Dawit Isaak, svensk medborgare, med i somligas ögon fel hudfärg - nu finns en ny bok med litterära texter av honom

Dawit Isaak, förr bosatt i Göteborg och sedan många år svensk medborgare, är fortfarande fängslad i Eritrea, där han spärrades in när hela den fria pressen krossades 2001. En liten antologi med utdrag ur ett par av hans litterära texter, ett par tidningsartiklar med mera har getts ut på svenska, lagom till Bokmässan i Göteborg i slutet av september 2010.

"Hopp" heter boken, och jag skrev om den på kultursidan i Jönköpings-Posten den 29 september. (Första gången jag skrev om Dawit Isaak i J-P var vintern 2003. För fler artiklar i samma ämne, se här på bloggen under maj 2010 och senare.)

Här är några klipp ur min artikel 29/9:

" Då tidningen Setit grundades - det var under de år då friheten tillfälligt blommade upp - värvades författaren Dawit Isaak dit som redaktör och delägare. En av hans artiklar om politisk frihet har tidigare tryckts om på svenska, i antologin ”Tystade röster”.

För drygt tre och ett halvt års insatser som reporter och kulturskribent har han fått, hittills, nio år i fängelser där den ena samvetsfången efter den andra har dukat under. "

Många har inte klart för sig att Dawit Isaak först och främst är skönlitterär författare, snarare än politisk journalist, även om han som anhängare av demokrati och det fria ordet var en av de många som drabbades när Eritrea för nio år sedan sänktes i diktaturens djup. Men redan 1985, innan han fick en fristad i Sverige var han i konflikt med censuren:

" Dawit Isaak har nu varit fånge i nio år för sin övertygelse om det fria ordet och demokratin.
Redan 1985 hade han sin första frontalkrock med censuren. Han skrev för teatern, om ett ämne som fanns redan på Shakespeares tid - unga människors kärlek som kommer i konflikt med de äldres sociala konventioner och klassgränser. I original hette pjäsen ”Munna”, efter namnet på den kvinnliga huvudpersonen.

Dawit Isaak var bara 21 år när han skrev ”Munna” för en teatergrupp i Asmara, så som han skulle fortsätta att skriva för teatern när Eritrea blev självständigt 1993 och han kom tillbaka till Asmara som svensk medborgare.

Nu är den ena av ”Munnas” två delar utgiven på svenska, ihop med ett par tidningsartiklar och andra texter av Dawit Isaak.

Pjäsen blev inte spelad i Asmara. Det var under Etiopiens herravälde, det fanns censur, och när det blev dags för premiär sade den stopp. Ungdomarna Moses och Manna, som de får heta efter över-sättning från tigrinja, trotsar sina föräldrar i frågor som äktenskap och sexualitet – det var ett känsligt ämne.

För att ge ut detta på svenska krävs att man upphäver den kommersiella tyngdlagen. ”Hopp” heter boken – och hela elva svenska bokförlag har lagt ihop pengar till denna demonstration för det fria ordets betydelse. Tidningen Expressen, samt Tidningsutgivarna, Författarförbundet med flera har också slutit upp. "

Jag har i J-P också skrivit några rader om det öppna rasistiska föraktet mot samvetsfången Dawit Isaak, som står för svenska värderingar och tryckfrihet och demokrati, men som i somligas ögon har fel hudfärg:

" Många gånger har jag läst föraktfulla, omisskännligt rasistiska omdömen i kommentarspalterna under nyhetsartiklar om Dawit Isaak i dags-tidningars Internetupplagor. Han får väl skylla sig själv har det hetat, när han frivilligt åkte tillbaka och åkte fast, varför ska vi då bry oss om hans svenska pass?

Dessa som anonymt hånar Dawit Isaak på nätet håller noga reda på en enda sak – hans hudfärg. Men de blundar för annat. När han efter åren i Göteborg blev redaktör i Eritrea var landet på väg mot planerade fria val och hade fått en fri press. Hur allt detta krossades i september 2001 blundar de för.

De har också kunnat blunda för Dawit Isaak som kulturpersonlighet och författare. Sådant blir nu svårare. Även därför är det en berömvärd insats att ge ut Dawit Isaak på svenska. "

Boken "Hopp" har getts ut av Svante Weyler bokförlag AB, och som nämnts ovan har det skett med stöd av en lång rad andra bokförlag och organisationer.