Förtycket i Libyen under Khadaffi-regimen, som nu brutit ihop, får vi nu läsa om nästan varje dag. Men var var alla dessa Khadaffikritiker i press och diplomati när regimen ännu var ohotad, eller när den så sent som på 90-talet var ännu mer extrem i sitt beteende?
Så sent som förra året röstade 155 regeringar i FN - av 188 möjliga vid det tillfället - för att Libyen skulle återinsättas i FN:s Råd för mänskliga rättigheter. Mer om detta - se text här på bloggen 21 februari 2011!
Där finns också en påminnelse om de nära kontakterna mellan Khadaffis regim och ytterhögern i Österrike under ledning av Jörg Haider.
När Khadaffi hade gjort sig tillräckligt omöjlig, och med sina förtryckarmetoder och sina många egenheter, skaffat sig fiender på många håll fick han en resolution i Säkerhetsrådet emot sig. Det blev början till slutet. Men man ska för den skull inte tro att FN annars varit något skydd för mänskliga rättigheter i Libyen. Förutom voteringen med 155 röster förra året hör det också till bilden att Libyen under ett antal år fick sköta ordförandeskapet(!) i det organ som var föregångaren till Rådet för mänskliga rättigheter.
De s.k. arabiska våren har i år ändrat en del på FN-diplomatins vanliga sätt att skydda förtryckarregimer mot kritik och sanktioner. Om detta är en bestående förändring återstår att se. Klart är i alla fall att det som skett bara är en partiell, inte en grundlig förändring av hur det går till i FN.
Visar inlägg med etikett Libyen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Libyen. Visa alla inlägg
fredag 2 september 2011
lördag 11 juni 2011
Röd-brun samtrafik - vill miljöpartister och socialdemokrater fortsätta med den?
Mona Sahlins kategoriska avståndstagande från samspel med de s.k. "Sverigedemokraterna" har följts av att Juholts och Åkessons partiledningar lär sig springa på varandras bollar för att sätta regeringen i minoritet. Om detta skriver jag i en gästkrönika på ledarsidan i Nya Wermlands-Tidningen 11 juni 2011. Jag menar att i både miljöpartiet och socialdemokraterna har man anledning att tänka sig för. Libyenfrågan är en av flera orsaker för dem att tänka efter om de verkligen vill delta i mer av den röd-bruna samtrafik som börjat förekomma.
I själva Libyenfrågan slutade det dock med att Håkan Juholt vek sig. Andra i hans parti insåg att de höll på att hamna i en omöjlig sits, och gå Khadaffis ärenden tillsammans med Åkessons SD-parti. Om skiljelinjerna i den frågan skriver jag i NWT:
" När nu partierna åter är på plats i sina naturliga positioner i Libyenfrågan kan man se hur de s.k. Sverigedemokraterna och det s.k. vänsterpartiet samlas kring sådant som är fördelaktigt för Khadaffi. Det är samma uppställning som om Afghanistan. Vänsterpartiet valde där i vanlig ordning den linje som skulle skada USA, även när USA:s motståndare är fascister och likartade diktaturrörelser. Som väntat anslöt sig Åkessons SD-parti till Ohly-linjen när de kom in i riksdagen i höstas.
När det i våras stod klart att Khadaffiregimen var på väg att krossa oppositionsrörelsen i blod ingrep ett antal länder med stöd av FN-beslut. Åkessons SD-parti valde genast i sin antiamerikanska och antivästliga anda den linje som skulle ha gett Khadaffi fritt fram att göra slarvsylta av allt som fanns av opposition i Libyen. Ohlys vänsterparti splittrades då tillfälligt och stödde det som då troddes vara en föga meningsfull svensk flyginsats. Nu är Ohly och Åkesson tillbaka i sin naturliga åsiktsgemenskap i detta slags frågor. "
Jag menar att det är mot den bakgrunden man bör se Håkan Juholts märkliga manövrerande om att ta hem de svenska JAS-planen:
" Ett krav på att avbryta den svenska flyginsatsen, med en tydlig politisk signal till stöd för fortsatt Khadaffivälde, skulle ha en garanterad riksdagsmajoritet och tillfoga regeringen ett mycket allvarligt nederlag – ifall socialdemokraterna kunde få även miljöpartiet att delta i att utnyttja det antiamerikanska samförståndet mellan yttervänster och SD. "
Nu blev det ju inte så. Men först fick Håkan Juholt igenom att de svenska JAS-planen i princip inte skulle få skjuta mot markmål:
" Hade alla länder ställt samma villkor hade Khadaffis hemliga polis nu varit färdig med blodig tortyr och utrensning i Benghazi. När JAS-planen i alla fall kom iväg visade sig deras avancerade utrustning för spaning vara en värdefull insats på oppositions- och Nato-sidan i Libyen. Då krävde Håkan Juholt att JAS-planen snabbt skulle tas hem. Motivet var förmodligen inrikespolitisk taktik. Men realiteten hade ju blivit att synsättet i axeln Ohly-Åkesson fått bestämma svensk utrikespolitik till förmån för en högst vedervärdig fascistdiktatur. "
Det var ett riktigt olyckstillbud i svensk utrikespolitik. Men till sist backade alltså Juholts partiledning. Miljöpartiets ledning var inte glad åt det som pågick och några inflytelserika socialdemokrater och flera s-tidningar ställde sig på regeringens sida.
Hela krönikan i Nya Wermlands-Tidningen finns på den här adressen.
Tidigare bloggtexter i samma eller närliggande ämne - se 16 och 18 maj 2011. För en anann jämförelse mellan s.k. "sverigedemokrater" och s.k. "vänsterpartister" - se 4 september 2010.
I själva Libyenfrågan slutade det dock med att Håkan Juholt vek sig. Andra i hans parti insåg att de höll på att hamna i en omöjlig sits, och gå Khadaffis ärenden tillsammans med Åkessons SD-parti. Om skiljelinjerna i den frågan skriver jag i NWT:
" När nu partierna åter är på plats i sina naturliga positioner i Libyenfrågan kan man se hur de s.k. Sverigedemokraterna och det s.k. vänsterpartiet samlas kring sådant som är fördelaktigt för Khadaffi. Det är samma uppställning som om Afghanistan. Vänsterpartiet valde där i vanlig ordning den linje som skulle skada USA, även när USA:s motståndare är fascister och likartade diktaturrörelser. Som väntat anslöt sig Åkessons SD-parti till Ohly-linjen när de kom in i riksdagen i höstas.
När det i våras stod klart att Khadaffiregimen var på väg att krossa oppositionsrörelsen i blod ingrep ett antal länder med stöd av FN-beslut. Åkessons SD-parti valde genast i sin antiamerikanska och antivästliga anda den linje som skulle ha gett Khadaffi fritt fram att göra slarvsylta av allt som fanns av opposition i Libyen. Ohlys vänsterparti splittrades då tillfälligt och stödde det som då troddes vara en föga meningsfull svensk flyginsats. Nu är Ohly och Åkesson tillbaka i sin naturliga åsiktsgemenskap i detta slags frågor. "
Jag menar att det är mot den bakgrunden man bör se Håkan Juholts märkliga manövrerande om att ta hem de svenska JAS-planen:
" Ett krav på att avbryta den svenska flyginsatsen, med en tydlig politisk signal till stöd för fortsatt Khadaffivälde, skulle ha en garanterad riksdagsmajoritet och tillfoga regeringen ett mycket allvarligt nederlag – ifall socialdemokraterna kunde få även miljöpartiet att delta i att utnyttja det antiamerikanska samförståndet mellan yttervänster och SD. "
Nu blev det ju inte så. Men först fick Håkan Juholt igenom att de svenska JAS-planen i princip inte skulle få skjuta mot markmål:
" Hade alla länder ställt samma villkor hade Khadaffis hemliga polis nu varit färdig med blodig tortyr och utrensning i Benghazi. När JAS-planen i alla fall kom iväg visade sig deras avancerade utrustning för spaning vara en värdefull insats på oppositions- och Nato-sidan i Libyen. Då krävde Håkan Juholt att JAS-planen snabbt skulle tas hem. Motivet var förmodligen inrikespolitisk taktik. Men realiteten hade ju blivit att synsättet i axeln Ohly-Åkesson fått bestämma svensk utrikespolitik till förmån för en högst vedervärdig fascistdiktatur. "
Det var ett riktigt olyckstillbud i svensk utrikespolitik. Men till sist backade alltså Juholts partiledning. Miljöpartiets ledning var inte glad åt det som pågick och några inflytelserika socialdemokrater och flera s-tidningar ställde sig på regeringens sida.
Hela krönikan i Nya Wermlands-Tidningen finns på den här adressen.
Tidigare bloggtexter i samma eller närliggande ämne - se 16 och 18 maj 2011. För en anann jämförelse mellan s.k. "sverigedemokrater" och s.k. "vänsterpartister" - se 4 september 2010.
onsdag 18 maj 2011
Plågsam socialdemokratisk undanmanöver efter Juholts dundertabbe om Libyen
Den nya socialdemokratiska partiledningen försöker nu ta sig loss ur den klämma där de själva satte sig genom att försöka försätta regeringen i underläge i Libyenfrågan genom att utnyttja motståndet mot Libyeninsatsen hos de s.k. "Sverigedemokraternas" och inom delar av yttervänstern.
Att den nya ledningen under Håkan Juholt hade gjort en dundertabbe hade blivit uppenbart, och dessutom verkade man ha gjort det i taktisk beräkning, för att i ännu en fråga använda sig av Åkessons ytterkantsparti för att undergräva regeringen. Kritiken inom det socialdemokratiska partiet var ovanligt öppen och mycket välgrundad.
I dag (18/5) kom undanmanövern i en artikel i Dagens Nyheter av Håkan Juholts båda vapendragare Urban Ahlin (utrikesutskottet) och Peter Hultqvist (försvarsutskottet). Det är inte längre tal om att tvärt avbryta den svenska insatsen efter tre månader, och det oavsett vad som behövs för att hindra Khadaffiregimen att göra slarvsylta av oppositionsrörelsen. I stället lägger Ahlin och Hultqvist en dimridå kring reträtten med att resonera om en rad andra saker Sverige kanske kan bidra med i stället för JAS-planen.
Hur det blir med detta återstår att se. Den nya s-ledningen har klantat sig och tvingats till en högst plågsam undanmanöver.
De rader som jag hade om Håkan Juholt i en krönika i Hemmets Vän 12/5 (citerade här på bloggen den 16/5) är i alla fall delvis överspelade efter det socialdemokratiska försöket att kravla sig ur en ohållbar position.
Kvar står i alla fall det faktum att politikens ytterkanter - de s.k. "Sverigedemokraterna" och en del av kommunismens dödsboförvaltare inom svensk extremvänster - hade samma naturliga ståndpunkt om Libyen, och därför snabbt hamnade tillsammans på den linje som var bra för Khadaffi och dålig för demokratin.
Förhoppningsvis kan inte bara socialdemokrater utan även miljöpartister i fortsättningen hålla sig undan från det sällskapet.
Att den nya ledningen under Håkan Juholt hade gjort en dundertabbe hade blivit uppenbart, och dessutom verkade man ha gjort det i taktisk beräkning, för att i ännu en fråga använda sig av Åkessons ytterkantsparti för att undergräva regeringen. Kritiken inom det socialdemokratiska partiet var ovanligt öppen och mycket välgrundad.
I dag (18/5) kom undanmanövern i en artikel i Dagens Nyheter av Håkan Juholts båda vapendragare Urban Ahlin (utrikesutskottet) och Peter Hultqvist (försvarsutskottet). Det är inte längre tal om att tvärt avbryta den svenska insatsen efter tre månader, och det oavsett vad som behövs för att hindra Khadaffiregimen att göra slarvsylta av oppositionsrörelsen. I stället lägger Ahlin och Hultqvist en dimridå kring reträtten med att resonera om en rad andra saker Sverige kanske kan bidra med i stället för JAS-planen.
Hur det blir med detta återstår att se. Den nya s-ledningen har klantat sig och tvingats till en högst plågsam undanmanöver.
De rader som jag hade om Håkan Juholt i en krönika i Hemmets Vän 12/5 (citerade här på bloggen den 16/5) är i alla fall delvis överspelade efter det socialdemokratiska försöket att kravla sig ur en ohållbar position.
Kvar står i alla fall det faktum att politikens ytterkanter - de s.k. "Sverigedemokraterna" och en del av kommunismens dödsboförvaltare inom svensk extremvänster - hade samma naturliga ståndpunkt om Libyen, och därför snabbt hamnade tillsammans på den linje som var bra för Khadaffi och dålig för demokratin.
Förhoppningsvis kan inte bara socialdemokrater utan även miljöpartister i fortsättningen hålla sig undan från det sällskapet.
måndag 16 maj 2011
I utrikespolitiken möts ytterkanterna
Ytterligheter kan mötas i politiken, det är inte ovanligt. Nu sker det i frågor som Afghanistan och Libyen. Om detta skrev jag 12 maj 2011 i veckotidningen Hemmets Vän, som ges ut i Örebro:
" Extremvänstern var inte ensam i att gång på gång välja just de ståndpunkter som var bäst för Saddam Husseins nationalsocialism i Irak, och som hade gjort att Saddam behållit Kuwait och haft obegränsat med oljepengar till vapen.
Den nyfascistiska Nationella Fronten i Frankrike, viktig förebild och finansiär för Sverigedemokraterna, ställde sig på Saddams sida.
Jörg Haiders ytterhöger i Österrike hade ännu närmare kontakter med antivästliga diktaturregimer. Det finns hela härvor av ekonomiska transaktioner mellan Haiders, Khadaffis och Saddams gäng."
Det finns en linje från ytterkantspartiernas gemensamma hållning i fråga om Afghanistan till den situation som nu är på väg att uppstå då det gäller den svenska flyginsatsen i Libyen.
" Då Sverigedemokraterna kom in i riksdagen anslöt de sig som väntat till den kommunistiska linjen om Sveriges roll i Afghanistan. Bortförklaringarna och förevändningarna kan lämnas därhän. Den naturliga ståndpunkten för Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna kan sammanfalla.
När det gäller Libyen såg det först inte ut så. Sverigedemokraterna valde den linje som var bra för Khadaffi, men yttervänstern splittrades. Lars Ohly röstade efter omvälvningarna i arabvärlden tillfälligtvis med regeringen. Delar av hans riksdagsgrupp vägrade följa honom.
Nu verkar mer av vanliga mönster vara tillbaka, den naturliga linjen för Sverigedemokrater och yttervänster är att Sverige snabbt ska ta hem JAS-planen, något som ger den politiska signalen att det saknas vilja att hålla ut tills Khadaffi faller. "
Mindre naturligt är dock den nya socialdemokratiska partiledningens agerande:
" Märkligt nog tycks s-ledaren Håkan Juholt utnyttja Sverigedemokraternas och yttervänsterns gemensamma hållning för att taktiskt hota regeringen med ett nederlag i riksdagen.
Det har med rätta lett till många höjda ögonbryn och till öppna protester i Juholts parti. Förhoppningsvis inser miljöpartister och socialdemokrater att de inte bör springa på extremvänsterns och Sverigedemokraternas bollar.
Att ... svensk yttervänster och ... Sverigedemokraterna ofta kan väntas följa samma linje i utrikesfrågor är ett faktum det tills vidare inte går att göra något åt. Men andra partier bör vara noga med att hålla distans åt det hållet. "
Hela artikeln, som också handlar om parallellerna mellan svensk yttervänser i dag och kring 1940, finns att läsa på den här adressen.
" Extremvänstern var inte ensam i att gång på gång välja just de ståndpunkter som var bäst för Saddam Husseins nationalsocialism i Irak, och som hade gjort att Saddam behållit Kuwait och haft obegränsat med oljepengar till vapen.
Den nyfascistiska Nationella Fronten i Frankrike, viktig förebild och finansiär för Sverigedemokraterna, ställde sig på Saddams sida.
Jörg Haiders ytterhöger i Österrike hade ännu närmare kontakter med antivästliga diktaturregimer. Det finns hela härvor av ekonomiska transaktioner mellan Haiders, Khadaffis och Saddams gäng."
Det finns en linje från ytterkantspartiernas gemensamma hållning i fråga om Afghanistan till den situation som nu är på väg att uppstå då det gäller den svenska flyginsatsen i Libyen.
" Då Sverigedemokraterna kom in i riksdagen anslöt de sig som väntat till den kommunistiska linjen om Sveriges roll i Afghanistan. Bortförklaringarna och förevändningarna kan lämnas därhän. Den naturliga ståndpunkten för Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna kan sammanfalla.
När det gäller Libyen såg det först inte ut så. Sverigedemokraterna valde den linje som var bra för Khadaffi, men yttervänstern splittrades. Lars Ohly röstade efter omvälvningarna i arabvärlden tillfälligtvis med regeringen. Delar av hans riksdagsgrupp vägrade följa honom.
Nu verkar mer av vanliga mönster vara tillbaka, den naturliga linjen för Sverigedemokrater och yttervänster är att Sverige snabbt ska ta hem JAS-planen, något som ger den politiska signalen att det saknas vilja att hålla ut tills Khadaffi faller. "
Mindre naturligt är dock den nya socialdemokratiska partiledningens agerande:
" Märkligt nog tycks s-ledaren Håkan Juholt utnyttja Sverigedemokraternas och yttervänsterns gemensamma hållning för att taktiskt hota regeringen med ett nederlag i riksdagen.
Det har med rätta lett till många höjda ögonbryn och till öppna protester i Juholts parti. Förhoppningsvis inser miljöpartister och socialdemokrater att de inte bör springa på extremvänsterns och Sverigedemokraternas bollar.
Att ... svensk yttervänster och ... Sverigedemokraterna ofta kan väntas följa samma linje i utrikesfrågor är ett faktum det tills vidare inte går att göra något åt. Men andra partier bör vara noga med att hålla distans åt det hållet. "
Hela artikeln, som också handlar om parallellerna mellan svensk yttervänser i dag och kring 1940, finns att läsa på den här adressen.
torsdag 24 februari 2011
Som redan Petter Forsskål påpekade Med inskränkt regering och oinskränkt skrivfrihet går det inte som i despotins Libyen
När det gäller Libyen och andra diktaturer har jag skrivit några rader som den 23 februari 2011 var i tryck i en av våra lokala tidningar här i Småland, Vimmerby Tidning, och dess östgötska avläggare Kinda-Posten.
Jag utgick från en av de berömda texterna i svensk författningshistoria, utskottsmotiveringen från KU om tryckfrihetens och offentlighetsprincipens återinförande efter den gustavianska diktaturens sammanbrott. Där står det något som är högst träffande även i vår tid. Jag har skrivit om ämnet förut, men nu i V T och K-P även använt Libyen som exempel:
" När riksdagen återinförde tryckfriheten 1810 gjorde utskottet en intressant jämförelse. Den är aktuell nu igen, apropå Libyen och Egypten: I Turkiet och Marocko finns, skrev utskottet, ingen tryckfrihet men inte heller någon säkerhet, varken för regenter eller för undersåtar.
Monarkierna Marocko och Turkiet hade många likheter med åtskilliga av vår tids diktaturer. Där fanns inget utrymme för fri debatt i samhällsfrågor, tryckfrihet saknades. Även rättssäkerhet saknades, folk var utlämnade åt polismaktens godtycke. Över polisen fanns monarkins statsmakt, också den godtycklig. Lokalt eller annat självstyre hade ingen miljö att växa i under sådana villkor.
Despotins metoder skapade en miljö för fortsatt despoti. Samtidigt kunde överheten aldrig lita på vad militär eller upproriska medborgare kunde ta sig till härnäst. Då regenterna inte regerade med de styrdas samtycke kunde de inte heller lita på folks lojalitet, bara på deras rädsla.
När tryckfrihet saknades och all opposition kunde straffas godtyckligt kunde ingen vänta sig att framförda åsikter var äkta eller att missförhållanden uppmärksammades i tid för att rättas till.
Däremot kunde de styrande plötsligt upphöra att styra. Jämför Egypten. Där fanns ingen tryckfrihet värd namnet, och föga säkerhet för undersåtarna. Mycket riktigt visade det sig att säkerheten för presidenten inte heller fanns.
Förtryckets logik, som demonstrerats i rader av diktaturer, senast i Libyen, blir därför att öka förtrycket så mycket att föreningar och fristående maktcentra inte kan bli grunden för en reformrörelse som klarar att förändra landet. Rädslan måste vara stor nog att hålla folk nere. Förtrycket skapar sin miljö för fortsatt förtryck.
"Den motsatta tanken, att friheten skapar miljön för mer frihet, var" - skrev jag också - "inte ny i Sverige när riksdagen återinförde tryckfriheten 1809-10."
Redan 1759 hade den framförts av Petter Forsskål, en av portalgestalterna bland den moderna svenska liberalismens föregångare. Frihetens liv och styrka, skrev Forsskål, kommer av inskränkt regering och oinskränkt skrivfrihet. Det fria ordet tyglar ämbetsmännen, men blir också regeringens tryggaste försvar i ett fritt rike. Av friheten kommer att folket lär sig älska ett sådant regeringssätt.
I Mubaraks Egypten – för att inte tala om Libyen och en rad andra diktaturer som är långt brutalare och blodigare än Egypten – följdes motsatt logik. Statsmakten var obegränsad och kunde stå över lagen.
Så gick det också som det gick. "
Länk till artikeln i Vimmerby Tidning finns här.
Jag utgick från en av de berömda texterna i svensk författningshistoria, utskottsmotiveringen från KU om tryckfrihetens och offentlighetsprincipens återinförande efter den gustavianska diktaturens sammanbrott. Där står det något som är högst träffande även i vår tid. Jag har skrivit om ämnet förut, men nu i V T och K-P även använt Libyen som exempel:
" När riksdagen återinförde tryckfriheten 1810 gjorde utskottet en intressant jämförelse. Den är aktuell nu igen, apropå Libyen och Egypten: I Turkiet och Marocko finns, skrev utskottet, ingen tryckfrihet men inte heller någon säkerhet, varken för regenter eller för undersåtar.
Monarkierna Marocko och Turkiet hade många likheter med åtskilliga av vår tids diktaturer. Där fanns inget utrymme för fri debatt i samhällsfrågor, tryckfrihet saknades. Även rättssäkerhet saknades, folk var utlämnade åt polismaktens godtycke. Över polisen fanns monarkins statsmakt, också den godtycklig. Lokalt eller annat självstyre hade ingen miljö att växa i under sådana villkor.
Despotins metoder skapade en miljö för fortsatt despoti. Samtidigt kunde överheten aldrig lita på vad militär eller upproriska medborgare kunde ta sig till härnäst. Då regenterna inte regerade med de styrdas samtycke kunde de inte heller lita på folks lojalitet, bara på deras rädsla.
När tryckfrihet saknades och all opposition kunde straffas godtyckligt kunde ingen vänta sig att framförda åsikter var äkta eller att missförhållanden uppmärksammades i tid för att rättas till.
Däremot kunde de styrande plötsligt upphöra att styra. Jämför Egypten. Där fanns ingen tryckfrihet värd namnet, och föga säkerhet för undersåtarna. Mycket riktigt visade det sig att säkerheten för presidenten inte heller fanns.
Förtryckets logik, som demonstrerats i rader av diktaturer, senast i Libyen, blir därför att öka förtrycket så mycket att föreningar och fristående maktcentra inte kan bli grunden för en reformrörelse som klarar att förändra landet. Rädslan måste vara stor nog att hålla folk nere. Förtrycket skapar sin miljö för fortsatt förtryck.
"Den motsatta tanken, att friheten skapar miljön för mer frihet, var" - skrev jag också - "inte ny i Sverige när riksdagen återinförde tryckfriheten 1809-10."
Redan 1759 hade den framförts av Petter Forsskål, en av portalgestalterna bland den moderna svenska liberalismens föregångare. Frihetens liv och styrka, skrev Forsskål, kommer av inskränkt regering och oinskränkt skrivfrihet. Det fria ordet tyglar ämbetsmännen, men blir också regeringens tryggaste försvar i ett fritt rike. Av friheten kommer att folket lär sig älska ett sådant regeringssätt.
I Mubaraks Egypten – för att inte tala om Libyen och en rad andra diktaturer som är långt brutalare och blodigare än Egypten – följdes motsatt logik. Statsmakten var obegränsad och kunde stå över lagen.
Så gick det också som det gick. "
Länk till artikeln i Vimmerby Tidning finns här.
måndag 21 februari 2011
Libyens regim - med brett stöd i FN och nära förbindelser med extremhögern i Österrike
Regimen i Libyen - sedan länge med den mer proggige än trendige överste Khadaffi i spetsen - visar just nu sin inställning till mänskliga rättigheter. Att döma av nyhetstelegrammen försöker de styrande med omfattande våld slå ned ett uppror. Utgången är oklar och de flesta rapporter som kommer är osäkra.
Så mycket mer säkert är att just den här libyska regimen så sent som i maj 2010 återinsattes i FN:s Råd för mänskliga rättigheter. 155 av de 188 regeringar som var företrädda i den omröstningen röstade för att Khadaffis regim skulle ges detta förtroende. Bocken som trädgårdsmästare. Övriga länder som valdes in fick visserligen fler röster än Libyen, men 155 av 188 är i alla fall 82 % !
Khadaffi har ju under årens lopp gjort sig till ovän med åtskilliga men också understött många slags extremister och våldsorganisationer. Hans och regimens internationella ställning blev mer isolerad efter Sovjets fall, och för några år sedan gjorde Khadaffi en rätt stor reträtt när det gäller utikespolitiken. Kärnvapenprogrammet avbröts och man anstängde sig för att inte provocera som förut med stöd till extremiströrelser på andra håll. Förbindelserna västerut förbättrades jämfört med hur det tidigare djupfrusna tillståndet, och landet blev mer öppet för utländska företag. Men det inre förtrycket försvann inte.
En hel del länder och deras företag har under åren lockats av oljepengarna i Libyen. Inte minst Storbritanniens intresse har varit stort, landet spelade en viktig roll när Khadaffiregimen förmåddes att retirera från sin tidigare destruktiva internationella aktivitet och att lägga atomvapenambitionerna på hyllan. Men andra sidan av detta var brittiska ambitioner att brittiska företag skulle få göra affärer. Hur lite detta kan ha varit värt lär nu visa sig.
Italien - inte bara grannland utan också för ganska länge sedan kolonialmakt i Libyen - är ett mer avancerat fall av misstänkt varma relationer mellan en EU-regering och diktatorn i Tripoli. Berlusconis regering har även här varit ett av EU:s svarta får.
Men man bör inte glömma vem som var Khadaffiregimens främste vän i västeuropeisk politik för drygt tio år sedan, när Libyen var ännu mer extremt utrikespolitiskt och minst lika brutalt inrikespolitiskt som under senare år. Den stora Libyenvännen framför andra var Jörg Haider, regeringschef i delstaten Kärnten i Österrike och beryktad ledare för partierna FPÖ och BZÖ. Haider som sedan körde ihjäl sig i hög fart och med alkohol i kroppen, efter ett besök på en homosexuell klubb i Klagenfurt, var vid sidan av Frankrikes le Pen en ledande gestalt i den nyfascistiskt präglade europeiska ytterhögern. I den strömning i europeisk politik som i Sverige främst företräds av de s.k. "Sverigedemokraterna" var Haider en uppburen ledargestalt som skickligt förenade en bredare populism, propaganda mot flyktingar och en klar anknytning till både ny och gammal nazism.
Haider var i likhet med stora delar av yttre vänstern en försvarare av Iraks diktator Saddam Hussein och hade dessutom -i likhet med flera av sina framträdamde partivänner - nära förbindelser till Khadaffiregimen i Libyen.
Så kan det vara med ytterhögerns inställning till diktatorer som uppträder under islamsk flagg. Enkla vanliga människor på flykt kan de misstänkliggöra i klump. Men diktatorerna som driver människor på flykt kan passa bättre för sådana som Haider och för dennes ideologiska arvtagare i olika länder.
Så mycket mer säkert är att just den här libyska regimen så sent som i maj 2010 återinsattes i FN:s Råd för mänskliga rättigheter. 155 av de 188 regeringar som var företrädda i den omröstningen röstade för att Khadaffis regim skulle ges detta förtroende. Bocken som trädgårdsmästare. Övriga länder som valdes in fick visserligen fler röster än Libyen, men 155 av 188 är i alla fall 82 % !
Khadaffi har ju under årens lopp gjort sig till ovän med åtskilliga men också understött många slags extremister och våldsorganisationer. Hans och regimens internationella ställning blev mer isolerad efter Sovjets fall, och för några år sedan gjorde Khadaffi en rätt stor reträtt när det gäller utikespolitiken. Kärnvapenprogrammet avbröts och man anstängde sig för att inte provocera som förut med stöd till extremiströrelser på andra håll. Förbindelserna västerut förbättrades jämfört med hur det tidigare djupfrusna tillståndet, och landet blev mer öppet för utländska företag. Men det inre förtrycket försvann inte.
En hel del länder och deras företag har under åren lockats av oljepengarna i Libyen. Inte minst Storbritanniens intresse har varit stort, landet spelade en viktig roll när Khadaffiregimen förmåddes att retirera från sin tidigare destruktiva internationella aktivitet och att lägga atomvapenambitionerna på hyllan. Men andra sidan av detta var brittiska ambitioner att brittiska företag skulle få göra affärer. Hur lite detta kan ha varit värt lär nu visa sig.
Italien - inte bara grannland utan också för ganska länge sedan kolonialmakt i Libyen - är ett mer avancerat fall av misstänkt varma relationer mellan en EU-regering och diktatorn i Tripoli. Berlusconis regering har även här varit ett av EU:s svarta får.
Men man bör inte glömma vem som var Khadaffiregimens främste vän i västeuropeisk politik för drygt tio år sedan, när Libyen var ännu mer extremt utrikespolitiskt och minst lika brutalt inrikespolitiskt som under senare år. Den stora Libyenvännen framför andra var Jörg Haider, regeringschef i delstaten Kärnten i Österrike och beryktad ledare för partierna FPÖ och BZÖ. Haider som sedan körde ihjäl sig i hög fart och med alkohol i kroppen, efter ett besök på en homosexuell klubb i Klagenfurt, var vid sidan av Frankrikes le Pen en ledande gestalt i den nyfascistiskt präglade europeiska ytterhögern. I den strömning i europeisk politik som i Sverige främst företräds av de s.k. "Sverigedemokraterna" var Haider en uppburen ledargestalt som skickligt förenade en bredare populism, propaganda mot flyktingar och en klar anknytning till både ny och gammal nazism.
Haider var i likhet med stora delar av yttre vänstern en försvarare av Iraks diktator Saddam Hussein och hade dessutom -i likhet med flera av sina framträdamde partivänner - nära förbindelser till Khadaffiregimen i Libyen.
Så kan det vara med ytterhögerns inställning till diktatorer som uppträder under islamsk flagg. Enkla vanliga människor på flykt kan de misstänkliggöra i klump. Men diktatorerna som driver människor på flykt kan passa bättre för sådana som Haider och för dennes ideologiska arvtagare i olika länder.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
