Tala inte illa om ungdomar som väljer demokrati !

Den här artikeln skrev jag förra året, och i den nedanstående versionen publicerades den i Västerviks-Tidningen. Ämnet är historiskt - men aktuellt - nu liksom i början av 50-talet ställs ungdomar i många länder inför valet att arbeta för demokratin eller för demokratins fiender:

" Olof Palme gick med i socialdemokratiska studentförbundet 1951. Då var han en internationell studentledare på väg uppåt. 1952 blev han styrelseordförande i den västliga studentorganisation han och andra skapat som motvikt till den tidigare organisation som Sovjet och dess medlöpare tagit över och gjort till en propagandaapparat för diktatur.

På västsidan var Olof Palme en nyckelperson i den dragkampen som då pågick mellan öst och väst om studentorganisationerna och ungdomsopinioner i tredje världen och i Europa. Palme samarbetade nära med amerikaner och andra som tillhörde eller samverkade med underrättelseorganisationer. Palmes styrelse fick nästan alla sina pengar till verksamheten från USA. Senare har det visat sig att de gick över CIA:s budget.

Efter studierna tog Palme jobb både i försvarets underrättelsetjänst och hos statsminister Tage Erlander. Det senare gav snart ingen tid över för det förra. Palme sade upp sig hos försvarsstaben, blev oumbärlig som medhjälpare till Erlander - och resten är historia.

Mer än 55 år senare tycks det ännu vara svårt för många att se positivt på den unge Palmes ställningstagande för väst. Kjell Östberg, som i år gett ut "I takt med tiden", första delen av en biografi över Palme, skriver att på 70-talet blev hans tidigare inblandning i provästlig underrättelseverksamhet en "kvarnsten".

Hur länge skall denna uppfattning om Palmes ungdom som något nästan skamligt leva kvar? Åsiktsklimatet under 70-talets akademiska diktaturdyrkan borde inte prägla dagens syn på vad Palme gjorde som ung. Att han själv som medelålders vände sig bort från väst, suddade ut en del av gränslinjerna mot diktaturerna och undvek att säga hur det egentligen varit på 50-talet är en annan sak.

Men viktigare numera är det här: Var det fel av honom att motarbeta kommunistisk kontroll över det internationella studentsamarbetet? Var det fel att göra detta med personellt och ekonomiskt understöd från USA? Var det fel att ta jobb i svensk underrätteletjänst, som skulle skydda oss mot Sovjet?

Nej, på alla de punkterna gjorde han det som är rätt om man vill leva under demokrati - men fel om man vill ha diktatur.

I den svenska yttervänsterns ögon, i dag liksom förut, hade Palme varit mer respektabel ifall han hade han valt samma sida som den svenska studentvänster som på studentkongressen 1950 i Prag valde Stalins sida och skrek och skränade så att studenter som inte höll på Sovjet inte skulle kunna yttra sig.

Det här har mycket mer än historiskt intresse. I dag ställs andra ungdomar inför att välja sida mellan fritt samhällssystem och olika slag av diktaturstater eller totalitära rörelser. De senare är i dag oftast mer eller mindre fascistiska. Kommunismen är näst intill död, men nya former av fascism är så mycket mer livaktiga och våldsamma.

Många unga människor som kommer från länder där förtrycket härskar har valt att ingå i organisationer som de vet får stöd från svenska eller andra biståndsbudgetar, men även från underrättelsetjänster i EU-länder eller i USA. Burmas oppositionella i exil är bara ett av många exempel där man kan utgå från att det är så.

Mitt ibland oss har vi de som i dag gör motsvarande ställningstaganden som när Palme valde västs sida mot diktaturerna. De finns bland annat i flera flyktinggrupper här i landet, inte minst den kurdiska. De förtjänar både stöd och förståelse. Men i dagens vänster har de sällan något att hämta. De möts ofta av raka motsatsen, från sådana som fortsätter att se Palme med de västfientliga glasögon som fick sin slipning i 70-talets extremvänster. "