Var finns fortsättningen på alliansregeringens skattepolitik?

Har alliansregeringen en skattepolitik utöver jobbskatteavdraget? Jag skrev om detta i en krönika i Eskilstuna-Kuriren 30/12 2010. Tyvärr går det inte att ge något klart positivt svar på den frågan - inte än så länge i alla fall.

Det är inget bra tecken att så lite hänt i de skattefrågor som togs upp av Globaliseringsrådet och som gäller Sveriges långsiktiga globala konkurrensförmåga:

" Betyder det något att fem ministrar i en sittande regering ställer sig bakom tanken på en ny omfattande skattereform? I maj 2009 kom slutrapporten från regeringen Reinfeldts ”globaliseringsråd”. Där föreslogs en ambitionshöjning i skattepolitiken, med en rad åtgärder för att stärka Sveriges internationella konkurrensförmåga.

Sedan har så gott som inget har hänt med de mycket intressanta och sakligt tungt vägande skattefrågor Globaliseringsrådet tog upp. Oavsett om valrörelsen var en god eller dålig ursäkt för att vänta, så kan ursäkten inte gälla längre. 2011 får regeringen Reinfeldt se till att visa upp vilken färdriktning den vill ha i skattepolitiken efter att ha infört jobbskatteavdraget. Kan man inte ge besked utsätter man sig för berättigad kritik om förlorad styrfart och idétorka."

Hela artikeln i E-K finns på tidningens hemsida på den här adressen.

Lästips: Upsala Nya Tidning om geografikunskaper i skolan och bristande sådana på TT

En av Jan Björklunds senaste insatser för att rycka upp skolans kvalitet är att han ändrat en del av ett läroplansförslag i geografi, så att grundskolan inte ska få låta bli att undervisa i sådana geografiska grundkunskaper som viktigare länder, städer o.sv. En del pedagoger med fina titlar var på vanligt sätt upprörda, men försvarade i praktiken sådana svagheter i skolan som gör att eleverna kan få svårt att ta till sig andra kunskaper.

En tänkvärd men också underhållande artikel om detta fanns härom dagen i Upsala Nya Tidning (lib), där chefredaktören Håkan Holmberg skrev om både skolans geografiundervisning och om hur det kan gå när denna inte har tagit skruv. På självaste Tidningarnas Telegrambyrå (TT) lyckades man nyligen med bedriften att påstå att den utrotningshotade Amur-Tigern hade namn efter en välkänd fransk glosa. TT verkade ha missat att Amur-Tigern lever kring floden Amur - för övrigt en av de större på klotet och en viktig gränsälv mellan Kina och Ryssland.

UNT-artikeln finns här.

TV:s och radions valrörelse - hur kunde de så snabbt glömma den utländska kris som slog mot jobben i Sverige?

Det går nu - fredagen före valdagen - nästan att summera valrörelsen, inte rösterna, men det som sagts, skrivits och sänts.

Något som slagit mig är hur märkligt frånvarande den internationella krisen 2008-09 varit i en del av partipolitiken inför valet. Men framför allt har den varit frånvarande i flera av TV:s och radions valprogram. Jag har missat flera partiledarutfrågningar i TV och enstaka radioutfrågningar. Så jag får nöja mig med en hyfsad hypotes snarare än en tvärsäker slutsats.
Men i de program jag såg blev partiledarna utfrågade nästan som om näringslivets internationella konkurrenskraft och påfrestningarna av den mycket allvarliga krisen 2008-09 inte riktigt hörde hemma i valrörelsen.

Väldigt många frågor utgick från fördelningen av olika utbetalningar från statens budget eller från den sorts skattefrågor som inte har så stor inverkan på produktion och konkurrenskraft. Däremot var det ganska lite tal om att den ekonomiska politiken de senaste åren faktiskt varit framgångsrik, begränsat krisen och gjort att vi nu har ett mycket bättre läge än vi kunde ha haft.

Det här har ju också stor betydelse för hur vi skall göra för att pressa tillbaka kvarvarande arbetslöshet. Det är ju fortfarande återverkningar av krisen, ett par procentenheter av arbetskraften, och det kommer förmodligen att till stor del lösa sig självt i en bättre konjunktur. Däremot är det ju mer att göra med de olika orsakerna till att arbetslösheten i SCB:s statistik var så hög som 6% av arbetskraften till och med på den högsta toppen av högkonjunkturen för några år sedan.

Här handlar det mycket om bättre utbildning, bättre sociala förhållanden, en bättre fungerande arbetsmarknad och ett näringslivsklimat som ger dragkraft och gör att många andra åtgärder kan ge resultat, i mindre ungdomsarbetslöshet, snabbare integration av nyinflyttade och på andra sätt.

Även det perspektivet saknades för det mesta i de valprogram i radio och TV som hade tillfälle att ta del av. En del partiledare förde ju själva in sådana frågor, exempelvis Jan Björklund om att förbättringarna i grundskolan och gymnasiet kan förebygga åtskilligt av framtida utslagning och ungdomsarbetslöshet.

Däremot hade i alla fall en del utfrågare ett perspektiv som liknade den Sahlinska taktiken, där jobbskatteavdraget beskrivs som en skattesänkarlinje som misslyckats därför att arbetslösheten inte har blivit lägre än den var för fyra år sedan. Här bygger ju hela resonemanget på att man inte bryr sig om krisen 2008-09 som kom utifrån och slog hårt mot exportindustrin.

Budskapet blir då att det var fel att sänka skatten på arbete och att man skulle ha mött krisen genom att öka antalet anställda i främst den kommunala sektorn. Som recept för att komma helskinnad genom en kris som tillfälligt drabbade näringslivets mest konkurrensutsatta delar är detta sällsynt missriktat.

Nu spelar kanske de här sneda perspektiven i en del av radio- och TV-valrörelsen inte så stor roll. Det verkar snarast som om regeringssidan har vunnit den här delen av valdebatten. Socialdemokraterna och deras kartellbröder har inte varit trovärdiga i frågorna om jobb och ekonomi.

Men det är ändå värt att lägga märke till att fastän ett antal företrädare för regeringspartierna betonat näringslivsklimatets, den långsiktiga konkurrenskraftens, skolkunskapernas, den högre utbildningens och elförsörjningens betydelse så har de här sakerna varit väldigt frånvarande på andra håll i valdebatten.

De liberala skolreformerna genomförs därför att de behövs

I radionyheterna den här morgonen (16/9) handlade det om hur Skolinspektionen och Skolverket det senaste årtiondet sett hur skolor inte ger eleverna de kunskaper som de enligt läroplanerna skulle få. Det är resultaten av grundskolans mångåriga problem de sett - innan resultaten av de senaste årens liberala skolreformer har börjat göra verkan.

Vad det här nyhetsinslaget påminner om är att det finns många och goda orsaker till den omläggning av skolpolitiken som folkpartiet liberalerna går i spetsen för. Jan Björklund har fått fram riksdagsbeslut om stora förbättringar i grundskola, gymnasium och lärarutbildning och dessutom en mycket omfattande omarbetning och uppstramning av skollagen, just för att kvalitetskraven på skolan ska bli sådana att skolorna blir bra för alla och inte bara för dem som har det bra redan förut.

I går kväll (15/9) ägnade sig TV:s Uppdrag Granskning åt brister och avarter och ägarbyten hos en del icke-kommunala skolor. De på TV är inte de enda som har sett att en uppstramning behövs. Riksdagen har beslutat om en ny skollag, den har kommit till på Jan Björklunnds (fp) förslag och skärper kraven på bland annat friskolorna. En del av dessa skolor har tagit genvägar för att göra bättre ekonomiska resultat genom att inte göra hela det jobb de ska göra. Dessa möjligheter till genvägar täpps nu till. Jan Björklund har ytterligare en del sådant på gång.

Det lär ha varit så (jag hade inte tillfälle att se programmet) att TV:s Uppdrag Granskning visade på problem men sedan inte tyckte att tittarna behövde veta att regering och riksdag redan vidtagit åtgärder i dessa frågor.

I stället tycks man från TV ha ägnat sig åt att särskilt tråka riksdagsman Thomas Bodström (s) som varit justitieminister men även tagit plats i styrelsen för ett av de större privata friskolebolagen, Pysslingen AB.

Det kan väl ha sitt intresse att han satt sig på just den stolen. Men det klipp ur Uppdrag Granskning som sändes som förhandsreklam i Rapport visade TV-rapportering från en av de sämre sidorna. Man tjatar på en ovillig politiker som håller på med presskonferens i annat ämne, och man tjatar tills han blir oartig och så sänder man hur snorkig han är. TV tillför inte särsklt mycket i sak med detta slags klipp- och frågeteknik.

Lästips: Vänsteroppositionens alternativ för skolan betyder åtskilliga steg bakåt.

Socialdemokraternas tal om att anställa fler i skolan är ihåligt eftersom deras löften och deras finansiering inte går ihop. Men väl så viktigt är att de lägger en rökridå framför att de tillsammans med vänsterpartiet och mijöpartiet har yrkat avslag i riksdagen på hela de stora reformpropositionerna om bättre lärarutbildning, ny skollag och gymnasieskolans utveckling. De har inte sagt nej till vissa enstaka, kontroversiella bitar - de har röstat emot alltsammans. Detta är en förberedelse för att att riva upp mycket och återgå till sådant som har misslyckats.

I en rapport från folkpartiet liberalerna har medarbetare till Jan Björklund ställt samman en lång rad exempel på vad oppositionens ståndpunkter innebär, när det gäller skollagen - där effekterna är störst i grundskolan - samt gymnasiereformen. Den rapporten innehåller stort och smått, men den belyser hur det bakom de breda avslagsyrkandena från s, mp och v finns en lång rad ståndpunkter som innebär både stora och små steg tillbaka till flumskoleideologin.

Rapporten finns på nätet på den här adressen.

Det som inte behandlas i denna rapport är följderna av att oppositionen yrkar avslag på hela propositionen om den förbättrade lärarutbildningen. Om oppositionen kommer åt att förstöra den reformen får det negativa verkningar många år framåt.

Till sist: Det är med skolpolitiken som med så många andra frågor. Fyrpartiregeringen behöver få en egen majoritet även i den nyvalda riksdagen för att säkert kunna fullfölja det som är på väg att genomföras.

Det är inte bara en ren socialistisk eller "rödgrön" majoritet som är hotet. Ett populistiskt parti med fixa idéer att tycka illa om en del folk- och elevgrupper, och som dessutom delar vänsterblockets attityd i en rad ekonomiska och andra frågor, kan ifall det får chansen, spela över makten till vänsterblocket. Det kan försvåra allt arbete för att trygga svensk ekonomi, välfärd och utbildning inför framtiden.

Förbättrad lärarutbildning - nödvändig för skolans uppryckning

De kraftigt skärpta kraven på lärarutbildningens kvalitet är en av de viktigaste av de många stora skolreformer som riksdagen godkänt efter förslag från Jan Björklund (fp). Som så mycket annat kan den reformen nu bli fullföljd eller uppriven. Det beror på utgången av riksdagsvalet. Hela oppositionen - inte bara s och v utan även mp - samlades kring motförslaget att avslå hela propositionen om förbättrad lärarutbildning.

Det räcker alltså inte med en mandatperiod för att få in skolan på rätt väg. De allra flesta av Jan Björklunds åtgärder för att återupprätta skolan kan, om det går illa, komma att rivas ned eller vattnas ur, med början redan före nyår.

Det som nu är belutat, men som hotas om det blir en Sahlinregering med v och mp, är bland annat en återinförd riktig utbildning av riktiga lågstadielärare, att den för ett par år sedan återinförda speciallärarutbildningen förstärks ytterligare, samt att kraven ökas på lärares ämneskunskaper. (Jan Björklund stoppade dessutom ett utredningsförslag som gick ut på att avskaffa folkhögskollärarna.)

Den här förbättrade lärarutbildningen kan naturligtvis inte ensam räcka till för att vända utvecklingen i skolan åt rätt håll, men den är en nödvändig och långsiktigt mycket betydelsefull upprustning. Så länge universitetsnivån tillåts skicka ut svagt utbildade lärare till kommunerna saboteras alla andra insatser.

Varför behövdes denna Björklundska reform? Jo, därför att en rad tidigare beslut, utspridda över årtionden, försvagat svensk lärarutbildning.

Vem kom på den ljusa idén att avskaffa lågstadieläraren? Att lära barn läsa och räkna är ett väldigt viktigt jobb. Men skolan har nu länge fått leva med följderna av att den målinriktade utbildningen för det jobbet inte är kvar.

Vem kom sedan på den lika ljusa idén att ta bort den kvalificerade utbildningen av speciallärare, som undervisar barn som behöver särskilt mycket hjälp med skolarbetet?

Vem kom så småningom också på idén att skolans växande problem skulle åtgärdas med en minskning av lärarnas ämneskunskaper?

Det sistnämnda drevs igenom så sent som 1999. Speciallärarutbildningen revs ned 1988. Grunden för successivt avskaffande av lågstadieläraren lades med en förändring av lärarhögskolorna 1985. Det tar tid att bryta ned ett lands skolsystem.

Många elever och lärare gör ju sitt bästa i alla fall, skaffar sig kunskap och ger kunskap vidare till andra. Men med åren blir genomsnittliga studieresultat svagare. Klyftor mellan dem som lär sig och dem som inte lär sig växer. I stället för social utjämning uppåt, som skolan ska ge oss, blir det nya klassklyftor. Det har hänt i ett antal länder, även Sverige.

Det kommer inte heller att gå fort att bygga upp skolan igen, så att den blir det som var meningen när arbetarrörelse och liberalism tillsammans införde grundskolan – en kunskapsskola som alla har del av, oavsett föräldrarnas sociala bakgrund. Det tar 13 år från förskoleklass till sista året i gymnasiet. Att dessutom rycka upp lärarutbildningen, och fortbildningen av yrkesaktiva lärare, tar ett antal år.

I LO-delen av fackföreningsrörelsen borde Jan Björklund, textilarbetarsonen från Västergötland, ha mycket stöd att hämta för sina skolreformer.

Det verkliga missnöjet med Björklund finns på andra håll. I propositionen om lärarutbildningen kan man läsa om drivor med remissvar från surande högskoleledningar, som försvarade sina möjligheter att prestera lika dåligt som de vant sig vid att få göra. På det här området är faran med en eventuell rödgrön regering att utbildningspolitiken åter i praktiken hamnar i händerna på dem som tar parti för de akademiska intressen som inspirerat och förvärrat skolpolitikens tidigare haveri.

(Texten är en omarbetning av en av mina gästkrönikor i Karlskoga-Kuriren, publicerad i februari 2010.)

För jobb och miljö behövs elström

Vare sig för folkpartiet liberalerna - och Jan Björklund - eller för några andra är kärnkraften en ensam, tillräcklig lösning på energi- och miljöproblemen. Däremot är den, med Sveriges väder, geografi och industristruktur, en i praktiken ofrånkomlig del av en hållbar försörjning.

I Stockholms ibland ganska isolerade medievärld, där det verkar vara långt till det Sverige där människor faktiskt arbetar i industrier, tycks man dock fortfarande leva kvar i stämningarna från kärnkraftstriden 1975-80, då koldioxidutsläppens klimathot viftades bort.

Ett par gånger om har jag nu hört Stockholmsmediernas utfrågare använda ”elöverskottet” som ett skäl mot nya kärnkraftverk. Senast var det i söndags kväll (29/8), i TVs utfrågning av Jan Björklund.

Om detta har jag skrivit en debattartikel, som i dag är publicerad i mitt hemlän, i nättidningen Höglandsnytt. Förhoppningsvis kommer den också i tryck på några andra håll i landet. Jag skriver att "det är viktigt i politiken att inte tänka bara på den kortare sikten och glömma den långa.":

" Ser vi framåt vet vi att klimathoten kräver att utsläppen av koldioxid minskas. Det behövs stora mängder klimatvänlig elektricitet för att skära ned förbränningen av fossila bränslen. En av Sveriges roller i den internationella arbetsfördelningen är att leverera skogsprodukter, malm, stål och annat från processindustrier där det går åt mycket energi. Inget av det här ändras av en mer kortsiktig prognos, där Sverige under ett antal år kan generera mer elström än vad som går åt inom landet.

Det där ”överskottet” är kanske ett problem för några utfrågare som mest rör sig i snäva cirklar kring radio- och TV-husen i östra Stockholm. Men för svensk samhällsekonomi är det ingen belastning. El är en värdefull exportvara. Svenska företag kan sälja ström till grannländer där den mesta elektriciteten annars kommer från kraftverk som eldas med stenkol, brunkol och naturgas.

Det är märkligt hur stora Stockholmsmedier kan flaxa hit och dit mellan katastrofbilder av klimatet och en verklighetsflykt där det till och med ses som dåligt att svensk el begränsar koleldning söder om Östersjön. Ännu märkligare är att socialdemokraterna, som förr var så välförankrade i industrins fackförbund, nu på partiledningsnivå har flyttat sig till ett annat slags sällskap.

Att miljöpartiet och vänsterpartiet hamnat fel i den största miljöfrågan är ju välkänt sedan länge. De vill stänga av alla kärnkraftverk utan att ersätta dem med några nya. Eftersom varje kraftverk har så väldigt stor effekt krävs det oerhörda, orealistiska mängder med vindkraftverk och andra ”alternativa” anläggningar för att tillsammans med sparande och effektiviseringar försörja Sverige med ström.

De flesta nuvarande kärnkraftverken är renoverade och har fått längre livslängd och större effekt. Det ger tid att projektera och bygga nya, större verk. Jan Björklund och andra har övertygat alliansregeringen om att ge grönt ljus för det. Mona Sahlin har gjort tvärtom. Genom bildandet av vänsterkartellen har hon låst sitt parti till att hindra nya reaktorer och stänga av de gamla."

Jag tar sedan upp följderna för investeringar och näringsliv av en politik där den framtida elförsörjningen äventyras:

" Följer man den linjen blir det efter ett tag riktigt besvärligt, miljömässigt, samhällsekonomiskt och industriellt. Under kärnkraftstriden 1975-80 var alternativet till kärnkraft framför allt en storsatsning på import och eldning av fossil gas. Med tanke på klimat och säkerhetspolitik är den vägen, med uppkoppling mot Putin-Rysslands gasledningar, ännu mer olämplig i dag än den var för 30 år sedan.

Grönvänsterlinjen, som Mona Sahlin nu till stor del följer, betyder att det framtida stora bortfallet av elström snart kommer att kasta en slagskugga över åtskilliga stora och små industrier, och industrisamhällen. Det är svårt att veta om resultatet blir energiimport, ökad fossileldning eller en drastisk besparing genom priser som slår ut moderna industrianläggningar, som i energieffektivitet är globalt konkurrenskraftiga."

Avslutningsvis skriver jag: " En sådan riskbild kommer att skada investeringsförutsättningarna och därmed arbetsmarknad och näringsliv långt innan de första av de nuvarande reaktorerna verkligen pensioneras."

Hela artikeln finns på den här adressen:

http://www.hoglandsnytt.se/default.aspx?n=17580

Socialdemokraterna undergräver den välfärdspolitik som de tidigare stått för

De som förut såg socialdemokraterna som välfärdens garanter har nu starka skäl att i stället ge fyrpartiregeringen fyra år till. Jag skrev om detta förra hösten - i Karlskoga-Kuriren (s), där jag en gång i månaden är en avvikande röst som liberal gästkrönikör.

" Som utomstående – och motståndare – har jag under årens lopp ibland varit mer, ibland mindre, imponerad av stora maktpartiet, i dag det stora oppositionspartiet. Nu är jag inte alls imponerad av dem. ... De har fastnat i en politik som undergräver arbetarrörelsens egen modell för hur samhället borde vara. "

Jag jämförde deras politik i dag med deras tidigare tänkesätt, att goda villkor för den arbetande befolkningen skulle ge en ekonomisk grund för en trygghet som var stabil och övervann sociala klyftor, samtidigt som den inte var kravlös utan främjade arbete och hälsa. Men skolan, skattepolitiken och socialförsäkringarna är exempel på att de inte klarat att hålla fast vid detta:

" Med grundskolan – från början ett av de gemensamma socialdemokratiska och liberala projekten – skulle alla erbjudas goda kunskaper.

Men nu har man på s-sidan lyckats komma snett i dessa egna kärnfrågor. När grundskolan med tiden blev en mekanism för svaga kunskaper och ökande klassklyftor blev socialdemokraterna försvarare av det som gått fel och pådrivare för en försämrad lärarutbildning. Det är Jan Björklund (fp) som leder arbetet med att återupprätta grundskolan.

Sedan har socialdemokraterna förlorat förståelsen för att välfärden kan knäckas om skattesatserna och förhållandet mellan arbetande och förmånstagare lägger en för stor börda på den arbetande befolkningen. Nog kan jobbskatteavdraget ses som ett regeltekniskt missfoster, som gör en enkel sak svår att förstå i breven från Skatteverket.
Men det har verkligen inte varit en löntagarlinje som socialdemokraterna stått för då de röstat emot varje etapp i en skattesänkning som ökar utbytet av att arbeta – inte minst för mängder av LO-medlemmar.

Inte heller har de lyckats hitta en politik som rättar till den urspårning som under 90-talet skedde i sjukförsäkring och arbetsmarknadspolitik. System som skulle hjälpa tillbaka till hälsa och arbete blev i stället mekanismer där mängder av människor fick betalt för att hålla sig utanför arbetsmarknaden.

Bidragssystem med låga krav och inga tidsfrister blev bekväma för sjukvård, utbildning och arbetsförmedling som inte behövde hjälpa de människor som behövde mest stöd för att återkomma i arbetslivet. Socialförsäkringarna hade börjat förstöra sig själva.
Att rätta till sådant är ingen enkel sak. En begåvad opposition kunde säkert ha utmanat regeringens politik med konstruktiva tillägg. I stället har socialdemokraterna stannat i att ropa nej, skrämma och misstänkliggöra.

Jo, jag förenklar en del. Med hundratals frågor och därtill en internationell kris, kan regeringen omöjligt göra allt rätt och oppositionen allt fel. Men håller vi oss till de stora linjerna är ändå mitt huvudintryck att socialdemokraterna undergräver den välfärdspolitik de själva stått för. "

Energipolitiken kunde jag också ha tagit upp i den krönikan, om det hade funnits plats i spalten. Men man kan ju inte ta upp alla ämnen varje gång. I vart fall är det ju många socialdemokratiska kommunpolitiker och fackliga företrädare (i främst industristäder i Norrland, Bergslagen och några andra ställen) som i dag med oro ser hur deras parti lierat sig med mp och v och trots klimatpolitikens krav låst fast sig vid att aldrig tillåta några nya kärnkraftverk i Sverige. Denna interna opposition mot Mona Sahlins vägval är inte dold på något sätt.

De har inom s haft öppna, organiserade nätverk och högprofilerade debattartiklar för att i stället få en energipolitik där elförsörjningen är tryggad även på längre sikt. Det innebär i praktiken att de skulle föredra fp:s energipolitik.

Anledningen är uppenbar. Om inga nya stora kraftverk kan byggas kommer det steg för steg att bli ett stort bortfall av ström när dagens reaktorer börjar pensioneras efter 2020. Det innebär att en rad viktiga och stora industrier i Sverige få en osäker framtid och på sikt kan komma att kvävas av energikostnader eller ren brist på ström. En sådan osäker situation är ett hinder för investeringar som tryggar företagens överlevnad och berörda städers arbetsmarknad.

Liberal skolpolitik för att motverka klassklyftor

I Smålands-Tidningen har jag haft ett replikskifte med riksdagsledamoten Helene Petersson (s) i Stockaryd, om skolpolitiken och Jan Björklunds reformer.

Jag har svarat på två av hennes inlägg där hon angripit utbildningsministern, och jag har pekat på hur socialdemokratiska skolpolitiker på riksnivå motverkar det som rimligen är arbetarrörelsens syften. Dessa socialdemokrater försvarar tidigare missgrepp som har ökat klassklyftor, undergrävt reallöner och gjort social utslagning vanligare.

[Åtminstone det ena av Helene Peterssons inlägg finns att läsa på socialdemokratiska partiets hemsida. Smålands-Tidningens debattartiklar är annars inte tillgängliga på Internet.]

Här följer utdrag med det mesta av innehållet i mina egna inlägg i debatten:

”De många, stora skolreformerna de senaste åren går ut på att återupprätta det som folkpartister och socialdemokrater ville med grundskolan när den infördes för snart 50 år sedan: En bra skola för alla barn, som ger tillgång till kunskap, oavsett föräldrarnas yrken och inkomster.

Det är därför Jan Björklund samlat en riksdagsmajoritet bakom kraftigt förbättrad lärarutbildning, uppryckning av gymnasieskolan, nya möjligheter till lärlingsutbildning
nya läroplaner, nya betygssystem, yrkeshögskola och en ny skollag som på många sätt skärper kraven på både kommuner och friskolor.

Att kraven skärps på vad skolan ska prestera innebär att eleverna ska få bättre möjligheter att gå vidare från grundskolan med goda förutsättningar att klara fortsatta studier och arbete. Det är motsatsen till utsorteringsskola. Däremot är det ett ledsamt faktum att sådant som med tiden gått fel i skolan hade dragit med sig just en ökad utsortering, där fler elever hamnat på den farliga vägen med otillräckliga kunskaper, svårigheter att få jobb och socialt utanförskap.

För att vända utvecklingen krävs ganska mycket. Vi vuxna måste visa att vi anser att skolarbetet är viktigt. Reformerna för bättre yrkesutbildning är viktiga. Detsamma gäller lärarutbildningen, betygen och mycket annat som ska förbättra studieresultaten. Skolans sociala roll behöver också förstärkas. Elever från trasiga hem och elever som hotas av alkohol och narkotika behöver stöttas av en skola som fungerar väl och inte blundar. "

Jag tog i detta första inlägg också upp ett par förslag som Jan Björklund lagt fram nyligen och som Helene Petersson kritiserat:

" Den nya skollagen lägger därför nya krav på kommuner och friskolor när det gäller skolhälsovården. Det tyngsta och viktigaste förslaget i det uttalande av Jan Björklund som Helene Petersson är så arg på är att skollagens nya krav bör följas upp med ett ganska stort, riktat statsbidrag, på några hundra miljoner kronor per år, för att skolorna verkligen ska få fler skolsköterskor, kuratorer och skolpsykologer.

En annan sida av detta är bättre kontakt mellan hemmen och skolan. Det är inte alltid det fungerar bra idag. När bortåt 11000 högstadie- och 15000 gymnasieelever skolkar ganska ofta är det en förvarning om det som kan utvecklas till utslagning, missbruk och kriminalitet. Det är bakgrunden till den uppföljning av skollagen som Jan Björklund nyss skickade på remiss. Skolk ska rapporteras till hemmet samma dag, och summeras upp i termins- men inte avgångsbetyg.

Sedan är det ju skillnad på hem och hem. Ibland är föräldrarna det största problemet för eleven. Skolan kan lyckas när den skyddar eleverna och hjälper dem framåt trots hemmiljön.

I andra fall kan skola och hem arbeta mer tillsammans. Ibland kan föräldrar göra stor nytta med att vara med i skolan. Att föräldrar som gör sådana insatser ska kunna få ekonomisk ersättning för förlorad arbetsförtjänst är ett annat förslag i det som Helene Petersson med sådan upprördhet angriper. Att en förälder ska kunna åläggas att delta är en yttersta möjlighet för sällsynta undantagsfall – och inget som rektorn ska få ta till utan godkännande av kommunens folkvalda. "

I min andra artikel började jag med att riksdagen har godkänt den ena efter den andra av Jan Björklunds stora upprustningar av skolan: Lärarutbildningen, gymnasiet, nya skollagen.:

" Och gång på gång slår S och MP följe med Vänsterpartiet delviskommunisterna – och röstar för avslag på alltihop. ...

De breda, svepande avslagskraven bereder vägen för att en Sahlin-regering kan montera ner alla eller flertalet av de omfattande Björklundska skolreformerna. Den risken är stor. Men de vill inte tala om den i valrörelsen. Så de talar om annat och angriper Jan Björklund på en del minst sagt osakliga sätt."

Jag kritiserade också det plakat med Jan Björklunds upp och ner-vända ansikte som hennes partiledning har låtit LO-kansliet betala en reklambyrå för. De som står bakom plakatet vänder ut och in på vad gymnasiereformen verkligen betyder:

" Reformen ska i verkligheten ge bättre förberedelser för yrkeslivet. Den ska motverka det mångåriga problemet att många ungdomar stöts ur skolan och hamnar i arbetslöshet med mycket svag utbildning.

En del i reformen är mer lärlingsutbildning. En annan del är att de teoretiska ämnena i yrkesinriktade program ändras. Historia blir obligatorisk för alla. Men däremot blir det frivilligt och inte obligatoriskt att läsa teoretiska ämnen så mycket att det räcker till en formell (men ofta oanvändbar) "allmän behörighet" för universitetsnivån.

Tillsammans med uppryckningen av grundskolan och kommande omläggning av dagens ”individuella program” är det en viktig insats för att minska framtida klassklyftor.

På det mycket spridda [plakatet] ..., som Helene Peterssons parti måste bära ansvaret för (LO-medlemmarna är inte tillfrågade, de får bara betala reklambyråräkningen), beskrivs detta som att Jan Björklund vill att ungdomarna ska ha dåliga löner och dålig utbildning i stället för att få schysst lön efter bra skola.

Det är ju så grovt förvridet att det förmodligen är ett ofarligt slag i luften. Men det belyser också varför många väljare tycks ha slutat att ta Mona Sahlins partiledning på allvar. "

Föreningsfrihet och religionsfrihet - även för skolungdomar

I dag (den 17/6 2010) skriver jag på debattplats i den kristna veckotidningen Hemmets Vän, som ges ut i Örebro. Ämnet är skolelevers föreningsfrihet och yttrandefrihet - som delvis ifrågasatts i radioprogrammet Kaliber och i Dagens Eko - där de nyligen framställt förekomsten av kristna skolföreningar som ett missförhållande.

Jag understryker i artikeln att regeringen - genom Jan Björklunds förslag om den nya skollagen - skyddar dessa och andra ideella skolföreningar, och därmed sätter en spärr mot att en del statliga och kommunala tjänstemän försökt att hindra kristna skolföreningars verksamhet.

Jag pekar dessutom på sambandet mellan det här och andra angrepp på yttrande- och föreningsfrihet. Det är ingen tillfällighet, utan ett ganska illavarslande mönster, att de som vill tysta andra framställer sina krav på inskränkningar i det fria ordet som förmenta krav på skydd av "rättigheter". På så sätt förvrider de, för att nå sina syften, religionsfriheten eller tryckfriheten till en påstådd "rätt" att slippa möta det fria ordet när detta innehåller exempelvis kristendom eller andra yttranden i en del religiösa frågor.

Liknande exempel på att de som vill inskränka grundläggande friheter påstår sig skydda individuella eller kollektiva "rättigheter" finns i en del av senare års angrepp mot delar av offentlighetsprincipen och tryckfriheten.

Hela min artikel i Hemmets Vän finns att läsa under den här länken:

http://www.hemmetsvan.se/nyhetstexter.jsp?oid=3069&coid=4