Enögdhet i kritiken mot SNS - när samma SNS angrep tryckfriheten var de nu så upprörda kritikerna alldeles tysta

Den 22/9 2011 gjorde jag ett kort inlägg på debattsajten Newsmill, i anknytning till tvisterna hos Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS). Dessa hade då medfört att forskningschefen slutat och att SNS mångårige medarbetare, statsvetarprofessorn Olof Petersson också gett sig av. Den direkta orsaken till stridigheterna var en forskningsrapport om privatiseringar, som jag inte kommenterade och inte heller har läst.

Däremot gjorde jag på Newsmill en annan iakttagelse - om enögdheten i kritiken från andra delar av den näringslivsbetalda organisationsvärlden. Jag skrev så här:

" Vilken kritik har man från det hållet ägnat åt just den nu avgångne Olof Petersson? Det fanns ett skäl till sådan kritik. Olof Petersson ägnade flera år åt att ha SNS som plattform för en kampanj mot den svenska Tryckfrihetsförordningen.

Hela det svenska tryckfrihetssystemet, med dess rötter i Anders Chydenius epokgörande reform 1766, A G Silverstolpes pånyttfödda tryckfrihet 1810 och Natanael Gärdes och andras stora insats efter andra världskrigets järnår ville han kasta över bord. I stället borde Sverige övergå till den kontinentala modell där tryckfriheten har ett långt svagare skydd och där det fria ordet är utsatt för angrepp från penningmakten på ett sätt som dessbättre inte är tänkbart i Sverige.

Detta pågick länge, och vad jag vet var det alltid tyst - helt tyst - från det håll kritiken mot SNS nu kommer från. "

Jag skrev att den kampanjen mot tryckfriheten i mina ögon solkade SNS varumärke - men tydligen var den inte något problem för SNS nuvarande kritiker.

Det här inlägget finns i dess helhet på den här adressen, (tillsammans med en del prov på debattkulturens nivå i nätmediers kommentarspalter).

Bakgrunden är att SNS - med Olof Petersson i spetsen för ett flerårigt projekt - gav ut böcker 2004 och 2007 med förslag på radikala grundlagsändringar, som bland mycket annat innebar att Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen skulle tas bort. Det de ville lämna kvar av grundlagsskyddet för det fria ordet var vissa övergripande principer. Resten skulle flyttas ned i vanlig lag, som kvickt skulle kunna ändras, utan mellanliggande riksdagsval. Den lagen skulle också bli lätt att angripa med internationell juridik, där det fria ordet har långt svagare skydd än vad det har i nu gällande svensk grundlag. Vad SNS i detta projekt propagerade för var i realiteten en mycket avsevärd sänkning av skyddsnivån för det fria ordet i Sverige.

Vad detta i praktiken skulle kunna dra med sig tog jag upp i en rad artiklar i olika tidningar. Det följande utförliga citatet är hämtat ur en av dessa artiklar, som jag skrev i en replikväxling på debattplats i Upsala Nya Tidning i september 2004:

" Att det svenska grundlagsskyddet för tryck- och yttrandefrihet är starkast i världen beror på att det inte som i ganska många andra länder består av enstaka principförklaringar på grundlagsnivå och en stor utspädningsmöjlighet i vanlig lag eller av rättsskapande domstolar. I Sverige är den närmare innebörden och viktiga avgränsningar av mycket centrala principer intagna direkt i grundlagstexterna.

Vad det betyder visas till exempel av meddelar- och anonymitetsskyddet och efterforskningsförbudet. Dessa gör att de som lämnar uppgifter för publicering har ett mycket starkare skydd hos oss än i andra länder. Men samtidigt kan inte sådana regler reduceras till en enkel grundsats eller några få meningar. Man behöver till exempel reglera villkoren för att medieföretagens och deras anställdas tystnadsplikt om anonyma meddelare i sällsynta undantagsfall kan få genombrytas. Det här området har sex, delvis komplicerade paragrafer i Tryckfrihetsförordningen, och rörelseutrymmet för tolkning vid sidan om grundlagen är därmed mycket snävt begränsat.

Om det i stället – enligt SNS-författarnas modell – på grundlagsnivå fanns antingen ingenting eller bara en ”kort och koncis” principbestämmelse om meddelar- och anonymitetsskydd, skulle principens verkliga innebörd vara lämnad för tolkning och utspädning genom annan lag eller domstolspraxis eller båda. ... Det är fullkomligt tydligt att SNS-radikalernas program när det gäller tryckfriheten innebär att det effektiva grundlagsskyddet för meddelarfriheten helt eller till stor del tas bort.

På samma sätt är det med en annan grundsten i svensk tryckfrihet, ensamansvaret, som innebär att det bara är en person i en noga reglerad ansvarskedja som kan bära det straffrättsliga ansvaret, och att det finns bestämda villkor för att ta ett steg nedåt i den ansvarskedjan. Skall detta ha något verkligt innehåll alls kräver det en preciserad reglering som är anpassad för olika slag av medier, de som har och de som inte har ansvariga utgivare.

Ensamansvaret är fundamentalt för att hindra förföljelser med skadeståndshot mot uppgiftslämnare, enskilda journalister, tidningsdistributörer o.s.v. Samtidigt skall det inte kunna kringgås, det behövs regler som gör att det framgår vem den ensamansvarige är. Detta fyller ett femtontal grundlagsparagrafer i dag. Ersätts det med något ”kort och koncist” är en av tryckfrihetens mest centrala delar reducerad till ett tomt skal, såvitt gäller skyddet på grundlagsnivå.

På samma sätt är det med det fåtal tryckfrihetsbrott som i dag finns. De kan inte bli fler utan grundlagsändring med mellanliggande riksdagsval och folkomröstningsmöjlighet som extra skyddsnät. Detta brukar kallas för den dubbla täckningens princip. Såväl brottsdom som skadestånd är möjliga endast om det är brottsligt enligt juryns två tredjedels majoritet och straffbelagt enligt både grundlag och brottsbalk. Detta kräver att en brottskatalog är inskriven i grundlag. Skall det i stället vara något ”kort och koncist” försvinner kravet på den dubbla täckningen och det blir mycket lättare att införa nya tryckfrihetsbrott.

Olof Petersson och hans tre medförfattare hos SNS sätter, bakom en rökridå av slagordsbetonade motiveringar, verkligen yxan till roten på den svenska tryckfrihetstraditionen. Men för det de ändå vill flytta över i en ny grundlag tänker de sig obligatorisk folkomröstning vid ändring. Det är detta som påstås vara att skyddet stärks. Men eftersom det mesta av det som ger stadga och styrka åt tryckfriheten därefter finns på andra ställen än i grundlag har detta folkomröstningskrav ingen verkan på många punkter där risken för att tryckfriheten inskränks är störst. Om skyddet på dessa punkter är ett tomt skal hjälper det inte att få folkomrösta om det tomma skalet, eftersom det inte är detta utan själva substansen som ljusets fiender kommer att vilja ändra på."

Dessa exempel i UNT-artikeln är inte någon fullständig redogörelse för den stora mängd faror för det fria ordet som skulle följa med det systemskifte SNS propagerade för. Men exemplen bör ge en bild av frågans allvar. Och det var lika notervärt som oroande hur kritiken mot SNS den gången helt uteblev från de näringslivsorganisationer och andra som nu gått spetsen för att driva fram personalskiften hos SNS.

Det var det jag skrev om på Newsmill. Det kan för övrigt tilläggas att landets ganska stora kår av professorer och doktorander i statsvetenskap också var påfallande tyst inför SNS sätt att använda professorstitlar i deras akademiska ämne i ett långvarigt projekt där försvagad tryckfrihet blev ett centralt krav.