Som redan Petter Forsskål påpekade Med inskränkt regering och oinskränkt skrivfrihet går det inte som i despotins Libyen

När det gäller Libyen och andra diktaturer har jag skrivit några rader som den 23 februari 2011 var i tryck i en av våra lokala tidningar här i Småland, Vimmerby Tidning, och dess östgötska avläggare Kinda-Posten.

Jag utgick från en av de berömda texterna i svensk författningshistoria, utskottsmotiveringen från KU om tryckfrihetens och offentlighetsprincipens återinförande efter den gustavianska diktaturens sammanbrott. Där står det något som är högst träffande även i vår tid. Jag har skrivit om ämnet förut, men nu i V T och K-P även använt Libyen som exempel:

" När riksdagen återinförde tryckfriheten 1810 gjorde utskottet en intressant jämförelse. Den är aktuell nu igen, apropå Libyen och Egypten: I Turkiet och Marocko finns, skrev utskottet, ingen tryckfrihet men inte heller någon säkerhet, varken för regenter eller för undersåtar.

Monarkierna Marocko och Turkiet hade många likheter med åtskilliga av vår tids diktaturer. Där fanns inget utrymme för fri debatt i samhällsfrågor, tryckfrihet saknades. Även rättssäkerhet saknades, folk var utlämnade åt polismaktens godtycke. Över polisen fanns monarkins statsmakt, också den godtycklig. Lokalt eller annat självstyre hade ingen miljö att växa i under sådana villkor.

Despotins metoder skapade en miljö för fortsatt despoti. Samtidigt kunde överheten aldrig lita på vad militär eller upproriska medborgare kunde ta sig till härnäst. Då regenterna inte regerade med de styrdas samtycke kunde de inte heller lita på folks lojalitet, bara på deras rädsla.

När tryckfrihet saknades och all opposition kunde straffas godtyckligt kunde ingen vänta sig att framförda åsikter var äkta eller att missförhållanden uppmärksammades i tid för att rättas till.

Däremot kunde de styrande plötsligt upphöra att styra. Jämför Egypten. Där fanns ingen tryckfrihet värd namnet, och föga säkerhet för undersåtarna. Mycket riktigt visade det sig att säkerheten för presidenten inte heller fanns.

Förtryckets logik, som demonstrerats i rader av diktaturer, senast i Libyen, blir därför att öka förtrycket så mycket att föreningar och fristående maktcentra inte kan bli grunden för en reformrörelse som klarar att förändra landet. Rädslan måste vara stor nog att hålla folk nere. Förtrycket skapar sin miljö för fortsatt förtryck.

"Den motsatta tanken, att friheten skapar miljön för mer frihet, var" - skrev jag också - "inte ny i Sverige när riksdagen återinförde tryckfriheten 1809-10."

Redan 1759 hade den framförts av Petter Forsskål, en av portalgestalterna bland den moderna svenska liberalismens föregångare. Frihetens liv och styrka, skrev Forsskål, kommer av inskränkt regering och oinskränkt skrivfrihet. Det fria ordet tyglar ämbetsmännen, men blir också regeringens tryggaste försvar i ett fritt rike. Av friheten kommer att folket lär sig älska ett sådant regeringssätt.

I Mubaraks Egypten – för att inte tala om Libyen och en rad andra diktaturer som är långt brutalare och blodigare än Egypten – följdes motsatt logik. Statsmakten var obegränsad och kunde stå över lagen.

Så gick det också som det gick. "

Länk till artikeln i Vimmerby Tidning finns här.