Det problematiska Strindbergsåret - är man progressiv trots kvinnoförakt och antisemitism?

I den kristna tidningen Hemmets Vän i Örebro, där jag då och då ombeds att skriva krönikor, har jag nu senast (19/1 2012) medverkat med några rader apropå Strindbergsåret - och några ännu skarpare rader om Nobelpristagaren Verner von Heidenstams hedniska nationalism, som förhoppningsvis aldrig mer kommer att firas i detta land.

Strindberg var utan tvekan en mycket betydelsefull författare, med en given plats i både svensk litteraturhistoria och som förnyare av internationell teaterkonst. Men, skriver jag, "det är en svår man att fira". Orsak till detta är hans kvinnohat och hans förakt för jämställdhetssträvanden mellan kvinnor och män, samt hans långvariga antisemitism. Dessa ämnen kan det komma att tas alltför lätt på under det kommande firandet. Om detta skriver jag bland annat följande i Hemmets Vän:

" Kvinnohat, antisemitism, ockult kvasireligion, vetenskapsförakt, långtgående stolligheter i botanik, kemi och fysik, övermänniskofilosofi i Friedrich Nietzsches anda. Hur mycket komprometterande idébagage kan man bära på och ändå i eftervärlden adlas till progressiv?

Just här ligger en nutida lockelse att hylla Strindberg. Litteraturhistorikern Göran Hägg har satt fingret på den ömma punkten: Attityden att ”obändiga litterära genier” går fria från krav på ”sammanhängande argumentation” och ”ansvar för gårdagens åsikt”, och ändå kan vara hyllade personligheter i både kultur och politisk debatt.

För en generation som hållit Jan Myrdal och Jan Guillou med beundrarskaror – hårt blundande inför deras pagetjänst åt extremism och diktatur – är ett Strindbergsår, ett tillrättalagt, förskönande sådant, inte fel. Feminister som vill vara röda får detta år tiga i församlingen. "

När det gäller Heidenstam - som i sin diktning och senare i sitt ställningstagande i bondetågsskedet i svensk politik hörde till de stormsvalor som förebådade fascismen, kritiserar jag att SVT varje nyårsnatt har med körsång av "Sverige", några rader ur diktsviten "Ett folk". Ett annat avsnitt i denna diktsvit "Åkallan och löfte" innehåller, påpekar jag "några av de mest frätande obehagliga utslag för fascistisk kollektivism, krigsdyrkan och undergångsdrift som skrivits på svenska språket".

Krönikans slutkläm är denna:

" Strindbergsår kräver distans. Ett det officiella Sveriges Heidenstamsår kan vi, kanske, få slippa."

*

Hela krönikan finns att läsa på tidningens hemsida, på den här adressen.

*
Tillägg ( 4/2): En längre och betydligt mer avancerad artikel om August Strindbergs personliga uppträdande mot vänner och om hans ståndpunkter har nyligen skrivits i Dagens Nyheter av utrikeskorrespondenten och litteraturvetaren Nathan Shachar, som bl.a. gett ut en biografi över Oscar Levertin. Den artikeln finns på DN:s hemsida på den här länken.

Bland mycket annat i DN-artikeln som understryker det problematiska i firandet av Strindbergsåret hävdar Shachar att förre chefredaktören Olof Lagercrantz i sin kända Strindbergsbiografi slätade över sanningen om hur Stindberg betedde sig mot sina samtida.

På så sätt bidrog Lagercrantz till att med en tillrättalagd bild av Strindberg upprätthålla föreställningen om denne som en progressiv portalgestalt i kulturlivet.

Nättrollen ska inte få bli en förevändning för att montera ner offentlighetsprincip eller tryckfrihet

I den kristna veckotidningen Hemmets Vän, som ges ut i Örebro, medverkar jag med en artikel om nedbusningen och trolltyget som förekommer på Internet. Bakgrunden till den debatt som nu förs är att den norske massmördaren Breivik var en del av en högerextrem internet­kultur. Om den skriver jag så här:

" Den frodades både på särskilda hemsidor och i etab­lerade massmediers kommentarspalter. I denna subkultur uppträdde samhällshatande konspirationsteoretiker som Breivik och hans gelikar sida vid sida med propagandister för ytterlighetspartier med riksdagsmandat. En del av trollen ville inte så gärna kännas vid de andra trollen. Men deras politiska arvsmassa var mycket likartad.

Chocken fick kvällstidningarna att byta linje om kommentarsfälten. Det konstiga är inte att dessa togs bort eller städades upp. Det märkliga är att det dröjde så länge."

Men jag pekar också på risken att det som hänt tas som förevändning för att angripa inte "trollen" utan den svenska ordningen som ger oss världens starkaste grundlagsskydd för tryckfrihet och offentlighetsprincip:

" Eftersom man på nätet kan göra samma saker som med en tryckpress, fast utan papper, är det oerhört viktigt att inte avarter och nedbusning på nätet får bli förevändning för att montera ner grundlagsskydd.

För att slå vakt om den grundlagsskyddade yttrandefriheten bör man till att börja med förstå hur den är konstruerad. Vår offentlighetsprincip fungerar tack vare att det som är offentligt också får tryckas och spridas. Man måste se upp för attacker mot offentlighetsprincipen som görs med förevändningen att offentliga uppgifter publiceras på nätet.

Det är däremot inte en del av yttrandefriheten att tidningar ska vara tvungna att upplåta sina hemsidor för det slags nätkommentarer som var väldigt vanliga före de norska massmorden, och systematiskt användes av Sverigedemokrater och deras stödtrupper.

Tryckfrihetsförordningen sätter ansvarige utgivaren i centrum, han eller hon bär ensam det straffrättsliga ansvaret, och har rätten att bestämma vad som inte ska stå i tidningen eller finnas på hemsidan. Kvällspressens utgivare och många andra tog lätt på det ansvaret, därför kunde trollen klampa på som de gjorde.

Å andra sidan är det tillåtet att sätta upp andra hemsidor och tryckta skrifter som är hur motbjudande och ovettiga eller kontroversiella som helst. Om man har en ansvarig utgivare som tar risken att bli straffad är man skyddad, men bara till att juryn i en tryckfrihetsrättegång fäller för ett i grundlag angivet brott, som uppvigling, förtal eller hets mot folkgrupp.

En del av hets-, missnöjes- och rasistpropagandan på nätet sker dock på hemsidor som fungerar som tidningar men inte har några ansvariga utgivare, utan ges ut av hemliga utgivare med anonyma skribenter. Meningen är förstås att en politiskt extrem riktning då kan driva sin grövre propaganda utan att behöva stå för detta inför press och allmänhet. Sådana publikationer utformas avsiktligt så att de inte får skydd av tryckfrihetsförordningens system. Utgivaren hålls dold, de som sprider publikationen göms på servrar hos bolag som ska hindra att någon ansvarig kan pekas ut. "

Sådana trollpublikationer förtjänar inte skydd och inte respekt, skriver jag i Hemmets Vän.

Hela artikeln i Hemmets Vän finns att läsa på tidningens hemsida på den här adressen.