Palmes betydelse var inte sådan som vänstersidan gärna vill tro

I dag är det 25-årsdagen av statsministermordet 1986. Naturligt nog är det ganska många historiska tillbakablickar i radion och i andra medier. Men det är - i mitt tycke - lite väl mycket förenklad vänsternostalgi i en del av beskrivningarna av Olof Palmes inrikes- och utrikespolitik. Jag har hört en hel del sådant i radio de senaste dagarna

Ett eget inpass i den diskussionen, fast med annat slags innehåll, bidrog jag med i en krönika i Eskilstuna-Kuriren förra året. Det finns en text om detta här på bloggen för den 14 september 2010.

Länken till artikeln i E-K fungerar inte längre, men här kommer i stället ett utdrag. Krönikan handlade om Palme och energipolitiken, och innehållet kommer ni nog aldrig att få höra i radio:

" Socialdemokraternas föredömligt välgjorda diskussionsprotokoll är hemliga, men bara i 20 år. När jag läst i dem har jag fått intrycket att Palmes ställningstaganden [i energipolitiken] i mycket högre grad än många förstått styrdes av att han ansåg det nödvändigt att rädda kärnkraften för att inte undergräva samhällsekonomi och näringsliv.
Palme hade 1975 drivit igenom fortsatt kärnkraftssatsning med stöd i huvudsak från M och FP. När sedan Fälldins första regering inte klarade att ge tillstånd till mer än ett av de färdigbyggda kraftverken blev regeringskris ofrånkomlig, efter många försök att undvika den. Att låta Fälldin bestämma hade haft priset att en stor del av den framtida elförsörjningen fallit bort.

Palme var först nästan ensam i S-ledningen om att mena att det var bäst att en borgerlig enpartiregering under Ola Ullsten (FP) byggde vidare på den energipolitik riksdagsmajoriteten stått bakom 1975. Protokollen visar hur Palme målmedvetet övervann stort motstånd för att uppnå detta. Flertalet ledande socialdemokrater ville i stället ha det för dem taktiskt bästa, att Gösta Bohmans moderater skulle bli det tunga partiet i regeringen.

Palme såg fördelar i ett bättre långsiktigt förhållande till Folkpartiet. Men det räcker inte som förklaring. Varför tog han så stora risker med det egna partiet och sin egen ställning, för att möjliggöra regeringen Ullsten och kunna samarbeta med den om energipropositionen 1979?
Mitt subjektiva intryck när jag ord för ord läst vad Palme sade internt är det här: Lika lite som Ullsten kunde Palme navigera efter partitaktikens eller maktspelets enkla riktmärken. På spel stod landets energiförsörjning. Att riskera kärnkraftens framtid för att plocka poäng i spelet mellan block och partier kunde kanske andra göra. För dem som verkligen satt där med det yttersta ansvaret var det inte att tänka på.

Så kom [vintern 1979] haveriet i en reaktor i Pennsylvania. Palme såg ingen annan utväg än folkomröstning, men lade sedan – åter i samarbete med FP – ned allt vad han hade av övertygelse och debattkraft på att vinna omröstningen och rädda kärnkraften.

Det hade sitt pris. Kjell Östberg påminner [i andra delen av sin Palmebiografi] om hur Tage Danielssons förbittrade, hånfulla satirer mot den påstått cyniske, svekfulle Palme förföljde honom resten av livet. "

Jag skrev också i krönikan att jag själv för det mesta ogillade Palme. Men - som jag inte utvecklade närmnare i krönikan - politiken innehåller många slags frågor. En ledande politiker kan ha många olika roller, särskilt när han eller hon är verksam i centrala positioner under flera årtionden.

I Palmes fall handlade det om mer än 25 år som medarbetare till Tage Erlander och som statsråd, statsminister och partiledare i opposition. Det är inte ovanligt utan snarare ofrånkomligt att när man summerar historien blir det motsägelser, paradoxer och scenförändringar i bilden av en sådan persons politiska bana.

Jag avslutade texten i E-K:

" Men vad gäller kärnkraften menar jag att det står klart att Palmes helt avgörande drivkraft var samhällsansvaret.

Vad var alternativet? Inte sol, vind och vatten.

Riksdagsprotokollen ger klart besked. Fälldins och Olof Johanssons alternativ, det enda som hade gått att genomföra då, var till mycket stor del gas, fossil gas. "

Detta är dock en del av Olof Palmes politiska karriär som inte passar för dem som vill ha honom som vänsterikon och inget annat. Denna ikonmålning kräver att en del bitar av den verklige Palme målas över och döljs. Hans ungdoms samarbete med amerikaner och andra i väst för att motverka kommunisternas inflytande i den internationella studentrörelsen är en sådan sak - likaså hans svaga och ibland inställsamma uppträdande gentemot en del diktaturer under 70- och 80-talen.

Även Palmes energipolitik hör till det som inte passar så bra i de tillrättalagda radioinslagen.