Det problematiska Strindbergsåret - är man progressiv trots kvinnoförakt och antisemitism?

I den kristna tidningen Hemmets Vän i Örebro, där jag då och då ombeds att skriva krönikor, har jag nu senast (19/1 2012) medverkat med några rader apropå Strindbergsåret - och några ännu skarpare rader om Nobelpristagaren Verner von Heidenstams hedniska nationalism, som förhoppningsvis aldrig mer kommer att firas i detta land.

Strindberg var utan tvekan en mycket betydelsefull författare, med en given plats i både svensk litteraturhistoria och som förnyare av internationell teaterkonst. Men, skriver jag, "det är en svår man att fira". Orsak till detta är hans kvinnohat och hans förakt för jämställdhetssträvanden mellan kvinnor och män, samt hans långvariga antisemitism. Dessa ämnen kan det komma att tas alltför lätt på under det kommande firandet. Om detta skriver jag bland annat följande i Hemmets Vän:

" Kvinnohat, antisemitism, ockult kvasireligion, vetenskapsförakt, långtgående stolligheter i botanik, kemi och fysik, övermänniskofilosofi i Friedrich Nietzsches anda. Hur mycket komprometterande idébagage kan man bära på och ändå i eftervärlden adlas till progressiv?

Just här ligger en nutida lockelse att hylla Strindberg. Litteraturhistorikern Göran Hägg har satt fingret på den ömma punkten: Attityden att ”obändiga litterära genier” går fria från krav på ”sammanhängande argumentation” och ”ansvar för gårdagens åsikt”, och ändå kan vara hyllade personligheter i både kultur och politisk debatt.

För en generation som hållit Jan Myrdal och Jan Guillou med beundrarskaror – hårt blundande inför deras pagetjänst åt extremism och diktatur – är ett Strindbergsår, ett tillrättalagt, förskönande sådant, inte fel. Feminister som vill vara röda får detta år tiga i församlingen. "

När det gäller Heidenstam - som i sin diktning och senare i sitt ställningstagande i bondetågsskedet i svensk politik hörde till de stormsvalor som förebådade fascismen, kritiserar jag att SVT varje nyårsnatt har med körsång av "Sverige", några rader ur diktsviten "Ett folk". Ett annat avsnitt i denna diktsvit "Åkallan och löfte" innehåller, påpekar jag "några av de mest frätande obehagliga utslag för fascistisk kollektivism, krigsdyrkan och undergångsdrift som skrivits på svenska språket".

Krönikans slutkläm är denna:

" Strindbergsår kräver distans. Ett det officiella Sveriges Heidenstamsår kan vi, kanske, få slippa."

*

Hela krönikan finns att läsa på tidningens hemsida, på den här adressen.

*
Tillägg ( 4/2): En längre och betydligt mer avancerad artikel om August Strindbergs personliga uppträdande mot vänner och om hans ståndpunkter har nyligen skrivits i Dagens Nyheter av utrikeskorrespondenten och litteraturvetaren Nathan Shachar, som bl.a. gett ut en biografi över Oscar Levertin. Den artikeln finns på DN:s hemsida på den här länken.

Bland mycket annat i DN-artikeln som understryker det problematiska i firandet av Strindbergsåret hävdar Shachar att förre chefredaktören Olof Lagercrantz i sin kända Strindbergsbiografi slätade över sanningen om hur Stindberg betedde sig mot sina samtida.

På så sätt bidrog Lagercrantz till att med en tillrättalagd bild av Strindberg upprätthålla föreställningen om denne som en progressiv portalgestalt i kulturlivet.