Ett praktikfall som visar meddelarfrihetens betydelse

I går (5/12) hade Svenska Dagbladet en artikel med flera nya uppgifter om brottsutredningen efter det misslyckade attentatet i Stockholm i december 2010, då det enda dödsoffret blev bombsprängaren själv, som dog på Bryggargatan. Den artikeln är ett praktikfall som visar betydelsen av den grundlagsskyddade meddelarfrihet som är en del av svensk tryckfrihet.

Om detta skriver jag i dag på ledarsidan i Eskilstuna-Kuriren, och slutet av den artikeln är så här:

" Det som Svenska Dagbladet rapporterade i går var i viktiga delar okänt tidigare, därför att det var mörklagt av sekretess. Driften att hemlighålla sådant som utreds är ofta alltför stark.

Enligt SvD:s uppgifter är det ett tiotal personer med tystnadsplikt som, med stöd av Tryckfrihetsförordningens meddelarfrihet och skydd för pressens källor, har gjort det möjligt för allmänheten att ta del av de intressanta uppgifterna. Och precis dessa regler som gjort det möjligt för SvD att meddela nyheten hör – bör det också noteras – till de delar av svensk öppenhet och pressfrihet som oftast angrips av mörkläggningens vänner.

Sekretessen i brottsutredningar är dessbättre inte, med starkt begränsade undantag, av det kvalificerade slag som väger tyngre än meddelarfriheten. Mycket väsentlig samhällskunskap och nyheter av betydande allmänintresse kan komma fram till läsare och väljare tack vare detta svenska grundlagsskydd, som försvarar anonymiteten hos pressens källor och lägger ansvaret på – i detta fall – Svenska Dagbladets ansvarige utgivare. "

*

Hela artikeln finns på tidningens hemsida, på den här adressen.