Fyra sätt att rösta - som förvaltare, som krävare, som gnällare eller som hatare?

När vi står där bakom skärmarna, sätter våra kryss, stoppar sedlar i kuvert och klistrar igen – vilka är vi då?

Hur ser vi på uppgiften som väljare? Jag skrev om detta i Karlskoga-Kuriren i början av augusti 2010:

" Det handlar ju inte bara om att ha bestämt sig för parti, valsedel och namn att kryssa. Innan man kommer så långt har man gjort ett annat val, som inte ställs samman i tabeller morgonen efter valnatten. Röstar man som en förvaltare? Som en krävare? En gnällare? Eller rentav en hatare?

De flesta skulle nog efter att ha funderat lite säga att som väljare deltar de i att förvalta landet. Vi förvaltar vår fria, demokratiska samhällsordning, vårt lands ekonomiska styrka inför framtiden, miljön och naturen, ett system av socialförsäkringar och rättsregler och så vidare. "

Detta att vara förvaltare hör, fortsatte jag i den här krönikan i Karlskoga, till de många ord och tankar som hör hemma i kyrkan och i hela livet. I kyrkan brukar man tala om människans förvaltarskap. Det är ansvaret för att försöka vårda skapelsen, för att använda egen förmåga och ekonomiska resurser så att man inte skadar sina medmänniskor, utan om möjligt förbättrar och bygger upp för dem som kommer efter oss.

" Senaste söndag [detta skrevs strax efter 9:e söndagen efter trefaldighet] hade i Svenska Kyrkan förvaltarskapet som ämne. I en av texterna, ur ett av Petrus brev, lästes det: ”Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former.” Det där är i vår tid också ett ord om medborgarskapet i ett demokratiskt land. Vi har alla vår del i ansvaret för stora, viktiga saker, även sådana som inte främst rör oss själva här och nu.

Det säger inte att något visst parti är det enda rätta, för dem som vill vara goda förvaltare och som goda medborgare på valdagen vill se till framtiden och till det långsiktigt bästa för samhället. I ett fritt land som Sverige finns det flera meningar om vad det är att vara en god förvaltare. Därmed finns också flera partier att välja på för den som har den här grundhållningen. "

Men, skrev jag: "Det är inte självklart att vilja vara förvaltare." Jag tog upp och kritiserade tre andra förhållningssätt i vallokalen:

Krävaren: " En motsatt hållning är inte helt ovanlig. Den går ut på att vi ska ha. Vi ska ha mer. Men vi ska betala mindre. Hur det påverkar ekonomi, frihet och välfärd i stort får andra grubbla över, men det behöver inte vi göra.

Gruppsnikenheten är ofta organiserad, högljudd och korttänkt. "

Gnällaren: " En annan hållning är att dom där som styr har fel – och är fel. Dom ska ha sig en näsbränna. Vad det ska bli i stället? Nej, det får någon annan tänka på. "

Hataren: "Ännu en attityd inför valdagen är hatets och föraktets väg, att framför allt veta vilket slags människor man avskyr, och att rösta på dem som vill motarbeta och nedvärdera just dessa andra människor."

Alla dessa tre andra svar om vår uppgift som väljare har något gemensamt:

" De river ner. Får de bestämma blir politiken inte att förvalta. Den blir att rycka åt sig, att inte bry sig om ifall det går ihop. Den blir en ond cirkel med förpestat, ogint, hatfyllt samhällsklimat.

Det bör vi verkligen akta oss för."