Folkstyre eller ämbetsmannavälde i svensk vargpolitik?

EU-kommissionen har för några dagar sedan vevat ett varv till i frågan om den så kallade vargpolitiken ska bestämmas av de folkvalda i Sverige eller av icke-valda ämbetsmän i Bryssel eller EU-domstolen. Kommissionens miljö-"minister" hotar med att dra Sverige inför domstolen, men den svenska regeringen anser att kommissionen saknar hållbara skäl för detta.

Som vanligt i den här frågan har Ekoredaktionen hos Sveriges Radio rapporterat okritiskt och entusiastiskt om den linje som drivs av en avdelning inom EU-förvaltningen i Bryssel. Som vanligt är det för radion ganska ointressant att kompromissen om den svenska vargpolitiken bygger på ett svenskt riksdagsbeslut, för övrigt antaget under förra mandatperioden med stöd av fyra allianspartier samt socialdemokraterna.

Jag skrev om detta i Karlskoga-Kuriren tidigare i år, se här på bloggen under april 2011! Bland annat skrev jag då det följande om konflikten mellan tjänstemannamakt och folkstyre i vargpolitiken:

" ... [E]n minoritet som förlorat i riksdagen har ... kunnat mobilisera EU-byråkratin för att ställa riksdagen åt sidan. Sådant händer även i en del andra frågor, och kan i onödan skada väljarförtroendet för EU-samarbetet.

Förre tyske förbundspresidenten Roman Herzog har kallat det för en glidande centralisering som blivit inbyggd i EU-systemet: De som förlorar en fråga på hemmaplan försöker ofta flytta makt och beslut till EU-nivå.

Det underlättas av tänjbara, oklara EU-regler och av ambitioner hos EU-organen att vidga sin makt. Det har nu hänt även i vargfrågan.

De som vill ha minst 450 vargar, ingen licensjakt och mindre hänsyn till lokalbefolkningen har åsiktsgemenskap med tjänstemän i Bryssel, och dessa saknar nämnvärd respekt för den demokratiska processen i Sverige."