Rätt recept: Slå vakt om frihandeln och motverka överdrivet riskabel utlåning

I Jönköpings-Posten i fredags (28/10) medverkade jag med ett inlägg i en av de viktigaste debatter som nu pågår - i vårt land och i andra länder - vad säger den internationella krisen i kreditväsende och statsfinanser om det ekonomiska systemet: Vad är krisens orsaker och vad är det vi skall ändra på?

Artikeln finns inte på tidningens hemsida, men dess text följer här:

Socialliberalism boten mot krisen

" KRISEN SOM SKAKAR Europa och världen har sin grund i både vänster- och högerpolitik. Fast det är bekvämt för många att bara vilja se en del av orsakerna, och att skylla allt på de syndabockar som det är mest opportunt att peka på.

Oförmågan i många länder att hålla statsfinanser i balans och reformera skatter och socialförsäkringar har ju orsakat mycket av den kroniska underskottspolitik som nu straffar sig. Som vi blivit vana att se svensk politik är de här orsakerna till krisen en katalog över några av den socialistiska vänsterns vanligare felsteg.

Men i många andra länder är det konservativa partier som varit delaktiga i, eller rentav huvudansvariga för, sådan politik som bevarat ineffektivitet och medfört underskott och stagnation.

DET ÄR OCKSÅ ett faktum att viktiga orsaker till krisen i finanssektorn ligger i ett visst slags höger-politik, där man i ideologisk förbindelse gjort föga skillnad på sådana statliga regler som är stödjande för marknadsekonomin och sådana som är nedbrytande.
Man har inte förstått – och ofta inte velat förstå – hur viktigt det är att staten har regelverk och tillsyn för att hålla bankers och andra finansinstitutioners riskexponering inom betryggande gränser.

Kortsynt och oförnuftigt har man framställt tillväxtökning genom alltför snabb kreditexpansion som en del av en avreglering och en frihet för kreativt företagande.
Man har också blundat för att många länders skattesystem innehåller en snedvridning som stimulerar stor skuldsättning och motverkar finansiering av såväl industriinvesteringar som bostäder och andra fastigheter med eget riskkapital.

ÄNNU EN RISK är att kriser i en slappt reglerad finanssektor av marknadsekonomins fiender tas som förevändning för att gå tillbaka till handelshinder, selektivt verkande regleringar och statlig dirigering av investeringar och ägande. Det finns många sådana inslag i debatten – man skjuter inte in sig på att skärpa kreditmarknadsregler eller på att reformera skatte-systemen utan på att angripa frihandeln, globaliseringen eller alla slags avregleringar, nästan oavsett vad de gäller.

Här gäller det verkligen att se upp. Ett av de säkraste sätten att fördjupa och förvärra en ekonomisk världskris är ett återfall i protektionism, med strafftullar, diskriminerande regleringar, importkontroller och andra handelshinder.

Så som världen numera ser ut måste vi vara beredda på att sådana angrepp mot marknadsekonomin – och mot allt vad liberalism heter – kan väntas inte bara från socialister på vänsterkanten, utan ännu mer från högerinriktade, nationalistiska eller auktoritära rörel-ser av många olika slag, som kan finnas på en skala från populism till fascism.

Men krisen har inte ändrat på att demokrati tillsammans med frihandel, marknadsekonomi och fritt näringsliv är vägen till varaktiga ekonomiska framsteg. De har lyft det ena landet efter det andra ur fattigdomen.

Att marknadsekonomin nu tillfälligt har saboterats inifrån, genom missriktad ekonomisk politik och vårdslöshet med bank- och kreditväsendet, ändrar inte på att frihandeln är det som kan ta Europa och världen ur en sådan här kris.

DET SYNSÄTT på politik och marknad som nu behövs ännu mer är det som i Sverige främst förknippas med den mångårige folkpartiledaren, nationalekonomen och Nobelpristagaren Bertil Ohlin. Han använde själv begreppet socialliberalism.

I centrum sätts då frihandeln och konkurrensen och det privata initiativet i produktionen, allt omgivet av ett fritt samhällssystem med demokrati och pressfrihet. Tullar, handelshinder, selektiva regleringar, yrkes-privilegier och statsdirigering av näringslivet förkastas. Men den liberala ekonomin lämnas inte utan uppsikt eller utan stöd av statliga funktioner.

DE SENARE SKA tvärtom vara ambitiösa och effektiva, inte minst inom utbildning och sociala trygghetssystem. Det gäller också att vårda marknadsekonomins viktiga funktioner och institutioner. Till det centrala hör då ett stabilt bank- och kreditväsende och ett stabilt penningvärde.

En sådan liberal politik står i tydlig motsats inte bara till den lättsinniga högerpolitik som försummat riskerna med ett instabilt bankväsende, och inte heller bara till den olycksaliga hybrid mellan missriktad socialism och förbittrad högerpopulism som kan leda till under-skottspolitik och övergiven frihandel.

FÖR DET FINNS en motsättning till. Det är nödvändigt men ibland kortsiktigt impopulärt att vara den som när bubblorna växer ställer sig upp som glädjedödare, med krav på försiktighet, åtstramning, en broms för överdriven skuldsättning och ett skattesystem som belönar arbete i stället för att belöna högt belånad egendom. "
Åke Wredén