6 juni - en dag för demokratin och svensk frihetstradition

Nationaldagen den 6 juni är en dag då Sveriges fria samhällsordning bör kommas ihåg. Den svenska frihetstraditionen är utmärkande för Sverige, och skiljer vårt lands historia från det stora flertalet andra länders.

Inför Nationaldagen skrev jag för sex år sedan en krönika, som hade en del Värmlandsanknytning och som kom i tryck i Karlstad i Värmlands Folkblad, den 3 juni 2005. Den krönikan innehåller en hel del som kan vara värt att upprepa. Här är artikelns text i dess helhet:

" För de tongivande medierna i Stockholm verkar det vara obekvämt med nationaldag, utom då de kan visa ännu fler bilder på kungligheter. Att Sverige har bidragit med sådant som i dag bör vara en demokratisk förebild för hela världen tycks vara märkligt svårt att kännas vid.

Men på nationaldagen 6 juni bör vi minnas sådant där Sverige visat vägen för alla länder. Sverige var allra först med grundlagsskyddad tryckfrihet och offentlighetsprincip - alltså att myndigheternas papper är öppna för insyn, med undantag endast där det finns tydliga sekretessregler i lag. Detta infördes i Sverige redan 1766. I dag kan vi vara stolta över världens starkaste och bäst genom-tänkta grundlagsskydd för tryck- och yttrandefrihet.

Att somliga tycks ha så svårt att tala om den saken på nationaldagen har en del att göra med hur historie-skrivningen så ofta tycks förakta och förtiga människor som gjort stora insatser för att ge oss demokratin.

Ett exempel är en av 1900-talets mest kända värmlänningar, journalisten, författaren, riksdags-mannen och landshövdingen Rolf Edberg. I dagens tryckfrihetsförordning från 1949 finns en världsunik meddelarfrihet. Den är en grundlagsfäst rätt att, inom vida gränser som bara sätts av grundlagen själv, lämna upplysningar till tidningar och andra medier för publicering. De reglerna är införda under allmän enighet, och föreslogs på 1940-talet av en enig utredning.

Men även i eniga utredningar är det några som kommer med lösningen på stora frågor. Det var Rolf Edberg (s), och en annan redaktör och riksdagsman, Knut Peterson (fp), som var idégivarna till att skydda den fria nyhetsförmedlingen med en stark meddelarfrihet, så som vi nu har den i svensk grundlag. Edbergs och Peterssons betydelse för den frågan underströks av utredningens ordförande Natanael Gärde [fp] i en bok några år senare.

De är ju båda berömda för annat, Rolf Edberg som författare i miljöfrågor och Knut Petersson som Torgny Segerstedts närmaste medarbetare på Handelstidningen och i kritiken mot eftergiftspolitiken mot nazisterna.

Men hur många har ens i Värmland hört talas om att Rolf Edberg gjorde en av sina viktigaste insatser som grundlagsfader, för en av de centrala delarna i tryckfrihetsförordningen? Det står i vart fall inte ett ord om det i Nationalencyklopedin.

Tystnaden om Rolf Edbergs insats på grundlagsområdet är ingen tillfällighet - den är en del av mönstret. Vilka skrev 1719-23 de grundlagar som gjorde Sverige till en pionjär för parlamentarism - och lade grunden till riksdagens starka ställning? De var så mycket före sin tid att utskottsväsendet och mycket annat i riksdagen fortfarande bygger på sådant som de började med på 1700-talet. Men dessa grundlagsfäder är icke-personer i svensk historia.

Vilka åstadkom Tryckfrihetsförordningen 1766, en unik insats för sin tid och ett av Sveriges viktigaste bidrag till den politiska världshistorien? Den främste grundlagsfadern den gången, Anders Chydenius från [Österbotten i] Finland, brukar numera få den hyllning han förtjänar, inte i Sverige så mycket, men i Finland i alla fall.

Men de som hjälpte honom att genomföra tryckfrihet och offentlighetsprincip är noga utplånade ur svensk historieskrivning. Det är på liknande sätt med dem som återställde tryckfriheten 1809, och med de flesta av dem som lyckades få igenom allmän och lika rösträtt och parlamentarism i början av 1900-talet. Utöver Hjalmar Branting, och kanske Nils Edén eller Karl Staaff, behandlas de flesta av demokratins främsta upphovsmän som historiska icke-personer.

Vad fyller då den populära historieskrivningen? Kungar, kungar, kungar, och några drottningar. En från Erik Gustaf Geijer nedärvd ensidig rojalism i synen på historien förfalskar vårt lands traditioner. Nästan alla som bidrog till demokratin försvinner som skuggor i det förflutna, medan sådana som motarbetade demokratin lyfts fram som symboler för Sverige.

När vi gör mer allvar av vår nationaldag bör vi rätta till det här. Vi skall ha en nationaldag för demokrati, inte för demokratiförakt. "