Libyens regim - med brett stöd i FN och nära förbindelser med extremhögern i Österrike

Regimen i Libyen - sedan länge med den mer proggige än trendige överste Khadaffi i spetsen - visar just nu sin inställning till mänskliga rättigheter. Att döma av nyhetstelegrammen försöker de styrande med omfattande våld slå ned ett uppror. Utgången är oklar och de flesta rapporter som kommer är osäkra.

Så mycket mer säkert är att just den här libyska regimen så sent som i maj 2010 återinsattes i FN:s Råd för mänskliga rättigheter. 155 av de 188 regeringar som var företrädda i den omröstningen röstade för att Khadaffis regim skulle ges detta förtroende. Bocken som trädgårdsmästare. Övriga länder som valdes in fick visserligen fler röster än Libyen, men 155 av 188 är i alla fall 82 % !

Khadaffi har ju under årens lopp gjort sig till ovän med åtskilliga men också understött många slags extremister och våldsorganisationer. Hans och regimens internationella ställning blev mer isolerad efter Sovjets fall, och för några år sedan gjorde Khadaffi en rätt stor reträtt när det gäller utikespolitiken. Kärnvapenprogrammet avbröts och man anstängde sig för att inte provocera som förut med stöd till extremiströrelser på andra håll. Förbindelserna västerut förbättrades jämfört med hur det tidigare djupfrusna tillståndet, och landet blev mer öppet för utländska företag. Men det inre förtrycket försvann inte.

En hel del länder och deras företag har under åren lockats av oljepengarna i Libyen. Inte minst Storbritanniens intresse har varit stort, landet spelade en viktig roll när Khadaffiregimen förmåddes att retirera från sin tidigare destruktiva internationella aktivitet och att lägga atomvapenambitionerna på hyllan. Men andra sidan av detta var brittiska ambitioner att brittiska företag skulle få göra affärer. Hur lite detta kan ha varit värt lär nu visa sig.

Italien - inte bara grannland utan också för ganska länge sedan kolonialmakt i Libyen - är ett mer avancerat fall av misstänkt varma relationer mellan en EU-regering och diktatorn i Tripoli. Berlusconis regering har även här varit ett av EU:s svarta får.

Men man bör inte glömma vem som var Khadaffiregimens främste vän i västeuropeisk politik för drygt tio år sedan, när Libyen var ännu mer extremt utrikespolitiskt och minst lika brutalt inrikespolitiskt som under senare år. Den stora Libyenvännen framför andra var Jörg Haider, regeringschef i delstaten Kärnten i Österrike och beryktad ledare för partierna FPÖ och BZÖ. Haider som sedan körde ihjäl sig i hög fart och med alkohol i kroppen, efter ett besök på en homosexuell klubb i Klagenfurt, var vid sidan av Frankrikes le Pen en ledande gestalt i den nyfascistiskt präglade europeiska ytterhögern. I den strömning i europeisk politik som i Sverige främst företräds av de s.k. "Sverigedemokraterna" var Haider en uppburen ledargestalt som skickligt förenade en bredare populism, propaganda mot flyktingar och en klar anknytning till både ny och gammal nazism.

Haider var i likhet med stora delar av yttre vänstern en försvarare av Iraks diktator Saddam Hussein och hade dessutom -i likhet med flera av sina framträdamde partivänner - nära förbindelser till Khadaffiregimen i Libyen.

Så kan det vara med ytterhögerns inställning till diktatorer som uppträder under islamsk flagg. Enkla vanliga människor på flykt kan de misstänkliggöra i klump. Men diktatorerna som driver människor på flykt kan passa bättre för sådana som Haider och för dennes ideologiska arvtagare i olika länder.