Fortsatt oenighet i utredning om Tryckfrihetsförordningens framtid

I torsdags skrev jag i en gästkrönika i den kristna tidningen Hemmets Vän, som ges ut i Örebro, om skillnaderna i tryckfrihetens grundlagsskydd mellan Sverige och andra länder, och om utvecklingen i den utredning om yttrandefrihetsfrågor där ordföranden, som är förre JK, har kommit i minoritet och fått en rad partiers ledamöter emot sig om uppbyggnaden av grundlagarna på detta område.

Hela artikeln finns på nätet på den här adressen. Här följer ett par klipp ur texten:

" Vi måste [numera] ... inför EU-länder med långt mer auktoritära traditioner kunna förklara hur viktig vår från 1766 uppbyggda svenska tryckfrihetsmodell är för oss, som en av
hörnstenarna i vår samhällsordning. Det är då farligt att göra en förändring som kan sprida intrycket att vi förkastat delar av vår tradition och börjat om från början.

I oktober klarnade det att de parlamentariska ledamöterna i den nu pågående utredningen – i
vart fall det stora flertalet – nu vill inrikta arbetet på översyn av nuvarande grundlagar. Olika
tillämpningsproblem och andra frågor ska då lösas inom Tryckfrihetsförordningen
och Yttrandefrihetsgrundlagen, utan systemskifte. ...

... Var konfliktlinjerna kommer att gå när utredningen kommer till mål återstår att se. Men att
ordföranden [, förre JK Göran] Lambertz blivit besviken över att få sådant mothugg från allians- och andra partier är inte oförklarligt. Så som han tillsattes – med direktiv som är djupt oroande
för tryckfrihetsvänner, och med en av den svenska tryckfrihetsmodellens mest profilerade motståndare som ordförande, alltså han själv – är det ju inte konstigt om han trodde sig ha fått grönt ljus från stora moderata maktpartiet att gå hårdhänt fram mot Tryckfrihetsförordningen.

Det är därför värt att lägga märke till att flera av de riksdagsledamöter som nu mest entydigt tagit avstånd från Lambertz planer faktiskt är just moderater. ..."

Lästips: Artikel i V-K om remissinstanser som sågar betänkande om att ta bort Tryckfrihetsförordningen

I Västerbottens-Kuriren 10/3 skriver tidningens tidigare chefredaktör Olof Kleberg om remissvaren på debattbetänkandet om tre modeller för att ta bort Tryckfrihetsförordningen och ersätta den med en grundlag med annan utformning. "Resultatet är rena sågningen", så sammanfattar Olof Kleberg de inkomna svaren. Han skriver:

" ... Den sittande yttrandefrihetskommittén har fått regeringens direktiv att försöka åstadkomma en samlad grundlag för alla medier. Ordföranden Göran Lambertz är en av dem som mest entusiastiskt förespråkat en sådan nyordning.
Men han borde nu ha fått kalla fötter. Kommittén lade i höstas fram ett debattbetänkande med tre modeller för en sådan samlad grundlag. Förslagen har nu varit ute på remiss. Resultatet är rena sågningen. Inga viktiga remissinstanser gillar någon av de tre modellerna.
Några, som LO, Advokatsamfundet och Uppsala universitet liksom Tidningsutgivarna och Journalistförbundet, säger ifrån att dagens system är bättre - men kan förbättras. De flesta menar, lite modstulet, att om vi nu ändå måste ta ställning till någon av modellerna, så gör vi väl det -men entusiasmen fattas. ..."

Olof Klebergs artikel finns här.

Mer material om det här betänkandet och dess brister finns i tidigare texter här på bloggen.

Den svenska Chydeniusmodellen - världens bästa grundlagsskydd för det fria ordet

Sveriges liberala ordning för tryck- och yttrandefrihet innebär världens bästa grundlagsskydd för det fria ordet. När denna ordning ännu en gång hotas genom bland annat en utredning som kan leda till förslag om olika inskränkningar kan det vara på sin plats med en liten repetition.

Först historien. Den svenska tryckfrihetsmodellen - Chydeniusmodellen, kan den kallas - har byggts upp från 1766 och framåt:

o Anders Chydenius fick 1766 riksdagen att grundlagsfästa tryckfrihet och offentlighetsprincip, så att den senare är en viktig del av den förstnämnda.

o Sedan tryckfriheten fallit offer för kung Gustav III:s statskuppsregemente och envälde återinförde riksdagen 1809-10 grundlagsskyddad tryckfrihet och offentlighetsprincip. De främsta grundlagsfäderna bakom den återinförda tryckfriheten var L A Mannerheim och A G Silverstolpe. Centrala delar av det nuvarande svenska grundlagsskyddet för tryckfriheten, såsom det strikta förbudet mot censur och andra hoindrande åtgärder i förväg, kom till när dessa grundlagsfäder återupprättade och förstärkte det som Anders Chydenius och andra hade skapat 1766.

o Efter andra världskrigets hot mot det fria ordet skapade Natanael Gärde och andra den nya Tryckfrihetsförordningen, med dess världsunika skyddsnivå för nyhetsförmedlingen genom grundlagsfäst meddelarskydd.

o Ännu en viktig utvidgning gjordes med Yttrandefrihetsgrundlagen, som ger elektroniska medier grundlagsskydd och som kom till efter en utredning där Hans Schöier på Eskilstuna-Kuriren var ordförande.

Om de avsevärda skillnaderna mellan Sverige och andra länder i fråga om det fria ordets grundlagsmässiga ställning har jag skrivit många gånger. Det följande är ett ett utdrag ur en krönika i Eskilstuna-Kuriren (lib) 2006:

" Tryckfriheten i Sverige är ingen allmän princip, lös i kanterna och formbar i domstolsjuristers händer. Den är ett grundlagsskydd in i detalj. Den täcker steg för steg i nyhetens väg, från källan till redaktion, tryckpress, tidningsbud och läsare.

Tryckfriheten i Sverige är inte en frihet bland många andra, den är ingen avvägningsfråga där andras rättighet att inskränka tryckfriheten prövas fritt mot läsarens rätt att läsa. Den är tvärtom en grundsten under det fria samhället, liksom den allmänna rösträtten är den en fri- och rättighet med en särställning.

Tryckfriheten i Sverige blir aldrig domstolsfråga på samma sätt som andra tvister eller brottmål. Den hindrar på en rad noga uttänkta sätt att domstolarna drar upp nya, snävare gränser för vad som får sägas eller skrivas.

Det straffrättsliga ensamansvaret, där bland annat tidningar har ansvariga utgivare, gör att de som vill stoppa eller avskräcka från publicitet inte som i många andra länder kan hota reportrar eller intervjuade personer med skadeståndsanspråk.

Meddelarfrihet och meddelarskydd ger pressens källor ett grundlagsskydd som är starkare än i något annat land.

Tryckfriheten i Sverige skyddas av att lagen inte står neutral mellan den som använder det fria ordet och den som vill slippa det fria ordet. Inget kan vara tryckfrihetsbrott utan att brottet är inskrivet i grundlag. Inget skadestånd kan dömas ut för en publicering om den inte är brottslig. Ingen publicering kan vara brottslig om det inte fastslagits av minst två tredjedels majoritet i tryckfrihetsjuryn.

Denna svenska tryckfrihet har länge varit ett gemensamt värde för nästan alla partier i Sverige. Den hör till det fundamentala i vårt frihetsarv. Den gäller, med ett par undantag på samma sätt för elektroniska medier. ... "

Allt detta är - det måste vi vara uppmärksamma på så att vi inte i korttänkt anpassning tar efter andras lösligare och svagare regler - främmande för nästan alla länder i vår närhet:

" På kontinenten, i EU och i internationella konventioner har tryck- och yttrandefrihet inte den ställning de har i Sverige. De är inga överordnade värden. Tvärtom kan domstolar, utan tryckfrihetsjury, nedvärdera det fria ordet och tillåta en mängd angrepp mot nyhetsförmedlingen som i dag är omöjliga i Sverige. "

Remissvar med kritik mot kommittébetänkande om olika sätt att ersätta Tryckfrihetsförordningen med något annat

Som ledamot i Presstödsnämnden har jag nyligen (den 14 februari 2011) varit med och lämnat remissvar på Yttrandefrihetskommitténs debattbetänkande.

Detta betänkande har jag också talat om på ett seminarium som kommittén anordnade i november. Mitt anförande där finns i utskrift här på bloggen - se den 16 november 2010!

I nämnden blev det 5 röster mot 3 för den linje som jag och andra ville ha. Vi som bildade majoritet avgav det här yttrandet:

"Yttrandefrihetskommitténs debattbetänkande innehåller enbart sådana alternativ där Tryckfrihetsförordningen (TF) upphör. Det tryckta ordet inordnas i alla tre fallen i Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL), där markbundna etermediers etableringskontroll, innehållsvillkor och indragningsmakt på så sätt blir en del av grundmodellen för regleringen av det fria ordet.

Kommittén har i vart fall visat att den i direktiven berörda tanken på ett grundlagsskydd där bestämmelserna är teknikoberoende inte är genomförbar. Den ”teknikneutralitet” som förenar debattbetänkandets tre modeller uttrycker att det varit en utgångspunkt för detta betänkande att Tryckfrihetsförordningen inte skall vara kvar.

Kommittén har inte visat att det förekommer gränsdragnings- eller andra svårigheter som inte kan lösas inom ramen för nuvarande ordning med TF och YGL som två grundlagar. Inför kommitténs slutbetänkande bör kompletteringar av dessa båda nuvarande grundlagar i första hand utredas, och de många fundamentala skyddsreglerna för det fria ordet i Sverige bevaras, däribland de av kommittén nämnda s.k. ”grundbultarna”.

Av debattbetänkandets tre modeller har den s.k. ansvarsmodellen störst likheter med det gällande svenska grundlagsskyddet. Det har inte påvisats några avgörande fördelar med denna modell som inte skulle kunna uppnås även inom TF och YGL. Ansvarsmodellen kan dock innebära oklarheter eller förlorat grundlagsskydd, när det gäller meddelarfriheten i vissa fall respektive tryckta skrifter som sprids i Sverige men är utgivna i andra länder utan att ha svenskt utgivningsbevis eller svenska ansvarsuppgifter.

De s.k. verksamhets- och ändamålsmodellerna innebär avsevärda och negativa förändringar i grundlagsreglernas principiella uppbyggnad. Den förstnämnda ändrar perspektivet från att tryck- och yttrandefriheten är en grundlagsstadgad mänsklig rättighet för alla till att den i princip blir en särreglering för det som prövas vara massmedieföretag.

Ändamålsmodellen inskränker grundlagsskyddet till yttranden med ett begränsat antal syften, opinionsbildning, journalistik, litteratur och konst. Förutom att ställa så betydelsefulla saker som vetenskapliga verk, religiös förkunnelse samt uppslagsböcker och många andra faktasammanställningar utanför grundlagsskydd innebär modellen en oskarp avgränsning – med ett oklart rättsläge om vilka delar av exempelvis en tidnings innehåll som i gränsfall anses ha ett tillräckligt journalistiskt eller tillräckligt konstnärligt syfte.

Såväl verksamhets- som ändamålsmodellerna innebär betydande risker för det fria ordets skydd, de bör avvisas och inte ligga till grund för lagförslag."

Protokollet finns på nämndens hemsida: www.presstodsnammnden.se

Lästips: Hans Schöier i UNT om vikten av att försvara det svenska yttrandefrihetsarvet

En statlig utredning arbetar just nu med vad som eventuellt kan bli stora förändringar - eller rentav stora försvagningar - av grundlagsskyddet för tryck- och yttrandefrihet. Utredningen har lagt fram ett debattbetänkande med tre alternativ för en ny yttrandefrihetsgrundlag som bland annat skulle ersätta Tryckfrihetsförordningen, som i så fall skulle upphävas. Remissförfarandet pågår och en hel del inlägg har gjorts i den allmänna debatten.

Ett av de mest intressanta har gjorts i Upsala Nya Tidning (lib) 29/12 2010 av Hans Schöier, som i egenskap av utredningsordförande hade en viktig roll inför tillkomsten av den nuvarande Yttrandefrihetsgrundlagen som skyddar de elektroniska medierna. Hans artikel, med rubriken "Försvara yttrandefrihetsarvet", rekommenderas till läsning - den finns på UNT:s hemsida under den här adressen.

Mitt eget anförande om de här frågorna, vid ett seminarium ordnat av den nämnda utredningen, finns att läsa här på bloggen: Se den 16/11 2010 för den fullständiga texten (och andra notiser 10/11 och 12/11).

Om min artikel i UNT 2/2 2011 - se nästa punkt här på bloggen.

Antiliberal medielag hotar det fria ordet i Ungern

Om nya hot mot det fria ordet i Ungern - det senaste exemplet på en alarmerande antiliberal politisk utveckling i EU:s tillträdande ordförandeland - har jag skrivit i en gästkrönika i Eskilstuna-Kuriren (lib) i dag:

" Till nyår sätter sig Ungerns ministrar i ordförandestolarna i EU. Dit kommer de belastade av nya lagar som hotar tryck- och yttrandefrihet i Ungern. En statlig myndighet för medietillsyn har getts makt att ingripa mot innehåll i tv, radio, tidningar och internetmedier.

Skillnaderna mellan EU-länderna är stora när det gäller skyddet – eller bristen på skydd – för det fria ordet. Med nuvarande politiska utveckling i Ungern växer skillnaderna.

Sett med svenska ögon är ett statligt tillsynsorgan med myndighetsmakt mot många slags medier en oacceptabel sak. ... I Budapest ... har den statliga mediemyndigheten just getts makt att lägga straffavgifter på både statliga och privata medier som påstås inte följa vagt formulerade bestämmelser om innehållet. Etermedier, press och internetmedier utsätts för ett ekonomiskt hot, som sannerligen inte blir mindre av att det härskande högerpartiet packat hela mediemyndighetens styrelse med egna anhängare.

Den antiliberala utvecklingen i Ungern och i detta regeringsparti blir allt mer alarmerande. Efter kommunismens fall hade Ungen en tid två inflytelserika partier som båda sade sig vara liberala. Det ena av dessa har nu upphört, medan det andra bytte sida till det konservativa och kristdemokratiska lägret och sedan marscherade vidare ut på högerkanten med sådana tilltag som de nya medielagarna.

En dålig merit för EU:s ordförandeland! "

De nya hoten mot det fria ordet - utskrift av mitt anförande vid Yttrandefrihetskommitténs seminarium 10 november 2010

Nedan finns en utskrift av det jag sade när jag var en av de fem deltagarna i Yttrandefrihetskommitténs seminarium den 10 november 2010, om deras debattbetänkande (SOU 2010:68), som innehåller tre mer eller mindre långtgående förslag till att låta en omarbetad Yttrandefrihetsgrundlag ersätta Tryckfrihetsförordningen.

Se även tidigare notiser här på bloggen den 10 och 12/11. Den här texten distribueras också med cirkulär bland tryckfrihetsvänner, och den kommer enligt vad som sagts mig att läggas ut på åtminstone ett par hemsidor, förutom att den nu finns att tillgå här på min blogg. Alla muntliga avvikelser från mitt skrivna manuskript har inte förts in, så det nedanstående återger inte i varje detalj det jag sade på seminariet.

Åke Wredén: Anföranden vid Yttrandefrihetskommitténs
seminarium i Stockholm den 10 november 2010

[I manuskriptet är smärre korrigeringar införda mht avvikelser från manus vid det muntliga framförandet.]

I Sverige har det fria ordet – och dit hör både offentlighetsprincip och meddelarfrihet – inte en snäv, avgränsad uppgift. Den är mycket mer än kontroll av förvaltning och politik. Svensk tryckfrihet ger skydd för att diskutera, kritisera eller främja även privata intressen och makthavare, organisationer, bolag, idéer, tycke och smak, religiösa trosuppfattningar, vetenskap och forskning, seder och oseder, handelsbruk och olagligheter såväl som livsstilar och konstriktningar.
Hur kommer det sig då att vi sitter här med en SOU där ett alternativ säger att grundlagens särskilda skydd blir kraftigt inskränkt? Skyddade ändamål är där bara det opinionsbildande, det journalistiska, det litterära och konstnärliga. Ändamål utan detta skydd är religiös förkunnelse, vetenskapliga verk, uppslagsböcker, faktaredovisningar och dokumentation av många slag, men även en del av det som görs av underhållning och satir.
Att vi har ett sådant alternativ framför oss beror för det första på hur det har tagit sats inför slutbetänkandet. I debattbetänkandet har det som återstår att bevisa gjorts till förutsättning – tryckfrihetsförordningen ska bort, innehållet ska i några viktiga delar inarbetas i en ny Yttrandefrihetsgrundlag. I den ska svensk tryckfrihetsmodell omprövas, kanske på delvis långtgående sätt.
Men för det andra och viktigare: Inför slutbetänkandet behöver de parlamentariska ledamöterna se och reagera på ensidigheten i direktiven från regeringen 2008. Dessa har tydlig, ensidig, tryckfrihetsbegränsande tendens.
Sådana som skulle vilja inskränka svenskt tryckfrihetsskydd opererar längs i huvudsak tre linjer.
o Att göra hål i grundlagens "gränsskydd", så att utländsk juridik kan förfölja pressens källor, författare och debattörer inne i Sverige.
o Mer utrymme att processa, för att göra det mer riskabelt att publicera, med straff och skadestånd även för sådant som berör enskilda men varken är förtal eller förolämpning.
o Inskränka meningen med offentlighetsprincip och tryckfrihet, så att de inte som idag har en uppgift att skapa öppenhet kring privat makt och ekonomiska förhållanden.
Av alla tre linjerna syns en del spår i både debattbetänkande och direktiv. För alla tre angreppslinjerna gäller också att de som vill driva dem ibland använder tolkningar eller prognoser för utvecklingen av juridiken på europeisk nivå.
Hur vi ska hantera de risker för det fria ordet som kommer från det hållet är verkligen viktiga och allvarliga frågor. I dessa är det bra med eftertanke, debattbetänkandet ger en del underlag. Men eftertanke är något annat än uppgivenhet.
Innan jag går in på dessa rätt allvarliga frågor om hoten mot det fria ordet – först några ord om hur betänkandets författare visar på tre alternativ och förbigår andra: Ett av de senare är att hålla fast vid den linje riksdagen gång på gång har valt, till mångårig förargelse hos en del av ämbetsmanna- och juristopinionen.
Riksdagen hade ett skäl, som förblir starkt. Med även TV och radio i en enda massmediegrundlag skulle etableringskontroll, innehållsreglering och indragningsmakt lättare kunna uppfattas som en del av vår grundmodell. Faran av uttunning och relativisering – smittorisken har den kallats – skulle öka om inte TF fanns som renodlat uttryck för svensk tryckfrihetssyn.
Till det kommer nu en sak till: Vi måste inför EU-länder med långt mer auktoritära traditioner kunna förklara hur viktig vår från 1766 uppbyggda svenska tryckfrihetsmodell är för oss, som en av hörnstenarna i vår samhällsordning. Det är då äventyrligt att göra en förändring som kan sprida intrycket att vi förkastat delar av vår tradition och börjat om från början.
Förstahandsalternativet bör vara justeringar i TF och YGL. Åtminstone den stora merparten av gränsdragnings- och tillämpningsproblemen verkar kunna lösas inom TF och YGL. Ingen av betänkandets tre modeller är nödvändig för att kunna hantera dem.
Presumtionsregler och annat bör kunna göra det tydligt vilken lag som skall tillämpas, med TF som huvudregel i mindre tydliga fall. Utrymmet bör också minskas för att det uppstår situationer där det finns grundlagsskydd men ändå ingen som i praktiken bär ensamansvaret.
Ändamålsmodellen – den har sitt pedagogiska värde, därför att den belyser var man kan landa om man i stället för det fria ordets vidsträckta uppgift skiftar till det nära nog diametralt motsatta perspektivet, och låter andan bakom EU:s dataskyddsdirektiv bli överordnad norm. För detta har Anders R Olsson använt ett bra ord – personuppgiftsfobi.
Verksamhetsmodellen, om man tar den på riktigt, omvandlar tryckfriheten från allmän medborgerlig rättighet till det den i Sverige aldrig varit, ett privilegium för vissa företag och deras anställda och delägare. Det blir ju orimligt. Betänkandet upphäver också modellen genom att på den hänga en generaliserad stencilregel om ansvarsuppgifter, som blir den reella huvudregeln.
Ansvarsmodellen liknar ju nuvarande TF och YGL. Så varför inte hämta en del därifrån vid bearbetning av nuvarande grundlagar? Utvidgad betydelse för stencilregeln, så att antingen ansvarig utgivare eller ansvarsuppgifter ger grundlagsskydd, kan lösa problem att avgöra trycktekniken och kanske göra det mindre vanligt med ansvarskedjor där alla led i kedjan saknar kända namn.
Men om man på så sätt öser ut anonyma klisterlappar ur TF måste man med någon annan regel se till att utländska böcker, tidskrifter och dagstidningar inte åker ut med samma badvatten, och förlorar skyddet av juryrättegång, skyddet mot transportförbud o.s.v..
*
Det som inför slutbetänkandet är huvudsak och inte bisak är dock något annat. Vi står inför en paradox.
o Nya, högst oroande, hot tornar upp sig mot nyhetsförmedling och tillgång till information om faktiska, ja till och med offentliga, förhållanden.
o Samtidigt har nätet, förutom alla nyttiga egenskaper, också gett ett drivhusklimat för nedbusning och personangrepp och hets, där en del av det som till synes utan risk framförs anonymt skulle ganska klart bli tryckfrihetsbrott om en svensk TF-jury fick det på bordet.
Låt nu inte motviljan mot det senare bli en förevändning för inskränkningar i tryckfriheten som drabbar nyhetsförmedlingen, där inte minst affärsjournalistiken kan komma i kläm!
I direktiven, där har regeringen okritiskt övertagit en ensidig bild som ofta målas upp av dem som är ute efter att begränsa det fria ordet: Mot svagare enskilda personer ställs starkare massmedieföretag. Men verkligheten är ofta den omvända. Mer av den avslöjande kontroversiella, brännande journalistiken kan i framtiden komma att utföras av små, ekonomiskt bräckliga nischmedier, nättidskrifter, frilansare, författare av reportage- och debattböcker.
Mot dem kan ställas ekonomiska och andra intressen som har miljoner till advokater som kan framställa tillgången på obekväm samhällskunskap som en fråga om att skydda privata personer från insyn i ekonomi och andra personliga förhållanden. Det största hotet mot det fria ordet är i moderna demokratier för det mesta inte staten, utan det är skadeståndsadvokaterna, och de som har pengar att betala dessa.
När regeringen bland annat öppnar för att domaren skall kunna kringgå juryutslaget genom att kvitta rättegångskostnaden och på så sätt döma till ekonomisk påföljd även där författaren eller ansvarige utgivaren friats av juryn är man inne på en mycket riskabel väg.
Allmänt gäller att där den ekonomiska risken med en avslöjande publicering tilltar så ökar också risken för självcensur. Ju mer som är processbart, ju fler gränser som de som vill ha tystnad kan överskrida, ju större blir faran för att den egna balansräkningens bräcklighet får tidningen att lägga det farliga ämnet åt sidan.
Den största risken här – och den måste ha varit känd och uppenbar för dem i justitiedepartementet som skrev direktiven – är att juridiken i länder med svagt tryckfrihetsskydd kan bli ett vapen mot medier, upphovsmän och källor som finns i länder med egna starkare lagar om det fria ordet.
Processturismen innebär att intressen med pengar stämmer där det fria ordet är svagt skyddat och advokatkostnaderna så uppskruvade att den ekonomiska risken i att publicera blir avskräckande. Det har ofta varit London, men samma sak kan göras på fler håll.
När sådana domslut kan verkställas mot medier eller skribenter i helt andra länder blir det en juridisk motsvarighet till det som i ekonomin kallas Greshams lag, ett dåligt skydd för det fria ordet tränger undan andra länders mer frihetliga juridik.
Man kan jämföra hur man reagerat på det här hotet i USA och i Sverige. I USA har det framkallat lagstiftningsärenden om att göra det olagligt att i USA verkställa utländska skadeståndsdomar som avser det som inte skulle kunna vara otillåtet i USA. I Sverige är hotet detsamma, eller större ifall utvecklingen i EU går i en av oss oönskad riktning.
Inriktningen är dock den motsatta. ”Utgångspunkten skall”, skrevs det i direktiven om utvidgade möjligheter att i Sverige använda länders lagar mot källor, författare och medier, ”vara att Sverige i så stor utsträckning som möjligt ska kunna bistå med bl.a. internationell rättslig hjälp och verkställighet av utländska domar och beslut.” Slut på citatet.
Jag har, än så länge, svårt att föreställa mig att parlamentariska ledamöter i en svensk utredning skulle kunna ge sig till att fullfölja det som i den här delen linjeras upp i dessa anmärkningsvärda direktiv.
Angeläget i det fortsatta utredningsarbetet är att man mycket konkret tänker igenom olika situationer där källor i Sverige, upphovsmän eller medieföretag kan bli föremål för rättsliga åtgärder från utlandet som innebär faror för det fria ordet.
I vissa fall kanske vi bör utvidga möjligheterna att ingripa, jag tänker då på sådana företeelser som uppvigling genom dödslistor på nätet på folkvalda som bör mördas. Men som regel måste uppgiften vara att se till att de svenska skyddsmekanismerna med juryrättegång, brottskatalog, meddelarfrihet o.s.v. behåller sin verkan.
Att avskaffa TF och göra om själva systemet är ingen lösning på det här. Risken är snarare att man med sådana omvälvningar öppnar för fler och fler steg ut på det sluttande planet.

[Efter det föregående inlägget, ett av de fem som gjordes av dem som inbjudits att vara panel, gjordes på slutet även ett kortare inlägg, som här i huvudsak återges efter bandinspelning: Ett överhoppat led i resonemanget är här infogat inom klammer.]

När man [i kommitténs betänkande] talar om alla dessa grundbultar för svensk yttrandefrihet - varför är då inte alla grundbultarna med? Att rätten att sprida skrifter, dvs. att vi inte kan återinföra transportförbudet, inte finns explicit med, beror ju på att kommittén ser detta som att det ingår i censurförbudet.
Men [saknas bland grundbultarna] gör verkligen att i Sverige kan man inte bli förtalad om man inte har en individuell själ. Så är det inte i andra länder. Man kan i Sverige bli förtalad som enskild människa . Man kan inte bli förtalad som yrkesgrupp eller som annat kollektiv. Man kan inte heller bli förtalad om man är en juridisk person.
[I Sverige är tryckfrihetsjuryns utslag att en text är brottslig en förutsättning för att skadestånd ska kunna utdömas.]
Detta är två utomordentligt viktiga grundbultar i systemet vi har idag. Att dessa två grundbultar inte nämns [i direktiven] beror väl delvis på att det finns de som vill bli av med dem. Däremot tror jag inte att någon i kommittén vill bli av med dem .
Riskerna för vad som kan komma in från utlandet tror jag man måste bedöma utifrån mycket konkreta exempel. Det står i direktiven rakt ut att källskyddet kan bli inskränkt när det dem som är meddelare till medier i utlandet. Det är vanligt när man börjar diskutera sådant, att det sägs röra sig om nynazister, barnpornografer och paparazzifotografer, sådana som det väl inte är så mycket skäl att slå vakt om.
Men för att belysa det som har fått ett skydd inom nuvarande reglering, och som kan komma att förlora detta skydd, har jag för att exemplifiera antagit det följande: Professorn i företagsekonomi på Handelshögskolan i Stockholm är specialist på skatterätt och skattefusk. Han skriver i Financial Times i London om dessa frågor och använder då som ett konkret exempel det metoder för skatteundvikande och de skatteparadis som använts av ett företag vars hemvist är Wien. Det har en ägare med affärer och hemvist på Cypern, och har använt Malta, Holland och Bahamas för utnyttja deras bolagsregister och skatteregler. Det kan då finnas ett rätt stort antal jurisdiktioner där det skulle gå att utverka en dom antingen för förtal av bolaget eller förtal av ägaren. De personer som vill driva detta stämmer då inte Financial Times, det finns ju inget ensamansvar där de stämmer, utan går direkt på författaren av artikeln.
Vad händer då om vi då har fått en ordning där vi inte får ifrågasätta deras regler och är skyldiga att driva in deras skadestånd? Kommer man alltså att kunna få en sådan här dom på Cypern mot till exempel en svensk källa eller artikelförfattare, varefter svensk kronofogde blir skyldig att driva honom till personlig konkurs för något som stått i Financial Times.
Detta är förstås något tillspetsat. Men det är frågor av denna art som kommer att infinna sig om vi inte ser upp.

[Fotnot: Greshams Lag, som nämns i texten, handlar om förhållandena på den tiden när olika stater gav ut mynt medsamma nominella valör men växlande metallinnehåll. Greshams Lag säger då att dåliga pengar tränger undan goda, mynten med t ex större silverhalt försvinner ur cirkulation och människor betalar med de sämre mynten.]

Processturism är ett verkligt hot - länder med svagt skydd för det fria ordet kan bestämma skyddsnivån hos andra

Mitt inlägg på Yttrandefrihetskommitténs seminarium i onsdags (se nedan, här på bloggen 11/11) har tagits upp i en ledare i Nerikes Allehanda (lib) i dag, på den här adressen.

Nerikes Allehanda skriver bland annat:

"Vid ett seminarium i veckan påpekade NA:s förre politiske redaktör Åke Wredén att det finns en risk för processturism, att tidningar och skribenter stäms i de länder som har sämst skydd. När EU inför regler om ömsesidigt erkännande av domar och myndighetsbeslut kan den svenska kronofogdemyndigheten få i uppgift att driva in skadestånden. Sedan spelar det mindre roll att en motsvarande process i svensk domstol hade varit en omöjlighet.

... [D]en svenska regeringen måste ... slå vakt om världens bästa tryckfrihetsförordning. Det är inte så att EU hänsynslöst brukar köra över enskilda medlemsländer som hänvisar till gamla konstitutionella traditioner. Men då gäller det att det verkligen handlar om något som kan kallas en konstitutionell tradition, till exempel en tryckfrihetsförordning från 1766. "

Som även framgår i citatet är Nerikes Allehanda den tidning där jag själv tidigare var politisk redaktör. Det var under åren 1986-2001. Sedan 2001 har jag aldrig skrivit några ledare i NA, utan bara medverkat på debattplats vid ett fåtal tillfällen. Nuvarande politisk redaktör är Lars Ströman.

Slå vakt om Tryckfrihetsförordningen - ur mitt anförande på Yttrandefrihetskommitténs seminarium 10 november 2010

I dag har jag varit en av de fem inbjudna talarna på Yttrandefrihetskommitténs seminarium om deras debattbetänkande, som handlar om att eventuellt ersätta Tryckfrihetsförordningen (TF) med en annan grundlag, som skulle vara en mer eller mindre omgjord Yttrandefrihetsgrundlag (YGL).

Jag var inbjuden i egenskap av kritiker av betänkandet och dessutom mångårig skribent i pressen i dessa frågor. Här är några klipp ur det jag sade (enligt manus, det talade ordet var inte alltid detsamma):

Jag började med att jämföra svensk syn på tryckfrihet med den s.k. ändamålsmodell som är ett av betänkandets tre alternativ - och som är det som kritiserats mest:

"Det fria ordet – och dit hör både offentlighetsprincip och meddelarfrihet – har i Sverige inte någon snäv, avgränsad uppgift. Den är mycket mer än kontroll av förvaltning och politik. Svensk tryckfrihet ger skydd för att diskutera, kritisera eller främja även privata intressen och makthavare, organisationer, bolag, idéer, tycke och smak, religiösa trosuppfattningar, vetenskap och forskning, seder och oseder, handelsbruk och olagligheter såväl som livsstilar och konstriktningar.

Hur kommer det sig då att vi sitter här med en SOU där ett alternativ säger att grundlagens särskilda skydd blir kraftigt inskränkt? Skyddade ändamål är bara det opinionsbildande, det journalistiska, det litterära och konstnärliga. Ändamål utan detta skydd är religiös förkunnelse, vetenskapliga verk, uppslagsböcker, faktaredovisningar och dokumentation av många slag, men även en del av det som görs av underhållning och satir.

Att vi har ett sådant alternativ framför oss beror på hur det har tagit sats inför slutbetänkandet. För det första har i debattbetänkandet det som återstår att bevisa gjorts till förutsättning – tryckfrihetsförordningen ska bort, innehållet ska i några viktiga delar inarbetas i en ny Yttrandefrihetsgrundlag. I den ska svensk tryckfrihetsmodell omprövas, kanske på delvis långtgående sätt.

För det andra, och viktigare : Inför slutbetänkandet behöver de parlamentariska ledamöterna se och reagera på ensidigheten i direktiven från regeringen 2008, som har tydlig, ensidig, tryckfrihetsbegränsande tendens."

Jag berörde sedan bland annat skälen till att vi i dag har både TF och YGL:

" Riksdagen hade ett skäl, som förblir starkt. Med även TV och radio i en enda massmediegrundlag skulle etableringskontroll, innehållsreglering och indragningsmakt lättare kunna uppfattas som en del av vår grundmodell. Faran av uttunning och relativisering – smittorisken har den kallats – skulle öka om inte TF fanns som renodlat uttryck för svensk tryckfrihetssyn.

Till det kommer nu en sak till: Vi måste inför EU-länder med långt mer auktoritära traditioner kunna förklara hur viktig vår från 1766 uppbyggda svenska tryckfrihetsmodell är för oss, som en av hörnstenarna i vår samhällsordning. Det är då äventyrligt att göra en förändring som kan sprida intrycket att vi förkastat delar av vår tradition och börjat om från början.

Förstahandsalternativet bör vara justeringar i TF och YGL. Åtminstone den stora merparten av gränsdragnings- och tillämpningsproblemen verkar kunna lösas inom TF och YGL. Ingen av betänkandets tre modeller är nödvändig för att kunna hantera dem."

Jag berörde även en del nya hot mot det fria ordet:

"Det som inför slutbetänkandet är huvudsak och inte bisak är dock något annat. Vi står inför en paradox. Nya, högst oroande, hot tornar upp sig mot nyhetsförmedling och tillgång till information om faktiska, ja till och med offentliga, förhållanden.

Samtidigt har nätet, förutom alla nyttiga egenskaper, också gett ett drivhusklimat för nedbusning och personangrepp och hets, där en del av det som till synes utan risk framförs anonymt skulle ganska klart bli tryckfrihetsbrott om en svensk TF-jury fick det på bordet.

Låt nu inte motviljan mot det senare bli en förevändning för inskränkningar i tryckfriheten som drabbar nyhetsförmedlingen, där inte minst affärsjournalistiken kan komma i kläm!"

*

Den som vill ta del av hela anförandet kan vända sig till mig på ake.wreden@telia.com.

Svensk yttrandefrihet skyddas långt bättre än dansk - mer om Pia Kjaersgaards angrepp mot andras möjligheter att kritisera henne

Här på bloggen, för 15/9, finns en länk till min artikel på den Dagens Nyheter närstående debattsajten Newsmill, där jag visade på ihåligheten i den danska populistledaren Pia Kjaersgaards prat om att dansk yttrandefrihet skulle vara större än svensk. Förutom att peka på de stora bristerna i Danmarks grundlagsskydd för det fria ordet skrev jag om hur Pia Kjaersgaard försökt inskränka andras yttrandefrihet genom att få en annan EU-motståndare, Karen Sunds, dömd i domstol för det föga märkliga och helt rimliga uttalandet att hon mycket ogärna ville bli identifierad med Pia Kjaersgaards rasistiska synpunkter. Detta juridiska angrepp mot det fria ordet var på väg att lyckas, i två domstolar dömdes den person som Pia Kjaersgaard ville ha dömd. Först efter fyra år räddades vederbörande från straff genom att Högsta Domstolen gick på motsatt linje.

Efter mitt inlägg kom det ett par kommentarer från sådana om gärna vill urskulda Pia Kjaersgaard och ställa sig på hennes sida. Från ett par håll hänvisades till att både Sverige och Danmark har förtalsparagrafer, och det påstods - helt felaktigt - att rättegångarna mot Karen Sunds inte var så märkliga utan rentav hade kunnat förekomma på motsvarande sätt i Sverige.

Efter detta har jag på Newsmill (16/9) haft ett inlägg till, som handlar om de stora skillnaderna mellan yttrandefrihetens grundlagsskydd i Danmark och Sverige. Där skriver jag om hur vår svenska riksdag varit noga med att skydda det fria ordet från missbruk av förtalsparagrafen. Detta är väentliga delar av Sveriges liberala ordning för tryck- och yttrandefrihet, och jag lägger in texten även här på bloggen:

" Visst finns förtalsparagrafer i båda länderna. Men det är en mycket stor skillnad mellan de båda länderna i hur gott skyddet är för yttrandefriheten i ett sådant fall som Karen Sunds utsaga om Pia Kjaersgaard.

Skillnaden kommer inte minst av att Sveriges grundlagsskydd för det fria ordet är utformat så att det undviks att den ofrånkomliga otydligheten i tryckfrihetsbrottens avgränsning leder till att allt snävare gränser för yttrandefriheten sätts genom prejudikat. Brottsrubriceringar som förtal – eller för den delen uppvigling, förolämpning med mera – skapar ofrånkomligen en riskabel gråzon eller riskzon. Inom denna kan allsköns ekonomiska, politiska och statliga intressen gå på offensiv för att med straff- eller skadeståndsrisker avskräcka från debatt, hindra nyhetsförmedling eller trakassera meningsmotståndare.

Förtalsparagrafen är ju nödvändig att ha, men den innebär en rad risker, som i en liberal tryckfrihetsordning som den svenska begränsas med ett kraftfullt grundlagsskydd. Den mest uppenbara risken är ju att förtalsparagrafen kan bli penningens redskap mot nyhetsförmedlingen eller ämbetsmannamaktens redskap mot granskningen av myndighetspersoner. Men Pia Kjaersgaards juridiska aktion mot meningsmotståndaren Karen Sunds är också ett tydligt – för att inte säga klassiskt – exempel på hur grovt en förtalsparagraf kan missbrukas i försök att inskränka samhällsdebatten.

I Sverige skyddas tryck- och yttrandefriheten av en rad processrättsliga regler som sammantaget ger ett mycket gott skydd mot bland annat missbruk av förtalsparagrafen. Fällande dom är möjlig endast om yttrandet förklaras brottsligt av två tredjedels majoritet i tryckfrihetsjuryn, som består av lekmannadomare och inte är bunden av prejudikat. Dessutom måste även domstolens lagfarna ledamöter komma till samma resultat. Dessutom styrs både juristdomare och jury av en instruktion i grundlag om att ta särskild hänsyn till tryckfrihetens betydelse som grundval för ett fritt samhällsskick.

Den samlade effekten av två-tredjedelsregeln, instruktionen och möjligheten att domstolen frikänner även där juryn har fällt blir att utrymmet i praktiken blir obefintligt för det slags fällande domar som Karen Sunds utsattes för innan hon efter fyra år räddades av Högsta Domstolen. De semantiska krumbukter om innebörden av ”rasistisk” som ledde till två fällande och en friande dom skulle i Sverige ha fallit platt till marken. Att yttrandet att en person inte gärna vill förknippas med Pia Kjaersgaards rasistiska synpunkter inte leder till straff är i svenska öron så uppenbart som det bara kan vara. "

Mer kortfattat gjorde jag även ett par jämförelser mellan Danmark och andra länder när det gäller möjligheterna att i domstol använda en förtalsparagraf för att hindra meningsmotståndares argumnet och debattinlägg:

" Av större intresse är ... hur ovanliga eller vanliga dessa danska risker för yttrandefriheten är i ett internationellt perspektiv. Med nutida amerikansk syn på det fria ordet är det också[liksom i Sverige] så gott som uteslutet att ett sådant här försök att komma åt en politisk meningsmotståndare skulle kunna leda till annat än att den som gjorde som Pia Kjaersgaard skulle skämma ut sig.

På den europeiska kontinenten, där auktoritära mönster i hög grad finns kvar, kan bilden vara en annan. Den mest slående parallellen är den spärreld av åtal som den numera avlidne Jörg Haider [regeringschef i delstaten Kärnten, och ledande högerpopulist, lierad med arabiska diktatorer och ökänd för yttranden som relativiserade eller urskuldade delar av nazismens ogärningar] riktade mot meningsmotståndare, nyhetsmedier, enskilda redaktörer och till och med akademiker som svarat på intervjufrågor i utländsk television. Jämfört med sådana österrikiska förhållanden är danskt missbruk av förtalsparagrafen förhållandevis sällsynt, men detta är ju inte mycket att skryta över. "

Tro inte på "Sverigedemokraternas" danska idol - hon har själv försökt inskränka dansk yttrandefrihet!

Den danska populistledaren Pia Kjaersgaard talar ofta illa om Sverige, och på det sättet blir hon stor idol hos de s.k. "Sverigedemokraterna". Hon påstår gång på gång att det inte finns yttrandefrihet i Sverige. Verkligheten är ju att Sverige har ett mycket starkt grundlagsskydd för tryck- och yttrandefrihet, medan Danmarks grundlagar är utomordentligt svaga just när det gäller skyddet för det fria ordet.

Men inte nog med det. Pia Kjaersgaard har själv, med en flerårig rättsprocess, försökt inskränka yttrandefriheten i Danmark. En kvinna, som i likhet med Kjaersgaard själv är EU-motståndare, släpades genom tre domstolar i fyra års tid och dömdes i två instanser innan hon till sist slapp straff genom Högsta Domstolens avgörande. Vad var"brottet"? Inget annat än att hon sagt en mycket rimlig sak, att hon ogärna ville identifieras med Pia Kjaersgaards rasistiska synpunkter.

I dag (15/9) har min artikel om Pia Kjaersgaard och dansk yttrandefrihet publicerats på debattsajten Newsmill, som är närstående till Dagens Nyheter. Min artikel finns på den här adressen.