Nättrollen ska inte få bli en förevändning för att montera ner offentlighetsprincip eller tryckfrihet

I den kristna veckotidningen Hemmets Vän, som ges ut i Örebro, medverkar jag med en artikel om nedbusningen och trolltyget som förekommer på Internet. Bakgrunden till den debatt som nu förs är att den norske massmördaren Breivik var en del av en högerextrem internet­kultur. Om den skriver jag så här:

" Den frodades både på särskilda hemsidor och i etab­lerade massmediers kommentarspalter. I denna subkultur uppträdde samhällshatande konspirationsteoretiker som Breivik och hans gelikar sida vid sida med propagandister för ytterlighetspartier med riksdagsmandat. En del av trollen ville inte så gärna kännas vid de andra trollen. Men deras politiska arvsmassa var mycket likartad.

Chocken fick kvällstidningarna att byta linje om kommentarsfälten. Det konstiga är inte att dessa togs bort eller städades upp. Det märkliga är att det dröjde så länge."

Men jag pekar också på risken att det som hänt tas som förevändning för att angripa inte "trollen" utan den svenska ordningen som ger oss världens starkaste grundlagsskydd för tryckfrihet och offentlighetsprincip:

" Eftersom man på nätet kan göra samma saker som med en tryckpress, fast utan papper, är det oerhört viktigt att inte avarter och nedbusning på nätet får bli förevändning för att montera ner grundlagsskydd.

För att slå vakt om den grundlagsskyddade yttrandefriheten bör man till att börja med förstå hur den är konstruerad. Vår offentlighetsprincip fungerar tack vare att det som är offentligt också får tryckas och spridas. Man måste se upp för attacker mot offentlighetsprincipen som görs med förevändningen att offentliga uppgifter publiceras på nätet.

Det är däremot inte en del av yttrandefriheten att tidningar ska vara tvungna att upplåta sina hemsidor för det slags nätkommentarer som var väldigt vanliga före de norska massmorden, och systematiskt användes av Sverigedemokrater och deras stödtrupper.

Tryckfrihetsförordningen sätter ansvarige utgivaren i centrum, han eller hon bär ensam det straffrättsliga ansvaret, och har rätten att bestämma vad som inte ska stå i tidningen eller finnas på hemsidan. Kvällspressens utgivare och många andra tog lätt på det ansvaret, därför kunde trollen klampa på som de gjorde.

Å andra sidan är det tillåtet att sätta upp andra hemsidor och tryckta skrifter som är hur motbjudande och ovettiga eller kontroversiella som helst. Om man har en ansvarig utgivare som tar risken att bli straffad är man skyddad, men bara till att juryn i en tryckfrihetsrättegång fäller för ett i grundlag angivet brott, som uppvigling, förtal eller hets mot folkgrupp.

En del av hets-, missnöjes- och rasistpropagandan på nätet sker dock på hemsidor som fungerar som tidningar men inte har några ansvariga utgivare, utan ges ut av hemliga utgivare med anonyma skribenter. Meningen är förstås att en politiskt extrem riktning då kan driva sin grövre propaganda utan att behöva stå för detta inför press och allmänhet. Sådana publikationer utformas avsiktligt så att de inte får skydd av tryckfrihetsförordningens system. Utgivaren hålls dold, de som sprider publikationen göms på servrar hos bolag som ska hindra att någon ansvarig kan pekas ut. "

Sådana trollpublikationer förtjänar inte skydd och inte respekt, skriver jag i Hemmets Vän.

Hela artikeln i Hemmets Vän finns att läsa på tidningens hemsida på den här adressen.

Valet 1911 - Karl Staaffs regering och startpunkten för slutstriden för och emot parlamentarism och allmän rösträtt

Förra året var det 200-årsdagen av återinförandet av tryckfrihet och offentlighetsprincip i Sverige. Men denna tvåhundraårsdag av 1810 års Tryckfrihetsförordning blev aldrig något jubileum, utan förbigicks i stort sett med tysthet. Ändå var detta en viktig milstolpe på Sveriges väg till frihet och folkstyre, denna grundlag 1810 återupplivade inte bara det som införts 1766 utan lade dessutom till ett par andra viktiga hörnstenar i nuvarande svenska grundlagsskydd för det fria ordet.

Nu är det dags igen, för nästa "jubileum" som förmodligen kommer att passera under stor officiell tystnad. Senare i år är det 100 år sedan riksdagsvalet 1911 och bildandet av Karl Staaffs andra regering - som två och ett halvt år senare avgick i samband med borggårdskrisen, då högern och kungamakten tillfälligt lyckades stoppa utvecklingen mot parlamentarism och allmän rösträtt.

Om detta hundraårsminne skrev jag en gästkrönika i Eskilstuna-Kuriren på påskafton (23/4 2011), och där tog jag även upp Karl Staaffs på sin tid mycket uppmärksammade tal i Eskilstuna 1909 om villkoren för samverkan mellan liberaler och socialdemokrater.

I gästkrönikan skrev jag bland annat:

" ... Med stöd av socialdemokraterna fick regeringen stor majoritet i andra kammaren, större än högerns övertag i den odemokratiska första kammaren där den inkomstgraderade rösträtten nu fått ett tak på max 40 röster per man.

Staaffs starka ställning i riksdag och väljarkår hjälpte ändå inte. Efter bara två och ett halvt år hade han förlorat maktkampen mot högern, kungamakten och första kammaren – som kunde blockera all lagstiftning. Först tre år efter Staaffs död, och tack vare sammanbrottet för den tyska militärmonarkin hösten 1918, lyckades Nils Edéns regering till sist med genombrottet för demokratin och den andra stora rösträttsreformen.

Hur det gick till de här åren är en obekväm sanning, särskilt för dem som skönmålar kungahusets historia eller räknar partipolitiska anor från den höger som ville ha graderad rösträtt som motmedel mot parlamentarismen.

Vi har nu framför oss en rad av obekväma hundraårsminnen av led efter led i den hårda kampen för och emot demokratin 1911-1918. Och vänta då inget annat än en besvärad officiell tystnad om det stora steget framåt med valet och regeringsbildningen 1911! "

Hela krönikan i E-K på påskafton finns på den här adressen.

Den svenska Chydeniusmodellen - världens bästa grundlagsskydd för det fria ordet

Sveriges liberala ordning för tryck- och yttrandefrihet innebär världens bästa grundlagsskydd för det fria ordet. När denna ordning ännu en gång hotas genom bland annat en utredning som kan leda till förslag om olika inskränkningar kan det vara på sin plats med en liten repetition.

Först historien. Den svenska tryckfrihetsmodellen - Chydeniusmodellen, kan den kallas - har byggts upp från 1766 och framåt:

o Anders Chydenius fick 1766 riksdagen att grundlagsfästa tryckfrihet och offentlighetsprincip, så att den senare är en viktig del av den förstnämnda.

o Sedan tryckfriheten fallit offer för kung Gustav III:s statskuppsregemente och envälde återinförde riksdagen 1809-10 grundlagsskyddad tryckfrihet och offentlighetsprincip. De främsta grundlagsfäderna bakom den återinförda tryckfriheten var L A Mannerheim och A G Silverstolpe. Centrala delar av det nuvarande svenska grundlagsskyddet för tryckfriheten, såsom det strikta förbudet mot censur och andra hoindrande åtgärder i förväg, kom till när dessa grundlagsfäder återupprättade och förstärkte det som Anders Chydenius och andra hade skapat 1766.

o Efter andra världskrigets hot mot det fria ordet skapade Natanael Gärde och andra den nya Tryckfrihetsförordningen, med dess världsunika skyddsnivå för nyhetsförmedlingen genom grundlagsfäst meddelarskydd.

o Ännu en viktig utvidgning gjordes med Yttrandefrihetsgrundlagen, som ger elektroniska medier grundlagsskydd och som kom till efter en utredning där Hans Schöier på Eskilstuna-Kuriren var ordförande.

Om de avsevärda skillnaderna mellan Sverige och andra länder i fråga om det fria ordets grundlagsmässiga ställning har jag skrivit många gånger. Det följande är ett ett utdrag ur en krönika i Eskilstuna-Kuriren (lib) 2006:

" Tryckfriheten i Sverige är ingen allmän princip, lös i kanterna och formbar i domstolsjuristers händer. Den är ett grundlagsskydd in i detalj. Den täcker steg för steg i nyhetens väg, från källan till redaktion, tryckpress, tidningsbud och läsare.

Tryckfriheten i Sverige är inte en frihet bland många andra, den är ingen avvägningsfråga där andras rättighet att inskränka tryckfriheten prövas fritt mot läsarens rätt att läsa. Den är tvärtom en grundsten under det fria samhället, liksom den allmänna rösträtten är den en fri- och rättighet med en särställning.

Tryckfriheten i Sverige blir aldrig domstolsfråga på samma sätt som andra tvister eller brottmål. Den hindrar på en rad noga uttänkta sätt att domstolarna drar upp nya, snävare gränser för vad som får sägas eller skrivas.

Det straffrättsliga ensamansvaret, där bland annat tidningar har ansvariga utgivare, gör att de som vill stoppa eller avskräcka från publicitet inte som i många andra länder kan hota reportrar eller intervjuade personer med skadeståndsanspråk.

Meddelarfrihet och meddelarskydd ger pressens källor ett grundlagsskydd som är starkare än i något annat land.

Tryckfriheten i Sverige skyddas av att lagen inte står neutral mellan den som använder det fria ordet och den som vill slippa det fria ordet. Inget kan vara tryckfrihetsbrott utan att brottet är inskrivet i grundlag. Inget skadestånd kan dömas ut för en publicering om den inte är brottslig. Ingen publicering kan vara brottslig om det inte fastslagits av minst två tredjedels majoritet i tryckfrihetsjuryn.

Denna svenska tryckfrihet har länge varit ett gemensamt värde för nästan alla partier i Sverige. Den hör till det fundamentala i vårt frihetsarv. Den gäller, med ett par undantag på samma sätt för elektroniska medier. ... "

Allt detta är - det måste vi vara uppmärksamma på så att vi inte i korttänkt anpassning tar efter andras lösligare och svagare regler - främmande för nästan alla länder i vår närhet:

" På kontinenten, i EU och i internationella konventioner har tryck- och yttrandefrihet inte den ställning de har i Sverige. De är inga överordnade värden. Tvärtom kan domstolar, utan tryckfrihetsjury, nedvärdera det fria ordet och tillåta en mängd angrepp mot nyhetsförmedlingen som i dag är omöjliga i Sverige. "

Det som är offentligt ska också få tryckas och spridas

Offentlighetsprincipen har sin stora kraft bara genom att – tack vare Anders Chydenius epokgörande insats 1765-66 – tryckfrihet och offentlighet i Sverige är två sidor av samma sak. Det är inte bara så att offentlighetsprincipen ger kraft åt tryckfriheten genom att möjliggöra insyn i sådant som det går att skriva om. Det omvända gäller också, insyn och öppenhet skulle ha ett begränsat värde om det inte var tillåtet att med det fria ordets hjälp vidarebefordra det som offentlighetsprincipen gör tillgängligt.

Om detta har jag skrvit bland annat i en gästkrönika i Nerikes Allehanda (lib) i december 2009. Det följande är några utdrag ur den krönikan.

" Det som är offentligt får också mångfaldigas och spridas. Det är en fundamental sak. Låter vi oron för nätpubliceringar riva upp detta kan följderna för öppenhet och insyn bli långtgående och allvarliga. "

” Med nätet är mycket information lättare att nå. Men nätet kan också bli förevändning för dem som vill begränsa yttrandefriheten, släppa loss skadeståndsjuridiken mot det fria ordet och undergräva offentlighetsprincipen.

Medan floder av musik, film, brev och annat forsar fram genom nätet kan penningmakt och statlig makt använda motbjudande saker som syns på nätet för att få igenom inskränkningar i vad som kan tryckas och sändas.… Ännu större är nog faran att när uppgifter ur offentliga handlingar publiceras på nätet tas det till förevändning för att skära bort stora delar av offentlighetsprincipen. … ”

För den auktoritära mörkläggningstradition som finns i många andra länder är bredden i vår svenska öppenhet helt främmande. Denna öppenhet är, skrev jag i NA, inte bara till för att granska myndigheter:

” Offentligheten bär upp rättssäkerheten genom att domslut, förundersökningar och annat underlag för domar görs allmänt tillgängliga. Offentligheten skapar även öppenhet kring en mängd uppgifter om ekonomisk makt, fördelningen av ekonomiska resurser och annan samhällkunskap.

De som skulle vilja mörklägga mycket som gäller enskilda personer och intressen kan som svepskäl utnyttja stötande nätpubliceringar om t.ex. brottsoffer. Ett mycket diskuterat sådant fall gällde obduktionsbilder från det omskrivna mordfallet i Arboga, där två barn blev offer.

Detta kan dock hanteras med små, noga avgränsade utvidgningar av detaljerade sekretessbestämmelser. Just obduktionsbilder och liknande i förundersökningar kan bli sekretessbelagda.

Men däremot är det viktigt att säga nej till att alla slags uppgifter om privatpersoner i förundersökningar och skatteutredningar läggs under en svepande generalklausul om sekretess, även sedan materialet lagts fram till domstol.”

Det sistnämnda är - kan det tilläggas - ett påpekande om hur viktig den tekniska uppbyggnaden av våra offentlighets- och sekretessregler är för att skydda offentlighetsprincipen från att undermineras. De sekretessregler som finns är inte breda fullmakter till myndigheter och domstolar att göra avvägningar mot de krav som kan komma om att hålla saker hemliga.

Sekretessreglerna är i stället många och avgränsade, och dessutom lagda på olika nivåer, så att den kvalificerade sekretessen inskränks medan många av reglerna har s.k. enkla skaderekvisit, de medger sekretess endast om det står klart att uppgifterna om de sprids verkligen skadar det intresse som ska skyddas. Dessa skaderevisit och deras genomtänkta gradering hör till det som mer än annat skyddar offentlighetsprincipen från att urholkas i rättstillämpningen.