progressiv trots kvinnoförakt och antisemitism?
I den kristna tidningen Hemmets Vän i Örebro, där jag då och då ombeds att skriva krönikor, har jag nu senast (19/1 2012) medverkat med några rader apropå Strindbergsåret - och några ännu skarpare rader om Nobelpristagaren Verner von Heidenstams hedniska nationalism, som förhoppningsvis aldrig mer kommer att firas i detta land.
Strindberg var utan tvekan en mycket betydelsefull författare, med en given plats i både svensk litteraturhistoria och som förnyare av internationell teaterkonst. Men, skriver jag, "det är en svår man att fira". Orsak till detta är hans kvinnohat och hans förakt för jämställdhetssträvanden mellan kvinnor och män, samt hans långvariga antisemitism. Dessa ämnen kan det komma att tas alltför lätt på under det kommande firandet. Om detta skriver jag bland annat följande i Hemmets Vän:
" Kvinnohat, antisemitism, ockult kvasireligion, vetenskapsförakt, långtgående stolligheter i botanik, kemi och fysik, övermänniskofilosofi i Friedrich Nietzsches anda. Hur mycket komprometterande idébagage kan man bära på och ändå i eftervärlden adlas till progressiv?
Just här ligger en nutida lockelse att hylla Strindberg. Litteraturhistorikern Göran Hägg har satt fingret på den ömma punkten: Attityden att ”obändiga litterära genier” går fria från krav på ”sammanhängande argumentation” och ”ansvar för gårdagens åsikt”, och ändå kan vara hyllade personligheter i både kultur och politisk debatt.
För en generation som hållit Jan Myrdal och Jan Guillou med beundrarskaror – hårt blundande inför deras pagetjänst åt extremism och diktatur – är ett Strindbergsår, ett tillrättalagt, förskönande sådant, inte fel. Feminister som vill vara röda får detta år tiga i församlingen. "
När det gäller Heidenstam - som i sin diktning och senare i sitt ställningstagande i bondetågsskedet i svensk politik hörde till de stormsvalor som förebådade fascismen, kritiserar jag att SVT varje nyårsnatt har med körsång av "Sverige", några rader ur diktsviten "Ett folk". Ett annat avsnitt i denna diktsvit "Åkallan och löfte" innehåller, påpekar jag "några av de mest frätande obehagliga utslag för fascistisk kollektivism, krigsdyrkan och undergångsdrift som skrivits på svenska språket".
Krönikans slutkläm är denna:
" Strindbergsår kräver distans. Ett det officiella Sveriges Heidenstamsår kan vi, kanske, få slippa."
*
Hela krönikan finns att läsa på tidningens hemsida, på den här adressen.
*
Tillägg ( 4/2): En längre och betydligt mer avancerad artikel om August Strindbergs personliga uppträdande mot vänner och om hans ståndpunkter har nyligen skrivits i Dagens Nyheter av utrikeskorrespondenten och litteraturvetaren Nathan Shachar, som bl.a. gett ut en biografi över Oscar Levertin. Den artikeln finns på DN:s hemsida på den här länken.
Bland mycket annat i DN-artikeln som understryker det problematiska i firandet av Strindbergsåret hävdar Shachar att förre chefredaktören Olof Lagercrantz i sin kända Strindbergsbiografi slätade över sanningen om hur Stindberg betedde sig mot sina samtida.
På så sätt bidrog Lagercrantz till att med en tillrättalagd bild av Strindberg upprätthålla föreställningen om denne som en progressiv portalgestalt i kulturlivet.
Strindberg var utan tvekan en mycket betydelsefull författare, med en given plats i både svensk litteraturhistoria och som förnyare av internationell teaterkonst. Men, skriver jag, "det är en svår man att fira". Orsak till detta är hans kvinnohat och hans förakt för jämställdhetssträvanden mellan kvinnor och män, samt hans långvariga antisemitism. Dessa ämnen kan det komma att tas alltför lätt på under det kommande firandet. Om detta skriver jag bland annat följande i Hemmets Vän:
" Kvinnohat, antisemitism, ockult kvasireligion, vetenskapsförakt, långtgående stolligheter i botanik, kemi och fysik, övermänniskofilosofi i Friedrich Nietzsches anda. Hur mycket komprometterande idébagage kan man bära på och ändå i eftervärlden adlas till progressiv?
Just här ligger en nutida lockelse att hylla Strindberg. Litteraturhistorikern Göran Hägg har satt fingret på den ömma punkten: Attityden att ”obändiga litterära genier” går fria från krav på ”sammanhängande argumentation” och ”ansvar för gårdagens åsikt”, och ändå kan vara hyllade personligheter i både kultur och politisk debatt.
För en generation som hållit Jan Myrdal och Jan Guillou med beundrarskaror – hårt blundande inför deras pagetjänst åt extremism och diktatur – är ett Strindbergsår, ett tillrättalagt, förskönande sådant, inte fel. Feminister som vill vara röda får detta år tiga i församlingen. "
När det gäller Heidenstam - som i sin diktning och senare i sitt ställningstagande i bondetågsskedet i svensk politik hörde till de stormsvalor som förebådade fascismen, kritiserar jag att SVT varje nyårsnatt har med körsång av "Sverige", några rader ur diktsviten "Ett folk". Ett annat avsnitt i denna diktsvit "Åkallan och löfte" innehåller, påpekar jag "några av de mest frätande obehagliga utslag för fascistisk kollektivism, krigsdyrkan och undergångsdrift som skrivits på svenska språket".
Krönikans slutkläm är denna:
" Strindbergsår kräver distans. Ett det officiella Sveriges Heidenstamsår kan vi, kanske, få slippa."
*
Hela krönikan finns att läsa på tidningens hemsida, på den här adressen.
*
Tillägg ( 4/2): En längre och betydligt mer avancerad artikel om August Strindbergs personliga uppträdande mot vänner och om hans ståndpunkter har nyligen skrivits i Dagens Nyheter av utrikeskorrespondenten och litteraturvetaren Nathan Shachar, som bl.a. gett ut en biografi över Oscar Levertin. Den artikeln finns på DN:s hemsida på den här länken.
Bland mycket annat i DN-artikeln som understryker det problematiska i firandet av Strindbergsåret hävdar Shachar att förre chefredaktören Olof Lagercrantz i sin kända Strindbergsbiografi slätade över sanningen om hur Stindberg betedde sig mot sina samtida.
På så sätt bidrog Lagercrantz till att med en tillrättalagd bild av Strindberg upprätthålla föreställningen om denne som en progressiv portalgestalt i kulturlivet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
