Den norska terroristrättegången har börjat, och kommer att ge ännu ett antal påminnelser om vad högerextremismen kan ha för konsekvenser, och om vad som kan uppstå i en subkultur av samhällshat, konspirationsteorier, gruppfördomar och avsky mot det demokratiska samhällssystemet.
Om detta kommer mycket att skrivas, här är först två lästips, på mer än vanligt läsvärda artiklar som på olika sätt rör Breiviks brott.
Håkan Holmberg skriver på ledarsidan i UNT (lib) den 15 april 2012, den artikeln finns här.
Håkan Holmberg skriver bland annat:
” Diskussionen om Breiviks psykiska hälsa får inte ersätta den nödvändiga analysen av den föreställningsvärld som motiverade hans gärningar. Och det är inte rimligt att betrakta Breiviks världsåskådning – eller andra politiska idéer som fått motivera massmord – som uttryck för en form av mental sjukdom. Att göra det skulle innebära att den politiska analysen av dessa idéer kortslöts. ”
I tidningen Information i Köpenhamn medverkar Göran Rosenberg som krönikör, och skriver den 21 Mars 2012 om ”Breivik och friheten att göra det onda”. Den artikeln finns här.
Göran Rosenberg framhåller hur försöken att bortförklara det politiskt motiverade våldet som utslag av sinnessjukdom leder till en ansvarslöshet:
" Der er unægtelig en dejligt befriende tanke, at kun sindssyge personer kan gøre, hvad Breivik gjorde. Det er herlig ansvarsforflygtelse.
Det fritager alle, der mere eller mindre bogstaveligt delte ideer og motiver med Breivik, fra ethvert medansvar. Og det fritager i sagens natur også Breivik for ethvert ansvar.”
Han skriver också om vad detta ansvarslöshetens tänkande leder till i fråga om:
”De ideer, der banede vejen for Hitler og gaskamrene ...” och ” de millioner af mennesker, der frivilligt bistod med at omsætte disse ideer til virkelighed. Eller ... de ideer, som i dag avler ekstremisme, fundamentalisme og konspirationsteorier, der igen avler vold eller trusler om vold og i værste fald avler en Anders Behring Breivik.”
Håkan Holmbergs och Göran Rosenbergs artiklar bör läsas av alla som funderar över de allvarliga frågor som rättegången i Oslo aktualiserar.
Själv bidrog jag senast till den här diskussionen, om vad som driver Brevik och andra liknande våldsmän, i en signerad artikel på ledarsidan i Eskilstuna-Kuriren (lib) den 23 mars 2012.
Artikeln finns här och där tog jag förutom Breivik upp morden i Toulouse för en tid sedan. Jag skrev bland annat:
” Dödskulten förenar mellankrigstidens extremism med såväl Al-Qaida-liknande organisationer som den subkultur av samhällshat och rasism där den norske massmördaren Breivik radikaliserades.
Förlusten i första världskriget och den demokratiska tyska revolutionen 1918 kändes för en radikal höger som en oerhörd förnedring. I avsky mot det öppna samhället drömde man om en återgång till det auktoritära, men inte till gammaldags småborgerlig moral. Detta var ju Friedrich Nietzsches tid. Övermänniskan skulle gå till handling, med den självutnämnda elitens självtagna rätt att i förakt mot kristendomen vräka undan den traditionella moralens gränsmärken. Ur detta växte undergångens dödskult – att offra sig själv i våldshandlingar mot det hatade moderna samhällssystemet.
I stället för Nietzsche används nu andra ideologer – av självutnämnda övermänniskor som vill kommendera till blodsdåd, och intala fotfolket att det är en heroisk handling att offra sig i dödskultens direkta aktion, självmordsbombningen eller slutstriden i en lägenhet i Toulouse, eller varför inte en gammal borg, om nu en sådan skulle finnas till hands?
… Likheterna mellan nazismens förstadier och flera slag av vår tids extremism är skäl att se upp. Vad nazismens förelöpare hann med före 1933 har vid det här laget överträffats många gånger om av nutida våldsrörelser av flera slag. ”
* *
Tillägg (21/4):
Om de hatteorier och konspirationsföreställningar som inspirerat Breivik till hans terrorattentat skrev jag i Eskilstuna-Kuriren även den 30 november 2011, då det första, omstridda och sedermera omprövade rättspsykiatriska utlåtandet hade kommit. Schizofrenidiagnosen har ju sedan utsatts för avsevärd kritik av sakkkunniga och har ytterligare undergrävts under början av rättegången.
Hela den artikeln i E-K finns på nätet under den här adressen. Jag anknöt delvis till en tidigare ledarartikel i E-K, och skrev den 30/11 bland annat detta:
" ... Massmördaren Breivik uppfann inte den idévärld som drev honom till blodsdåden. Att den leder till väpnade angrepp mot demokratin är en följd av dess värderingar och samhällssyn, inte bara av en enskild persons psykiska tillstånd.
Denna härva av gruppfördomar, konspirationsföreställningar och avsky mot det öppna och fria samhällssystemet är i olika varianter spridd vitt och brett inom europeisk ytterhöger och främlingsfientlighet, inte bara inom mikroskopiska sektliknande organisationer.
Som framhölls på ledarplats här i E-K i somras är realiteten att det runt Sverigedemokraterna och deras åsiktsfränder i Europa finns en omfattande nätbaserad aktivism som sprider hat mot islam, ... mångkultur [och] 'etablissemang' och även sprider en bild av Sverige som översvämmat av invandrade kriminella. Det finns här en stor om än inte fullständig likhet med massmördaren Breiviks förvridna föreställningsvärld. Sverigedemokraterna går i armkrok med denna nätmobb.
Beroendet är ömsesidigt. Hatsajterna hämtar ideologisk näring från partiet. Partiaktivister hänvisar till och citerar det som skrivs där. Ledande partimän, i själva partiledningen, har dessutom gett uttryck för sådana raskrigsföreställningar som också sögs upp av Breiviks mer eller mindre sjukdomsdrabbade psyke. ... "
Visar inlägg med etikett fascism. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett fascism. Visa alla inlägg
lördag 21 april 2012
onsdag 11 maj 2011
Revolten mot det öppna samhället
Ideologer som avskyr andras frihet och förkunnar att alla medel är tillåtna, även massmord, är farliga. 1900-talets historia borde ha lärt oss vad det kan sluta med.
Om detta har jag skrivit en gästkrönika i Eskilstuna-Kuriren (lib) den 6 maj, bland annat med anledning av Usama bin Laden och tillslaget mot hans hemliga högkvarter i Pakistan:
" ... Tankemönstren där [Usama] bin Ladin satt fast är ... återkommande och inte ovanliga. De finns inte bara i islamiska länder, de är ett av de stora hoten mot frihet, fred och demokrati. Att reducera människor till en enda identitet, som ensam är värdefull, som dominerar eller utestänger allt annat, och som ska hållas ren och skyddad från yttre påverkan, är en väg mot avgrunden. Där börjar några av de farligaste formerna av kollektivism. "
Gästkrönikan innehåller sedan ett par stycken om Indien och Nobelpristagaren Amartya Sens böcker om vikten av att försvara landets mångfald och tolerans. Därefter tar jag upp Karl Poppers försvar för det öppna samhället:
" ... Revolten mot det öppna samhället, hatet mot den moderna friheten, viljan att hejda all förändring, våldet som medel för en totalitär framtida idealstat där det gamla och rena återupprättas medan de oliktänkande eller avvikande likviderats – inget av det är nytt. I sin stora stridsskrift mot de totalitära diktaturerna, 'Det öppna samhället och dess fiender', pekade Karl Popper på dess rötter i Platons Grekland.
... För den vildvuxna floran av nutida extremistiska rörelser är islam inte någon tillräcklig förklaring. I hög grad handlar det i stället om revolten mot det öppna samhället, mot den moderna tidens nedbrytning av auktoriteter och privilegier, mot dess frigörelse av kvinnan och dess ovana kulturmönster. Mellankrigstidens fascism och nazism i Europa hade till inte så liten del just en sådan grund. Där finns paralleller till nutida extremister som man inte ska blunda för utan tvärtom ta varning av. "
Gästkrönikan i dess helhet finns på Eskilstuna-Kurirens webbplats.
Om detta har jag skrivit en gästkrönika i Eskilstuna-Kuriren (lib) den 6 maj, bland annat med anledning av Usama bin Laden och tillslaget mot hans hemliga högkvarter i Pakistan:
" ... Tankemönstren där [Usama] bin Ladin satt fast är ... återkommande och inte ovanliga. De finns inte bara i islamiska länder, de är ett av de stora hoten mot frihet, fred och demokrati. Att reducera människor till en enda identitet, som ensam är värdefull, som dominerar eller utestänger allt annat, och som ska hållas ren och skyddad från yttre påverkan, är en väg mot avgrunden. Där börjar några av de farligaste formerna av kollektivism. "
Gästkrönikan innehåller sedan ett par stycken om Indien och Nobelpristagaren Amartya Sens böcker om vikten av att försvara landets mångfald och tolerans. Därefter tar jag upp Karl Poppers försvar för det öppna samhället:
" ... Revolten mot det öppna samhället, hatet mot den moderna friheten, viljan att hejda all förändring, våldet som medel för en totalitär framtida idealstat där det gamla och rena återupprättas medan de oliktänkande eller avvikande likviderats – inget av det är nytt. I sin stora stridsskrift mot de totalitära diktaturerna, 'Det öppna samhället och dess fiender', pekade Karl Popper på dess rötter i Platons Grekland.
... För den vildvuxna floran av nutida extremistiska rörelser är islam inte någon tillräcklig förklaring. I hög grad handlar det i stället om revolten mot det öppna samhället, mot den moderna tidens nedbrytning av auktoriteter och privilegier, mot dess frigörelse av kvinnan och dess ovana kulturmönster. Mellankrigstidens fascism och nazism i Europa hade till inte så liten del just en sådan grund. Där finns paralleller till nutida extremister som man inte ska blunda för utan tvärtom ta varning av. "
Gästkrönikan i dess helhet finns på Eskilstuna-Kurirens webbplats.
tisdag 19 april 2011
Tala inte illa om ungdomar som väljer demokrati !
Den här artikeln skrev jag förra året, och i den nedanstående versionen publicerades den i Västerviks-Tidningen. Ämnet är historiskt - men aktuellt - nu liksom i början av 50-talet ställs ungdomar i många länder inför valet att arbeta för demokratin eller för demokratins fiender:
" Olof Palme gick med i socialdemokratiska studentförbundet 1951. Då var han en internationell studentledare på väg uppåt. 1952 blev han styrelseordförande i den västliga studentorganisation han och andra skapat som motvikt till den tidigare organisation som Sovjet och dess medlöpare tagit över och gjort till en propagandaapparat för diktatur.
På västsidan var Olof Palme en nyckelperson i den dragkampen som då pågick mellan öst och väst om studentorganisationerna och ungdomsopinioner i tredje världen och i Europa. Palme samarbetade nära med amerikaner och andra som tillhörde eller samverkade med underrättelseorganisationer. Palmes styrelse fick nästan alla sina pengar till verksamheten från USA. Senare har det visat sig att de gick över CIA:s budget.
Efter studierna tog Palme jobb både i försvarets underrättelsetjänst och hos statsminister Tage Erlander. Det senare gav snart ingen tid över för det förra. Palme sade upp sig hos försvarsstaben, blev oumbärlig som medhjälpare till Erlander - och resten är historia.
Mer än 55 år senare tycks det ännu vara svårt för många att se positivt på den unge Palmes ställningstagande för väst. Kjell Östberg, som i år gett ut "I takt med tiden", första delen av en biografi över Palme, skriver att på 70-talet blev hans tidigare inblandning i provästlig underrättelseverksamhet en "kvarnsten".
Hur länge skall denna uppfattning om Palmes ungdom som något nästan skamligt leva kvar? Åsiktsklimatet under 70-talets akademiska diktaturdyrkan borde inte prägla dagens syn på vad Palme gjorde som ung. Att han själv som medelålders vände sig bort från väst, suddade ut en del av gränslinjerna mot diktaturerna och undvek att säga hur det egentligen varit på 50-talet är en annan sak.
Men viktigare numera är det här: Var det fel av honom att motarbeta kommunistisk kontroll över det internationella studentsamarbetet? Var det fel att göra detta med personellt och ekonomiskt understöd från USA? Var det fel att ta jobb i svensk underrätteletjänst, som skulle skydda oss mot Sovjet?
Nej, på alla de punkterna gjorde han det som är rätt om man vill leva under demokrati - men fel om man vill ha diktatur.
I den svenska yttervänsterns ögon, i dag liksom förut, hade Palme varit mer respektabel ifall han hade han valt samma sida som den svenska studentvänster som på studentkongressen 1950 i Prag valde Stalins sida och skrek och skränade så att studenter som inte höll på Sovjet inte skulle kunna yttra sig.
Det här har mycket mer än historiskt intresse. I dag ställs andra ungdomar inför att välja sida mellan fritt samhällssystem och olika slag av diktaturstater eller totalitära rörelser. De senare är i dag oftast mer eller mindre fascistiska. Kommunismen är näst intill död, men nya former av fascism är så mycket mer livaktiga och våldsamma.
Många unga människor som kommer från länder där förtrycket härskar har valt att ingå i organisationer som de vet får stöd från svenska eller andra biståndsbudgetar, men även från underrättelsetjänster i EU-länder eller i USA. Burmas oppositionella i exil är bara ett av många exempel där man kan utgå från att det är så.
Mitt ibland oss har vi de som i dag gör motsvarande ställningstaganden som när Palme valde västs sida mot diktaturerna. De finns bland annat i flera flyktinggrupper här i landet, inte minst den kurdiska. De förtjänar både stöd och förståelse. Men i dagens vänster har de sällan något att hämta. De möts ofta av raka motsatsen, från sådana som fortsätter att se Palme med de västfientliga glasögon som fick sin slipning i 70-talets extremvänster. "
" Olof Palme gick med i socialdemokratiska studentförbundet 1951. Då var han en internationell studentledare på väg uppåt. 1952 blev han styrelseordförande i den västliga studentorganisation han och andra skapat som motvikt till den tidigare organisation som Sovjet och dess medlöpare tagit över och gjort till en propagandaapparat för diktatur.
På västsidan var Olof Palme en nyckelperson i den dragkampen som då pågick mellan öst och väst om studentorganisationerna och ungdomsopinioner i tredje världen och i Europa. Palme samarbetade nära med amerikaner och andra som tillhörde eller samverkade med underrättelseorganisationer. Palmes styrelse fick nästan alla sina pengar till verksamheten från USA. Senare har det visat sig att de gick över CIA:s budget.
Efter studierna tog Palme jobb både i försvarets underrättelsetjänst och hos statsminister Tage Erlander. Det senare gav snart ingen tid över för det förra. Palme sade upp sig hos försvarsstaben, blev oumbärlig som medhjälpare till Erlander - och resten är historia.
Mer än 55 år senare tycks det ännu vara svårt för många att se positivt på den unge Palmes ställningstagande för väst. Kjell Östberg, som i år gett ut "I takt med tiden", första delen av en biografi över Palme, skriver att på 70-talet blev hans tidigare inblandning i provästlig underrättelseverksamhet en "kvarnsten".
Hur länge skall denna uppfattning om Palmes ungdom som något nästan skamligt leva kvar? Åsiktsklimatet under 70-talets akademiska diktaturdyrkan borde inte prägla dagens syn på vad Palme gjorde som ung. Att han själv som medelålders vände sig bort från väst, suddade ut en del av gränslinjerna mot diktaturerna och undvek att säga hur det egentligen varit på 50-talet är en annan sak.
Men viktigare numera är det här: Var det fel av honom att motarbeta kommunistisk kontroll över det internationella studentsamarbetet? Var det fel att göra detta med personellt och ekonomiskt understöd från USA? Var det fel att ta jobb i svensk underrätteletjänst, som skulle skydda oss mot Sovjet?
Nej, på alla de punkterna gjorde han det som är rätt om man vill leva under demokrati - men fel om man vill ha diktatur.
I den svenska yttervänsterns ögon, i dag liksom förut, hade Palme varit mer respektabel ifall han hade han valt samma sida som den svenska studentvänster som på studentkongressen 1950 i Prag valde Stalins sida och skrek och skränade så att studenter som inte höll på Sovjet inte skulle kunna yttra sig.
Det här har mycket mer än historiskt intresse. I dag ställs andra ungdomar inför att välja sida mellan fritt samhällssystem och olika slag av diktaturstater eller totalitära rörelser. De senare är i dag oftast mer eller mindre fascistiska. Kommunismen är näst intill död, men nya former av fascism är så mycket mer livaktiga och våldsamma.
Många unga människor som kommer från länder där förtrycket härskar har valt att ingå i organisationer som de vet får stöd från svenska eller andra biståndsbudgetar, men även från underrättelsetjänster i EU-länder eller i USA. Burmas oppositionella i exil är bara ett av många exempel där man kan utgå från att det är så.
Mitt ibland oss har vi de som i dag gör motsvarande ställningstaganden som när Palme valde västs sida mot diktaturerna. De finns bland annat i flera flyktinggrupper här i landet, inte minst den kurdiska. De förtjänar både stöd och förståelse. Men i dagens vänster har de sällan något att hämta. De möts ofta av raka motsatsen, från sådana som fortsätter att se Palme med de västfientliga glasögon som fick sin slipning i 70-talets extremvänster. "
fredag 21 januari 2011
Magnetfältet har kastats om - det öppna samhällets fiender lockas åter av högerextremism i olika former
Här är en repris, i ett ämne som tyvärr bevarat sin aktualitet. Texten publicerades på ledarsidan i Eskilstuna-Kuriren den 4 juni 2007.
I dessa dagar, med både inhemsk högerextremism, självmordsbombare och andra onda tidens tecken plockar jag fram den igen och gör den tillgänglig här på bloggen:
Ytterhögern leder åter i bokhyllorna
Av Åke Wredén
Vid besök i Stockholm brukade jag då och då läsa av en speciell barometer, för att se hur lufttrycket skiftade i den intellektuella världens längtan efter det auktoritära. Det var filosofihyllan i en bokhandel, en av huvudstadens största.
Högsta trycket stod alltid Friedrich Nietzsche för. En typisk notering var att det i hyllan fanns hela 23 olika verk av och om denne övermänniskoidealets, kristendomshatets och antiintellektualismens inflytelserike filosof.
Det akademiska intresset för Nietzsche har inte kommit plötsligt. Det är en del av en bredare omsvängning. De som lockas av det öppna samhällets radikala motsatser dras sedan minst ett par årtionden åter till det radikalaste till höger. En del av den nygamla Nietzschekulten kan man till exempel läsa om i en klarsynt men djupt oroande bok av Richard Wolin: The Seduction of Unreason, The Intellectual Romance with Fascism. Det är ingen lättläst bok, men den rekommenderas för dem som vill se extremismen i tid innan den vuxit sig farligt stark.
Platon, den grekiska antikens store pionjär för det totalitära samhällets teori, kom god trea efter tvåan Karl Marx. Hade det varit i gamla tider hade Marx, kommunisternas husgud, legat långt högre på barometern än Nietzsche.
Men allt i hyllan var inte filosofi för övermänniskoläror, demokratiförakt eller diktatur. Där stod även några av Karl Poppers böcker. Den som läst denne store demokrats vidräkning med Platon och dennes efterföljare i Det öppna samhället och dess fiender kan åtminstone glädjas åt att det ännu verkar finnas marknad för Popper. Men i Stockholms akademiska kretsar är det tydligen inte en på långa vägar lika stor marknad som för någon i trion Platon, Marx och Nietzsche.
Det senaste året har den där bokhandeln ändrat sitt sortiment och riktat in sig mer på en annan publik. Men när den fanns kvar, visade min barometer rätt? Är Stockholms intellektuella värld en ovanlig drivhusmiljö för totalitära idéer?
Nej, när jag sökt i en av de stora Internetbokhandlarna har jag fått upp något fler utgåvor av Nietzsche än av Marx, och det är då i Tyskland, England, USA och Sverige sammanlagt. Återutgivna Platonböcker är ännu vanligare, men det verkar inte skrivas lika mycket nytt om honom.
Det är inte ett svenskt utan ett internationellt fenomen att magnetfältet kastats om för det slags intellektuella som söker sig till varje tids totalitära utmaning mot det öppna samhället. Det tidiga 1900-talets hänförelse i Europas universitetsstäder inför fascismen och dess förstadier följdes av det senare 1900-talets skönmålning av Stalins, Maos och Castros polisstater.
Nu vänder sig åter kompassnålarna. Inte kommunismen utan yttersta högern har dragningskraften, från filosofers Nietzschekult, över folkhetsares grovpopulism ända till självmordsbombandets kamikazestetik.
I dessa dagar, med både inhemsk högerextremism, självmordsbombare och andra onda tidens tecken plockar jag fram den igen och gör den tillgänglig här på bloggen:
Ytterhögern leder åter i bokhyllorna
Av Åke Wredén
Vid besök i Stockholm brukade jag då och då läsa av en speciell barometer, för att se hur lufttrycket skiftade i den intellektuella världens längtan efter det auktoritära. Det var filosofihyllan i en bokhandel, en av huvudstadens största.
Högsta trycket stod alltid Friedrich Nietzsche för. En typisk notering var att det i hyllan fanns hela 23 olika verk av och om denne övermänniskoidealets, kristendomshatets och antiintellektualismens inflytelserike filosof.
Det akademiska intresset för Nietzsche har inte kommit plötsligt. Det är en del av en bredare omsvängning. De som lockas av det öppna samhällets radikala motsatser dras sedan minst ett par årtionden åter till det radikalaste till höger. En del av den nygamla Nietzschekulten kan man till exempel läsa om i en klarsynt men djupt oroande bok av Richard Wolin: The Seduction of Unreason, The Intellectual Romance with Fascism. Det är ingen lättläst bok, men den rekommenderas för dem som vill se extremismen i tid innan den vuxit sig farligt stark.
Platon, den grekiska antikens store pionjär för det totalitära samhällets teori, kom god trea efter tvåan Karl Marx. Hade det varit i gamla tider hade Marx, kommunisternas husgud, legat långt högre på barometern än Nietzsche.
Men allt i hyllan var inte filosofi för övermänniskoläror, demokratiförakt eller diktatur. Där stod även några av Karl Poppers böcker. Den som läst denne store demokrats vidräkning med Platon och dennes efterföljare i Det öppna samhället och dess fiender kan åtminstone glädjas åt att det ännu verkar finnas marknad för Popper. Men i Stockholms akademiska kretsar är det tydligen inte en på långa vägar lika stor marknad som för någon i trion Platon, Marx och Nietzsche.
Det senaste året har den där bokhandeln ändrat sitt sortiment och riktat in sig mer på en annan publik. Men när den fanns kvar, visade min barometer rätt? Är Stockholms intellektuella värld en ovanlig drivhusmiljö för totalitära idéer?
Nej, när jag sökt i en av de stora Internetbokhandlarna har jag fått upp något fler utgåvor av Nietzsche än av Marx, och det är då i Tyskland, England, USA och Sverige sammanlagt. Återutgivna Platonböcker är ännu vanligare, men det verkar inte skrivas lika mycket nytt om honom.
Det är inte ett svenskt utan ett internationellt fenomen att magnetfältet kastats om för det slags intellektuella som söker sig till varje tids totalitära utmaning mot det öppna samhället. Det tidiga 1900-talets hänförelse i Europas universitetsstäder inför fascismen och dess förstadier följdes av det senare 1900-talets skönmålning av Stalins, Maos och Castros polisstater.
Nu vänder sig åter kompassnålarna. Inte kommunismen utan yttersta högern har dragningskraften, från filosofers Nietzschekult, över folkhetsares grovpopulism ända till självmordsbombandets kamikazestetik.
lördag 16 oktober 2010
Gör upp med den ensidiga EU-fixeringen! Demokratierna behöver samarbeta globalt för att stå emot de nya diktaturhoten
Jag har medverkat med ett av inläggen i en artikelserie om "allianspartierna efter valet". Serien finns i en moderaterna närstående nättidning - EMILS tankar - som ges ut i Kalmar med förre pol red på tidningen Barometern, Per Dahl som redaktör. Skribenter från olika politiska riktningar medverkar, och själv har jag svarat för ett inlägg från liberala utgångspunkter, som publicerades den 15/10 2010: "Liberalismen behöver bundförvanter".
Där tar jag upp både inrikes- och utrikespolitik, jag återkommer om inrikesfrågorna här på bloggen.
En del av artikeln handlar om behovet av bättre samverkan mellan världens demokratier, och EU:s otillräcklighet. För oss med liberala värderingar är flera drag i den internationella utvecklingen utvecklingen högst oroväckande:
" De senaste årens finanskris har efterlämnat en situation där frihandeln är hotad och där en växelverkan av handelshinder, subventioner och devalverings- och inflationsspiraler kan slå sönder mycket av det som uppnåtts i världen på senare år.
Samtidigt kännetecknas världspolitiken i oroväckande grad av demokratiernas försvagning och rådvillhet och diktaturernas återupplivade självförtroende och förmåga till blockerande och saboterande koalitioner.
Angreppen mot demokratin kommer, liksom krigshoten, i dag inte från kommunism utan från fascism och andra mer eller mindre likartade länder och rörelser. Magnetfälten har på nytt kastats om, och den akademiska och kvasiintellektuella antiliberalismen som alltid ser USA och demokratierna som det ondas rot är på väg att omorientera sig efter den förändringen.
På liknande sätt har populismen och den antiliberala fördomspolitiken i många länder flyttat sig från yttervänster till ytterhöger, så som nu också till stor del skett i Sverige.
Att EU kan vara vårt värn mot sådana tendenser är en illusion. Den ensidiga fixeringen vid EU har blivit en risk för många partier, även för folkpartiet liberalerna. I hög grad har de kontinentala slagorden om Europas storhet och betydelse och EU-systemets makttillväxt fått tränga undan liberala grundvärden och ersätta en realistisk bedömning av var demokratiernas styrka ligger.
Vi behöver EU, och EU behöver reformeras för att räddas. Men för demokratiernas möjligheter att avgöra världens utveckling ger många europeiska länders ekonomiska och demografiska utförsåkning ett stöd som har lervällingens fasthet och värde.
En liberal utrikespolitik måste betyda en framstegens och självförsvarets samverkan med tre eller flera bärande pelare, där USA, de viktigare större demokratierna i tredje världen samt Europa lär sig att uppträda tillsammans och hantera både miljöhot, ekonomiska hot och militära hot.
Detta betyder en avsevärd omorientering av bland annat svensk utrikespolitik. Det är ett omskakande uppbrott från systemet Eliasson-Bildt, men också från den ingrodda antiamerikanism som kommit att prägla så mycket av västeuropeisk konservatism och socialism. "
Hela artikeln finns på denna adress .
Där tar jag upp både inrikes- och utrikespolitik, jag återkommer om inrikesfrågorna här på bloggen.
En del av artikeln handlar om behovet av bättre samverkan mellan världens demokratier, och EU:s otillräcklighet. För oss med liberala värderingar är flera drag i den internationella utvecklingen utvecklingen högst oroväckande:
" De senaste årens finanskris har efterlämnat en situation där frihandeln är hotad och där en växelverkan av handelshinder, subventioner och devalverings- och inflationsspiraler kan slå sönder mycket av det som uppnåtts i världen på senare år.
Samtidigt kännetecknas världspolitiken i oroväckande grad av demokratiernas försvagning och rådvillhet och diktaturernas återupplivade självförtroende och förmåga till blockerande och saboterande koalitioner.
Angreppen mot demokratin kommer, liksom krigshoten, i dag inte från kommunism utan från fascism och andra mer eller mindre likartade länder och rörelser. Magnetfälten har på nytt kastats om, och den akademiska och kvasiintellektuella antiliberalismen som alltid ser USA och demokratierna som det ondas rot är på väg att omorientera sig efter den förändringen.
På liknande sätt har populismen och den antiliberala fördomspolitiken i många länder flyttat sig från yttervänster till ytterhöger, så som nu också till stor del skett i Sverige.
Att EU kan vara vårt värn mot sådana tendenser är en illusion. Den ensidiga fixeringen vid EU har blivit en risk för många partier, även för folkpartiet liberalerna. I hög grad har de kontinentala slagorden om Europas storhet och betydelse och EU-systemets makttillväxt fått tränga undan liberala grundvärden och ersätta en realistisk bedömning av var demokratiernas styrka ligger.
Vi behöver EU, och EU behöver reformeras för att räddas. Men för demokratiernas möjligheter att avgöra världens utveckling ger många europeiska länders ekonomiska och demografiska utförsåkning ett stöd som har lervällingens fasthet och värde.
En liberal utrikespolitik måste betyda en framstegens och självförsvarets samverkan med tre eller flera bärande pelare, där USA, de viktigare större demokratierna i tredje världen samt Europa lär sig att uppträda tillsammans och hantera både miljöhot, ekonomiska hot och militära hot.
Detta betyder en avsevärd omorientering av bland annat svensk utrikespolitik. Det är ett omskakande uppbrott från systemet Eliasson-Bildt, men också från den ingrodda antiamerikanism som kommit att prägla så mycket av västeuropeisk konservatism och socialism. "
Hela artikeln finns på denna adress .
onsdag 11 augusti 2010
Yttervänster byter ytterkant
Den gamla yttervänstern från 1968 har förlorat nästan alla sina idealstater i Östeuropa och på andra håll. Den har förlorat marxismen som drivkraft.
DN:s tidigare chefredaktör Svante Nycander har i två omdebatterade inlägg på DN Debatt satt fingret på att delar av den gamla akademiska vänstern nu seglar efter andra stjärntecken. Den har ersatt marxismen med sådant som postmodernistisk filosofi. Denna duger i likhet med marxismen som ideologiskt underlag för avståndstagande från demokratin, det öppna samhället och marknadsekonomin. Den närmar sig också antiintellektualism genom att ifrågasätta att verkligheten kan studeras med rationell analys. Akademisk antiliberalism har till stor del frikopplat sig själv från vänstern, fast många av dess utövare nog ännu röstar rött.
I en artikel på ledarsidan i Eskilstuna-Kuriren (lib) har jag knutit an till Svante Nycanders tänkvärda inlägg. Jag menar att 68-vänsterns arvtagare kan vara på väg mot det stora språnget, från extremvänster till extremhöger. Deras nya ideologiska teoribyggen öppnar för att detta skall hända.
En del av yttervänstern har redan gått den vägen i sin utrikespolitik, även om den fortfarande ser sig själv som socialistisk i inrikespolitiken. Inte alla, men oroande många i svensk och annan europeisk yttervänster har bevarat sin antiliberalism, men orienterar sig efter världspolitikens nya magnetfält.
De vitala, våldsamma utmaningarna mot moderniteten, mot väst, mot demokratin kommer nu från radikalt antiliberala, förment klerikala eller rent fascistiska rörelser. Att delar av yttervänstern överflyttat sina internationella sympatier till sådana länder och rörelser är väldigt tydligt.
Artikeln i E-K där jag tar upp de här frågorna finns på den här adressen:
http://ekuriren.se/ledareasikter/signerat/1.771863-det-stora-spranget-fran-vanster-till-hogerextremism
En yttervänster som byter ytterkant blir inte mindre farlig för demokratin och inte mindre antiliberal. Den kan tvärtom bli mer farlig genom att ge nya aggressiva diktaturer och våldsrörelser ideologiska allierade på universitet och i andra sammanhang.
Svante Nycanders båda DN-artiklar handlar bara delvis om samma ämne. De har väckt stor förargelse på sina håll, men de rekommenderas till läsning, och finns på följande adresser:
http://www.dn.se/debatt/darfor-ar-antiliberalismen-sa-stark-i-svenskt-kulturliv-1.1139182
samt
http://www.dn.se/debatt/sa-blev-institutioner-och-fakulteter-vansterbastioner-1.1139187
DN:s tidigare chefredaktör Svante Nycander har i två omdebatterade inlägg på DN Debatt satt fingret på att delar av den gamla akademiska vänstern nu seglar efter andra stjärntecken. Den har ersatt marxismen med sådant som postmodernistisk filosofi. Denna duger i likhet med marxismen som ideologiskt underlag för avståndstagande från demokratin, det öppna samhället och marknadsekonomin. Den närmar sig också antiintellektualism genom att ifrågasätta att verkligheten kan studeras med rationell analys. Akademisk antiliberalism har till stor del frikopplat sig själv från vänstern, fast många av dess utövare nog ännu röstar rött.
I en artikel på ledarsidan i Eskilstuna-Kuriren (lib) har jag knutit an till Svante Nycanders tänkvärda inlägg. Jag menar att 68-vänsterns arvtagare kan vara på väg mot det stora språnget, från extremvänster till extremhöger. Deras nya ideologiska teoribyggen öppnar för att detta skall hända.
En del av yttervänstern har redan gått den vägen i sin utrikespolitik, även om den fortfarande ser sig själv som socialistisk i inrikespolitiken. Inte alla, men oroande många i svensk och annan europeisk yttervänster har bevarat sin antiliberalism, men orienterar sig efter världspolitikens nya magnetfält.
De vitala, våldsamma utmaningarna mot moderniteten, mot väst, mot demokratin kommer nu från radikalt antiliberala, förment klerikala eller rent fascistiska rörelser. Att delar av yttervänstern överflyttat sina internationella sympatier till sådana länder och rörelser är väldigt tydligt.
Artikeln i E-K där jag tar upp de här frågorna finns på den här adressen:
http://ekuriren.se/ledareasikter/signerat/1.771863-det-stora-spranget-fran-vanster-till-hogerextremism
En yttervänster som byter ytterkant blir inte mindre farlig för demokratin och inte mindre antiliberal. Den kan tvärtom bli mer farlig genom att ge nya aggressiva diktaturer och våldsrörelser ideologiska allierade på universitet och i andra sammanhang.
Svante Nycanders båda DN-artiklar handlar bara delvis om samma ämne. De har väckt stor förargelse på sina håll, men de rekommenderas till läsning, och finns på följande adresser:
http://www.dn.se/debatt/darfor-ar-antiliberalismen-sa-stark-i-svenskt-kulturliv-1.1139182
samt
http://www.dn.se/debatt/sa-blev-institutioner-och-fakulteter-vansterbastioner-1.1139187
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
