Vargfrågan bör avgöras i Sverige - inte på EU-nivå!

Jag menar att regeringen gör rätt i att inte vika sig för försöket att flytta avgörandet i Sveriges vargpolitik långt från väljarna - till Bryssel. Detta tog jag upp i min senaste gästkrönika i Karlskoga-Kuriren (onsdagen den 13/4 2011) . Här är några utdrag ur den krönikan:

" Vad kostar flygbiljetten för en varg? Nyss åkte gråben charterflyg från Gällivare till Dalarna. Servicenivån är rätt hög, sovkupé, och så mycket uppvaktande personal per passagerare att ett vanligt charterbolag skulle gå omkull. ...

Eller en annan fråga: Vad är personaltätheten i vargomsorgen? Det är arbetsamt att hålla ordning på vargarna, följa deras väg med sändare, leta spår i snön, administrera licensjakten, obducera asen för att bedöma inavelns missbildningar, och tampas med EU-kommissionen och alla andra som kräver fler eller färre vargar. Det är gissningsvis lägre personaltäthet än i daghemmen men högre än i fritidshemmen.

Man kan göra lustig över det. Men är vargpolitiken därför fel? Nej. Den respektlösa inledningen på den här krönikan säger inte att jag tänker delta i ylandet mot miljöministern Andreas Carlgren. Han stretar med att försöka verkställa en kompromiss som samlade både allianspartierna och socialdemokraterna i riksdagen.

" Jag skrev också att ibland är en målkonflikt sådan att den kan hanteras bara med en kompromiss som kostar pengar och ändå inte gör alla nöjda. Vargfrågan är ett exempel på detta:

" Landsbygdsintresset är färre vargar. Naturvårdsintresset fler vargar. Dubbelt upp, 450 vargar, var senaste budet. Jag har svårt att se en annan och bättre utväg än att fortsätta den väg regeringen nu följer: Skydda rennäringen mot vargen, jakt för att bromsa tillväxten av vargstammen och ge lokalbefolkningen tillfälle att skjuta – samt tillförsel av en del vargar utifrån för att motverka inavel. Biljettpriset på vargflyget är då inte det stora problemet. "

Långt mer störande och stötande är, enligt min mening, oviljan på flera håll att acceptera fattade demokratiska beslut:

"En sådan här målkonflikt bör avgöras parlamentariskt. Noll vargar kan det inte bli och inte 450 heller. Då kompromiss är gjord ska man finna sig även i beslut man själv inte gillar. Men en minoritet som förlorat i riksdagen har nu kunnat mobilisera EU-byråkratin för att ställa riksdagen åt sidan. Sådant händer även i en del andra frågor, och kan i onödan skada väljarförtroendet för EU-samarbetet.

Förre tyske förbundspresidenten Roman Herzog har kallat det för en glidande centralisering som blivit inbyggd i EU-systemet: De som förlorar en fråga på hemmaplan försöker ofta flytta makt och beslut till EU-nivå. Det underlättas av tänjbara, oklara EU-regler och av ambitioner hos EU-organen att vidga sin makt. Det har nu hänt även i vargfrågan. De som vill ha minst 450 vargar, ingen licensjakt och mindre hänsyn till lokalbefolkningen har åsiktsgemenskap med tjänstemän i Bryssel, och dessa saknar nämnvärd respekt för den demokratiska processen i Sverige."