Den kristna kallelsen till demokrati

Mot den auktoritära synen på religion och politik, där fatwor och encyklikor slår fast politiska linjer genom dekret uppifrån bör vi sätta kallelsen till det demokratiska medborgarskapet.  När kyrkan verkar i politiken skall det främst vara genom att alla dess medlemmar är kallade till tjänst i demokratin. Om detta skrev jag i Frisinnad Tidskrift 2004. Där pekade jag också på faran i den motvilja som på sina håll finns mot det öppna, västerländska samhälle, och som gör att många slags rörelser och stater, vilka uppfattas som radikala utmaningar mot den västerländska samhällsformen, verkar ha magnetisk dragningskraft på en del teologers och samfundsledares civilisationsförakt.

Här är ett utdrag ur den artikeln:

För att ha ett svar om kyrkors förhållande till statsmakt och politik måste man också ha en ståndpunkt om vad kristen bekännelse skall betyda av bekännelse till demokratin – eller till demokratins fiender och motsatser.

Några ord från 1944 av den amerikanske teologen Reinhold Niebuhr är en god sammanfattning av vad tro och erfarenhet lärt många moderna kristna. Mänsklig förmåga till rättfärdighet gör demokrati möjlig; mänsklig böjelse för orättfärdighet gör demokrati nödvändig.

Om detta är det inte enighet. I ekumeniska, akademiska och andra kyrkliga ställningstaganden på ”elitnivå” de senaste 100 åren är stödet för förtryckare, och en ovilja att stödja demokrati, en av de röda – eller snarare bruna – trådarna i det som satts på pränt eller givits den talande tystnadens stadfästelse.

Dessbättre är detta långtifrån hela bilden. Men om man funderar över förhållandet mellan religion och politik är en god början att se hur många gamla fallgropar det finns att undvika, ända sedan man i urkyrkan kom på att det, trots det tillfälliga i allt omkring oss, faktiskt behövs ett förhållningssätt till det världsliga samhället. Att världen en dag skall försvinna och Guds rike komma i stället är något som kan komma snabbt, men också dröja ett stort och för oss okänt antal generationer.

Hos Paulus ser vi ett första möte med problemet. Det ännu giltiga svaret blir nej på frågan om de frälsta i en de heligas – eller självrättfärdigas – anarkism skulle ställa sig utanför yrkesliv, äktenskap och samhällsliv. Att det kunde bli  en kristens uppgift att delta i att reformera staten eller utrikespolitiken föll dock knappast Paulus och hans samtida in.

Senare uppstod en lång rad  tankefigurer för förhållandet mellan kyrka och samhällsliv, från eremitliv över utvaldhet, utopism och nationalkyrka till teokrati. De flesta får inte plats i ett sådant här sammanhang, men utopismen, numera ovanlig som fullföljd sekteristism, har ett eko in i vår tid i intellektuellas självrättfärdighet i de fattigas namn: Om Satan som i Uppenbarelseboken kan bli bunden i tusen år, och världen då göras till något annat, blir meningsmotståndare sådana som bekämpar Guds rike. Den förhävelsen bidrog nog till att kristna akademiker under 1900-talet dök upp som medlöpare till totalitära utopiska rörelser på de yttersta kanterna.

Men en – också i dag – vanligare förklaring till att kyrkliga ledare så ofta stödde nazism och annan fascism är det civilisationsförakt som funnits åtminstone sedan romantiken. I det moderna samhället har man sett kaos, gudlöshet, och förstörelse av materiell och andlig miljö. I reaktion mot demokratisering och social utjämning har man deltagit i en revolt mot frihet och förnuft. En nära parallell finns i islam i dag, där religion missbrukas för totalitär förkunnelse av fascistisk art, med udden mot det moderna samhällets frihet.

 

Inom kristna kyrkor är civilisationsföraktet, gödslat av de vanligen ganska välbeställdas lätthet att förhärliga andras fattigdom, fortfarande en levande kraft, och en huvudförklaring till att allsköns förtryckare och antiliberala samhällen kan romantiseras som motkrafter till det förkättrade konsumtions- och demokratisamhället.

Den romerska kyrkan har fortfarande kejsardömet som förlaga, en monarks envåldsmakt i princip, en självförnyande, toppstyrd byråkrati som maktens verkliga utövare. Till detta styrelseskick hör inte bara teorin för en kanonisk lag, med den kyrklige monarken som enväldig lagstiftare, utan också föreställningen om det möjliga i en enda sann politisk lära, en s.k. sociallära som utfärdas uppifrån genom dekret. Detta är också vad som ofta menas när man säger att kyrkan skall ta ställning, det väntas ett besked uppifrån, om inte från påven så från biskopar, missionsstyrelse eller kampanjkonsulenter.

Det finns även här en parallell mellan auktoritära politiska förhållningssätt inom islam och kristendom. Den frihetsfientliga, antiliberala fatwan från ayatollan är den direkta motsvarigheten till den antiliberala, mot demokratin kyliga eller avvisande encyklikan.

Mot detta bör vi sätta kallelsen till det demokratiska medborgarskapet. Prästadömet är allmänt, men i än högre grad gäller detta samhällsansvaret. Kyrkan verkar i politiken främst genom att alla dess medlemmar är kallade till tjänst som goda medborgare i demokratin, i föreningslivet och i kyrkans egen demokratiska inre beslutsordning. I detta kan vi ledas av tro, men vi kan inte få någon teologi som ger ett program eller ens en given kristen linje i de flesta frågor. När vi är kallade till att tjäna medmänniskan i demokratin är vi kallade till att ha delade meningar, till att styra och låta oss styras genom diskussion.

Dekreten uppifrån om vissa politiska positioner och program såsom teologiskt fastslagna är nästan alltid villfarelser. Vare sig religiöst eller intellektuellt kan ett politiskt program härledas ur Bibeln. Det talar för stor återhållsamhet med proklamationer från kyrkoledningar och ekumeniska organ. Men därmed är inte sagt att det aldrig bör ske. Att kyrkans medlemmar tar ställning, och att kyrkan genom medlemmarnas arbete, vägval och röster verkar i samhället, skall pågå hela tiden i mängder av frågor. Vill man deklarera en linje genom beslutande organ måste man ha människor med sig eller riskera splittring och kritik. Vill man som ledande person i ett samfund ta ställning har man samma rätt och kallelse som andra att ta politiskt ansvar och motta förtroendeuppdrag. Men vill man behålla förtroende får man tänka sig för så att medlemmarna inte börjar anse att förtroendet är slut.