onsdag 21 september 2016

Persbrandt spelar Macbeth --- den biologiska livshållningens morallöshet


Marie Richardson och Mikael Persbrandt har huvudroller när William Shakespeares Macbeth har premiär på Maximteatern i Stockholm 19 oktober 2016.
För åtta år sedan (21 november 2008) skrev jag om Macbeth i en kulturartikel i Jönköpings-Posten. Det Shakespeares ruggigaste pjäs, med om frågor som dyker upp i så skilda sammanhang som skolskjutningar, diktaturdyrkan och jämförelser mellan dagens och nazi- och Stalintidens hat mot kristendomen. Regissören Stefan Larssons uppsättning av Macbeth i Stockholm med kända skådespelare kan väntas bli mycket uppmärksammad, och min artikel i J-P ( med rubriken Ateism, nazism och biologism) är fortfarande aktuell. Den har tidigare inte varit tillgänglig på Internet, men här följer texten i dess helhet:


"  Det ruggigaste William Shakespeare skrev var dramat om Macbeth, en general som mördar sig fram till kungatronen, behåller makten ett tag med allt mer bestialiska lönnmord för att sedan gå under i krig. På ytan utspelas det i Skottland på medeltiden, men det är bara på ytan

Macbeth lever i ett hedniskt universum, där det finns gott om ondska men ingen religion, ingen moral, ingen annan syn på medmänniskan än den hänsynslösa kampen för tillvaron och det naturliga urvalet.

Det är, som litteraturhistorikern Harold Bloom påpekat, inte ett hedniskt Skottland före kristendomen som finns under den medeltida ytan. Macbeth gör sin militärkupp och mördar dem som står i vägen i en värld där kristendomen är borta.

Det är inte konstigt att den tyske kristendomshataren och filosofen Friedrich Nietzsche, som andligen röjde väg för nazismen, skrev så uppskattande om Macbeth. Den som verkligen är besatt av en rasande maktvilja stöts inte, menade han, bort av Macbeths väg mot undergången. Tvärtom, den egna undergången ger den starkaste kryddan åt glädjen i att med våld söka makt.

Detta kan inträffa i liten och i stor skala. Morden i två skolor i Finland de senaste åren, där unga män sköt ihjäl rader av elever och lärare var Macbeth i den mindre skalan. Den finländske journalisten Olav Melin, som även arbetat här i Sverige, påpekade nyligen i Hufvudstadsbladet att båda gärningsmännen, i Kauhajoki såväl som i Jokela, själva angav människohat och ateism som motiv för massmord och självmord. 

Adolf Hitlers väg mot ragnarök, i en total nihilism utan någon form av moraliska spärrar, över diktaturen, krigen och gaskamrarna till döden i bunkern i Berlin. Det var Macbeth i den stora skalan. För bara några årtionden sedan! I ofantligt mer grotesk och blodig upplaga än den Shakespeare såg framför sig för 402 år sedan.

Men hos dem som inte vill minnas är minnet kort. Ingen annan fördomsfullhet och intolerans är i Sverige i dag så uppburen och respekterad i samhällets högre skikt som föraktet mot fromma människor med religiös tro och religiöst bestämd känsla för rätt och fel.

En del i detta är att religionen pekas ut som främsta drivkraft bakom krig. Vad man då gör är att man misstänkliggör alla troende, vanligen fredsälskande människor i alla religioner, genom att förknippa dem med de vedervärdigheter som utspelas i den djupa andliga kris som nu pågår i en rad islamska länder.

I den syndens värld där vi lever är ingen av de stora världsreligionerna immun mot att ibland missbrukas som understöd för diktatur och förtryck. Men det är en livsfarlig verklighetsförfalskning när kvackarintellektuella ateister förtränger att 1900-talets i särklass farligaste och dödligaste förtryckarsystem – nazismen och kommunismen – båda hade sin ideologiska kärna i en radikal ateism.

Båda dessa dödssystem byggde på en syn där historiens utveckling sågs som en mer eller mindre lagbunden naturprocess. Den liberale antinazisten Torsten Fogelqvist på Dagens Nyheter, som även varit rektor på Brunnsvik, varnade ihärdigt för just detta.

I sin ungdom hade han bland sina vänner i Uppsala mött föreställningen att den biologiska evolutionens naturliga urval räckte som en fast grund för moralläran. För hundra år sedan fanns samma akademiska ateism som, liksom sina efterföljare i dag, förvanskar utvecklingsbiologi från empirisk vetenskap till spekulativ ersättning för religion. Detta var, trodde en del, en framstegsvänlig uppfattning.

Men allteftersom 1900-talet gick blev det allt tydligare vad denna biologiska livshållning ledde till. Följden blev det som Fogelqvist insåg och varnade för – när blodet, genetiken, evolutionen eller den materialistiska dialektiken fick avgöra vad som var rätt, bredde en moralisk nihilism ut sig i smått som i stort.De härskande tog sig den vägen fribrev att göra vad som helst med människor. 
Detta kan hända igen. Där biologismen får råda är det Macbeth som tar över. "

torsdag 8 oktober 2015

Länk till artiklar jag skrivit i Eskilstuna-Kuriren

Under flera år har jag medverkat i Eskilstuna-Kuriren (lib) med artiklar på ledarsidan, bland annat med gästkrönikor, lördagskrönikor och andra signerade krönikor.

Genom sökfunktionen på tidningens hemsida hittar man ett flertal sådana artiklar. (Om artiklarna inte visas direkt, skriv Wredén i sökrutan uppe till höger på www.ekuriren.se.)

tisdag 12 maj 2015

Hatet mot det öppna samhället

Även för nutida extremistiska rörelser handlar deras angrepp mot demokratin, deras förtryckarlust och deras terrorism om revolten mot det öppna samhället. Om detta skrev jag i Eskilstuna-Kuriren (lib) 6 maj 20111, det var den gången i en gästkrönika på ledarsidan, närmast med anledning Usama bin-Ladens våldsamma död.
Artikeln finns på i arkivet på tidningens hemsida. Texten återges även här:

"Nog var Usama bin Ladin i särklass på sitt sätt. Men det kunde varit värre. Om en sådan våldsdyrkande rörelse som hans hade fått kontroll över ett viktigare land än Afghanistan, ett land med olja, stark krigsmakt och kanske kärnvapen? Då hade det snabbt kunnat bli tre nollor till i siffran för antalet människor som rörelse och regim avlivat. 
Men tankemönstren där bin Ladin satt fast är inte så i särklass – de är återkommande och inte ovanliga. De finns inte bara i islamiska länder, de är ett av de stora hoten mot frihet, fred och demokrati. Att reducera människor till en enda identitet, som ensam är värdefull, som dominerar eller utestänger allt annat, och som ska hållas ren och skyddad från yttre påverkan, är en väg mot avgrunden. Där börjar några av de farligaste formerna av kollektivism.

Inte långt från Abbottabad i Pakistan går gränsen till Indien. Dess politiska system, yttrandefrihet och religiösa mångfald är för extremister av bin Ladins sort ett hatobjekt i klass med USA. Alla kan jämföra Indiens framsteg med stagnationen och förfallet i Pakistan, där militärstyre varit vanligare än demokrati och där intoleransen och religionsförföljelserna är ett plågoris.

Men det som varit Indiens väg till framgång har ifrågasatts. Särskilt på 90-talet var en hindunationalistisk rörelse på offensiven, den ville se Indien som en hinduisk stat, ett recept för gruppmotsättningar och intolerans, med risker för våld och ofrihet. Nobelpristagaren Amartya Sen är en av dem som stått upp till försvar för Indiens mångfald och religiösa tolerans. Hans tänkvärda böcker ”The Argumentative Indian” och ”Identity and Violence” är fyllda av lärdom och klartänkthet, men också passionerad polemik mot hindunationalismen och liknande företeelser i andra världsdelar.

Bin Ladin höll till i en annan division än hindunationalisterna, han hade följt extremismens logik till några av dess yttersta konsekvenser. Men inte heller i det var han unik.

Revolten mot det öppna samhället, hatet mot den moderna friheten, viljan att hejda all förändring, våldet som medel för en totalitär framtida idealstat där det gamla och rena återupprättas medan de oliktänkande eller avvikande likviderats – inget av det är nytt. I sin stora stridsskrift mot de totalitära diktaturerna, ”Det öppna samhället och dess fiender”, pekade Karl Popper på dess rötter i Platons Grekland. Det var omkring tusen år före Muhammeds härfärd från Medina till Mecka.

För den vildvuxna floran av nutida extremistiska rörelser är islam inte någon tillräcklig förklaring. I hög grad handlar det i stället om revolten mot det öppna samhället, mot den moderna tidens nedbrytning av auktoriteter och privilegier, mot dess frigörelse av kvinnan och dess ovana kulturmönster.

Mellankrigstidens fascism och nazism i Europa hade till inte så liten del just en sådan grund. Där finns paralleller till nutida extremister som man inte ska blunda för utan tvärtom ta varning av."

Artikelns slutkläm är den här: "Ideologer som avskyr andras frihet och förkunnar att alla medel är tillåtna, även massmord, är farliga. 1900-talets historia borde ha lärt oss vad det kan sluta med."

måndag 9 september 2013

Den kristna kallelsen till demokrati





Mot den auktoritära synen på religion och politik, där fatwor och encyklikor slår fast politiska linjer genom dekret uppifrån bör vi sätta kallelsen till det demokratiska medborgarskapet.  När kyrkan verkar i politiken skall det främst vara genom att alla dess medlemmar är kallade till tjänst i demokratin. Om detta skrev jag i Frisinnad Tidskrift 2004. Där pekade jag också på faran i den motvilja som på sina håll finns mot det öppna, västerländska samhälle, och som gör att många slags rörelser och stater, vilka uppfattas som radikala utmaningar mot den västerländska samhällsformen, verkar ha magnetisk dragningskraft på en del teologers och samfundsledares civilisationsförakt.

Här är ett utdrag ur den artikeln:

För att ha ett svar om kyrkors förhållande till statsmakt och politik måste man också ha en ståndpunkt om vad kristen bekännelse skall betyda av bekännelse till demokratin – eller till demokratins fiender och motsatser.

Några ord från 1944 av den amerikanske teologen Reinhold Niebuhr är en god sammanfattning av vad tro och erfarenhet lärt många moderna kristna. Mänsklig förmåga till rättfärdighet gör demokrati möjlig; mänsklig böjelse för orättfärdighet gör demokrati nödvändig.

Om detta är det inte enighet. I ekumeniska, akademiska och andra kyrkliga ställningstaganden på ”elitnivå” de senaste 100 åren är stödet för förtryckare, och en ovilja att stödja demokrati, en av de röda – eller snarare bruna – trådarna i det som satts på pränt eller givits den talande tystnadens stadfästelse.

Dessbättre är detta långtifrån hela bilden. Men om man funderar över förhållandet mellan religion och politik är en god början att se hur många gamla fallgropar det finns att undvika, ända sedan man i urkyrkan kom på att det, trots det tillfälliga i allt omkring oss, faktiskt behövs ett förhållningssätt till det världsliga samhället. Att världen en dag skall försvinna och Guds rike komma i stället är något som kan komma snabbt, men också dröja ett stort och för oss okänt antal generationer.

Hos Paulus ser vi ett första möte med problemet. Det ännu giltiga svaret blir nej på frågan om de frälsta i en de heligas – eller självrättfärdigas – anarkism skulle ställa sig utanför yrkesliv, äktenskap och samhällsliv. Att det kunde bli  en kristens uppgift att delta i att reformera staten eller utrikespolitiken föll dock knappast Paulus och hans samtida in.

Senare uppstod en lång rad  tankefigurer för förhållandet mellan kyrka och samhällsliv, från eremitliv över utvaldhet, utopism och nationalkyrka till teokrati. De flesta får inte plats i ett sådant här sammanhang, men utopismen, numera ovanlig som fullföljd sekteristism, har ett eko in i vår tid i intellektuellas självrättfärdighet i de fattigas namn: Om Satan som i Uppenbarelseboken kan bli bunden i tusen år, och världen då göras till något annat, blir meningsmotståndare sådana som bekämpar Guds rike. Den förhävelsen bidrog nog till att kristna akademiker under 1900-talet dök upp som medlöpare till totalitära utopiska rörelser på de yttersta kanterna.

Men en – också i dag – vanligare förklaring till att kyrkliga ledare så ofta stödde nazism och annan fascism är det civilisationsförakt som funnits åtminstone sedan romantiken. I det moderna samhället har man sett kaos, gudlöshet, och förstörelse av materiell och andlig miljö. I reaktion mot demokratisering och social utjämning har man deltagit i en revolt mot frihet och förnuft. En nära parallell finns i islam i dag, där religion missbrukas för totalitär förkunnelse av fascistisk art, med udden mot det moderna samhällets frihet.
 
Inom kristna kyrkor är civilisationsföraktet, gödslat av de vanligen ganska välbeställdas lätthet att förhärliga andras fattigdom, fortfarande en levande kraft, och en huvudförklaring till att allsköns förtryckare och antiliberala samhällen kan romantiseras som motkrafter till det förkättrade konsumtions- och demokratisamhället.

Den romerska kyrkan har fortfarande kejsardömet som förlaga, en monarks envåldsmakt i princip, en självförnyande, toppstyrd byråkrati som maktens verkliga utövare. Till detta styrelseskick hör inte bara teorin för en kanonisk lag, med den kyrklige monarken som enväldig lagstiftare, utan också föreställningen om det möjliga i en enda sann politisk lära, en s.k. sociallära som utfärdas uppifrån genom dekret. Detta är också vad som ofta menas när man säger att kyrkan skall ta ställning, det väntas ett besked uppifrån, om inte från påven så från biskopar, missionsstyrelse eller kampanjkonsulenter.

Det finns även här en parallell mellan auktoritära politiska förhållningssätt inom islam och kristendom. Den frihetsfientliga, antiliberala fatwan från ayatollan är den direkta motsvarigheten till den antiliberala, mot demokratin kyliga eller avvisande encyklikan.

Mot detta bör vi sätta kallelsen till det demokratiska medborgarskapet. Prästadömet är allmänt, men i än högre grad gäller detta samhällsansvaret. Kyrkan verkar i politiken främst genom att alla dess medlemmar är kallade till tjänst som goda medborgare i demokratin, i föreningslivet och i kyrkans egen demokratiska inre beslutsordning. I detta kan vi ledas av tro, men vi kan inte få någon teologi som ger ett program eller ens en given kristen linje i de flesta frågor. När vi är kallade till att tjäna medmänniskan i demokratin är vi kallade till att ha delade meningar, till att styra och låta oss styras genom diskussion.

Dekreten uppifrån om vissa politiska positioner och program såsom teologiskt fastslagna är nästan alltid villfarelser. Vare sig religiöst eller intellektuellt kan ett politiskt program härledas ur Bibeln. Det talar för stor återhållsamhet med proklamationer från kyrkoledningar och ekumeniska organ. Men därmed är inte sagt att det aldrig bör ske. Att kyrkans medlemmar tar ställning, och att kyrkan genom medlemmarnas arbete, vägval och röster verkar i samhället, skall pågå hela tiden i mängder av frågor. Vill man deklarera en linje genom beslutande organ måste man ha människor med sig eller riskera splittring och kritik. Vill man som ledande person i ett samfund ta ställning har man samma rätt och kallelse som andra att ta politiskt ansvar och motta förtroendeuppdrag. Men vill man behålla förtroende får man tänka sig för så att medlemmarna inte börjar anse att förtroendet är slut.

Några inlägg i kyrkliga frågor, i Eskilstuna-Kuriren, Frisinnad Tidskrift och Hemmets Vän


Här intill finns mitt inlägg inför kyrkovalet i Västerviks-Tidningen. Detta är en av ganska många artiklar som jag skrivit i ämnen som på olika sätt berör kristen tro och kyrkliga frågor.

Några sådana inlägg av mig finns här på bloggen, till exempel under t ex 12/5, 5/9, 2/10 och 23/11 2012

Andra artiklar går att hitta via länkar: länkar i liknande frågor:

 
Frisinnad Tidskrift   Om president Gauck och hans rötter i den evangeliska kyrkan i Tyskland (här).   
Detta är en av många artiklar i Frisinnad Tidskrift, men de flesta av dem är inte tillgängliga på nätet.
 

Hemmets Vän                  
Där har jag också skrivit ofta om kyrkliga ämnen, men inte bara om sådana, till exempel här, andra artiklar kommer fram om man använder deras sökfunktion.

 
Eskilstuna-Kuriren och Strängnäs Tidning, där har jag skrivit åtskilligt under ett antal år, och sedan december 2012 och ytterligare några månader är jag verksam för dem på i stort sett heltid, vilket bland annat medför att jag inte hinner med att lägga in så mycket material på den här bloggen. På ledarsidan tas ju ett stort antal ämnen upp, men ibland blir det också i E-K och / eller ST artiklar om kyrkliga ting, till exempel de här:
 
http://ekuriren.se/ledareasikter/wredenlordag/1.1740841-frihet-och-frivillighet

http://ekuriren.se/ledareasikter/signerat/1.1676244-da-saltet-mist-saltan


Inför kyrkovalet 2013: En fri kyrka i ett fritt land


Svenska Kyrkan är en fri kyrka i ett fritt land. Den förkunnar evangelium. När kyrkan är svensk förkunnar den inte nationalism och inskränkthet. Tvärtom, den står för reformationens frihetstradition.

Detta skriver jag i en artikel i Västerviks-Tidningen i dag (9/9 2013), närmast med anledning av valet till kyrkomötet i Svenska Kyrkan. Jag är nominerad som kandidat i det valet, inom Linköpings stift, där jag som bosatt i Eksjö hör hemma i detta sammanhang. En artikel samma ämne har nyligen varit publicerad i Smålands-Tidningen / Tranås Tidning (ej tillgänglig på nätet).
I Västerviks-Tidnigen skriver jag:

En kyrka behöver också en organisation här i världen. Svenska Kyrkan organiseras i självstyrelse. Där bär medlemmar ansvar. Den formulering som en gång myntades av en av 1800-talets liberala pionjärer, den skånske kyrkoherden Carl Abraham Bergman, är numera förverkligad: En fri kyrka i en fri stat.

Den Helige Ande verkar inte genom en hierarki, utan i de enskilda människorna. Därför är vi alla som tillhör kyrkan kallade att vara ansvarsfulla medlemmar.

Vi är på samma sätt kallade att vara goda medborgare och ansvarsfulla väljare i ett fritt land.
Kyrkoval, som det snart är dags för, är inget främmande i kristendomen. Förtroendevalda, som tar på sig att arbeta för evangeliet, men också väljs tidsbegränsat, tillhör den kristna människans frihet.

Här finns ett stycke i Matteus evangelium att läsa: Det har där tjafsats en del bland lärjungarna om en särställning för somliga. Kristus jämför då med det monarkistiska sättet att styra där, som han uttrycker det, härskarna är herrar över sina folk och furstarna har makt över folken. Men så pekar han på att det ska vara på motsatt sätt:

– Så är det inte hos er. Den som ska vara stor hos er ska vara de andras tjänare.

En god beskrivning av den demokratiska andan! Det är den vi försöker leva efter, med val för bestämd tid, öppenhet, fri diskussion och fria människors samverkan i partier och föreningar.

Men varför då listor med partibeteckningar? Jo, sådana behövs när miljoner medlemmar ska kunna påverka direkt, inte med slutna möten som filter efter filter mellan medlem och kyrkomöte.
Men detta betyder inte – med enstaka undantag, främst SD – att partierna försöker använda kyrkan för ovidkommande syften.

För att ta min egen lista, Fria Liberaler i Svenska Kyrkan (FISK) som exempel: Vi är kyrkomedlemmar med värderingar präglade av evangeliets befrielsebudskap.

Den liberala samhällsuppfattningen har, liksom flera andra i Sverige, vuxit fram i ett långvarigt samspel mellan lutherska och andra frihetstankar. Vi som står för dessa liberala frihetsidéer har, liksom många andra medlemmar, något att bidra med i kyrkans styrelse och centrala verksamhet.
Där behöver inte minst det ekumeniska och internationella utbytet få en starkare betoning av frihetliga och demokratiska värden.

Det är mycket Sverige har lärt av kristen tro, men dit hör verkligen inte att hatiskt ställa folk och andra kollektiv mot varandra, eller att bygga sin strävan efter makt på hets mot dem som inte är som vi själva.

Vad vi i Sverige däremot fått, mycket tack vare kristendomen, är inte minst grunden för vårt fria samhälle, och vikten av att se till den enskilda medmänniskan. Detta är inget privilegium bara för oss. Liksom kristendomen är friheten missionerande, något livskraftigt som spritt sig till andra kontinenter, kulturer och trossystem.

Även i kyrkoval finns det sådana som falskflaggar blågult, fast de själva står för motsatsen till det svenska, fast de öser anklagelser över kyrkfolket, och dessutom inte förstått att evangeliet är just ett befrielsens budskap.
                                                                                                                                      Åke Wredén

lördag 15 juni 2013

Boxning är ingen sport


Om boxning skrev jag på Newsmill  31 januari 2009, och den artikeln (se här) avslutades som följer:

" Kommersiell boxning kan ...  vara lönsam endast då den går ut på att en del av deltagarna skall misshandlas så grovt att de blir neurologiskt handikappade invalider Proffsboxning är helt enkelt ingen sport. Riktig idrott utjämnar sociala klyftor i stället för att ockra på dem."

Nu har detta åter blivit bara alltför aktuellt, efter den otäcka knockouten 14 juni 2013 i en match i damboxning, som har blivit en ny trend då det gäller att stimulera grabbighetens sämre sidor.

En annan artikel i ämnet hade jag på debattplats i Skånska Dagbladet 25 september 2005,då debatten pågick om att häva förbudet mot kommersiell boxning och införa den tillståndsprövning som nu gäller och som gav klartecken för den match som slutade med en operation för skador i hjärnan.

Skillnaden är att då handlade det bara om unga män som skulle ta stora risker, nu är det också kvinnor som utsätts för samma stora skaderisker. Eftersom artikeln skrevs för snart åtta år sedan är det även annat som har ändrats sedan dess - Zlatan Ibrahimovic som nämns som exempel på en utövare av riktig idrott har bytt klubb och är numera som bekant i Paris.

Artikeln är inte tillgänglig på nätet och här kommer ett längre utdrag ur den:

" ... När Ingemar Johansson var världsmästare i tungvikt fick folk se väldigt mycket av vad hans ”sport” egentligen gick ut. Följden blev att riksdagen förbjöd kommersiell boxning. En skånsk riksdagsman, Sten Sjöholm, var den mest pådrivande bakom det beslutet.
I dag låter det på annat sätt. Vem lyssnar nu på hjärnkirurger?
Ansvarig minister, som är Bosse Ringholm [s], har sagt att det inte är tal om att ta bort förbudet. På annat håll i regeringskansliet har tjänstemän ändå talat om förberedelser för att släppa proffsboxningen lös. Men vad som än pågår hos regeringen är det riksdagen som bestämmer, och vad den kan vilja vill gå med på om proffsboxning återstår att se.
Kring proffsboxningen ligger en sur lukt av svett, hjärnskakning, halvkriminalitet och smutsiga pengar, men framför allt av sociala klyftor. Människor som har det bra ställt betalar för att se unga män från samhällets botten få blod i ansiktet och trasiga hjärnor.
Mötet på marknaden, mellan dem som betalar pengar och dem som får betala med stor risk för invaliditet, förmedlas av herrar från näringslivets yttersta gränsland mot undre världen. Sådana typer behöver, i denna reklamtevens tid, inte sakna kompanjoner från finare salonger. När en lucka i lagen nyligen användes för en uppvisning av sparkar mot skallen stod ett av tevedrottningen Christina Stenbecks bolag för den skenbart respektabla fasaden.
De som ändå vill återinföra proffsboxning tar fram samma skäl som numera alltid används för att ge upp sociala ambitioner – ett litet land kan inte hindra det som i stället kan göras utanför gränsen. När vi i Sverige är så ensamma om förbudet mot kommersialiserad hjärnskakning kan svenska pojkar som tror att de skall bli rika på att slå andra medvetslösa lockas av affärsmän som ordnar proffsboxning i till exempel Köpenhamn. Om dessa grabbar sedan kommer hem igen efter några knockar kan sjukvård och kommunal hemtjänst få ta hand om dem i alla fall. Vård ges ju även om demens eller neurologiska handikapp beror på våld mot betalning. Vårdpengarna som sparas på att inte ha svensk proffsboxning är därför inte så stora.
Det som kan få riksdagen att knocka en boxningsproposition är nog något annat, proffsboxningen som tecken på social arrogans. Många slags idrott blir karriärvägen från enkla eller fattiga förhållanden till stora pengar, eller åtminstone till nya och vidare vyer och ett engagemang i samhälle och föreningsliv. Efter TV-dokumentären nyligen om Ingemar Johanssons berömmelse och tragedi måste det ändå slås fast, boxning är inte som fotboll, och det gäller ännu mer i dag än då Ingo mötte Floyd. ...
I fotboll kan man göra sig illa ibland. Men det som gör fotboll på elitnivå underhållande, spännande och ekonomiskt het är snygga mål och skickligt spel. Om Zlatan skulle slå målvakten fördärvad skulle han bli utvisad, avstängd och utskämd. Det som lyft Zlatan från en bollplan vid Rosengård till världseliten i Juventus är skott i mål, inte slag på käften.
Undantagen upphäver inte regeln, det är för det mesta en grym lögn att boxning är en väg från slum till lyx. Boxning för pengar är för det mesta är en väg från underklass till ännu lägre underklass, från ganska fattig eller mycket fattig till medicinskt kvaddad och socialt utslagen.
Det är här den motbjudande sociala arrogansen finns. Folk som har sitt på det torra betalar – direkt eller via reklamteves kommersiella nihilism – för att offra grabbar som nästan alltid har det sämre ställt.
Att denna blandning, av våld nertill och klassarrogans upptill, är förbjuden viftas nu bort som något löjligt. Hjärnkirurger kan varna om proffsboxares neurologiska skador efter just de där hårda slagen mot skallen som är lönsamma därför att de drar publik och reklampengar. Men de verkar bli avfärdade som trista typer från Lunds dammiga föreläsningssalar.
Detta är inte det enda exemplet på en ny social arrogans, pådriven av reklamteve. I dokusåpor exploaterar miljonstinna tevebolag illa utbildade och vilsna ungdomar. De utnyttjar drivkraften i en nästan alltid fåfäng lockelse att bli rik genom att förnedra sig för uppmärksamhet. ... "

 

 

 

fredag 23 november 2012

Lästips: Tidskriften NOD om Breivik och om Pussy Riot

Från kretsen av lärare och andra intellektuella kring den baptistiska Örebro Missionsskola ges det ut en minst sagt ambitiös kulturtidskrift - NOD - Forum för tro, kultur och samhälle.

I senaste numret skriver både Ylva Eggehorn och Göran Sahlberg om terrordåden i Norge och om massmördaren.
Ylva Eggehorn, en av nutidens inte flitigaste men främsta svenska psalmdiktare, bävar inför den synd massmördaren representerar, lögnens totala triumf, det som kallas synden mot den helige Ande. Hon tar sin tillflykt till trosbekännelsen, till Kristus, som vet hur det är att vara människa. (Hennes text är tidigare publicerad i den norska tidskriften Strek, nr 2011/5.)

Göran Sahlberg bidrar med en innehållsrik uppsats om massmördaren Anders Behring Breiviks bisarra och politiskt extremistiska "manifest", och dess fantasier om korsriddare och annat. Den artikeln är för omfattande för att på ett rättvisande sätt refereras här. Ett par små nedslag bara:

Sahlberg lägger märke till en sak den offentlige försvararen Geir Lippestad säger, om att Breivik "är en människa, inte något annat. Damhället skulle förlora på det om han definieras som ett monster eller något från en anann planet." Lippestad uttryckte här, noterar Sahlberg, en specifik västerländskt-kristet präglad rättstradition, som ska få oss att skilja saken från personen - den ansvarige syndaren från den perversa synden.
Sahlberg noterar också att Friedrich Nietzsche figurerar ett tiotal gånger i Beriviks hopsamlade tirader. Breivik har inte Nietzsche som husgud, hans verkliga inspriration kommer ju, kan det tilläggas ur ett par av den politiska högerextremismens varianter och - som det också påpekas ur en starkt störd och hatisk inställning till kvinnor. Nietzsches hat mot kristendomen, eller som Sahlberg uttrycker det, "en oavlåten strävan med filosofin som hammare, i en dekonstruktiv kamp mot en judisk-kristen kultur" gjorde ju honom till en av portalgestalterna för 1900-talets radikalt antidemokratiska rörelser.

Det är - tycker jag att man bör understryka - i en fortsättning av denna ondskans tradition som Breiviks ideologiska inpiratörer hör hemma, alldeles oavsett Breiviks hopklippta och röriga skräckfantasier och drömmerier om korsriddare och andra förevändningar för massmord och hat mot demokratin.

En väl så intressant liten poäng i senaste numret av NOD är ett ledarstick om vad det numera världsberömda ryska punkbandet "Pussy Riot" egentligen sjöng för något vid sitt upptåg i Frälsarkatedralen i Moskva. Det har ju ofta framställts som om det de gjorde var en del av något antikristet budskap, inte minst har Vladimir Putins styre försökt få det att se så enkelt ut, när man försvarat de stränga fängelsaestraffen.

Men redaktionen för NOD har tydligen språkkunskaper i ryska, och har översatt en sång som "Pussy Riot" framförde i katedralen. Det som angrips i texten är Putin och hans styre samt den ryska ortodoxa kyrkoledningens stöd för Putin.

Ironin är påstruken med ganska breda penseldrag och inte någon stor poesi. Men efter ett antal rader med förhoppningen att såväl Guds Moder som ryska kristna ska vända sig mot Putin och dennes härskarmetoder kommer en strof som börjar så här:
" Patriarken tror på Putin.
Tjejer, sätt er tro till Gud! ... "

Om detta skriver NOD: "Som vanligt visade svenska medier minimalt intresse för att återge texter med en religiös anstrykning."

Själv kan jag inte ryska, så jag kan inte tillföra något i sak. Men det är ett tänkvärt litet påpekande NOD gör.

torsdag 22 november 2012

Faran för en mer statsägd och mer lobbyiststyrd nyhetsförmedling

En mer statsägd och mer lobbyiststyrd nyhetsförmedling är ingen fördel för ett demokratiskt land.
Om annonser flyttar till medier som inte bär nyheter eller samhällsdebatt, och om abonnemang, lösnummer och motsvarande intäkter för elektroniskt spridda medier inte räcker för att upprätthålla mer än ett påtagligt begränsat nyhetsarbete, vad händer då?  Det mesta talar för att följderna inte stannar inom mediebranscherna utan i hög grad skadar viktiga funktioner i ett demokratiskt land.

Om detta skriver jag i dag på en av kultursidorna i Dagens Nyheter, där jag bidrar med del 6 i en serie de har om pressens framtid. Länk till artikeln i dess helhet finns här.

Ett par klipp ur texten kommer här, men läs artikeln i Dagens Nyheter!

"... De som yrkesmässigt försöker påverka nyhetsförmedlingen utifrån är mångdubbelt fler än de som arbetar med att självständigt ta fram nyheter eller med att på redaktioner värdera och kommentera samhällsfrågor. Än så länge är ändå de som har intresse av att få sina budskap presenterade som nyheter ofta i underläge mot de mer publicistiskt och ekonomiskt starka redaktionerna. Men de kan komma i överläge mot publicistiskt demoraliserade och ekonomiskt utarmade redaktioner...."

Och:

" ... Nyhetsförmedlingen blir mycket mer dominerad av de statliga etermedier som kan behålla sin redaktionella styrka när andra medieredaktioner försvagas, stängs eller blir beroende av vad sponsorer och andra finansiärer vill betala för. Det är en riskabel illusion att detta skulle kunna hända utan kedje­reaktioner. Statsmakten i statliga medier är visserligen i Sverige av tradition delegerad i många steg, och är inte ett direkt utflöde av regeringsmakten. Men ifall annan nyhetsförmedling försvagas kommer det troligen att sätta den svenska public-servicemodellen under tryck. I högre grad får vi då statsnyheter med svaga motvikter. ... "













lördag 17 november 2012

Investeringsklimatet avgör i hög grad hur framtida välfärd blir

Vi kan förmodligen leva högt ett tag till på att inte ha betett oss som Italien. Men i längden kan det inte gå bra om en stor del av all politik och debatt fylls av sterilt missnöje och av hackande på människor som pekas ut som syndabockar. Om detta skrev jag i Jönköpings-Posten förra lördagen (19/11 2012).

Bakgrunden till artikeln är konjunkturnedgången i omvärlden, som märks i att det varit ganska många och ibland ganska stora varsel i exportindustrin de senaste månaderna. Om detta skrev jag bland annat det här:

" ... Lågkonjunkturer går över. Konkurrenstryck består. I ett land som inte vill sjunka till sämre välfärd och inkomster måste ekonomin förnya sig. Samhällssystemet måste hävda sig i konkurrens med andra. ... En del jobb som försvinner kan komma igen när exportkonjunkturen förbättras. Men viktigare är att det som tappar i konkurrenskraft ersätts av ny produktion, som sker med nya produkter, ny effektivitet och ofta med ny teknik. Till stor del är det i förmågan till förnyelse som den framtida välfärdsutvecklingen avgörs. Det krävs investeringsklimat, och Sverige måste vara en bra hemadress för globalt konkurrensdugliga företag. ... "

Jag pekade sedan på att mycket av politisk och annan debatt har en inriktning som motverkar det slags reformer som förbättrar möjligheterna att ekonomin kan utvecklas väl i framtiden. Det duger inte att, som ofta görs, rycka på axlarna åt det som verkligen ger bättre utbildning, effektivitet och produktion. Jag belyste detta med en jämförelse med de krisande ekonomierna i mellersta och södra Europa:

" ... Sverige har ju numera genom en rad omstridda reformer, effektiviseringar och besparingar lyckats slippa undan de statsfinansiella kriser som nu hemsöker Italien och Spanien, och hotar till exempel Frankrike. Men kärnan i flera av de europeiska kriserna är en tankeställare även hos oss. Dessa länder har halkat efter i konkurrenskraft och produktivitet, och med åldrande befolkning får de ökande påfrestningar på skattesystem, pensioner och andra välfärdsordningar.

De blundat för flera av grundproblemen. De har försökt bevilja sig själva högre levnadsstandard och bevarade gruppförmåner av olika slag genom ohållbar kreditexpansion, löneökningar utan täckning, tidiga pensioneringar, budgetunderskott, överbemanning i en dåligt rationaliserad offentlig sektor, stort utrymme för skattefusk, felriktade skatteavdrag, tillväxtskadande skattesatser samt pensionssystem som blivit allt mer insolventa. ... "

Men Sverige är inte fritt från liknande problem:

" Väldigt mycket av debatten ... handlar fortfarande om att tala illa om just de förändringar och reformer som förbättrat Sveriges ekonomiska läge och minskat risken för ekonomisk och social tillbakagång. Detta gäller inte bara delar av partipolitiken. Det är ännu mer påfallande i lobbyisters och intresseorganisationers verksamhet, liksom i delar av nyhetsrapporteringen – för att inte tala om det ständigt droppande klagognället i en del slags insändarspalter."


"De nya reformer som nu genomförs möts", fortsatte jag, " till stor del av samma reaktioner. Regeringens viktiga förslag om ändring av företagsbeskattningen förbättrar investeringsklimatet för framtida jobb. Men det har mötts av surt gnäll från bolagslobbyister över borttagna möjligheter att skicka miljarder till skatteparadis - eller av lika surt ointresse över att bolagsskattens snedvridning av ekonomin minskas.

De stora skolreformerna, med uppryckning av gymnasiet, grundskolan, läroplaner, betygssystem och inte minst lärarutbildning genomförs nu, detta kommer att pågå ett antal år framåt. Men de Björklundska reformerna beslutades mot nästan heltäckande avslagsyrkanden från stora delar av riksdagen. Nu är det många som mest verkar vara intresserade av att hitta fel i sidofrågor eller försöka få folk att tro att det gått fel när resultaten inte kan komma omedelbart. ..."


En del mönster i svensk debatt eller i svenska intressegruppers framfart är inte så olika sådant som förvärrar och förlänger krisen längre söderut i Europa:

"Fortfarande är det vanligt att det ställs krav på att industrins produktions- och konkurrensförmåga ska undergrävas med avstängning av en stor del av elförsörjningen.
Fortfarande är det organisationer som envist menar att pensionssystemet borde reagera på en ekonomisk kris med att bygga upp ofinansierade underskott eller med att skärpa skattebördan på näringslivet.
I skattefrågor är det vanligt att det tas lätt på problemet att en stor del av exportindustrins viktigaste ingenjörer och andra nyckelmedarbetare belastas med mycket tunga och mycket snedvridande inkomstskatter. Samtidigt finns det för andra slags verksamheter och för gamla pengar som inte deltar i produktionen en hel del fördelaktiga kryphål och särregler."

[Ovanstående är några utdrag ur artikeln i J-P 10/11, som inte är inte tillgänglig via tidningens webbplats.]