I Upsala Nya Tidning (lib) skriver Håkan Holmberg på ledarsidan om uppgifterna i nättidningen Medievärlden om att socialdemokraterna och kanske även moderaterna är på väg att i en sittande utredning ta ställning för att upphäva Tryckfrihetsförordningen och ersätta den med en lagtext med annan uppbyggnad. Håkan Holmberg skriver bland annat:
" Grundlagar skrivs för att hålla också när andra stämningar och krav kan bre ut sig i samhället eller tränger sig in utifrån. Redan det borde vara ett avgörande skäl att avvisa tanken att ersätta TF [Tryckfrihetsförordningen] och YGL [Yttrandefrihetsgrundlagen]med en ny lagtext. Och i Sverige har vi alltid varit noga med att viktiga ändringar i grundlagarna bara kan ske när enigheten om förändringarna är stor.
Att Moderaternas ledning skulle köra över en stark intern opinion och övriga allianspartier, för att tillsammans med Socialdemokraterna ge sig ut på osäker mark i grundlagsfrågor är verkligen en egendomlig tanke. Låt oss hoppas att [nättidningen]Medievärldens farhågor är ogrundade."
Hela denna läsvärda UNT-artikel finns på nätet på den här adressen.
Visar inlägg med etikett socialdemokraterna. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett socialdemokraterna. Visa alla inlägg
söndag 9 oktober 2011
söndag 24 april 2011
Valet 1911 - Karl Staaffs regering och startpunkten för slutstriden för och emot parlamentarism och allmän rösträtt
Förra året var det 200-årsdagen av återinförandet av tryckfrihet och offentlighetsprincip i Sverige. Men denna tvåhundraårsdag av 1810 års Tryckfrihetsförordning blev aldrig något jubileum, utan förbigicks i stort sett med tysthet. Ändå var detta en viktig milstolpe på Sveriges väg till frihet och folkstyre, denna grundlag 1810 återupplivade inte bara det som införts 1766 utan lade dessutom till ett par andra viktiga hörnstenar i nuvarande svenska grundlagsskydd för det fria ordet.
Nu är det dags igen, för nästa "jubileum" som förmodligen kommer att passera under stor officiell tystnad. Senare i år är det 100 år sedan riksdagsvalet 1911 och bildandet av Karl Staaffs andra regering - som två och ett halvt år senare avgick i samband med borggårdskrisen, då högern och kungamakten tillfälligt lyckades stoppa utvecklingen mot parlamentarism och allmän rösträtt.
Om detta hundraårsminne skrev jag en gästkrönika i Eskilstuna-Kuriren på påskafton (23/4 2011), och där tog jag även upp Karl Staaffs på sin tid mycket uppmärksammade tal i Eskilstuna 1909 om villkoren för samverkan mellan liberaler och socialdemokrater.
I gästkrönikan skrev jag bland annat:
" ... Med stöd av socialdemokraterna fick regeringen stor majoritet i andra kammaren, större än högerns övertag i den odemokratiska första kammaren där den inkomstgraderade rösträtten nu fått ett tak på max 40 röster per man.
Staaffs starka ställning i riksdag och väljarkår hjälpte ändå inte. Efter bara två och ett halvt år hade han förlorat maktkampen mot högern, kungamakten och första kammaren – som kunde blockera all lagstiftning. Först tre år efter Staaffs död, och tack vare sammanbrottet för den tyska militärmonarkin hösten 1918, lyckades Nils Edéns regering till sist med genombrottet för demokratin och den andra stora rösträttsreformen.
Hur det gick till de här åren är en obekväm sanning, särskilt för dem som skönmålar kungahusets historia eller räknar partipolitiska anor från den höger som ville ha graderad rösträtt som motmedel mot parlamentarismen.
Vi har nu framför oss en rad av obekväma hundraårsminnen av led efter led i den hårda kampen för och emot demokratin 1911-1918. Och vänta då inget annat än en besvärad officiell tystnad om det stora steget framåt med valet och regeringsbildningen 1911! "
Hela krönikan i E-K på påskafton finns på den här adressen.
Nu är det dags igen, för nästa "jubileum" som förmodligen kommer att passera under stor officiell tystnad. Senare i år är det 100 år sedan riksdagsvalet 1911 och bildandet av Karl Staaffs andra regering - som två och ett halvt år senare avgick i samband med borggårdskrisen, då högern och kungamakten tillfälligt lyckades stoppa utvecklingen mot parlamentarism och allmän rösträtt.
Om detta hundraårsminne skrev jag en gästkrönika i Eskilstuna-Kuriren på påskafton (23/4 2011), och där tog jag även upp Karl Staaffs på sin tid mycket uppmärksammade tal i Eskilstuna 1909 om villkoren för samverkan mellan liberaler och socialdemokrater.
I gästkrönikan skrev jag bland annat:
" ... Med stöd av socialdemokraterna fick regeringen stor majoritet i andra kammaren, större än högerns övertag i den odemokratiska första kammaren där den inkomstgraderade rösträtten nu fått ett tak på max 40 röster per man.
Staaffs starka ställning i riksdag och väljarkår hjälpte ändå inte. Efter bara två och ett halvt år hade han förlorat maktkampen mot högern, kungamakten och första kammaren – som kunde blockera all lagstiftning. Först tre år efter Staaffs död, och tack vare sammanbrottet för den tyska militärmonarkin hösten 1918, lyckades Nils Edéns regering till sist med genombrottet för demokratin och den andra stora rösträttsreformen.
Hur det gick till de här åren är en obekväm sanning, särskilt för dem som skönmålar kungahusets historia eller räknar partipolitiska anor från den höger som ville ha graderad rösträtt som motmedel mot parlamentarismen.
Vi har nu framför oss en rad av obekväma hundraårsminnen av led efter led i den hårda kampen för och emot demokratin 1911-1918. Och vänta då inget annat än en besvärad officiell tystnad om det stora steget framåt med valet och regeringsbildningen 1911! "
Hela krönikan i E-K på påskafton finns på den här adressen.
onsdag 15 september 2010
Lästips: Vänsteroppositionens alternativ för skolan betyder åtskilliga steg bakåt.
Socialdemokraternas tal om att anställa fler i skolan är ihåligt eftersom deras löften och deras finansiering inte går ihop. Men väl så viktigt är att de lägger en rökridå framför att de tillsammans med vänsterpartiet och mijöpartiet har yrkat avslag i riksdagen på hela de stora reformpropositionerna om bättre lärarutbildning, ny skollag och gymnasieskolans utveckling. De har inte sagt nej till vissa enstaka, kontroversiella bitar - de har röstat emot alltsammans. Detta är en förberedelse för att att riva upp mycket och återgå till sådant som har misslyckats.
I en rapport från folkpartiet liberalerna har medarbetare till Jan Björklund ställt samman en lång rad exempel på vad oppositionens ståndpunkter innebär, när det gäller skollagen - där effekterna är störst i grundskolan - samt gymnasiereformen. Den rapporten innehåller stort och smått, men den belyser hur det bakom de breda avslagsyrkandena från s, mp och v finns en lång rad ståndpunkter som innebär både stora och små steg tillbaka till flumskoleideologin.
Rapporten finns på nätet på den här adressen.
Det som inte behandlas i denna rapport är följderna av att oppositionen yrkar avslag på hela propositionen om den förbättrade lärarutbildningen. Om oppositionen kommer åt att förstöra den reformen får det negativa verkningar många år framåt.
Till sist: Det är med skolpolitiken som med så många andra frågor. Fyrpartiregeringen behöver få en egen majoritet även i den nyvalda riksdagen för att säkert kunna fullfölja det som är på väg att genomföras.
Det är inte bara en ren socialistisk eller "rödgrön" majoritet som är hotet. Ett populistiskt parti med fixa idéer att tycka illa om en del folk- och elevgrupper, och som dessutom delar vänsterblockets attityd i en rad ekonomiska och andra frågor, kan ifall det får chansen, spela över makten till vänsterblocket. Det kan försvåra allt arbete för att trygga svensk ekonomi, välfärd och utbildning inför framtiden.
I en rapport från folkpartiet liberalerna har medarbetare till Jan Björklund ställt samman en lång rad exempel på vad oppositionens ståndpunkter innebär, när det gäller skollagen - där effekterna är störst i grundskolan - samt gymnasiereformen. Den rapporten innehåller stort och smått, men den belyser hur det bakom de breda avslagsyrkandena från s, mp och v finns en lång rad ståndpunkter som innebär både stora och små steg tillbaka till flumskoleideologin.
Rapporten finns på nätet på den här adressen.
Det som inte behandlas i denna rapport är följderna av att oppositionen yrkar avslag på hela propositionen om den förbättrade lärarutbildningen. Om oppositionen kommer åt att förstöra den reformen får det negativa verkningar många år framåt.
Till sist: Det är med skolpolitiken som med så många andra frågor. Fyrpartiregeringen behöver få en egen majoritet även i den nyvalda riksdagen för att säkert kunna fullfölja det som är på väg att genomföras.
Det är inte bara en ren socialistisk eller "rödgrön" majoritet som är hotet. Ett populistiskt parti med fixa idéer att tycka illa om en del folk- och elevgrupper, och som dessutom delar vänsterblockets attityd i en rad ekonomiska och andra frågor, kan ifall det får chansen, spela över makten till vänsterblocket. Det kan försvåra allt arbete för att trygga svensk ekonomi, välfärd och utbildning inför framtiden.
torsdag 9 september 2010
En annan utrikespolitik - med demokratiernas samverkan i centrum
Utrikespolitik diskuteras inte mycket i den här valrörelsen. Alliansregeringen har i stora drag fortsatt den tidigare utrikespolitiken från tiden närmast före 2006, och Carl Bildt är det enda statsråd som Mona Sahlin talar väl om.
Vid ett regeringskifte kommer vänsterpartiet närmare ett verkligt utrikespolitiskt inflytande, och detta skulle inte vara bra. En tumregel är att vänsterpartiet (vpk som det förut hette) fortfarande brukar inta den ståndpunkt i internationella konflikter som Sovjetunionen hade intagit om Sovjetunionen hade funnits kvar.
Utrikespolitiken kan dock diskuteras med andra och liberala utgångspunker. Jag skrev en del om detta i tidningen Barometern i Kalmar förra året:
"Vad skulle en annan utrikespolitik innebära? Europa – även Sverige – borde delta i att skapa en bred samverkan mellan demokratier, USA, Indien och många andra, och dessa stater skulle också söka samverkan med andra länder som vill och kan delta i att hålla tillbaka de värsta förtryckarstaterna och därtill samarbeta i andra miljö- och ekonomifrågor av global betydelse. ...
Finns några tecken på att EU-länderna och Sverige är på väg att lägga ut en sådan ny kurs? Det verkar inte så. Snarare tycks EU-länderna i stort vara vilsna.
Stora delar av den utrikespolitiskt engagerade opinionen i Sverige och andra delar av Västeuropa är mer upptagen av att söka samband med Hamas. Men hur man bör göra för att demokratier i Amerika, Europa och tredje världen skall ta vara på det goda tillfälle som presidentskiftet i USA har gett tycks alltför få ägna tid åt. "
Hela artikeln - som innehåller en del om förfallet i FN och om massmorden i Sudan - finns på den här adressen:
http://www.barometern.se/nyheter/debatt/demokratier-maste-samarbeta%281192852%29.gm
Vid ett regeringskifte kommer vänsterpartiet närmare ett verkligt utrikespolitiskt inflytande, och detta skulle inte vara bra. En tumregel är att vänsterpartiet (vpk som det förut hette) fortfarande brukar inta den ståndpunkt i internationella konflikter som Sovjetunionen hade intagit om Sovjetunionen hade funnits kvar.
Utrikespolitiken kan dock diskuteras med andra och liberala utgångspunker. Jag skrev en del om detta i tidningen Barometern i Kalmar förra året:
"Vad skulle en annan utrikespolitik innebära? Europa – även Sverige – borde delta i att skapa en bred samverkan mellan demokratier, USA, Indien och många andra, och dessa stater skulle också söka samverkan med andra länder som vill och kan delta i att hålla tillbaka de värsta förtryckarstaterna och därtill samarbeta i andra miljö- och ekonomifrågor av global betydelse. ...
Finns några tecken på att EU-länderna och Sverige är på väg att lägga ut en sådan ny kurs? Det verkar inte så. Snarare tycks EU-länderna i stort vara vilsna.
Stora delar av den utrikespolitiskt engagerade opinionen i Sverige och andra delar av Västeuropa är mer upptagen av att söka samband med Hamas. Men hur man bör göra för att demokratier i Amerika, Europa och tredje världen skall ta vara på det goda tillfälle som presidentskiftet i USA har gett tycks alltför få ägna tid åt. "
Hela artikeln - som innehåller en del om förfallet i FN och om massmorden i Sudan - finns på den här adressen:
http://www.barometern.se/nyheter/debatt/demokratier-maste-samarbeta%281192852%29.gm
tisdag 31 augusti 2010
För jobb och miljö behövs elström
Vare sig för folkpartiet liberalerna - och Jan Björklund - eller för några andra är kärnkraften en ensam, tillräcklig lösning på energi- och miljöproblemen. Däremot är den, med Sveriges väder, geografi och industristruktur, en i praktiken ofrånkomlig del av en hållbar försörjning.
I Stockholms ibland ganska isolerade medievärld, där det verkar vara långt till det Sverige där människor faktiskt arbetar i industrier, tycks man dock fortfarande leva kvar i stämningarna från kärnkraftstriden 1975-80, då koldioxidutsläppens klimathot viftades bort.
Ett par gånger om har jag nu hört Stockholmsmediernas utfrågare använda ”elöverskottet” som ett skäl mot nya kärnkraftverk. Senast var det i söndags kväll (29/8), i TVs utfrågning av Jan Björklund.
Om detta har jag skrivit en debattartikel, som i dag är publicerad i mitt hemlän, i nättidningen Höglandsnytt. Förhoppningsvis kommer den också i tryck på några andra håll i landet. Jag skriver att "det är viktigt i politiken att inte tänka bara på den kortare sikten och glömma den långa.":
" Ser vi framåt vet vi att klimathoten kräver att utsläppen av koldioxid minskas. Det behövs stora mängder klimatvänlig elektricitet för att skära ned förbränningen av fossila bränslen. En av Sveriges roller i den internationella arbetsfördelningen är att leverera skogsprodukter, malm, stål och annat från processindustrier där det går åt mycket energi. Inget av det här ändras av en mer kortsiktig prognos, där Sverige under ett antal år kan generera mer elström än vad som går åt inom landet.
Det där ”överskottet” är kanske ett problem för några utfrågare som mest rör sig i snäva cirklar kring radio- och TV-husen i östra Stockholm. Men för svensk samhällsekonomi är det ingen belastning. El är en värdefull exportvara. Svenska företag kan sälja ström till grannländer där den mesta elektriciteten annars kommer från kraftverk som eldas med stenkol, brunkol och naturgas.
Det är märkligt hur stora Stockholmsmedier kan flaxa hit och dit mellan katastrofbilder av klimatet och en verklighetsflykt där det till och med ses som dåligt att svensk el begränsar koleldning söder om Östersjön. Ännu märkligare är att socialdemokraterna, som förr var så välförankrade i industrins fackförbund, nu på partiledningsnivå har flyttat sig till ett annat slags sällskap.
Att miljöpartiet och vänsterpartiet hamnat fel i den största miljöfrågan är ju välkänt sedan länge. De vill stänga av alla kärnkraftverk utan att ersätta dem med några nya. Eftersom varje kraftverk har så väldigt stor effekt krävs det oerhörda, orealistiska mängder med vindkraftverk och andra ”alternativa” anläggningar för att tillsammans med sparande och effektiviseringar försörja Sverige med ström.
De flesta nuvarande kärnkraftverken är renoverade och har fått längre livslängd och större effekt. Det ger tid att projektera och bygga nya, större verk. Jan Björklund och andra har övertygat alliansregeringen om att ge grönt ljus för det. Mona Sahlin har gjort tvärtom. Genom bildandet av vänsterkartellen har hon låst sitt parti till att hindra nya reaktorer och stänga av de gamla."
Jag tar sedan upp följderna för investeringar och näringsliv av en politik där den framtida elförsörjningen äventyras:
" Följer man den linjen blir det efter ett tag riktigt besvärligt, miljömässigt, samhällsekonomiskt och industriellt. Under kärnkraftstriden 1975-80 var alternativet till kärnkraft framför allt en storsatsning på import och eldning av fossil gas. Med tanke på klimat och säkerhetspolitik är den vägen, med uppkoppling mot Putin-Rysslands gasledningar, ännu mer olämplig i dag än den var för 30 år sedan.
Grönvänsterlinjen, som Mona Sahlin nu till stor del följer, betyder att det framtida stora bortfallet av elström snart kommer att kasta en slagskugga över åtskilliga stora och små industrier, och industrisamhällen. Det är svårt att veta om resultatet blir energiimport, ökad fossileldning eller en drastisk besparing genom priser som slår ut moderna industrianläggningar, som i energieffektivitet är globalt konkurrenskraftiga."
Avslutningsvis skriver jag: " En sådan riskbild kommer att skada investeringsförutsättningarna och därmed arbetsmarknad och näringsliv långt innan de första av de nuvarande reaktorerna verkligen pensioneras."
Hela artikeln finns på den här adressen:
http://www.hoglandsnytt.se/default.aspx?n=17580
I Stockholms ibland ganska isolerade medievärld, där det verkar vara långt till det Sverige där människor faktiskt arbetar i industrier, tycks man dock fortfarande leva kvar i stämningarna från kärnkraftstriden 1975-80, då koldioxidutsläppens klimathot viftades bort.
Ett par gånger om har jag nu hört Stockholmsmediernas utfrågare använda ”elöverskottet” som ett skäl mot nya kärnkraftverk. Senast var det i söndags kväll (29/8), i TVs utfrågning av Jan Björklund.
Om detta har jag skrivit en debattartikel, som i dag är publicerad i mitt hemlän, i nättidningen Höglandsnytt. Förhoppningsvis kommer den också i tryck på några andra håll i landet. Jag skriver att "det är viktigt i politiken att inte tänka bara på den kortare sikten och glömma den långa.":
" Ser vi framåt vet vi att klimathoten kräver att utsläppen av koldioxid minskas. Det behövs stora mängder klimatvänlig elektricitet för att skära ned förbränningen av fossila bränslen. En av Sveriges roller i den internationella arbetsfördelningen är att leverera skogsprodukter, malm, stål och annat från processindustrier där det går åt mycket energi. Inget av det här ändras av en mer kortsiktig prognos, där Sverige under ett antal år kan generera mer elström än vad som går åt inom landet.
Det där ”överskottet” är kanske ett problem för några utfrågare som mest rör sig i snäva cirklar kring radio- och TV-husen i östra Stockholm. Men för svensk samhällsekonomi är det ingen belastning. El är en värdefull exportvara. Svenska företag kan sälja ström till grannländer där den mesta elektriciteten annars kommer från kraftverk som eldas med stenkol, brunkol och naturgas.
Det är märkligt hur stora Stockholmsmedier kan flaxa hit och dit mellan katastrofbilder av klimatet och en verklighetsflykt där det till och med ses som dåligt att svensk el begränsar koleldning söder om Östersjön. Ännu märkligare är att socialdemokraterna, som förr var så välförankrade i industrins fackförbund, nu på partiledningsnivå har flyttat sig till ett annat slags sällskap.
Att miljöpartiet och vänsterpartiet hamnat fel i den största miljöfrågan är ju välkänt sedan länge. De vill stänga av alla kärnkraftverk utan att ersätta dem med några nya. Eftersom varje kraftverk har så väldigt stor effekt krävs det oerhörda, orealistiska mängder med vindkraftverk och andra ”alternativa” anläggningar för att tillsammans med sparande och effektiviseringar försörja Sverige med ström.
De flesta nuvarande kärnkraftverken är renoverade och har fått längre livslängd och större effekt. Det ger tid att projektera och bygga nya, större verk. Jan Björklund och andra har övertygat alliansregeringen om att ge grönt ljus för det. Mona Sahlin har gjort tvärtom. Genom bildandet av vänsterkartellen har hon låst sitt parti till att hindra nya reaktorer och stänga av de gamla."
Jag tar sedan upp följderna för investeringar och näringsliv av en politik där den framtida elförsörjningen äventyras:
" Följer man den linjen blir det efter ett tag riktigt besvärligt, miljömässigt, samhällsekonomiskt och industriellt. Under kärnkraftstriden 1975-80 var alternativet till kärnkraft framför allt en storsatsning på import och eldning av fossil gas. Med tanke på klimat och säkerhetspolitik är den vägen, med uppkoppling mot Putin-Rysslands gasledningar, ännu mer olämplig i dag än den var för 30 år sedan.
Grönvänsterlinjen, som Mona Sahlin nu till stor del följer, betyder att det framtida stora bortfallet av elström snart kommer att kasta en slagskugga över åtskilliga stora och små industrier, och industrisamhällen. Det är svårt att veta om resultatet blir energiimport, ökad fossileldning eller en drastisk besparing genom priser som slår ut moderna industrianläggningar, som i energieffektivitet är globalt konkurrenskraftiga."
Avslutningsvis skriver jag: " En sådan riskbild kommer att skada investeringsförutsättningarna och därmed arbetsmarknad och näringsliv långt innan de första av de nuvarande reaktorerna verkligen pensioneras."
Hela artikeln finns på den här adressen:
http://www.hoglandsnytt.se/default.aspx?n=17580
söndag 15 augusti 2010
Aten nästa - vänsterblock på villovägar
Den nuvarande socialdemokratiska partiledningen har själv förvärrat sina problem genom att bilda block med v och mp. Den har satt sig fast i att ledsamt ofta stå för en falsk välfärdspolitik, alltså en sådan som motverkar sina syften och ger motsatt resultat mot vad som önskas. Om detta har jag den 13 augusti skrivit i nättidningen J-NYTT, som kommer ut i Jönköping.
Här följer texten till min artikel i J-NYTT:
"Det finns äkta välfärdspolitik. Men det finns också falsk, skenbar välfärdspolitik som undergräver sig själv. Den senare sorten förekommer ofta inom det röd-röd-gröna vänsterblocket, men är ännu mer vanlig inom organiserade särintressen.
Vem har hört talas om förbundet Stabila statsfinanser? Eller föreningen Försvara det hållbara pensionssystemet? Nej, sådana djur finns inte i lobbyisternas brokiga fauna.
Viktiga saker måste väljarna sköta på valdagen. Och de politiska partierna borde sköta detta hela tiden - trots att de blir ständigt motarbetade och misstänkliggjorda av starka men närsynta intresseorganisationer.
Det bästa systemet för ekonomiska framsteg och goda sociala förhållanden är det liberala: Med en välskött marknadsekonomi, ett välfärdssamhälle som inte undergräver utan förstärker sig självt. Men detta är ingen stryktålig maskin. Den fortsätter inte att leverera inkomster och sociala förmåner ifall man misshandlar reglagen och slänger träskor och järnspik bland kugghjulen.
Det är farligt att försöka fördela mer än som finns att dela på. Vi har förut sett i Sverige hur det kan gå. En del partier och många väljare har lärt mycket av den erfarenheten.
Nu för tiden behöver man bara säga Grekland, det säger allt om följden av att år efter år missköta statsfinanser.
Men det finns fler läxor att lära. Välfärd kommer ur produktion. Det är mycket farligt för välfärden att låta skolan förfalla eller att stänga av en stor del av de kraftverk som håller industrin igång. Därför är det så viktigt med de reformer som nu - tack vare Jan Björklund - genomdrivs för att rycka upp skolans resultat.
Detsamma gäller att vi kan förena god miljö och god tillgång på elektricitet - det betyder bland annat att nya kärnkraftverk samverkar i energibalansen med andra koldioxidsnåla energiformer.
Välfärd kommer också ur arbete. Skattesystem, socialförsäkringar, arbetsmarknadspolitik, utbildning, sjukvård och alkoholpolitik behöver dra åt samma håll. De ska stimulera till arbete, motverka utslagning, förkorta sjuk- och arbetslöshetstider och göra folket friskare och inte sjukare.
Det är alltså viktigt att skilja på äkta och falsk välfärdspolitik. Den senare kan ibland ge mer på kort sikt åt individer och grupper. Den stöds alltid av högljudda, påstridiga kravorganisationer.
Äkta välfärdspolitik är på kort sikt ofta strängare och stramare. Men den gör att välfärdssamhället blir självförstärkande i stället för självundergrävande. Sjukförsäkring med tidsgränser för bidragsnivåer och återkopplingar till arbetsmarknadspolitiken ger i en del lägen färre kronor. Men den lägger också tryck på vård, försäkringskassa och arbetsförmedling att verkligen stödja individen, i stället för att bekvämt och passivt låta ärenden glida mot förtidspension där sådan egentligen kan undvikas.
I en äkta välfärdspolitik är skattepolitikens huvudfråga att arbete, företagande, produktiva investeringar och rationell kapitalhushållning stimuleras, så att mer löner och bredare skattebaser ger tryggad grund för välfärdssystemen.
Genom blockbildningen med mp och gamla illröda v(pk) har den nuvarande socialdemokratiska ledningen förvärrat sina problem med att ledsamt ofta företräda en falsk välfärdspolitik som ger motsatt resultat mot vad som önskas.
I detta nya vänsterblock är det inte helt ovanligt att man verkar strunta i hur välfärdens ekonomiska grund egentligen kan stärkas. Ett av partierna i Mona Sahlins vänsterallians krävde före semestrarna att vi ska arbeta 25% mindre och samtidigt ta ut 33% högre timlöner. Vad säger man om sådant? "Aten nästa!", är väl den bästa sammanfattningen. "
(J-Nytt 13/8 2010)
Här följer texten till min artikel i J-NYTT:
"Det finns äkta välfärdspolitik. Men det finns också falsk, skenbar välfärdspolitik som undergräver sig själv. Den senare sorten förekommer ofta inom det röd-röd-gröna vänsterblocket, men är ännu mer vanlig inom organiserade särintressen.
Vem har hört talas om förbundet Stabila statsfinanser? Eller föreningen Försvara det hållbara pensionssystemet? Nej, sådana djur finns inte i lobbyisternas brokiga fauna.
Viktiga saker måste väljarna sköta på valdagen. Och de politiska partierna borde sköta detta hela tiden - trots att de blir ständigt motarbetade och misstänkliggjorda av starka men närsynta intresseorganisationer.
Det bästa systemet för ekonomiska framsteg och goda sociala förhållanden är det liberala: Med en välskött marknadsekonomi, ett välfärdssamhälle som inte undergräver utan förstärker sig självt. Men detta är ingen stryktålig maskin. Den fortsätter inte att leverera inkomster och sociala förmåner ifall man misshandlar reglagen och slänger träskor och järnspik bland kugghjulen.
Det är farligt att försöka fördela mer än som finns att dela på. Vi har förut sett i Sverige hur det kan gå. En del partier och många väljare har lärt mycket av den erfarenheten.
Nu för tiden behöver man bara säga Grekland, det säger allt om följden av att år efter år missköta statsfinanser.
Men det finns fler läxor att lära. Välfärd kommer ur produktion. Det är mycket farligt för välfärden att låta skolan förfalla eller att stänga av en stor del av de kraftverk som håller industrin igång. Därför är det så viktigt med de reformer som nu - tack vare Jan Björklund - genomdrivs för att rycka upp skolans resultat.
Detsamma gäller att vi kan förena god miljö och god tillgång på elektricitet - det betyder bland annat att nya kärnkraftverk samverkar i energibalansen med andra koldioxidsnåla energiformer.
Välfärd kommer också ur arbete. Skattesystem, socialförsäkringar, arbetsmarknadspolitik, utbildning, sjukvård och alkoholpolitik behöver dra åt samma håll. De ska stimulera till arbete, motverka utslagning, förkorta sjuk- och arbetslöshetstider och göra folket friskare och inte sjukare.
Det är alltså viktigt att skilja på äkta och falsk välfärdspolitik. Den senare kan ibland ge mer på kort sikt åt individer och grupper. Den stöds alltid av högljudda, påstridiga kravorganisationer.
Äkta välfärdspolitik är på kort sikt ofta strängare och stramare. Men den gör att välfärdssamhället blir självförstärkande i stället för självundergrävande. Sjukförsäkring med tidsgränser för bidragsnivåer och återkopplingar till arbetsmarknadspolitiken ger i en del lägen färre kronor. Men den lägger också tryck på vård, försäkringskassa och arbetsförmedling att verkligen stödja individen, i stället för att bekvämt och passivt låta ärenden glida mot förtidspension där sådan egentligen kan undvikas.
I en äkta välfärdspolitik är skattepolitikens huvudfråga att arbete, företagande, produktiva investeringar och rationell kapitalhushållning stimuleras, så att mer löner och bredare skattebaser ger tryggad grund för välfärdssystemen.
Genom blockbildningen med mp och gamla illröda v(pk) har den nuvarande socialdemokratiska ledningen förvärrat sina problem med att ledsamt ofta företräda en falsk välfärdspolitik som ger motsatt resultat mot vad som önskas.
I detta nya vänsterblock är det inte helt ovanligt att man verkar strunta i hur välfärdens ekonomiska grund egentligen kan stärkas. Ett av partierna i Mona Sahlins vänsterallians krävde före semestrarna att vi ska arbeta 25% mindre och samtidigt ta ut 33% högre timlöner. Vad säger man om sådant? "Aten nästa!", är väl den bästa sammanfattningen. "
(J-Nytt 13/8 2010)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
