Den norska terroristrättegången har börjat, och kommer att ge ännu ett antal påminnelser om vad högerextremismen kan ha för konsekvenser, och om vad som kan uppstå i en subkultur av samhällshat, konspirationsteorier, gruppfördomar och avsky mot det demokratiska samhällssystemet.
Om detta kommer mycket att skrivas, här är först två lästips, på mer än vanligt läsvärda artiklar som på olika sätt rör Breiviks brott.
Håkan Holmberg skriver på ledarsidan i UNT (lib) den 15 april 2012, den artikeln finns här.
Håkan Holmberg skriver bland annat:
” Diskussionen om Breiviks psykiska hälsa får inte ersätta den nödvändiga analysen av den föreställningsvärld som motiverade hans gärningar. Och det är inte rimligt att betrakta Breiviks världsåskådning – eller andra politiska idéer som fått motivera massmord – som uttryck för en form av mental sjukdom. Att göra det skulle innebära att den politiska analysen av dessa idéer kortslöts. ”
I tidningen Information i Köpenhamn medverkar Göran Rosenberg som krönikör, och skriver den 21 Mars 2012 om ”Breivik och friheten att göra det onda”. Den artikeln finns här.
Göran Rosenberg framhåller hur försöken att bortförklara det politiskt motiverade våldet som utslag av sinnessjukdom leder till en ansvarslöshet:
" Der er unægtelig en dejligt befriende tanke, at kun sindssyge personer kan gøre, hvad Breivik gjorde. Det er herlig ansvarsforflygtelse.
Det fritager alle, der mere eller mindre bogstaveligt delte ideer og motiver med Breivik, fra ethvert medansvar. Og det fritager i sagens natur også Breivik for ethvert ansvar.”
Han skriver också om vad detta ansvarslöshetens tänkande leder till i fråga om:
”De ideer, der banede vejen for Hitler og gaskamrene ...” och ” de millioner af mennesker, der frivilligt bistod med at omsætte disse ideer til virkelighed. Eller ... de ideer, som i dag avler ekstremisme, fundamentalisme og konspirationsteorier, der igen avler vold eller trusler om vold og i værste fald avler en Anders Behring Breivik.”
Håkan Holmbergs och Göran Rosenbergs artiklar bör läsas av alla som funderar över de allvarliga frågor som rättegången i Oslo aktualiserar.
Själv bidrog jag senast till den här diskussionen, om vad som driver Brevik och andra liknande våldsmän, i en signerad artikel på ledarsidan i Eskilstuna-Kuriren (lib) den 23 mars 2012.
Artikeln finns här och där tog jag förutom Breivik upp morden i Toulouse för en tid sedan. Jag skrev bland annat:
” Dödskulten förenar mellankrigstidens extremism med såväl Al-Qaida-liknande organisationer som den subkultur av samhällshat och rasism där den norske massmördaren Breivik radikaliserades.
Förlusten i första världskriget och den demokratiska tyska revolutionen 1918 kändes för en radikal höger som en oerhörd förnedring. I avsky mot det öppna samhället drömde man om en återgång till det auktoritära, men inte till gammaldags småborgerlig moral. Detta var ju Friedrich Nietzsches tid. Övermänniskan skulle gå till handling, med den självutnämnda elitens självtagna rätt att i förakt mot kristendomen vräka undan den traditionella moralens gränsmärken. Ur detta växte undergångens dödskult – att offra sig själv i våldshandlingar mot det hatade moderna samhällssystemet.
I stället för Nietzsche används nu andra ideologer – av självutnämnda övermänniskor som vill kommendera till blodsdåd, och intala fotfolket att det är en heroisk handling att offra sig i dödskultens direkta aktion, självmordsbombningen eller slutstriden i en lägenhet i Toulouse, eller varför inte en gammal borg, om nu en sådan skulle finnas till hands?
… Likheterna mellan nazismens förstadier och flera slag av vår tids extremism är skäl att se upp. Vad nazismens förelöpare hann med före 1933 har vid det här laget överträffats många gånger om av nutida våldsrörelser av flera slag. ”
* *
Tillägg (21/4):
Om de hatteorier och konspirationsföreställningar som inspirerat Breivik till hans terrorattentat skrev jag i Eskilstuna-Kuriren även den 30 november 2011, då det första, omstridda och sedermera omprövade rättspsykiatriska utlåtandet hade kommit. Schizofrenidiagnosen har ju sedan utsatts för avsevärd kritik av sakkkunniga och har ytterligare undergrävts under början av rättegången.
Hela den artikeln i E-K finns på nätet under den här adressen. Jag anknöt delvis till en tidigare ledarartikel i E-K, och skrev den 30/11 bland annat detta:
" ... Massmördaren Breivik uppfann inte den idévärld som drev honom till blodsdåden. Att den leder till väpnade angrepp mot demokratin är en följd av dess värderingar och samhällssyn, inte bara av en enskild persons psykiska tillstånd.
Denna härva av gruppfördomar, konspirationsföreställningar och avsky mot det öppna och fria samhällssystemet är i olika varianter spridd vitt och brett inom europeisk ytterhöger och främlingsfientlighet, inte bara inom mikroskopiska sektliknande organisationer.
Som framhölls på ledarplats här i E-K i somras är realiteten att det runt Sverigedemokraterna och deras åsiktsfränder i Europa finns en omfattande nätbaserad aktivism som sprider hat mot islam, ... mångkultur [och] 'etablissemang' och även sprider en bild av Sverige som översvämmat av invandrade kriminella. Det finns här en stor om än inte fullständig likhet med massmördaren Breiviks förvridna föreställningsvärld. Sverigedemokraterna går i armkrok med denna nätmobb.
Beroendet är ömsesidigt. Hatsajterna hämtar ideologisk näring från partiet. Partiaktivister hänvisar till och citerar det som skrivs där. Ledande partimän, i själva partiledningen, har dessutom gett uttryck för sådana raskrigsföreställningar som också sögs upp av Breiviks mer eller mindre sjukdomsdrabbade psyke. ... "
Visar inlägg med etikett Upsala Nya Tidning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Upsala Nya Tidning. Visa alla inlägg
lördag 21 april 2012
söndag 9 oktober 2011
Lästips: Upsala Nya Tidning om risken för en M-S-allians för ett systemskifte om tryckfriheten
I Upsala Nya Tidning (lib) skriver Håkan Holmberg på ledarsidan om uppgifterna i nättidningen Medievärlden om att socialdemokraterna och kanske även moderaterna är på väg att i en sittande utredning ta ställning för att upphäva Tryckfrihetsförordningen och ersätta den med en lagtext med annan uppbyggnad. Håkan Holmberg skriver bland annat:
" Grundlagar skrivs för att hålla också när andra stämningar och krav kan bre ut sig i samhället eller tränger sig in utifrån. Redan det borde vara ett avgörande skäl att avvisa tanken att ersätta TF [Tryckfrihetsförordningen] och YGL [Yttrandefrihetsgrundlagen]med en ny lagtext. Och i Sverige har vi alltid varit noga med att viktiga ändringar i grundlagarna bara kan ske när enigheten om förändringarna är stor.
Att Moderaternas ledning skulle köra över en stark intern opinion och övriga allianspartier, för att tillsammans med Socialdemokraterna ge sig ut på osäker mark i grundlagsfrågor är verkligen en egendomlig tanke. Låt oss hoppas att [nättidningen]Medievärldens farhågor är ogrundade."
Hela denna läsvärda UNT-artikel finns på nätet på den här adressen.
" Grundlagar skrivs för att hålla också när andra stämningar och krav kan bre ut sig i samhället eller tränger sig in utifrån. Redan det borde vara ett avgörande skäl att avvisa tanken att ersätta TF [Tryckfrihetsförordningen] och YGL [Yttrandefrihetsgrundlagen]med en ny lagtext. Och i Sverige har vi alltid varit noga med att viktiga ändringar i grundlagarna bara kan ske när enigheten om förändringarna är stor.
Att Moderaternas ledning skulle köra över en stark intern opinion och övriga allianspartier, för att tillsammans med Socialdemokraterna ge sig ut på osäker mark i grundlagsfrågor är verkligen en egendomlig tanke. Låt oss hoppas att [nättidningen]Medievärldens farhågor är ogrundade."
Hela denna läsvärda UNT-artikel finns på nätet på den här adressen.
tisdag 4 oktober 2011
Enögdhet i kritiken mot SNS - när samma SNS angrep tryckfriheten var de nu så upprörda kritikerna alldeles tysta
Den 22/9 2011 gjorde jag ett kort inlägg på debattsajten Newsmill, i anknytning till tvisterna hos Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS). Dessa hade då medfört att forskningschefen slutat och att SNS mångårige medarbetare, statsvetarprofessorn Olof Petersson också gett sig av. Den direkta orsaken till stridigheterna var en forskningsrapport om privatiseringar, som jag inte kommenterade och inte heller har läst.
Däremot gjorde jag på Newsmill en annan iakttagelse - om enögdheten i kritiken från andra delar av den näringslivsbetalda organisationsvärlden. Jag skrev så här:
" Vilken kritik har man från det hållet ägnat åt just den nu avgångne Olof Petersson? Det fanns ett skäl till sådan kritik. Olof Petersson ägnade flera år åt att ha SNS som plattform för en kampanj mot den svenska Tryckfrihetsförordningen.
Hela det svenska tryckfrihetssystemet, med dess rötter i Anders Chydenius epokgörande reform 1766, A G Silverstolpes pånyttfödda tryckfrihet 1810 och Natanael Gärdes och andras stora insats efter andra världskrigets järnår ville han kasta över bord. I stället borde Sverige övergå till den kontinentala modell där tryckfriheten har ett långt svagare skydd och där det fria ordet är utsatt för angrepp från penningmakten på ett sätt som dessbättre inte är tänkbart i Sverige.
Detta pågick länge, och vad jag vet var det alltid tyst - helt tyst - från det håll kritiken mot SNS nu kommer från. "
Jag skrev att den kampanjen mot tryckfriheten i mina ögon solkade SNS varumärke - men tydligen var den inte något problem för SNS nuvarande kritiker.
Det här inlägget finns i dess helhet på den här adressen, (tillsammans med en del prov på debattkulturens nivå i nätmediers kommentarspalter).
Bakgrunden är att SNS - med Olof Petersson i spetsen för ett flerårigt projekt - gav ut böcker 2004 och 2007 med förslag på radikala grundlagsändringar, som bland mycket annat innebar att Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen skulle tas bort. Det de ville lämna kvar av grundlagsskyddet för det fria ordet var vissa övergripande principer. Resten skulle flyttas ned i vanlig lag, som kvickt skulle kunna ändras, utan mellanliggande riksdagsval. Den lagen skulle också bli lätt att angripa med internationell juridik, där det fria ordet har långt svagare skydd än vad det har i nu gällande svensk grundlag. Vad SNS i detta projekt propagerade för var i realiteten en mycket avsevärd sänkning av skyddsnivån för det fria ordet i Sverige.
Vad detta i praktiken skulle kunna dra med sig tog jag upp i en rad artiklar i olika tidningar. Det följande utförliga citatet är hämtat ur en av dessa artiklar, som jag skrev i en replikväxling på debattplats i Upsala Nya Tidning i september 2004:
" Att det svenska grundlagsskyddet för tryck- och yttrandefrihet är starkast i världen beror på att det inte som i ganska många andra länder består av enstaka principförklaringar på grundlagsnivå och en stor utspädningsmöjlighet i vanlig lag eller av rättsskapande domstolar. I Sverige är den närmare innebörden och viktiga avgränsningar av mycket centrala principer intagna direkt i grundlagstexterna.
Vad det betyder visas till exempel av meddelar- och anonymitetsskyddet och efterforskningsförbudet. Dessa gör att de som lämnar uppgifter för publicering har ett mycket starkare skydd hos oss än i andra länder. Men samtidigt kan inte sådana regler reduceras till en enkel grundsats eller några få meningar. Man behöver till exempel reglera villkoren för att medieföretagens och deras anställdas tystnadsplikt om anonyma meddelare i sällsynta undantagsfall kan få genombrytas. Det här området har sex, delvis komplicerade paragrafer i Tryckfrihetsförordningen, och rörelseutrymmet för tolkning vid sidan om grundlagen är därmed mycket snävt begränsat.
Om det i stället – enligt SNS-författarnas modell – på grundlagsnivå fanns antingen ingenting eller bara en ”kort och koncis” principbestämmelse om meddelar- och anonymitetsskydd, skulle principens verkliga innebörd vara lämnad för tolkning och utspädning genom annan lag eller domstolspraxis eller båda. ... Det är fullkomligt tydligt att SNS-radikalernas program när det gäller tryckfriheten innebär att det effektiva grundlagsskyddet för meddelarfriheten helt eller till stor del tas bort.
På samma sätt är det med en annan grundsten i svensk tryckfrihet, ensamansvaret, som innebär att det bara är en person i en noga reglerad ansvarskedja som kan bära det straffrättsliga ansvaret, och att det finns bestämda villkor för att ta ett steg nedåt i den ansvarskedjan. Skall detta ha något verkligt innehåll alls kräver det en preciserad reglering som är anpassad för olika slag av medier, de som har och de som inte har ansvariga utgivare.
Ensamansvaret är fundamentalt för att hindra förföljelser med skadeståndshot mot uppgiftslämnare, enskilda journalister, tidningsdistributörer o.s.v. Samtidigt skall det inte kunna kringgås, det behövs regler som gör att det framgår vem den ensamansvarige är. Detta fyller ett femtontal grundlagsparagrafer i dag. Ersätts det med något ”kort och koncist” är en av tryckfrihetens mest centrala delar reducerad till ett tomt skal, såvitt gäller skyddet på grundlagsnivå.
På samma sätt är det med det fåtal tryckfrihetsbrott som i dag finns. De kan inte bli fler utan grundlagsändring med mellanliggande riksdagsval och folkomröstningsmöjlighet som extra skyddsnät. Detta brukar kallas för den dubbla täckningens princip. Såväl brottsdom som skadestånd är möjliga endast om det är brottsligt enligt juryns två tredjedels majoritet och straffbelagt enligt både grundlag och brottsbalk. Detta kräver att en brottskatalog är inskriven i grundlag. Skall det i stället vara något ”kort och koncist” försvinner kravet på den dubbla täckningen och det blir mycket lättare att införa nya tryckfrihetsbrott.
Olof Petersson och hans tre medförfattare hos SNS sätter, bakom en rökridå av slagordsbetonade motiveringar, verkligen yxan till roten på den svenska tryckfrihetstraditionen. Men för det de ändå vill flytta över i en ny grundlag tänker de sig obligatorisk folkomröstning vid ändring. Det är detta som påstås vara att skyddet stärks. Men eftersom det mesta av det som ger stadga och styrka åt tryckfriheten därefter finns på andra ställen än i grundlag har detta folkomröstningskrav ingen verkan på många punkter där risken för att tryckfriheten inskränks är störst. Om skyddet på dessa punkter är ett tomt skal hjälper det inte att få folkomrösta om det tomma skalet, eftersom det inte är detta utan själva substansen som ljusets fiender kommer att vilja ändra på."
Dessa exempel i UNT-artikeln är inte någon fullständig redogörelse för den stora mängd faror för det fria ordet som skulle följa med det systemskifte SNS propagerade för. Men exemplen bör ge en bild av frågans allvar. Och det var lika notervärt som oroande hur kritiken mot SNS den gången helt uteblev från de näringslivsorganisationer och andra som nu gått spetsen för att driva fram personalskiften hos SNS.
Det var det jag skrev om på Newsmill. Det kan för övrigt tilläggas att landets ganska stora kår av professorer och doktorander i statsvetenskap också var påfallande tyst inför SNS sätt att använda professorstitlar i deras akademiska ämne i ett långvarigt projekt där försvagad tryckfrihet blev ett centralt krav.
Däremot gjorde jag på Newsmill en annan iakttagelse - om enögdheten i kritiken från andra delar av den näringslivsbetalda organisationsvärlden. Jag skrev så här:
" Vilken kritik har man från det hållet ägnat åt just den nu avgångne Olof Petersson? Det fanns ett skäl till sådan kritik. Olof Petersson ägnade flera år åt att ha SNS som plattform för en kampanj mot den svenska Tryckfrihetsförordningen.
Hela det svenska tryckfrihetssystemet, med dess rötter i Anders Chydenius epokgörande reform 1766, A G Silverstolpes pånyttfödda tryckfrihet 1810 och Natanael Gärdes och andras stora insats efter andra världskrigets järnår ville han kasta över bord. I stället borde Sverige övergå till den kontinentala modell där tryckfriheten har ett långt svagare skydd och där det fria ordet är utsatt för angrepp från penningmakten på ett sätt som dessbättre inte är tänkbart i Sverige.
Detta pågick länge, och vad jag vet var det alltid tyst - helt tyst - från det håll kritiken mot SNS nu kommer från. "
Jag skrev att den kampanjen mot tryckfriheten i mina ögon solkade SNS varumärke - men tydligen var den inte något problem för SNS nuvarande kritiker.
Det här inlägget finns i dess helhet på den här adressen, (tillsammans med en del prov på debattkulturens nivå i nätmediers kommentarspalter).
Bakgrunden är att SNS - med Olof Petersson i spetsen för ett flerårigt projekt - gav ut böcker 2004 och 2007 med förslag på radikala grundlagsändringar, som bland mycket annat innebar att Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen skulle tas bort. Det de ville lämna kvar av grundlagsskyddet för det fria ordet var vissa övergripande principer. Resten skulle flyttas ned i vanlig lag, som kvickt skulle kunna ändras, utan mellanliggande riksdagsval. Den lagen skulle också bli lätt att angripa med internationell juridik, där det fria ordet har långt svagare skydd än vad det har i nu gällande svensk grundlag. Vad SNS i detta projekt propagerade för var i realiteten en mycket avsevärd sänkning av skyddsnivån för det fria ordet i Sverige.
Vad detta i praktiken skulle kunna dra med sig tog jag upp i en rad artiklar i olika tidningar. Det följande utförliga citatet är hämtat ur en av dessa artiklar, som jag skrev i en replikväxling på debattplats i Upsala Nya Tidning i september 2004:
" Att det svenska grundlagsskyddet för tryck- och yttrandefrihet är starkast i världen beror på att det inte som i ganska många andra länder består av enstaka principförklaringar på grundlagsnivå och en stor utspädningsmöjlighet i vanlig lag eller av rättsskapande domstolar. I Sverige är den närmare innebörden och viktiga avgränsningar av mycket centrala principer intagna direkt i grundlagstexterna.
Vad det betyder visas till exempel av meddelar- och anonymitetsskyddet och efterforskningsförbudet. Dessa gör att de som lämnar uppgifter för publicering har ett mycket starkare skydd hos oss än i andra länder. Men samtidigt kan inte sådana regler reduceras till en enkel grundsats eller några få meningar. Man behöver till exempel reglera villkoren för att medieföretagens och deras anställdas tystnadsplikt om anonyma meddelare i sällsynta undantagsfall kan få genombrytas. Det här området har sex, delvis komplicerade paragrafer i Tryckfrihetsförordningen, och rörelseutrymmet för tolkning vid sidan om grundlagen är därmed mycket snävt begränsat.
Om det i stället – enligt SNS-författarnas modell – på grundlagsnivå fanns antingen ingenting eller bara en ”kort och koncis” principbestämmelse om meddelar- och anonymitetsskydd, skulle principens verkliga innebörd vara lämnad för tolkning och utspädning genom annan lag eller domstolspraxis eller båda. ... Det är fullkomligt tydligt att SNS-radikalernas program när det gäller tryckfriheten innebär att det effektiva grundlagsskyddet för meddelarfriheten helt eller till stor del tas bort.
På samma sätt är det med en annan grundsten i svensk tryckfrihet, ensamansvaret, som innebär att det bara är en person i en noga reglerad ansvarskedja som kan bära det straffrättsliga ansvaret, och att det finns bestämda villkor för att ta ett steg nedåt i den ansvarskedjan. Skall detta ha något verkligt innehåll alls kräver det en preciserad reglering som är anpassad för olika slag av medier, de som har och de som inte har ansvariga utgivare.
Ensamansvaret är fundamentalt för att hindra förföljelser med skadeståndshot mot uppgiftslämnare, enskilda journalister, tidningsdistributörer o.s.v. Samtidigt skall det inte kunna kringgås, det behövs regler som gör att det framgår vem den ensamansvarige är. Detta fyller ett femtontal grundlagsparagrafer i dag. Ersätts det med något ”kort och koncist” är en av tryckfrihetens mest centrala delar reducerad till ett tomt skal, såvitt gäller skyddet på grundlagsnivå.
På samma sätt är det med det fåtal tryckfrihetsbrott som i dag finns. De kan inte bli fler utan grundlagsändring med mellanliggande riksdagsval och folkomröstningsmöjlighet som extra skyddsnät. Detta brukar kallas för den dubbla täckningens princip. Såväl brottsdom som skadestånd är möjliga endast om det är brottsligt enligt juryns två tredjedels majoritet och straffbelagt enligt både grundlag och brottsbalk. Detta kräver att en brottskatalog är inskriven i grundlag. Skall det i stället vara något ”kort och koncist” försvinner kravet på den dubbla täckningen och det blir mycket lättare att införa nya tryckfrihetsbrott.
Olof Petersson och hans tre medförfattare hos SNS sätter, bakom en rökridå av slagordsbetonade motiveringar, verkligen yxan till roten på den svenska tryckfrihetstraditionen. Men för det de ändå vill flytta över i en ny grundlag tänker de sig obligatorisk folkomröstning vid ändring. Det är detta som påstås vara att skyddet stärks. Men eftersom det mesta av det som ger stadga och styrka åt tryckfriheten därefter finns på andra ställen än i grundlag har detta folkomröstningskrav ingen verkan på många punkter där risken för att tryckfriheten inskränks är störst. Om skyddet på dessa punkter är ett tomt skal hjälper det inte att få folkomrösta om det tomma skalet, eftersom det inte är detta utan själva substansen som ljusets fiender kommer att vilja ändra på."
Dessa exempel i UNT-artikeln är inte någon fullständig redogörelse för den stora mängd faror för det fria ordet som skulle följa med det systemskifte SNS propagerade för. Men exemplen bör ge en bild av frågans allvar. Och det var lika notervärt som oroande hur kritiken mot SNS den gången helt uteblev från de näringslivsorganisationer och andra som nu gått spetsen för att driva fram personalskiften hos SNS.
Det var det jag skrev om på Newsmill. Det kan för övrigt tilläggas att landets ganska stora kår av professorer och doktorander i statsvetenskap också var påfallande tyst inför SNS sätt att använda professorstitlar i deras akademiska ämne i ett långvarigt projekt där försvagad tryckfrihet blev ett centralt krav.
tisdag 14 juni 2011
Sveriges Television förfalskar ännu en gång svensk politisk historia
Ledningen för Sveriges Television tycks inte ha något emot att på nytt visa upp företagets sämsta sidor.
SVT sänder programserien "Hundra svenska år" i repris. Därmed upprepar SVT den förfalskning av svensk historia som kritiserades skarpt när serien sändes första gången.
Vad det handlar om skriver Håkan Holmberg om på ledarsidan i Upsala Nya Tidning (lib). Programseriens upphovsmän Olle Häger och Hans Villius raderade systematiskt bort liberalerna och deras statsministrar Karl Staaff och Nils Edén ur historien om striden för parlamentarism och allmän och lika rösträtt. De spred bilden att socialdemokraterna var ensamma i striden för demokratin. Samtidigt förskönade de bilden av kungen Gustav V, som i verkligheten länge stod på högerns sida i motståndet mot parlamentarism och allmän och lika rösträtt.
Håkan Holmbergs artikel i Upsala Nya Tidning finns på den här adressen.
Minnet av hur det egentligen gick till när Första Kammarens, monarkins och ämbetsmannamaktens motstånd mot parlamentarism och demokrati bröts är fortfarande efter omkring 100 år mycket obekväm på en del håll. Hägers och Villius programserie är ett av tecknen på detta. Ett annat är den ekande officiella tystnaden kring många av de 100-årsdagar som nu passerar ett århundrade efter den långa slutstriden om demokratiseringen 1905-1918. Om detta skrev jag i Eskilstuna-Kuriren 24 april 2011, på den här adressen.
Det är i år hundra år efter det första riksdagsvalet efter den första av de båda stora rösträttsreformerna, där rösträtten för män hade blivit nästan allmän. Valet medförde att Karl Staaff bildade den andra liberala regeringen, stödd på Andra Kammaren. Regeringens politik fälldes gång på gång av Första Kammaren, som byggde på graderad kommunalrätt. Fortsättningen blev borggårdskrisen, kungaregeringen Hammarskjöld, Edéns parlamentariska koalitionsregering efter högerns nederlag i andrakammarvaletvalet 1917 och det demokratiska genombrottet hösten 1918.
De som i likhet med Sveriges Television föredrar en förvrängd historieskrivning kommer att få många tillfällen de närmaste åren.
SVT sänder programserien "Hundra svenska år" i repris. Därmed upprepar SVT den förfalskning av svensk historia som kritiserades skarpt när serien sändes första gången.
Vad det handlar om skriver Håkan Holmberg om på ledarsidan i Upsala Nya Tidning (lib). Programseriens upphovsmän Olle Häger och Hans Villius raderade systematiskt bort liberalerna och deras statsministrar Karl Staaff och Nils Edén ur historien om striden för parlamentarism och allmän och lika rösträtt. De spred bilden att socialdemokraterna var ensamma i striden för demokratin. Samtidigt förskönade de bilden av kungen Gustav V, som i verkligheten länge stod på högerns sida i motståndet mot parlamentarism och allmän och lika rösträtt.
Håkan Holmbergs artikel i Upsala Nya Tidning finns på den här adressen.
Minnet av hur det egentligen gick till när Första Kammarens, monarkins och ämbetsmannamaktens motstånd mot parlamentarism och demokrati bröts är fortfarande efter omkring 100 år mycket obekväm på en del håll. Hägers och Villius programserie är ett av tecknen på detta. Ett annat är den ekande officiella tystnaden kring många av de 100-årsdagar som nu passerar ett århundrade efter den långa slutstriden om demokratiseringen 1905-1918. Om detta skrev jag i Eskilstuna-Kuriren 24 april 2011, på den här adressen.
Det är i år hundra år efter det första riksdagsvalet efter den första av de båda stora rösträttsreformerna, där rösträtten för män hade blivit nästan allmän. Valet medförde att Karl Staaff bildade den andra liberala regeringen, stödd på Andra Kammaren. Regeringens politik fälldes gång på gång av Första Kammaren, som byggde på graderad kommunalrätt. Fortsättningen blev borggårdskrisen, kungaregeringen Hammarskjöld, Edéns parlamentariska koalitionsregering efter högerns nederlag i andrakammarvaletvalet 1917 och det demokratiska genombrottet hösten 1918.
De som i likhet med Sveriges Television föredrar en förvrängd historieskrivning kommer att få många tillfällen de närmaste åren.
onsdag 13 april 2011
Annie Johansson (c) - en skenliberal representant för Timbroförbundarna inom centerpartiet
I ett annat sammanhang har jag skrivit om den nuvarande rikspolitikens båda ledande småländska centerpartister att jordbruksminister Erlandsson i Kronoberg är en bondeförbundare och riksdagsledamoten (och tilltänkta partiledarkandidaten) Annie Johansson i Värnamo en Timbroförbundare. [OBS Betr. namnändring m m se Tillägg 2 längst ned i texten]
Vatten på kvarn har jag fått tack vare en högst observant krönika i Upsala Nya Tidning av Aron Lund, som har lagt märke till den anmärkningsvärt högervridna ensidigheten i de ideologiska böcker som Annie Johansson rekommenderar på sin centerpartistiska hemsida.
På en del håll i centerpartiet anses det nu fint att beskriva sig som liberal. Vi som minns Olof Johansson och en del andra framträdande centerpartister har alltid satt en del frågetecken för substansen i denna påstådda liberalism. När det gäller Annie Johansson måste frågetecknen bli rätt stora. Ursäkta det följande ganska långa klippet ur Aron Lunds krönika i Upsala Nya Tidning!
[På sin hemsida rekommenderar riksdagsledamoten Annie Johansson (c) ... ]"för ideologisk vägledning ... sammanlagt tre böcker — alla utgivna på Timbro förlag. En är oförarglig (Johan Norbergs globaliseringsoptimistiska Till världskapitalismens försvar) men de andra två uppseendeväckande, åtminstone som riktmärken för någon som ska representera centerpartiet.
Nästa lästips är Robert Nozicks Anarki, stat och utopi, en nyliberal utredning av vad staten kan tillåtas göra i ett samhälle som postulerar att äganderätten är fullkomligt okränkbar. Svaret: inte mycket. Sist men inte minst (1220 sidor) finns där Ayn Rands 'Och världen skälvde'. Rand, amerikansk-rysk författarinna med en del verkligt fruktansvärda litterära olyckor på sitt samvete, är politikens svar på L. Ron Hubbard: hälften science fiction-skribent och hälften kultledare, med störst talang för det senare. (Det är inte alla som klarar att grunda en sekt på slagord om självständighet och individualism.)
'Och världen skälvde' beskrivs av Johansson som ”en filosofisk, skönlitterär bok”, vilket dock förefaller lika orättvist mot bägge adjektiven. Det är en pubertal övermänniskoskröna om heroiska storföretagare med stålblick och grop i hakan, som i protest mot den parasiterande allmänheten bryter sig ur välfärdsstaten och flyr till en hemlig dal för att bygga en ny skön värld utan socialister och svaghet. Till detta tingens brödraskap hör bland annat en filosofiskt lagd norsk sjörövare som, likt en något torftigare kapten Nemo, har tagit till de sju haven för att undfly skattetrycket i sitt hemland — tyvärr inte avsedd som comic relief utan som hjältegestalt.
Politiker får förstås ha dålig smak för böcker, annars vore Sverige inte Sverige, men det är värre om de har smak för dålig politik. Johansson nöjer sig inte med att hylla Och världen skälvde som litterärt verk, utan vill också utnämna Ayn Rand till ”en av 1900-talets största tänkare”.
Tillägg 1 (20/4 2011): UNT:s artikel har följts av en ledare i Smålandsposten (m) i Växjö, den finns här.
Tillägg 2 (13/9 2011): Annie Johansson heter numera, efter giftermål i somras, Annie Lööf, och som framgått i alla tidningar och andra medier är hon föreslagen av valberedningen till partiordförande i centerpartiet. Hemsidan som nämns ovan låg kvar med boktipsen oförändrade i åtskilliga månader. Först ett stycke in i hennes ordförandekampanj, när hon fått två medtävlare, raderades den och ersattes av en ny sida som också har hennes nya efternamn.
Vatten på kvarn har jag fått tack vare en högst observant krönika i Upsala Nya Tidning av Aron Lund, som har lagt märke till den anmärkningsvärt högervridna ensidigheten i de ideologiska böcker som Annie Johansson rekommenderar på sin centerpartistiska hemsida.
På en del håll i centerpartiet anses det nu fint att beskriva sig som liberal. Vi som minns Olof Johansson och en del andra framträdande centerpartister har alltid satt en del frågetecken för substansen i denna påstådda liberalism. När det gäller Annie Johansson måste frågetecknen bli rätt stora. Ursäkta det följande ganska långa klippet ur Aron Lunds krönika i Upsala Nya Tidning!
[På sin hemsida rekommenderar riksdagsledamoten Annie Johansson (c) ... ]"för ideologisk vägledning ... sammanlagt tre böcker — alla utgivna på Timbro förlag. En är oförarglig (Johan Norbergs globaliseringsoptimistiska Till världskapitalismens försvar) men de andra två uppseendeväckande, åtminstone som riktmärken för någon som ska representera centerpartiet.
Nästa lästips är Robert Nozicks Anarki, stat och utopi, en nyliberal utredning av vad staten kan tillåtas göra i ett samhälle som postulerar att äganderätten är fullkomligt okränkbar. Svaret: inte mycket. Sist men inte minst (1220 sidor) finns där Ayn Rands 'Och världen skälvde'. Rand, amerikansk-rysk författarinna med en del verkligt fruktansvärda litterära olyckor på sitt samvete, är politikens svar på L. Ron Hubbard: hälften science fiction-skribent och hälften kultledare, med störst talang för det senare. (Det är inte alla som klarar att grunda en sekt på slagord om självständighet och individualism.)
'Och världen skälvde' beskrivs av Johansson som ”en filosofisk, skönlitterär bok”, vilket dock förefaller lika orättvist mot bägge adjektiven. Det är en pubertal övermänniskoskröna om heroiska storföretagare med stålblick och grop i hakan, som i protest mot den parasiterande allmänheten bryter sig ur välfärdsstaten och flyr till en hemlig dal för att bygga en ny skön värld utan socialister och svaghet. Till detta tingens brödraskap hör bland annat en filosofiskt lagd norsk sjörövare som, likt en något torftigare kapten Nemo, har tagit till de sju haven för att undfly skattetrycket i sitt hemland — tyvärr inte avsedd som comic relief utan som hjältegestalt.
Politiker får förstås ha dålig smak för böcker, annars vore Sverige inte Sverige, men det är värre om de har smak för dålig politik. Johansson nöjer sig inte med att hylla Och världen skälvde som litterärt verk, utan vill också utnämna Ayn Rand till ”en av 1900-talets största tänkare”.
Tillägg 1 (20/4 2011): UNT:s artikel har följts av en ledare i Smålandsposten (m) i Växjö, den finns här.
Tillägg 2 (13/9 2011): Annie Johansson heter numera, efter giftermål i somras, Annie Lööf, och som framgått i alla tidningar och andra medier är hon föreslagen av valberedningen till partiordförande i centerpartiet. Hemsidan som nämns ovan låg kvar med boktipsen oförändrade i åtskilliga månader. Först ett stycke in i hennes ordförandekampanj, när hon fått två medtävlare, raderades den och ersattes av en ny sida som också har hennes nya efternamn.
onsdag 2 februari 2011
Domstolar som censurmyndigheter - fortfarande en levande realitet i flera EU-länder
Om ett knappt år kommer Yttrandefrihetskommitténs slutbetänkande. Den kan komma att lägga fram förslag till stora förändringar, och kanske avsevärda försämringar, av grundlagsskyddet för det fria ordet.
En av utredningens huvuduppgifter är att gå igenom hur svensk tryckfrihet kan kollidera med juridiken i övriga EU. Direktiven har en tydlig, oroväckande lutning mot eftergifter och anpassning.
Riskerna i detta underskattas om man förbiser hur många auktoritära drag som lever vidare i rader av länder. Svenska medier, eller källor, intervjupersoner och skribenter och andra medarbetare kan - om de kommer inom räckhåll för andra länders juridik - utsättas för tvångsmedel, skadestånd och straff, utan att skyddas av Sveriges undantagslösa censurförbud, av meddelarfriheten eller av skyddet mot skadeståndsprocesser för kränkning av juridiska personer.
Om en del av de här problemen skriver jag i dag i en kulturartikel i Upsala Nya Tidning (lib). Det jag särskilt tar upp är att det i flera EU-länder inte bara är möjligt utan till och med ganska vanligt med förhandsförbud mot publiceringar av artiklar eller TV-inslag med visst innehåll. Det sker genom domstolsförelägganden, och det kan hållas rättegångar där både statsmakten och privata intressen yrkar på censur med förhandsförbund mot böcker, TV-program och annat.
Som exempel i artikeln har jag bland annat det här:
"Gregor Gysi är gruppledare i förbundsdagen för det vänsterparti som är en sammanslagning av kommunisterna med Oskar Lafontaines utbrytare ur socialdemokraterna. Gysi är en man med ett förflutet. Han var kommunistisk partimedlem i 22 år i Östtyskland, och blev ledare när partiet organiserade sig för att rädda ekonomiska tillgångar från diktaturtiden och fortsätta som vänsterkraft i förbundsrepubliken.
Gysis förhållande till säkerhetspolisen Stasi har varit en stridsfråga i åtskilliga år, parlamentariskt och i journalistiken. Men gång på gång har Gysi lyckats få domstolar att ingripa med censurförelägganden för att massmedier inte skulle få framföra eller upprepa olika påståenden om Stasi och Gysi. Der Spiegel har ett sådant förbud hängande över sig sedan 1998 och den stora tv-kanalen ZDF sedan 2009. "
Hela UNT-artikeln finns att läsa på den här adressen.
En av utredningens huvuduppgifter är att gå igenom hur svensk tryckfrihet kan kollidera med juridiken i övriga EU. Direktiven har en tydlig, oroväckande lutning mot eftergifter och anpassning.
Riskerna i detta underskattas om man förbiser hur många auktoritära drag som lever vidare i rader av länder. Svenska medier, eller källor, intervjupersoner och skribenter och andra medarbetare kan - om de kommer inom räckhåll för andra länders juridik - utsättas för tvångsmedel, skadestånd och straff, utan att skyddas av Sveriges undantagslösa censurförbud, av meddelarfriheten eller av skyddet mot skadeståndsprocesser för kränkning av juridiska personer.
Om en del av de här problemen skriver jag i dag i en kulturartikel i Upsala Nya Tidning (lib). Det jag särskilt tar upp är att det i flera EU-länder inte bara är möjligt utan till och med ganska vanligt med förhandsförbud mot publiceringar av artiklar eller TV-inslag med visst innehåll. Det sker genom domstolsförelägganden, och det kan hållas rättegångar där både statsmakten och privata intressen yrkar på censur med förhandsförbund mot böcker, TV-program och annat.
Som exempel i artikeln har jag bland annat det här:
"Gregor Gysi är gruppledare i förbundsdagen för det vänsterparti som är en sammanslagning av kommunisterna med Oskar Lafontaines utbrytare ur socialdemokraterna. Gysi är en man med ett förflutet. Han var kommunistisk partimedlem i 22 år i Östtyskland, och blev ledare när partiet organiserade sig för att rädda ekonomiska tillgångar från diktaturtiden och fortsätta som vänsterkraft i förbundsrepubliken.
Gysis förhållande till säkerhetspolisen Stasi har varit en stridsfråga i åtskilliga år, parlamentariskt och i journalistiken. Men gång på gång har Gysi lyckats få domstolar att ingripa med censurförelägganden för att massmedier inte skulle få framföra eller upprepa olika påståenden om Stasi och Gysi. Der Spiegel har ett sådant förbud hängande över sig sedan 1998 och den stora tv-kanalen ZDF sedan 2009. "
Hela UNT-artikeln finns att läsa på den här adressen.
Lästips: Hans Schöier i UNT om vikten av att försvara det svenska yttrandefrihetsarvet
En statlig utredning arbetar just nu med vad som eventuellt kan bli stora förändringar - eller rentav stora försvagningar - av grundlagsskyddet för tryck- och yttrandefrihet. Utredningen har lagt fram ett debattbetänkande med tre alternativ för en ny yttrandefrihetsgrundlag som bland annat skulle ersätta Tryckfrihetsförordningen, som i så fall skulle upphävas. Remissförfarandet pågår och en hel del inlägg har gjorts i den allmänna debatten.
Ett av de mest intressanta har gjorts i Upsala Nya Tidning (lib) 29/12 2010 av Hans Schöier, som i egenskap av utredningsordförande hade en viktig roll inför tillkomsten av den nuvarande Yttrandefrihetsgrundlagen som skyddar de elektroniska medierna. Hans artikel, med rubriken "Försvara yttrandefrihetsarvet", rekommenderas till läsning - den finns på UNT:s hemsida under den här adressen.
Mitt eget anförande om de här frågorna, vid ett seminarium ordnat av den nämnda utredningen, finns att läsa här på bloggen: Se den 16/11 2010 för den fullständiga texten (och andra notiser 10/11 och 12/11).
Om min artikel i UNT 2/2 2011 - se nästa punkt här på bloggen.
Ett av de mest intressanta har gjorts i Upsala Nya Tidning (lib) 29/12 2010 av Hans Schöier, som i egenskap av utredningsordförande hade en viktig roll inför tillkomsten av den nuvarande Yttrandefrihetsgrundlagen som skyddar de elektroniska medierna. Hans artikel, med rubriken "Försvara yttrandefrihetsarvet", rekommenderas till läsning - den finns på UNT:s hemsida under den här adressen.
Mitt eget anförande om de här frågorna, vid ett seminarium ordnat av den nämnda utredningen, finns att läsa här på bloggen: Se den 16/11 2010 för den fullständiga texten (och andra notiser 10/11 och 12/11).
Om min artikel i UNT 2/2 2011 - se nästa punkt här på bloggen.
måndag 6 september 2010
Så kallade Sverigedemokrater - bara ett par klick från nazismen
På den tiden jag jobbade på Nerikes Allehanda i Örebro hade vi i fotoarkivet en reportagebild som vi fått från FLT (Förenade Landsortstidningar). Det var en bild från ett partimöte med de s.k. "Sverigedemokraterna" i Stockholm, om jag minns rätt var den tagen vid ett partiarrangemang på Karl XII:s dödsdag 30 november.
På bilden såg man en aktivist med nazistflagga med hakkors. Mannen var maskerad med rånarluva. Det var en avslöjande bild. Faktum är att de s.k. "Sverigedemokraterna" har rötter i nynazismen, fast inte enbart i nynazismen.
Sedan har det ju gått några år, det har varit en del interna strider och "partiledningen" har i ett antal år arbetat på att dölja partiets nynazistiska bakgrund och förändra den bild som visas upp för allmänheten. Det har också kommit in en del andra riktningar, främst sådana som hör hemma i den lokala högerpopulismen i Skåne.
De s.k. "Sverigedemokraterna" är ingen nazistiskt uppbyggd organisation. Det finns till exempel ingen väpnad partimilis och ingen führerkult. Men närheten till nynazism och annan extremism finns där fortfarande.
Så sent som för ett drygt år sedan, i april 2009, sedan gjorde Upsala Nya Tidning en granskning av hur "sverigedemokrater" på sina bloggar länkade till ideologiskt närstående hemsidor. Med bara ett par klick var man mitt uppe i den långtgående extremism som ledningen i de s.k. "Sverigedemokraterna" försöker påstå att organisationen avlägsnat sig från.
Det är väl möjligt att "partiledningen" numera har sett till att skaffa undan de där avslöjande länkarna. Men det är ingen gammal historia det handlar om. UNT hittade de många kopplingarna ut i öppen brun extremism så sent som våren förra året.
UNT:s artikel finns på den här länken:
http://www.unt.se/nyheter/sd---tvaring-klick-fraringn-nazismen-270835-Default.aspx
Twingly: Dagens Nyheter
På bilden såg man en aktivist med nazistflagga med hakkors. Mannen var maskerad med rånarluva. Det var en avslöjande bild. Faktum är att de s.k. "Sverigedemokraterna" har rötter i nynazismen, fast inte enbart i nynazismen.
Sedan har det ju gått några år, det har varit en del interna strider och "partiledningen" har i ett antal år arbetat på att dölja partiets nynazistiska bakgrund och förändra den bild som visas upp för allmänheten. Det har också kommit in en del andra riktningar, främst sådana som hör hemma i den lokala högerpopulismen i Skåne.
De s.k. "Sverigedemokraterna" är ingen nazistiskt uppbyggd organisation. Det finns till exempel ingen väpnad partimilis och ingen führerkult. Men närheten till nynazism och annan extremism finns där fortfarande.
Så sent som för ett drygt år sedan, i april 2009, sedan gjorde Upsala Nya Tidning en granskning av hur "sverigedemokrater" på sina bloggar länkade till ideologiskt närstående hemsidor. Med bara ett par klick var man mitt uppe i den långtgående extremism som ledningen i de s.k. "Sverigedemokraterna" försöker påstå att organisationen avlägsnat sig från.
Det är väl möjligt att "partiledningen" numera har sett till att skaffa undan de där avslöjande länkarna. Men det är ingen gammal historia det handlar om. UNT hittade de många kopplingarna ut i öppen brun extremism så sent som våren förra året.
UNT:s artikel finns på den här länken:
http://www.unt.se/nyheter/sd---tvaring-klick-fraringn-nazismen-270835-Default.aspx
Twingly: Dagens Nyheter
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
