Den liberala offentlighetsprincipen har en bred räckvidd - och är en viktig del av svenskt samhällssystem

Tanken att det som gäller personer ska generellt uteslutas från offentlighetsprincipen sprids gärna från höger, där man saknar känsla för en av liberalismens grundstenar. Offentlighetsprincipen i Sverige är utformad med en annan konstruktion. Känslig personlig information skyddas med skaderekvisit som är graderade så att de starka rekvisiten som gör sekretess till huvudregel gäller främst för just personliga förhållanden - sjukvårdssekretessen är ett viktigt och välkänt exempel.

Detta är något helt annat än att offentlighetsprincipen begränsas till offentlig sektor eller utesluter information om enskilda personer. Skillnaden är mycket stor, både principiellt och praktiskt. Att överge den svenska offentlighetsprincipens grundkonstruktion skulle leda till en omfattande inskränkning som också skulle dölja åtskilligt med samhällskunskap.

Om detta skrev jag i Frisinnad Tidskrift, i oktober 2007, och här följer ett utdrag ur den artikeln:

" ... Genom främst liberala insatser är tryckfriheten med offentlighetsprincipen överordnade frihetsvärden i Sverige, som domstolarna inte får skönsmässigt balansera mot motsatta principer på samma nivå i lagarnas hierarki. Det är av det skälet vår Regeringsform inte innehåller någon allmän, icke-avgränsad fri- och rättighet som avser ”integriteten”, ”privatlivet” eller liknande begrepp! Skyddsregler beträffande ordningsmaktens våldsanvändning, påtvingade kroppsliga ingrepp, husrannsakan, brev- och telehemlighet, fysisk rörelsefrihet, frihetsberövanden och annat gäller avgränsade, konkreta saker.

Offentlighetsprincipen. är i Sverige en del av tryckfriheten och har inte något annat eller snävare syfte än tryckfriheten. Meningen med svensk liberal tryckfrihet är mycket mer än att kontrollera statsmakten. Redan från 1766 och 1810 har tryckfrihet och offentlighetsprincip varit till för öppenhet, upplysning och fri diskussion i samhället i stort, ”i vad ämne som helst” som det heter i en av Tryckfrihetsförordningens mest fundamentala formuleringar.

Att allmänna handlingar är offentliga, och sekretess undantag, öppnar den offentliga förvaltningen för insyn, på medborgarnas och pressens villkor, inte på generaldirektörernas och informationssekreterarnas. Men det är också ytterst betydelsefullt att offentlighetsprincipen gör så mycket annan information fritt tillgänglig, om sådant som inte är statligt – bolag, organisationer, marknader, ekonomisk makt, forskning, fastigheter och brottslighet. Det är möjligt bara genom att offentlighetsprincipen också ger en hel del information om enskilda människor.

De som skulle vilja mörklägga mycket av kunskapen om ekonomisk makt och förmögenheter (eller om brottslighet) har intresse av att påstå att offentlighetsprincipen egentligen, eller ursprungligen., bara är till för att kontrollera statsmakten och att den förvanskats eller bytt karaktär då den gjort så mycket information om privata förhållanden tillgänglig. Sådana påståenden förfalskar historien. Vad det i stället handlar om är den liberala svenska offentlighetstankens kollision med en auktoritär tradition från kontinenten.

Det är inte bara så att offentlighetsprincipens motsats, sekretessprincipen eller Vertraulichkeit der Verwaltung, länge dominerat i nästan alla europeiska länder. ... I länder där godsägare kunde vara på en gång arbetsgivare, hyresvärdar, åklagare och domare var det uteslutet att folk i allmänhet skulle ges insyn i de rikas taxering och beskattning. Mörkläggning rådde på sådana områden där det i Sverige – även om kungamakten drog åt annat håll – var det normala att domstolar arbetade offentligt, med betrodda nämndemän som domare, liksom att lokala skatter i socknar och städer togs ut efter taxering genom betrodda förtroendemän och med resultatet redovisat så att man kunde se vad som gjorts.

Svensk offentlighetsprincip uppstod inte ur ingenting genom en snilleblixt av Anders Chydenius vid riksdagen 1765-66. Den var en ny och radikal tillämpning av något som fanns i den gamla svenska självstyrelsetradition som kungamakt eller herremakt aldrig riktigt lyckats göra slut på.

Med demokratin har vi i Sverige gjort detta till något för alla. Vi har alla ansvar för självstyrelsen. Vi ger varandra så mycket insyn i våra ekonomiska och andra mellanhavanden med myndigheterna att dagsljuset i hög grad motverkar regelbrott, favörer och korruption.

På kontinenten har demokratiseringen fått omvänd följd – överklassens privilegier att mörklägga har utvidgats till alla, på liknande sätt som gamla privilegier att processa om ärkekränkning och förhindra publicitet utvidgats så att alla i princip likställts med den gamla feodaladeln. Kring detta har utvecklats en stor vältalighet om personlighetsskydd, privatliv och integritet. Men vad det också handlar om är att de med makt, pengar och privilegier slår vakt om sina möjligheter att hindra andra att veta och begränsa tillgången på samhällskunskap.

Det är för att inte hamna i denna kontinentala mörkläggning som vi i vår Tryckfrihetsförordning har offentlighet som huvudregel, och sekretess som undantag, för uppgifter både om staten och om privata förhållanden eller affärsliv. Ekonomisk information har för det mesta en lägre skyddsnivå i den mån den är sekretessbelagd.

Skyddet för verkligt känsliga personliga förhållanden är däremot mycket starkt, men det bygger inte på en allmän princip om att det privata är hemligt, utan på lagfästa skaderekvisit och på att riksdagen med detaljerad lagstiftning måste medge sekretess i en verksamhet för att sådan skall vara tillåten. De starka (”omvända”) skaderekvisiten, och undantagen från meddelarfrihet till pressen, har dessutom i stort sett knutits till verkligt känsliga saker, såsom sjukvårds- eller socialvårdssekretessen.

Det går inte att dra någon meningsfull gränslinje mellan information som berör statsmakten respektive icke-statliga intressen. Att uppgifter om enskilda personer, från taxeringsutfall och skolbetyg till rättegångsförhandlingar och domslut, är tillgängliga för alla är i många fall förutsättningen för att det skall gå att se om statliga eller kommunala tjänstemän iakttar objektivitet eller kastar sidoblickar på samhällsställning, kön eller grupptillhörighet.

Statlig makt kan dessutom uppträda i privata kläder. ... I dessa petroleumvalutornas tider kan vi ... räkna med att det som formellt ser ut som privat ägande och uppträdande på marknader i själva verket kan vara en maskering av en statsmakt som är en diktatur baserad på oljekällor. "

(Ur artikel av Åke Wredén i Frisinnad Tidskrift, oktober 2007)

Det som är offentligt ska också få tryckas och spridas

Offentlighetsprincipen har sin stora kraft bara genom att – tack vare Anders Chydenius epokgörande insats 1765-66 – tryckfrihet och offentlighet i Sverige är två sidor av samma sak. Det är inte bara så att offentlighetsprincipen ger kraft åt tryckfriheten genom att möjliggöra insyn i sådant som det går att skriva om. Det omvända gäller också, insyn och öppenhet skulle ha ett begränsat värde om det inte var tillåtet att med det fria ordets hjälp vidarebefordra det som offentlighetsprincipen gör tillgängligt.

Om detta har jag skrvit bland annat i en gästkrönika i Nerikes Allehanda (lib) i december 2009. Det följande är några utdrag ur den krönikan.

" Det som är offentligt får också mångfaldigas och spridas. Det är en fundamental sak. Låter vi oron för nätpubliceringar riva upp detta kan följderna för öppenhet och insyn bli långtgående och allvarliga. "

” Med nätet är mycket information lättare att nå. Men nätet kan också bli förevändning för dem som vill begränsa yttrandefriheten, släppa loss skadeståndsjuridiken mot det fria ordet och undergräva offentlighetsprincipen.

Medan floder av musik, film, brev och annat forsar fram genom nätet kan penningmakt och statlig makt använda motbjudande saker som syns på nätet för att få igenom inskränkningar i vad som kan tryckas och sändas.… Ännu större är nog faran att när uppgifter ur offentliga handlingar publiceras på nätet tas det till förevändning för att skära bort stora delar av offentlighetsprincipen. … ”

För den auktoritära mörkläggningstradition som finns i många andra länder är bredden i vår svenska öppenhet helt främmande. Denna öppenhet är, skrev jag i NA, inte bara till för att granska myndigheter:

” Offentligheten bär upp rättssäkerheten genom att domslut, förundersökningar och annat underlag för domar görs allmänt tillgängliga. Offentligheten skapar även öppenhet kring en mängd uppgifter om ekonomisk makt, fördelningen av ekonomiska resurser och annan samhällkunskap.

De som skulle vilja mörklägga mycket som gäller enskilda personer och intressen kan som svepskäl utnyttja stötande nätpubliceringar om t.ex. brottsoffer. Ett mycket diskuterat sådant fall gällde obduktionsbilder från det omskrivna mordfallet i Arboga, där två barn blev offer.

Detta kan dock hanteras med små, noga avgränsade utvidgningar av detaljerade sekretessbestämmelser. Just obduktionsbilder och liknande i förundersökningar kan bli sekretessbelagda.

Men däremot är det viktigt att säga nej till att alla slags uppgifter om privatpersoner i förundersökningar och skatteutredningar läggs under en svepande generalklausul om sekretess, även sedan materialet lagts fram till domstol.”

Det sistnämnda är - kan det tilläggas - ett påpekande om hur viktig den tekniska uppbyggnaden av våra offentlighets- och sekretessregler är för att skydda offentlighetsprincipen från att undermineras. De sekretessregler som finns är inte breda fullmakter till myndigheter och domstolar att göra avvägningar mot de krav som kan komma om att hålla saker hemliga.

Sekretessreglerna är i stället många och avgränsade, och dessutom lagda på olika nivåer, så att den kvalificerade sekretessen inskränks medan många av reglerna har s.k. enkla skaderekvisit, de medger sekretess endast om det står klart att uppgifterna om de sprids verkligen skadar det intresse som ska skyddas. Dessa skaderevisit och deras genomtänkta gradering hör till det som mer än annat skyddar offentlighetsprincipen från att urholkas i rättstillämpningen.