Förra året var det 200-årsdagen av återinförandet av tryckfrihet och offentlighetsprincip i Sverige. Men denna tvåhundraårsdag av 1810 års Tryckfrihetsförordning blev aldrig något jubileum, utan förbigicks i stort sett med tysthet. Ändå var detta en viktig milstolpe på Sveriges väg till frihet och folkstyre, denna grundlag 1810 återupplivade inte bara det som införts 1766 utan lade dessutom till ett par andra viktiga hörnstenar i nuvarande svenska grundlagsskydd för det fria ordet.
Nu är det dags igen, för nästa "jubileum" som förmodligen kommer att passera under stor officiell tystnad. Senare i år är det 100 år sedan riksdagsvalet 1911 och bildandet av Karl Staaffs andra regering - som två och ett halvt år senare avgick i samband med borggårdskrisen, då högern och kungamakten tillfälligt lyckades stoppa utvecklingen mot parlamentarism och allmän rösträtt.
Om detta hundraårsminne skrev jag en gästkrönika i Eskilstuna-Kuriren på påskafton (23/4 2011), och där tog jag även upp Karl Staaffs på sin tid mycket uppmärksammade tal i Eskilstuna 1909 om villkoren för samverkan mellan liberaler och socialdemokrater.
I gästkrönikan skrev jag bland annat:
" ... Med stöd av socialdemokraterna fick regeringen stor majoritet i andra kammaren, större än högerns övertag i den odemokratiska första kammaren där den inkomstgraderade rösträtten nu fått ett tak på max 40 röster per man.
Staaffs starka ställning i riksdag och väljarkår hjälpte ändå inte. Efter bara två och ett halvt år hade han förlorat maktkampen mot högern, kungamakten och första kammaren – som kunde blockera all lagstiftning. Först tre år efter Staaffs död, och tack vare sammanbrottet för den tyska militärmonarkin hösten 1918, lyckades Nils Edéns regering till sist med genombrottet för demokratin och den andra stora rösträttsreformen.
Hur det gick till de här åren är en obekväm sanning, särskilt för dem som skönmålar kungahusets historia eller räknar partipolitiska anor från den höger som ville ha graderad rösträtt som motmedel mot parlamentarismen.
Vi har nu framför oss en rad av obekväma hundraårsminnen av led efter led i den hårda kampen för och emot demokratin 1911-1918. Och vänta då inget annat än en besvärad officiell tystnad om det stora steget framåt med valet och regeringsbildningen 1911! "
Hela krönikan i E-K på påskafton finns på den här adressen.
Visar inlägg med etikett Liberalism. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Liberalism. Visa alla inlägg
söndag 24 april 2011
onsdag 23 februari 2011
Den liberala ekonomins försvar - en brittisk bok i Bertil Ohlins anda
Tio år gamla texter kan ibland vara värda en repris. Här är en sådan. I Nyhetsmagasinet NU (lib) den 23 augusti 2001 recenserade jag en ovanligt intressant bok som innehåller ett försvar för en liberal politik med både marknadsekonomi och social välfärd.
Författaren heter Adair Turner, en tidigare bankman och ledande näringslivsföreträdare, som senare haft en rad uppdrag i brittiska regeringars tjänst, bland annat som styrelseordförande i den brittiska Finansinspektionen.
För att vara en bok av det här slaget kom den alltså från något oväntat håll.
Här är (något förkortad) min artikel om Turners bok.
Den liberala ekonomins försvar
" ... Förre chefen för Industriförbundet slår med både socialt engagemang och nationalekonomisk skärpa fast att liberal ekonomisk politik, bevarad välfärdsstat och kraftfull miljöpolitik kan och bör förenas. Boken är en stridsskrift mot det slags höger som ryckt loss delar av liberalismens ekonomiska budskap om marknadsekonomin, och förvridit det till en dogm, och som nu bekämpar välfärdsstaten även då denna har liberala förtecken.
De senaste årens liberalisering av den ekonomiska politiken, med mer frihandel och mer avregleringar har gjort nytta och bör fortsättas, särskilt behöver arbetsmarknaden bli mer flexibel. Men det finns då, menar förre chefen för Industriförbundet, goda möjligheter att ha kvar en samhällsekonomiskt hållbar välfärdsstat och driva en radikal miljöpolitik för att skära ned koldioxidutsläppen.
Som alla läsare vid det här laget nog räknat ut är detta ingen svensk författare. Adair Turner var 1995-99 chef för brittiska Industriförbundet, CBI. ... Men i Just Capital. The Liberal Economy, som kom ut i våras, försvarar han välfärds- och fördelningspolitik, kraftigt höjda miljöskatter och strängare regler för vapenexport. Allt det gör han inom ramen för det slags mer liberala ekonomiska politik som fått genomslag i flera europeiska länder, sunda statsfinanser, stabilt penningvärde, avregleringar, frihandel och valutaunion.
Han menar också att en protektionistisk, marknadsfientlig vänster går ännu mer vilse när den övertar något som är ett önsketänkande hos en konservativ höger, vanföreställningen att globaliseringen skulle göra att en effektiv marknadsekonomi bara kan fungera om offentlig sektor skärs ned kraftigt.
Turner lägger stor kraft på att göra upp med påståendena att skatteuttaget i största allmänhet skulle vara ohållbart på nordisk eller västeuropeisk nivå på så sätt att det genom försämrad konkurrenskraft måste leda till förlorade arbetstillfällen. Länder måste enligt Adair Turner lägga stor vikt vid att produktiviteten i hela ekonomin förbättras. Men ord som konkurrenskraft missbrukas, och ofta används de under djup teoretisk förvirring.
Höga marginalskatter på arbete gör skada. En del skatter behöver sänkas, medan energiskatterna höjs. Lägre skattesatser och bredare skattebaser är rätt väg.
Men att statens utgifter och inkomster av konkurrensskäl skulle behöva pressas längre och längre ned som andel av BNP, så att de rör sig mot amerikansk nivå, invänder Adair Turner mot.
I en välfärdsstat har vi mindre plats för privat konsumtion, de arbetandes reallöner efter skatt blir lägre än i ett land med långt mindre offentlig sektor . Men det skall inte göra arbetskraftskostnaderna för företagen i Sverige högre än de annars varit. Konkurrera på världsmarknaden skall vi kunna göra även med en reformerad och bevarad välfärdsstat.
Det är en knepig sak att rekommendera en bok på engelska till allmän läsning. Men detta är en viktig politisk bok för riktiga liberaler, en välgörande vidräkning med högermän som uppträder under falsk liberal flagg, ”konservativa ultraliberaler” som Adair Turner kallar dem.
Så läs Turner, de som kan, på originalspråk! Det är mindre troligt att boken blir översatt, trots att, eller rättare sagt just därför att Turner kommit med en av de tyngre vägande liberala ideologiska böckerna på senare år. Han ger sig i kast med moderna ekonomiska problem men bekänner sig till en brittisk socialliberal filosofi med rötter i Lloyd Georges tid, och han har Karl Popper och Ralf Dahrendorf som intellektuella inspiratörer.
Hade han i stället angripit de värderingar han nu försvarar hade en bok med denna tyngd och skärpa inom några månader översatts och utgivits på svenska av Timbro. Nu är det osäkert om det blir någon översättning alls.
Turner är inte en så stor nationalekonom som Bertil Ohlin. Och sakfrågorna är andra i dag. Men i boken finns en fläkt av den orädda, sansat radikala socialliberala anda som Bertil Ohlin förde in i svensk samhällsdebatt, från 30- talet och framåt. "
Just Capital. The Liberal Economy. Av Adair Turner med förord av Ralf Ddahrendorf
(Förlag: MacMillan, London, 2001)
Författaren heter Adair Turner, en tidigare bankman och ledande näringslivsföreträdare, som senare haft en rad uppdrag i brittiska regeringars tjänst, bland annat som styrelseordförande i den brittiska Finansinspektionen.
För att vara en bok av det här slaget kom den alltså från något oväntat håll.
Här är (något förkortad) min artikel om Turners bok.
Den liberala ekonomins försvar
" ... Förre chefen för Industriförbundet slår med både socialt engagemang och nationalekonomisk skärpa fast att liberal ekonomisk politik, bevarad välfärdsstat och kraftfull miljöpolitik kan och bör förenas. Boken är en stridsskrift mot det slags höger som ryckt loss delar av liberalismens ekonomiska budskap om marknadsekonomin, och förvridit det till en dogm, och som nu bekämpar välfärdsstaten även då denna har liberala förtecken.
De senaste årens liberalisering av den ekonomiska politiken, med mer frihandel och mer avregleringar har gjort nytta och bör fortsättas, särskilt behöver arbetsmarknaden bli mer flexibel. Men det finns då, menar förre chefen för Industriförbundet, goda möjligheter att ha kvar en samhällsekonomiskt hållbar välfärdsstat och driva en radikal miljöpolitik för att skära ned koldioxidutsläppen.
Som alla läsare vid det här laget nog räknat ut är detta ingen svensk författare. Adair Turner var 1995-99 chef för brittiska Industriförbundet, CBI. ... Men i Just Capital. The Liberal Economy, som kom ut i våras, försvarar han välfärds- och fördelningspolitik, kraftigt höjda miljöskatter och strängare regler för vapenexport. Allt det gör han inom ramen för det slags mer liberala ekonomiska politik som fått genomslag i flera europeiska länder, sunda statsfinanser, stabilt penningvärde, avregleringar, frihandel och valutaunion.
Han menar också att en protektionistisk, marknadsfientlig vänster går ännu mer vilse när den övertar något som är ett önsketänkande hos en konservativ höger, vanföreställningen att globaliseringen skulle göra att en effektiv marknadsekonomi bara kan fungera om offentlig sektor skärs ned kraftigt.
Turner lägger stor kraft på att göra upp med påståendena att skatteuttaget i största allmänhet skulle vara ohållbart på nordisk eller västeuropeisk nivå på så sätt att det genom försämrad konkurrenskraft måste leda till förlorade arbetstillfällen. Länder måste enligt Adair Turner lägga stor vikt vid att produktiviteten i hela ekonomin förbättras. Men ord som konkurrenskraft missbrukas, och ofta används de under djup teoretisk förvirring.
Höga marginalskatter på arbete gör skada. En del skatter behöver sänkas, medan energiskatterna höjs. Lägre skattesatser och bredare skattebaser är rätt väg.
Men att statens utgifter och inkomster av konkurrensskäl skulle behöva pressas längre och längre ned som andel av BNP, så att de rör sig mot amerikansk nivå, invänder Adair Turner mot.
I en välfärdsstat har vi mindre plats för privat konsumtion, de arbetandes reallöner efter skatt blir lägre än i ett land med långt mindre offentlig sektor . Men det skall inte göra arbetskraftskostnaderna för företagen i Sverige högre än de annars varit. Konkurrera på världsmarknaden skall vi kunna göra även med en reformerad och bevarad välfärdsstat.
Det är en knepig sak att rekommendera en bok på engelska till allmän läsning. Men detta är en viktig politisk bok för riktiga liberaler, en välgörande vidräkning med högermän som uppträder under falsk liberal flagg, ”konservativa ultraliberaler” som Adair Turner kallar dem.
Så läs Turner, de som kan, på originalspråk! Det är mindre troligt att boken blir översatt, trots att, eller rättare sagt just därför att Turner kommit med en av de tyngre vägande liberala ideologiska böckerna på senare år. Han ger sig i kast med moderna ekonomiska problem men bekänner sig till en brittisk socialliberal filosofi med rötter i Lloyd Georges tid, och han har Karl Popper och Ralf Dahrendorf som intellektuella inspiratörer.
Hade han i stället angripit de värderingar han nu försvarar hade en bok med denna tyngd och skärpa inom några månader översatts och utgivits på svenska av Timbro. Nu är det osäkert om det blir någon översättning alls.
Turner är inte en så stor nationalekonom som Bertil Ohlin. Och sakfrågorna är andra i dag. Men i boken finns en fläkt av den orädda, sansat radikala socialliberala anda som Bertil Ohlin förde in i svensk samhällsdebatt, från 30- talet och framåt. "
Just Capital. The Liberal Economy. Av Adair Turner med förord av Ralf Ddahrendorf
(Förlag: MacMillan, London, 2001)
onsdag 22 december 2010
Antiliberal medielag hotar det fria ordet i Ungern
Om nya hot mot det fria ordet i Ungern - det senaste exemplet på en alarmerande antiliberal politisk utveckling i EU:s tillträdande ordförandeland - har jag skrivit i en gästkrönika i Eskilstuna-Kuriren (lib) i dag:
" Till nyår sätter sig Ungerns ministrar i ordförandestolarna i EU. Dit kommer de belastade av nya lagar som hotar tryck- och yttrandefrihet i Ungern. En statlig myndighet för medietillsyn har getts makt att ingripa mot innehåll i tv, radio, tidningar och internetmedier.
Skillnaderna mellan EU-länderna är stora när det gäller skyddet – eller bristen på skydd – för det fria ordet. Med nuvarande politiska utveckling i Ungern växer skillnaderna.
Sett med svenska ögon är ett statligt tillsynsorgan med myndighetsmakt mot många slags medier en oacceptabel sak. ... I Budapest ... har den statliga mediemyndigheten just getts makt att lägga straffavgifter på både statliga och privata medier som påstås inte följa vagt formulerade bestämmelser om innehållet. Etermedier, press och internetmedier utsätts för ett ekonomiskt hot, som sannerligen inte blir mindre av att det härskande högerpartiet packat hela mediemyndighetens styrelse med egna anhängare.
Den antiliberala utvecklingen i Ungern och i detta regeringsparti blir allt mer alarmerande. Efter kommunismens fall hade Ungen en tid två inflytelserika partier som båda sade sig vara liberala. Det ena av dessa har nu upphört, medan det andra bytte sida till det konservativa och kristdemokratiska lägret och sedan marscherade vidare ut på högerkanten med sådana tilltag som de nya medielagarna.
En dålig merit för EU:s ordförandeland! "
" Till nyår sätter sig Ungerns ministrar i ordförandestolarna i EU. Dit kommer de belastade av nya lagar som hotar tryck- och yttrandefrihet i Ungern. En statlig myndighet för medietillsyn har getts makt att ingripa mot innehåll i tv, radio, tidningar och internetmedier.
Skillnaderna mellan EU-länderna är stora när det gäller skyddet – eller bristen på skydd – för det fria ordet. Med nuvarande politiska utveckling i Ungern växer skillnaderna.
Sett med svenska ögon är ett statligt tillsynsorgan med myndighetsmakt mot många slags medier en oacceptabel sak. ... I Budapest ... har den statliga mediemyndigheten just getts makt att lägga straffavgifter på både statliga och privata medier som påstås inte följa vagt formulerade bestämmelser om innehållet. Etermedier, press och internetmedier utsätts för ett ekonomiskt hot, som sannerligen inte blir mindre av att det härskande högerpartiet packat hela mediemyndighetens styrelse med egna anhängare.
Den antiliberala utvecklingen i Ungern och i detta regeringsparti blir allt mer alarmerande. Efter kommunismens fall hade Ungen en tid två inflytelserika partier som båda sade sig vara liberala. Det ena av dessa har nu upphört, medan det andra bytte sida till det konservativa och kristdemokratiska lägret och sedan marscherade vidare ut på högerkanten med sådana tilltag som de nya medielagarna.
En dålig merit för EU:s ordförandeland! "
lördag 16 oktober 2010
Gör upp med den ensidiga EU-fixeringen! Demokratierna behöver samarbeta globalt för att stå emot de nya diktaturhoten
Jag har medverkat med ett av inläggen i en artikelserie om "allianspartierna efter valet". Serien finns i en moderaterna närstående nättidning - EMILS tankar - som ges ut i Kalmar med förre pol red på tidningen Barometern, Per Dahl som redaktör. Skribenter från olika politiska riktningar medverkar, och själv har jag svarat för ett inlägg från liberala utgångspunkter, som publicerades den 15/10 2010: "Liberalismen behöver bundförvanter".
Där tar jag upp både inrikes- och utrikespolitik, jag återkommer om inrikesfrågorna här på bloggen.
En del av artikeln handlar om behovet av bättre samverkan mellan världens demokratier, och EU:s otillräcklighet. För oss med liberala värderingar är flera drag i den internationella utvecklingen utvecklingen högst oroväckande:
" De senaste årens finanskris har efterlämnat en situation där frihandeln är hotad och där en växelverkan av handelshinder, subventioner och devalverings- och inflationsspiraler kan slå sönder mycket av det som uppnåtts i världen på senare år.
Samtidigt kännetecknas världspolitiken i oroväckande grad av demokratiernas försvagning och rådvillhet och diktaturernas återupplivade självförtroende och förmåga till blockerande och saboterande koalitioner.
Angreppen mot demokratin kommer, liksom krigshoten, i dag inte från kommunism utan från fascism och andra mer eller mindre likartade länder och rörelser. Magnetfälten har på nytt kastats om, och den akademiska och kvasiintellektuella antiliberalismen som alltid ser USA och demokratierna som det ondas rot är på väg att omorientera sig efter den förändringen.
På liknande sätt har populismen och den antiliberala fördomspolitiken i många länder flyttat sig från yttervänster till ytterhöger, så som nu också till stor del skett i Sverige.
Att EU kan vara vårt värn mot sådana tendenser är en illusion. Den ensidiga fixeringen vid EU har blivit en risk för många partier, även för folkpartiet liberalerna. I hög grad har de kontinentala slagorden om Europas storhet och betydelse och EU-systemets makttillväxt fått tränga undan liberala grundvärden och ersätta en realistisk bedömning av var demokratiernas styrka ligger.
Vi behöver EU, och EU behöver reformeras för att räddas. Men för demokratiernas möjligheter att avgöra världens utveckling ger många europeiska länders ekonomiska och demografiska utförsåkning ett stöd som har lervällingens fasthet och värde.
En liberal utrikespolitik måste betyda en framstegens och självförsvarets samverkan med tre eller flera bärande pelare, där USA, de viktigare större demokratierna i tredje världen samt Europa lär sig att uppträda tillsammans och hantera både miljöhot, ekonomiska hot och militära hot.
Detta betyder en avsevärd omorientering av bland annat svensk utrikespolitik. Det är ett omskakande uppbrott från systemet Eliasson-Bildt, men också från den ingrodda antiamerikanism som kommit att prägla så mycket av västeuropeisk konservatism och socialism. "
Hela artikeln finns på denna adress .
Där tar jag upp både inrikes- och utrikespolitik, jag återkommer om inrikesfrågorna här på bloggen.
En del av artikeln handlar om behovet av bättre samverkan mellan världens demokratier, och EU:s otillräcklighet. För oss med liberala värderingar är flera drag i den internationella utvecklingen utvecklingen högst oroväckande:
" De senaste årens finanskris har efterlämnat en situation där frihandeln är hotad och där en växelverkan av handelshinder, subventioner och devalverings- och inflationsspiraler kan slå sönder mycket av det som uppnåtts i världen på senare år.
Samtidigt kännetecknas världspolitiken i oroväckande grad av demokratiernas försvagning och rådvillhet och diktaturernas återupplivade självförtroende och förmåga till blockerande och saboterande koalitioner.
Angreppen mot demokratin kommer, liksom krigshoten, i dag inte från kommunism utan från fascism och andra mer eller mindre likartade länder och rörelser. Magnetfälten har på nytt kastats om, och den akademiska och kvasiintellektuella antiliberalismen som alltid ser USA och demokratierna som det ondas rot är på väg att omorientera sig efter den förändringen.
På liknande sätt har populismen och den antiliberala fördomspolitiken i många länder flyttat sig från yttervänster till ytterhöger, så som nu också till stor del skett i Sverige.
Att EU kan vara vårt värn mot sådana tendenser är en illusion. Den ensidiga fixeringen vid EU har blivit en risk för många partier, även för folkpartiet liberalerna. I hög grad har de kontinentala slagorden om Europas storhet och betydelse och EU-systemets makttillväxt fått tränga undan liberala grundvärden och ersätta en realistisk bedömning av var demokratiernas styrka ligger.
Vi behöver EU, och EU behöver reformeras för att räddas. Men för demokratiernas möjligheter att avgöra världens utveckling ger många europeiska länders ekonomiska och demografiska utförsåkning ett stöd som har lervällingens fasthet och värde.
En liberal utrikespolitik måste betyda en framstegens och självförsvarets samverkan med tre eller flera bärande pelare, där USA, de viktigare större demokratierna i tredje världen samt Europa lär sig att uppträda tillsammans och hantera både miljöhot, ekonomiska hot och militära hot.
Detta betyder en avsevärd omorientering av bland annat svensk utrikespolitik. Det är ett omskakande uppbrott från systemet Eliasson-Bildt, men också från den ingrodda antiamerikanism som kommit att prägla så mycket av västeuropeisk konservatism och socialism. "
Hela artikeln finns på denna adress .
onsdag 8 september 2010
Liberalismen
Det har blivit gott om halvliberaler i Sverige, sådana partier och organisationer och tidningar som gärna svänger sig med själva ordet, men bara vill kännas vid delar av liberalismen. Dessutom har liberalismen gott om fiender, på båda ytterkanterna, som verkligen avskyr liberalismen och beskriver den som allt möjligt ont.
Om liberalismen har jag nyligen skrivit några rader broschyrtext.
Liberalismen är det fria samhällets starkaste grund. Den står för:
o den andliga friheten,
o det fria ordet,
o det personliga ansvaret,
o det demokratiska systemet, och
o samverkan mellan fria länder för frihetens bevarande.
Sverige har en egen, stark liberal tradition – för:
o frihandel och marknadsekonomi,
o utbildning och socialförsäkringar,
o kvinnors och mäns jämställdhet, och
o goda sociala förhållanden.
Demokratin ska försvaras, men också vårdas. De viktiga kommunala besluten ska tas av folkvalda, som ansvarar inför väljarna. Tjänstemannavälde får inte ta över.
Om liberalismen har jag nyligen skrivit några rader broschyrtext.
Liberalismen är det fria samhällets starkaste grund. Den står för:
o den andliga friheten,
o det fria ordet,
o det personliga ansvaret,
o det demokratiska systemet, och
o samverkan mellan fria länder för frihetens bevarande.
Sverige har en egen, stark liberal tradition – för:
o frihandel och marknadsekonomi,
o utbildning och socialförsäkringar,
o kvinnors och mäns jämställdhet, och
o goda sociala förhållanden.
Demokratin ska försvaras, men också vårdas. De viktiga kommunala besluten ska tas av folkvalda, som ansvarar inför väljarna. Tjänstemannavälde får inte ta över.
onsdag 11 augusti 2010
Yttervänster byter ytterkant
Den gamla yttervänstern från 1968 har förlorat nästan alla sina idealstater i Östeuropa och på andra håll. Den har förlorat marxismen som drivkraft.
DN:s tidigare chefredaktör Svante Nycander har i två omdebatterade inlägg på DN Debatt satt fingret på att delar av den gamla akademiska vänstern nu seglar efter andra stjärntecken. Den har ersatt marxismen med sådant som postmodernistisk filosofi. Denna duger i likhet med marxismen som ideologiskt underlag för avståndstagande från demokratin, det öppna samhället och marknadsekonomin. Den närmar sig också antiintellektualism genom att ifrågasätta att verkligheten kan studeras med rationell analys. Akademisk antiliberalism har till stor del frikopplat sig själv från vänstern, fast många av dess utövare nog ännu röstar rött.
I en artikel på ledarsidan i Eskilstuna-Kuriren (lib) har jag knutit an till Svante Nycanders tänkvärda inlägg. Jag menar att 68-vänsterns arvtagare kan vara på väg mot det stora språnget, från extremvänster till extremhöger. Deras nya ideologiska teoribyggen öppnar för att detta skall hända.
En del av yttervänstern har redan gått den vägen i sin utrikespolitik, även om den fortfarande ser sig själv som socialistisk i inrikespolitiken. Inte alla, men oroande många i svensk och annan europeisk yttervänster har bevarat sin antiliberalism, men orienterar sig efter världspolitikens nya magnetfält.
De vitala, våldsamma utmaningarna mot moderniteten, mot väst, mot demokratin kommer nu från radikalt antiliberala, förment klerikala eller rent fascistiska rörelser. Att delar av yttervänstern överflyttat sina internationella sympatier till sådana länder och rörelser är väldigt tydligt.
Artikeln i E-K där jag tar upp de här frågorna finns på den här adressen:
http://ekuriren.se/ledareasikter/signerat/1.771863-det-stora-spranget-fran-vanster-till-hogerextremism
En yttervänster som byter ytterkant blir inte mindre farlig för demokratin och inte mindre antiliberal. Den kan tvärtom bli mer farlig genom att ge nya aggressiva diktaturer och våldsrörelser ideologiska allierade på universitet och i andra sammanhang.
Svante Nycanders båda DN-artiklar handlar bara delvis om samma ämne. De har väckt stor förargelse på sina håll, men de rekommenderas till läsning, och finns på följande adresser:
http://www.dn.se/debatt/darfor-ar-antiliberalismen-sa-stark-i-svenskt-kulturliv-1.1139182
samt
http://www.dn.se/debatt/sa-blev-institutioner-och-fakulteter-vansterbastioner-1.1139187
DN:s tidigare chefredaktör Svante Nycander har i två omdebatterade inlägg på DN Debatt satt fingret på att delar av den gamla akademiska vänstern nu seglar efter andra stjärntecken. Den har ersatt marxismen med sådant som postmodernistisk filosofi. Denna duger i likhet med marxismen som ideologiskt underlag för avståndstagande från demokratin, det öppna samhället och marknadsekonomin. Den närmar sig också antiintellektualism genom att ifrågasätta att verkligheten kan studeras med rationell analys. Akademisk antiliberalism har till stor del frikopplat sig själv från vänstern, fast många av dess utövare nog ännu röstar rött.
I en artikel på ledarsidan i Eskilstuna-Kuriren (lib) har jag knutit an till Svante Nycanders tänkvärda inlägg. Jag menar att 68-vänsterns arvtagare kan vara på väg mot det stora språnget, från extremvänster till extremhöger. Deras nya ideologiska teoribyggen öppnar för att detta skall hända.
En del av yttervänstern har redan gått den vägen i sin utrikespolitik, även om den fortfarande ser sig själv som socialistisk i inrikespolitiken. Inte alla, men oroande många i svensk och annan europeisk yttervänster har bevarat sin antiliberalism, men orienterar sig efter världspolitikens nya magnetfält.
De vitala, våldsamma utmaningarna mot moderniteten, mot väst, mot demokratin kommer nu från radikalt antiliberala, förment klerikala eller rent fascistiska rörelser. Att delar av yttervänstern överflyttat sina internationella sympatier till sådana länder och rörelser är väldigt tydligt.
Artikeln i E-K där jag tar upp de här frågorna finns på den här adressen:
http://ekuriren.se/ledareasikter/signerat/1.771863-det-stora-spranget-fran-vanster-till-hogerextremism
En yttervänster som byter ytterkant blir inte mindre farlig för demokratin och inte mindre antiliberal. Den kan tvärtom bli mer farlig genom att ge nya aggressiva diktaturer och våldsrörelser ideologiska allierade på universitet och i andra sammanhang.
Svante Nycanders båda DN-artiklar handlar bara delvis om samma ämne. De har väckt stor förargelse på sina håll, men de rekommenderas till läsning, och finns på följande adresser:
http://www.dn.se/debatt/darfor-ar-antiliberalismen-sa-stark-i-svenskt-kulturliv-1.1139182
samt
http://www.dn.se/debatt/sa-blev-institutioner-och-fakulteter-vansterbastioner-1.1139187
tisdag 13 juli 2010
Sveriges liberala familjepolitik
Svensk familjepolitik är inte en produkt av den socialistiska vänstervågen efter 1968. Grunden för den familjepolitik Sverige har i dag lades tidigare, under 1960-talet, och under samverkan mellan personer i fackföreningsrörelse och näringsliv, samt bland liberaler och socialdemokrater.
Den första stora framgången var införandet av individuell inkomstbeskattning. Medlemmar i Folkpartiets Ungdomsförbund hade stor betydelse med att föra fram de idéer som familjepolitiken sedan kom att bygga på.
Att denna liberala politik för kvinnors och mäns lika möjligheter i arbetsliv, studier och familj kunde få sådant genomslag berodde på att den socialistiska vänstervågen ännu inte hade hunnit få en sådan betydelse att den förstört relationerna mellan arbetsmarknadens parter och mellan jämställdhetsvänner på olika sidor om blockgränsen.
I dag har svensk familjepolitik blivit intressant för länder på den europeiska kontinenten, som länge haft en socialkonservativ familjepolitik, som gjort haveri då den pressat ned födelsetalen till en ohållbart låg nivå.
Om detta skrev jag nyligen en gästkrönika i Eskilstuna-Kuriren (lib). Länken är den här:
http://ekuriren.se/ledareasikter/gastkronika/1.742242-val-godkant
Den första stora framgången var införandet av individuell inkomstbeskattning. Medlemmar i Folkpartiets Ungdomsförbund hade stor betydelse med att föra fram de idéer som familjepolitiken sedan kom att bygga på.
Att denna liberala politik för kvinnors och mäns lika möjligheter i arbetsliv, studier och familj kunde få sådant genomslag berodde på att den socialistiska vänstervågen ännu inte hade hunnit få en sådan betydelse att den förstört relationerna mellan arbetsmarknadens parter och mellan jämställdhetsvänner på olika sidor om blockgränsen.
I dag har svensk familjepolitik blivit intressant för länder på den europeiska kontinenten, som länge haft en socialkonservativ familjepolitik, som gjort haveri då den pressat ned födelsetalen till en ohållbart låg nivå.
Om detta skrev jag nyligen en gästkrönika i Eskilstuna-Kuriren (lib). Länken är den här:
http://ekuriren.se/ledareasikter/gastkronika/1.742242-val-godkant
måndag 7 juni 2010
Liberal syn på ekonomin är ett sätt att förebygga finanskriser
I Frisinnad Tidskrift har jag 2009 skrivit en längre artikel om orsakerna till finanskrisen 2008 och den följande lågkonjunkturen. Krisen berodde inte på liberal ekonomisk politik, men däremot på att man åsidosatte sund penningpolitik och tog för lätt på ett alltför stort risktagande i kreditväsendet.
Om de ansvariga i ett antal länder hade haft den syn på marknadsekonomin som företräddes av främst Bertil Ohlin - Nobelpristagare i nationalekonomi, riksdagsman och partiordförande i folkpartiet - så hade 2008 års kris inte inträffat.
Länken till artikeln är den här:
http://www.frisinnadtidskrift.se/view.php?artid=207
Om de ansvariga i ett antal länder hade haft den syn på marknadsekonomin som företräddes av främst Bertil Ohlin - Nobelpristagare i nationalekonomi, riksdagsman och partiordförande i folkpartiet - så hade 2008 års kris inte inträffat.
Länken till artikeln är den här:
http://www.frisinnadtidskrift.se/view.php?artid=207
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
