Gör upp med den ensidiga EU-fixeringen! Demokratierna behöver samarbeta globalt för att stå emot de nya diktaturhoten

Jag har medverkat med ett av inläggen i en artikelserie om "allianspartierna efter valet". Serien finns i en moderaterna närstående nättidning - EMILS tankar - som ges ut i Kalmar med förre pol red på tidningen Barometern, Per Dahl som redaktör. Skribenter från olika politiska riktningar medverkar, och själv har jag svarat för ett inlägg från liberala utgångspunkter, som publicerades den 15/10 2010: "Liberalismen behöver bundförvanter".

Där tar jag upp både inrikes- och utrikespolitik, jag återkommer om inrikesfrågorna här på bloggen.

En del av artikeln handlar om behovet av bättre samverkan mellan världens demokratier, och EU:s otillräcklighet. För oss med liberala värderingar är flera drag i den internationella utvecklingen utvecklingen högst oroväckande:

" De senaste årens finanskris har efterlämnat en situation där frihandeln är hotad och där en växelverkan av handelshinder, subventioner och devalverings- och inflationsspiraler kan slå sönder mycket av det som uppnåtts i världen på senare år.

Samtidigt kännetecknas världspolitiken i oroväckande grad av demokratiernas försvagning och rådvillhet och diktaturernas återupplivade självförtroende och förmåga till blockerande och saboterande koalitioner.

Angreppen mot demokratin kommer, liksom krigshoten, i dag inte från kommunism utan från fascism och andra mer eller mindre likartade länder och rörelser. Magnetfälten har på nytt kastats om, och den akademiska och kvasiintellektuella antiliberalismen som alltid ser USA och demokratierna som det ondas rot är på väg att omorientera sig efter den förändringen.

På liknande sätt har populismen och den antiliberala fördomspolitiken i många länder flyttat sig från yttervänster till ytterhöger, så som nu också till stor del skett i Sverige.

Att EU kan vara vårt värn mot sådana tendenser är en illusion. Den ensidiga fixeringen vid EU har blivit en risk för många partier, även för folkpartiet liberalerna. I hög grad har de kontinentala slagorden om Europas storhet och betydelse och EU-systemets makttillväxt fått tränga undan liberala grundvärden och ersätta en realistisk bedömning av var demokratiernas styrka ligger.

Vi behöver EU, och EU behöver reformeras för att räddas. Men för demokratiernas möjligheter att avgöra världens utveckling ger många europeiska länders ekonomiska och demografiska utförsåkning ett stöd som har lervällingens fasthet och värde.

En liberal utrikespolitik måste betyda en framstegens och självförsvarets samverkan med tre eller flera bärande pelare, där USA, de viktigare större demokratierna i tredje världen samt Europa lär sig att uppträda tillsammans och hantera både miljöhot, ekonomiska hot och militära hot.

Detta betyder en avsevärd omorientering av bland annat svensk utrikespolitik. Det är ett omskakande uppbrott från systemet Eliasson-Bildt, men också från den ingrodda antiamerikanism som kommit att prägla så mycket av västeuropeisk konservatism och socialism. "

Hela artikeln finns på denna adress .