Socialdemokraternas tal om att anställa fler i skolan är ihåligt eftersom deras löften och deras finansiering inte går ihop. Men väl så viktigt är att de lägger en rökridå framför att de tillsammans med vänsterpartiet och mijöpartiet har yrkat avslag i riksdagen på hela de stora reformpropositionerna om bättre lärarutbildning, ny skollag och gymnasieskolans utveckling. De har inte sagt nej till vissa enstaka, kontroversiella bitar - de har röstat emot alltsammans. Detta är en förberedelse för att att riva upp mycket och återgå till sådant som har misslyckats.
I en rapport från folkpartiet liberalerna har medarbetare till Jan Björklund ställt samman en lång rad exempel på vad oppositionens ståndpunkter innebär, när det gäller skollagen - där effekterna är störst i grundskolan - samt gymnasiereformen. Den rapporten innehåller stort och smått, men den belyser hur det bakom de breda avslagsyrkandena från s, mp och v finns en lång rad ståndpunkter som innebär både stora och små steg tillbaka till flumskoleideologin.
Rapporten finns på nätet på den här adressen.
Det som inte behandlas i denna rapport är följderna av att oppositionen yrkar avslag på hela propositionen om den förbättrade lärarutbildningen. Om oppositionen kommer åt att förstöra den reformen får det negativa verkningar många år framåt.
Till sist: Det är med skolpolitiken som med så många andra frågor. Fyrpartiregeringen behöver få en egen majoritet även i den nyvalda riksdagen för att säkert kunna fullfölja det som är på väg att genomföras.
Det är inte bara en ren socialistisk eller "rödgrön" majoritet som är hotet. Ett populistiskt parti med fixa idéer att tycka illa om en del folk- och elevgrupper, och som dessutom delar vänsterblockets attityd i en rad ekonomiska och andra frågor, kan ifall det får chansen, spela över makten till vänsterblocket. Det kan försvåra allt arbete för att trygga svensk ekonomi, välfärd och utbildning inför framtiden.
Visar inlägg med etikett lärarutbildning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett lärarutbildning. Visa alla inlägg
onsdag 15 september 2010
tisdag 7 september 2010
Förbättrad lärarutbildning - nödvändig för skolans uppryckning
De kraftigt skärpta kraven på lärarutbildningens kvalitet är en av de viktigaste av de många stora skolreformer som riksdagen godkänt efter förslag från Jan Björklund (fp). Som så mycket annat kan den reformen nu bli fullföljd eller uppriven. Det beror på utgången av riksdagsvalet. Hela oppositionen - inte bara s och v utan även mp - samlades kring motförslaget att avslå hela propositionen om förbättrad lärarutbildning.
Det räcker alltså inte med en mandatperiod för att få in skolan på rätt väg. De allra flesta av Jan Björklunds åtgärder för att återupprätta skolan kan, om det går illa, komma att rivas ned eller vattnas ur, med början redan före nyår.
Det som nu är belutat, men som hotas om det blir en Sahlinregering med v och mp, är bland annat en återinförd riktig utbildning av riktiga lågstadielärare, att den för ett par år sedan återinförda speciallärarutbildningen förstärks ytterligare, samt att kraven ökas på lärares ämneskunskaper. (Jan Björklund stoppade dessutom ett utredningsförslag som gick ut på att avskaffa folkhögskollärarna.)
Den här förbättrade lärarutbildningen kan naturligtvis inte ensam räcka till för att vända utvecklingen i skolan åt rätt håll, men den är en nödvändig och långsiktigt mycket betydelsefull upprustning. Så länge universitetsnivån tillåts skicka ut svagt utbildade lärare till kommunerna saboteras alla andra insatser.
Varför behövdes denna Björklundska reform? Jo, därför att en rad tidigare beslut, utspridda över årtionden, försvagat svensk lärarutbildning.
Vem kom på den ljusa idén att avskaffa lågstadieläraren? Att lära barn läsa och räkna är ett väldigt viktigt jobb. Men skolan har nu länge fått leva med följderna av att den målinriktade utbildningen för det jobbet inte är kvar.
Vem kom sedan på den lika ljusa idén att ta bort den kvalificerade utbildningen av speciallärare, som undervisar barn som behöver särskilt mycket hjälp med skolarbetet?
Vem kom så småningom också på idén att skolans växande problem skulle åtgärdas med en minskning av lärarnas ämneskunskaper?
Det sistnämnda drevs igenom så sent som 1999. Speciallärarutbildningen revs ned 1988. Grunden för successivt avskaffande av lågstadieläraren lades med en förändring av lärarhögskolorna 1985. Det tar tid att bryta ned ett lands skolsystem.
Många elever och lärare gör ju sitt bästa i alla fall, skaffar sig kunskap och ger kunskap vidare till andra. Men med åren blir genomsnittliga studieresultat svagare. Klyftor mellan dem som lär sig och dem som inte lär sig växer. I stället för social utjämning uppåt, som skolan ska ge oss, blir det nya klassklyftor. Det har hänt i ett antal länder, även Sverige.
Det kommer inte heller att gå fort att bygga upp skolan igen, så att den blir det som var meningen när arbetarrörelse och liberalism tillsammans införde grundskolan – en kunskapsskola som alla har del av, oavsett föräldrarnas sociala bakgrund. Det tar 13 år från förskoleklass till sista året i gymnasiet. Att dessutom rycka upp lärarutbildningen, och fortbildningen av yrkesaktiva lärare, tar ett antal år.
I LO-delen av fackföreningsrörelsen borde Jan Björklund, textilarbetarsonen från Västergötland, ha mycket stöd att hämta för sina skolreformer.
Det verkliga missnöjet med Björklund finns på andra håll. I propositionen om lärarutbildningen kan man läsa om drivor med remissvar från surande högskoleledningar, som försvarade sina möjligheter att prestera lika dåligt som de vant sig vid att få göra. På det här området är faran med en eventuell rödgrön regering att utbildningspolitiken åter i praktiken hamnar i händerna på dem som tar parti för de akademiska intressen som inspirerat och förvärrat skolpolitikens tidigare haveri.
(Texten är en omarbetning av en av mina gästkrönikor i Karlskoga-Kuriren, publicerad i februari 2010.)
Det räcker alltså inte med en mandatperiod för att få in skolan på rätt väg. De allra flesta av Jan Björklunds åtgärder för att återupprätta skolan kan, om det går illa, komma att rivas ned eller vattnas ur, med början redan före nyår.
Det som nu är belutat, men som hotas om det blir en Sahlinregering med v och mp, är bland annat en återinförd riktig utbildning av riktiga lågstadielärare, att den för ett par år sedan återinförda speciallärarutbildningen förstärks ytterligare, samt att kraven ökas på lärares ämneskunskaper. (Jan Björklund stoppade dessutom ett utredningsförslag som gick ut på att avskaffa folkhögskollärarna.)
Den här förbättrade lärarutbildningen kan naturligtvis inte ensam räcka till för att vända utvecklingen i skolan åt rätt håll, men den är en nödvändig och långsiktigt mycket betydelsefull upprustning. Så länge universitetsnivån tillåts skicka ut svagt utbildade lärare till kommunerna saboteras alla andra insatser.
Varför behövdes denna Björklundska reform? Jo, därför att en rad tidigare beslut, utspridda över årtionden, försvagat svensk lärarutbildning.
Vem kom på den ljusa idén att avskaffa lågstadieläraren? Att lära barn läsa och räkna är ett väldigt viktigt jobb. Men skolan har nu länge fått leva med följderna av att den målinriktade utbildningen för det jobbet inte är kvar.
Vem kom sedan på den lika ljusa idén att ta bort den kvalificerade utbildningen av speciallärare, som undervisar barn som behöver särskilt mycket hjälp med skolarbetet?
Vem kom så småningom också på idén att skolans växande problem skulle åtgärdas med en minskning av lärarnas ämneskunskaper?
Det sistnämnda drevs igenom så sent som 1999. Speciallärarutbildningen revs ned 1988. Grunden för successivt avskaffande av lågstadieläraren lades med en förändring av lärarhögskolorna 1985. Det tar tid att bryta ned ett lands skolsystem.
Många elever och lärare gör ju sitt bästa i alla fall, skaffar sig kunskap och ger kunskap vidare till andra. Men med åren blir genomsnittliga studieresultat svagare. Klyftor mellan dem som lär sig och dem som inte lär sig växer. I stället för social utjämning uppåt, som skolan ska ge oss, blir det nya klassklyftor. Det har hänt i ett antal länder, även Sverige.
Det kommer inte heller att gå fort att bygga upp skolan igen, så att den blir det som var meningen när arbetarrörelse och liberalism tillsammans införde grundskolan – en kunskapsskola som alla har del av, oavsett föräldrarnas sociala bakgrund. Det tar 13 år från förskoleklass till sista året i gymnasiet. Att dessutom rycka upp lärarutbildningen, och fortbildningen av yrkesaktiva lärare, tar ett antal år.
I LO-delen av fackföreningsrörelsen borde Jan Björklund, textilarbetarsonen från Västergötland, ha mycket stöd att hämta för sina skolreformer.
Det verkliga missnöjet med Björklund finns på andra håll. I propositionen om lärarutbildningen kan man läsa om drivor med remissvar från surande högskoleledningar, som försvarade sina möjligheter att prestera lika dåligt som de vant sig vid att få göra. På det här området är faran med en eventuell rödgrön regering att utbildningspolitiken åter i praktiken hamnar i händerna på dem som tar parti för de akademiska intressen som inspirerat och förvärrat skolpolitikens tidigare haveri.
(Texten är en omarbetning av en av mina gästkrönikor i Karlskoga-Kuriren, publicerad i februari 2010.)
fredag 27 augusti 2010
Socialdemokraterna undergräver den välfärdspolitik som de tidigare stått för
De som förut såg socialdemokraterna som välfärdens garanter har nu starka skäl att i stället ge fyrpartiregeringen fyra år till. Jag skrev om detta förra hösten - i Karlskoga-Kuriren (s), där jag en gång i månaden är en avvikande röst som liberal gästkrönikör.
" Som utomstående – och motståndare – har jag under årens lopp ibland varit mer, ibland mindre, imponerad av stora maktpartiet, i dag det stora oppositionspartiet. Nu är jag inte alls imponerad av dem. ... De har fastnat i en politik som undergräver arbetarrörelsens egen modell för hur samhället borde vara. "
Jag jämförde deras politik i dag med deras tidigare tänkesätt, att goda villkor för den arbetande befolkningen skulle ge en ekonomisk grund för en trygghet som var stabil och övervann sociala klyftor, samtidigt som den inte var kravlös utan främjade arbete och hälsa. Men skolan, skattepolitiken och socialförsäkringarna är exempel på att de inte klarat att hålla fast vid detta:
" Med grundskolan – från början ett av de gemensamma socialdemokratiska och liberala projekten – skulle alla erbjudas goda kunskaper.
Men nu har man på s-sidan lyckats komma snett i dessa egna kärnfrågor. När grundskolan med tiden blev en mekanism för svaga kunskaper och ökande klassklyftor blev socialdemokraterna försvarare av det som gått fel och pådrivare för en försämrad lärarutbildning. Det är Jan Björklund (fp) som leder arbetet med att återupprätta grundskolan.
Sedan har socialdemokraterna förlorat förståelsen för att välfärden kan knäckas om skattesatserna och förhållandet mellan arbetande och förmånstagare lägger en för stor börda på den arbetande befolkningen. Nog kan jobbskatteavdraget ses som ett regeltekniskt missfoster, som gör en enkel sak svår att förstå i breven från Skatteverket.
Men det har verkligen inte varit en löntagarlinje som socialdemokraterna stått för då de röstat emot varje etapp i en skattesänkning som ökar utbytet av att arbeta – inte minst för mängder av LO-medlemmar.
Inte heller har de lyckats hitta en politik som rättar till den urspårning som under 90-talet skedde i sjukförsäkring och arbetsmarknadspolitik. System som skulle hjälpa tillbaka till hälsa och arbete blev i stället mekanismer där mängder av människor fick betalt för att hålla sig utanför arbetsmarknaden.
Bidragssystem med låga krav och inga tidsfrister blev bekväma för sjukvård, utbildning och arbetsförmedling som inte behövde hjälpa de människor som behövde mest stöd för att återkomma i arbetslivet. Socialförsäkringarna hade börjat förstöra sig själva.
Att rätta till sådant är ingen enkel sak. En begåvad opposition kunde säkert ha utmanat regeringens politik med konstruktiva tillägg. I stället har socialdemokraterna stannat i att ropa nej, skrämma och misstänkliggöra.
Jo, jag förenklar en del. Med hundratals frågor och därtill en internationell kris, kan regeringen omöjligt göra allt rätt och oppositionen allt fel. Men håller vi oss till de stora linjerna är ändå mitt huvudintryck att socialdemokraterna undergräver den välfärdspolitik de själva stått för. "
Energipolitiken kunde jag också ha tagit upp i den krönikan, om det hade funnits plats i spalten. Men man kan ju inte ta upp alla ämnen varje gång. I vart fall är det ju många socialdemokratiska kommunpolitiker och fackliga företrädare (i främst industristäder i Norrland, Bergslagen och några andra ställen) som i dag med oro ser hur deras parti lierat sig med mp och v och trots klimatpolitikens krav låst fast sig vid att aldrig tillåta några nya kärnkraftverk i Sverige. Denna interna opposition mot Mona Sahlins vägval är inte dold på något sätt.
De har inom s haft öppna, organiserade nätverk och högprofilerade debattartiklar för att i stället få en energipolitik där elförsörjningen är tryggad även på längre sikt. Det innebär i praktiken att de skulle föredra fp:s energipolitik.
Anledningen är uppenbar. Om inga nya stora kraftverk kan byggas kommer det steg för steg att bli ett stort bortfall av ström när dagens reaktorer börjar pensioneras efter 2020. Det innebär att en rad viktiga och stora industrier i Sverige få en osäker framtid och på sikt kan komma att kvävas av energikostnader eller ren brist på ström. En sådan osäker situation är ett hinder för investeringar som tryggar företagens överlevnad och berörda städers arbetsmarknad.
" Som utomstående – och motståndare – har jag under årens lopp ibland varit mer, ibland mindre, imponerad av stora maktpartiet, i dag det stora oppositionspartiet. Nu är jag inte alls imponerad av dem. ... De har fastnat i en politik som undergräver arbetarrörelsens egen modell för hur samhället borde vara. "
Jag jämförde deras politik i dag med deras tidigare tänkesätt, att goda villkor för den arbetande befolkningen skulle ge en ekonomisk grund för en trygghet som var stabil och övervann sociala klyftor, samtidigt som den inte var kravlös utan främjade arbete och hälsa. Men skolan, skattepolitiken och socialförsäkringarna är exempel på att de inte klarat att hålla fast vid detta:
" Med grundskolan – från början ett av de gemensamma socialdemokratiska och liberala projekten – skulle alla erbjudas goda kunskaper.
Men nu har man på s-sidan lyckats komma snett i dessa egna kärnfrågor. När grundskolan med tiden blev en mekanism för svaga kunskaper och ökande klassklyftor blev socialdemokraterna försvarare av det som gått fel och pådrivare för en försämrad lärarutbildning. Det är Jan Björklund (fp) som leder arbetet med att återupprätta grundskolan.
Sedan har socialdemokraterna förlorat förståelsen för att välfärden kan knäckas om skattesatserna och förhållandet mellan arbetande och förmånstagare lägger en för stor börda på den arbetande befolkningen. Nog kan jobbskatteavdraget ses som ett regeltekniskt missfoster, som gör en enkel sak svår att förstå i breven från Skatteverket.
Men det har verkligen inte varit en löntagarlinje som socialdemokraterna stått för då de röstat emot varje etapp i en skattesänkning som ökar utbytet av att arbeta – inte minst för mängder av LO-medlemmar.
Inte heller har de lyckats hitta en politik som rättar till den urspårning som under 90-talet skedde i sjukförsäkring och arbetsmarknadspolitik. System som skulle hjälpa tillbaka till hälsa och arbete blev i stället mekanismer där mängder av människor fick betalt för att hålla sig utanför arbetsmarknaden.
Bidragssystem med låga krav och inga tidsfrister blev bekväma för sjukvård, utbildning och arbetsförmedling som inte behövde hjälpa de människor som behövde mest stöd för att återkomma i arbetslivet. Socialförsäkringarna hade börjat förstöra sig själva.
Att rätta till sådant är ingen enkel sak. En begåvad opposition kunde säkert ha utmanat regeringens politik med konstruktiva tillägg. I stället har socialdemokraterna stannat i att ropa nej, skrämma och misstänkliggöra.
Jo, jag förenklar en del. Med hundratals frågor och därtill en internationell kris, kan regeringen omöjligt göra allt rätt och oppositionen allt fel. Men håller vi oss till de stora linjerna är ändå mitt huvudintryck att socialdemokraterna undergräver den välfärdspolitik de själva stått för. "
Energipolitiken kunde jag också ha tagit upp i den krönikan, om det hade funnits plats i spalten. Men man kan ju inte ta upp alla ämnen varje gång. I vart fall är det ju många socialdemokratiska kommunpolitiker och fackliga företrädare (i främst industristäder i Norrland, Bergslagen och några andra ställen) som i dag med oro ser hur deras parti lierat sig med mp och v och trots klimatpolitikens krav låst fast sig vid att aldrig tillåta några nya kärnkraftverk i Sverige. Denna interna opposition mot Mona Sahlins vägval är inte dold på något sätt.
De har inom s haft öppna, organiserade nätverk och högprofilerade debattartiklar för att i stället få en energipolitik där elförsörjningen är tryggad även på längre sikt. Det innebär i praktiken att de skulle föredra fp:s energipolitik.
Anledningen är uppenbar. Om inga nya stora kraftverk kan byggas kommer det steg för steg att bli ett stort bortfall av ström när dagens reaktorer börjar pensioneras efter 2020. Det innebär att en rad viktiga och stora industrier i Sverige få en osäker framtid och på sikt kan komma att kvävas av energikostnader eller ren brist på ström. En sådan osäker situation är ett hinder för investeringar som tryggar företagens överlevnad och berörda städers arbetsmarknad.
torsdag 26 augusti 2010
Liberal skolpolitik för att motverka klassklyftor
I Smålands-Tidningen har jag haft ett replikskifte med riksdagsledamoten Helene Petersson (s) i Stockaryd, om skolpolitiken och Jan Björklunds reformer.
Jag har svarat på två av hennes inlägg där hon angripit utbildningsministern, och jag har pekat på hur socialdemokratiska skolpolitiker på riksnivå motverkar det som rimligen är arbetarrörelsens syften. Dessa socialdemokrater försvarar tidigare missgrepp som har ökat klassklyftor, undergrävt reallöner och gjort social utslagning vanligare.
[Åtminstone det ena av Helene Peterssons inlägg finns att läsa på socialdemokratiska partiets hemsida. Smålands-Tidningens debattartiklar är annars inte tillgängliga på Internet.]
Här följer utdrag med det mesta av innehållet i mina egna inlägg i debatten:
”De många, stora skolreformerna de senaste åren går ut på att återupprätta det som folkpartister och socialdemokrater ville med grundskolan när den infördes för snart 50 år sedan: En bra skola för alla barn, som ger tillgång till kunskap, oavsett föräldrarnas yrken och inkomster.
Det är därför Jan Björklund samlat en riksdagsmajoritet bakom kraftigt förbättrad lärarutbildning, uppryckning av gymnasieskolan, nya möjligheter till lärlingsutbildning
nya läroplaner, nya betygssystem, yrkeshögskola och en ny skollag som på många sätt skärper kraven på både kommuner och friskolor.
Att kraven skärps på vad skolan ska prestera innebär att eleverna ska få bättre möjligheter att gå vidare från grundskolan med goda förutsättningar att klara fortsatta studier och arbete. Det är motsatsen till utsorteringsskola. Däremot är det ett ledsamt faktum att sådant som med tiden gått fel i skolan hade dragit med sig just en ökad utsortering, där fler elever hamnat på den farliga vägen med otillräckliga kunskaper, svårigheter att få jobb och socialt utanförskap.
För att vända utvecklingen krävs ganska mycket. Vi vuxna måste visa att vi anser att skolarbetet är viktigt. Reformerna för bättre yrkesutbildning är viktiga. Detsamma gäller lärarutbildningen, betygen och mycket annat som ska förbättra studieresultaten. Skolans sociala roll behöver också förstärkas. Elever från trasiga hem och elever som hotas av alkohol och narkotika behöver stöttas av en skola som fungerar väl och inte blundar. "
Jag tog i detta första inlägg också upp ett par förslag som Jan Björklund lagt fram nyligen och som Helene Petersson kritiserat:
" Den nya skollagen lägger därför nya krav på kommuner och friskolor när det gäller skolhälsovården. Det tyngsta och viktigaste förslaget i det uttalande av Jan Björklund som Helene Petersson är så arg på är att skollagens nya krav bör följas upp med ett ganska stort, riktat statsbidrag, på några hundra miljoner kronor per år, för att skolorna verkligen ska få fler skolsköterskor, kuratorer och skolpsykologer.
En annan sida av detta är bättre kontakt mellan hemmen och skolan. Det är inte alltid det fungerar bra idag. När bortåt 11000 högstadie- och 15000 gymnasieelever skolkar ganska ofta är det en förvarning om det som kan utvecklas till utslagning, missbruk och kriminalitet. Det är bakgrunden till den uppföljning av skollagen som Jan Björklund nyss skickade på remiss. Skolk ska rapporteras till hemmet samma dag, och summeras upp i termins- men inte avgångsbetyg.
Sedan är det ju skillnad på hem och hem. Ibland är föräldrarna det största problemet för eleven. Skolan kan lyckas när den skyddar eleverna och hjälper dem framåt trots hemmiljön.
I andra fall kan skola och hem arbeta mer tillsammans. Ibland kan föräldrar göra stor nytta med att vara med i skolan. Att föräldrar som gör sådana insatser ska kunna få ekonomisk ersättning för förlorad arbetsförtjänst är ett annat förslag i det som Helene Petersson med sådan upprördhet angriper. Att en förälder ska kunna åläggas att delta är en yttersta möjlighet för sällsynta undantagsfall – och inget som rektorn ska få ta till utan godkännande av kommunens folkvalda. "
I min andra artikel började jag med att riksdagen har godkänt den ena efter den andra av Jan Björklunds stora upprustningar av skolan: Lärarutbildningen, gymnasiet, nya skollagen.:
" Och gång på gång slår S och MP följe med Vänsterpartiet delviskommunisterna – och röstar för avslag på alltihop. ...
De breda, svepande avslagskraven bereder vägen för att en Sahlin-regering kan montera ner alla eller flertalet av de omfattande Björklundska skolreformerna. Den risken är stor. Men de vill inte tala om den i valrörelsen. Så de talar om annat och angriper Jan Björklund på en del minst sagt osakliga sätt."
" Reformen ska i verkligheten ge bättre förberedelser för yrkeslivet. Den ska motverka det mångåriga problemet att många ungdomar stöts ur skolan och hamnar i arbetslöshet med mycket svag utbildning.
En del i reformen är mer lärlingsutbildning. En annan del är att de teoretiska ämnena i yrkesinriktade program ändras. Historia blir obligatorisk för alla. Men däremot blir det frivilligt och inte obligatoriskt att läsa teoretiska ämnen så mycket att det räcker till en formell (men ofta oanvändbar) "allmän behörighet" för universitetsnivån.
Tillsammans med uppryckningen av grundskolan och kommande omläggning av dagens ”individuella program” är det en viktig insats för att minska framtida klassklyftor.
På det mycket spridda [plakatet] ..., som Helene Peterssons parti måste bära ansvaret för (LO-medlemmarna är inte tillfrågade, de får bara betala reklambyråräkningen), beskrivs detta som att Jan Björklund vill att ungdomarna ska ha dåliga löner och dålig utbildning i stället för att få schysst lön efter bra skola.
Det är ju så grovt förvridet att det förmodligen är ett ofarligt slag i luften. Men det belyser också varför många väljare tycks ha slutat att ta Mona Sahlins partiledning på allvar. "
Jag har svarat på två av hennes inlägg där hon angripit utbildningsministern, och jag har pekat på hur socialdemokratiska skolpolitiker på riksnivå motverkar det som rimligen är arbetarrörelsens syften. Dessa socialdemokrater försvarar tidigare missgrepp som har ökat klassklyftor, undergrävt reallöner och gjort social utslagning vanligare.
[Åtminstone det ena av Helene Peterssons inlägg finns att läsa på socialdemokratiska partiets hemsida. Smålands-Tidningens debattartiklar är annars inte tillgängliga på Internet.]
Här följer utdrag med det mesta av innehållet i mina egna inlägg i debatten:
”De många, stora skolreformerna de senaste åren går ut på att återupprätta det som folkpartister och socialdemokrater ville med grundskolan när den infördes för snart 50 år sedan: En bra skola för alla barn, som ger tillgång till kunskap, oavsett föräldrarnas yrken och inkomster.
Det är därför Jan Björklund samlat en riksdagsmajoritet bakom kraftigt förbättrad lärarutbildning, uppryckning av gymnasieskolan, nya möjligheter till lärlingsutbildning
nya läroplaner, nya betygssystem, yrkeshögskola och en ny skollag som på många sätt skärper kraven på både kommuner och friskolor.
Att kraven skärps på vad skolan ska prestera innebär att eleverna ska få bättre möjligheter att gå vidare från grundskolan med goda förutsättningar att klara fortsatta studier och arbete. Det är motsatsen till utsorteringsskola. Däremot är det ett ledsamt faktum att sådant som med tiden gått fel i skolan hade dragit med sig just en ökad utsortering, där fler elever hamnat på den farliga vägen med otillräckliga kunskaper, svårigheter att få jobb och socialt utanförskap.
För att vända utvecklingen krävs ganska mycket. Vi vuxna måste visa att vi anser att skolarbetet är viktigt. Reformerna för bättre yrkesutbildning är viktiga. Detsamma gäller lärarutbildningen, betygen och mycket annat som ska förbättra studieresultaten. Skolans sociala roll behöver också förstärkas. Elever från trasiga hem och elever som hotas av alkohol och narkotika behöver stöttas av en skola som fungerar väl och inte blundar. "
Jag tog i detta första inlägg också upp ett par förslag som Jan Björklund lagt fram nyligen och som Helene Petersson kritiserat:
" Den nya skollagen lägger därför nya krav på kommuner och friskolor när det gäller skolhälsovården. Det tyngsta och viktigaste förslaget i det uttalande av Jan Björklund som Helene Petersson är så arg på är att skollagens nya krav bör följas upp med ett ganska stort, riktat statsbidrag, på några hundra miljoner kronor per år, för att skolorna verkligen ska få fler skolsköterskor, kuratorer och skolpsykologer.
En annan sida av detta är bättre kontakt mellan hemmen och skolan. Det är inte alltid det fungerar bra idag. När bortåt 11000 högstadie- och 15000 gymnasieelever skolkar ganska ofta är det en förvarning om det som kan utvecklas till utslagning, missbruk och kriminalitet. Det är bakgrunden till den uppföljning av skollagen som Jan Björklund nyss skickade på remiss. Skolk ska rapporteras till hemmet samma dag, och summeras upp i termins- men inte avgångsbetyg.
Sedan är det ju skillnad på hem och hem. Ibland är föräldrarna det största problemet för eleven. Skolan kan lyckas när den skyddar eleverna och hjälper dem framåt trots hemmiljön.
I andra fall kan skola och hem arbeta mer tillsammans. Ibland kan föräldrar göra stor nytta med att vara med i skolan. Att föräldrar som gör sådana insatser ska kunna få ekonomisk ersättning för förlorad arbetsförtjänst är ett annat förslag i det som Helene Petersson med sådan upprördhet angriper. Att en förälder ska kunna åläggas att delta är en yttersta möjlighet för sällsynta undantagsfall – och inget som rektorn ska få ta till utan godkännande av kommunens folkvalda. "
I min andra artikel började jag med att riksdagen har godkänt den ena efter den andra av Jan Björklunds stora upprustningar av skolan: Lärarutbildningen, gymnasiet, nya skollagen.:
" Och gång på gång slår S och MP följe med Vänsterpartiet delviskommunisterna – och röstar för avslag på alltihop. ...
De breda, svepande avslagskraven bereder vägen för att en Sahlin-regering kan montera ner alla eller flertalet av de omfattande Björklundska skolreformerna. Den risken är stor. Men de vill inte tala om den i valrörelsen. Så de talar om annat och angriper Jan Björklund på en del minst sagt osakliga sätt."
Jag kritiserade också det plakat med Jan Björklunds upp och ner-vända ansikte som hennes partiledning har låtit LO-kansliet betala en reklambyrå för. De som står bakom plakatet vänder ut och in på vad gymnasiereformen verkligen betyder:
" Reformen ska i verkligheten ge bättre förberedelser för yrkeslivet. Den ska motverka det mångåriga problemet att många ungdomar stöts ur skolan och hamnar i arbetslöshet med mycket svag utbildning.
En del i reformen är mer lärlingsutbildning. En annan del är att de teoretiska ämnena i yrkesinriktade program ändras. Historia blir obligatorisk för alla. Men däremot blir det frivilligt och inte obligatoriskt att läsa teoretiska ämnen så mycket att det räcker till en formell (men ofta oanvändbar) "allmän behörighet" för universitetsnivån.
Tillsammans med uppryckningen av grundskolan och kommande omläggning av dagens ”individuella program” är det en viktig insats för att minska framtida klassklyftor.
På det mycket spridda [plakatet] ..., som Helene Peterssons parti måste bära ansvaret för (LO-medlemmarna är inte tillfrågade, de får bara betala reklambyråräkningen), beskrivs detta som att Jan Björklund vill att ungdomarna ska ha dåliga löner och dålig utbildning i stället för att få schysst lön efter bra skola.
Det är ju så grovt förvridet att det förmodligen är ett ofarligt slag i luften. Men det belyser också varför många väljare tycks ha slutat att ta Mona Sahlins partiledning på allvar. "
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
