Tio år efter 11 september - bakom attentaten finns en fascistisk våldsdyrkan

På söndag är det tio år jämnt sedan 11 september 2001 och Al-Qaida-attackerna mot Washington och New York. Det kommer att uppmärksammas mycket, och förmodligen kommer det även nu att på sina håll blundas för hur mycket detta och andra blodsdåd är resultatet av nya, virulenta former av fascism. En annan variant av fascism är för övrigt förklaringen till massmordet och bombattentatet i juli i år i Norge.

Under de tio åren har jag skrivit ganska många gånger om terrorismens ideologiska rötter. Bland annat i den här artikeln efter ett attentat mot pendeltåg i Bombay (Mumbai) i Indien för fem år sedan. Den publicerades då av Kristianstadsbladet (lib) den 13 juli 2006, och har att döma av tecken på Internet hittat nya läsare, som fiskat upp den ur de digitala sedimenten.

Jag lägger in artikeln här på bloggen i oavkortat skick. Den innehåller åtskilligt som är aktuellt nu inför tioårsdagen av 11 septelber 2001.

Fascistisk våldsdyrkan ligger bakom

" Bomberna i Bombay visade på samma mönster som i Madrid och London. Men det behöver inte vara samma organisation som planerat alla tre massmorden på vanliga tågpassagerare. I Indien liksom i Spanien och England finns marginella, extrema grupper som ser Al-Qaidas blodsdåd som föredömen, och som kan operera på egen hand fast de förenas av en ideologi där våldsdyrkan är en viktig del.

Det kan, men behöver inte, finnas direkta personsamband till de dunkla miljöer i Pakistan och södra Afghanistans berg där resterna av al-Qaidas ideologiska ledning och staber förmodligen håller till. Efter attentaten i London kom det fram att en av självmordbombarna, som verkar ha haft en ledande roll, hade varit i Pakistan för någon form av instruktion.

I Bombay går de första misstankarna mot ett par våldsorganisationer med bakgrund i Pakistans och Indiens långvariga konflikt om Kashmir. Det innebär också ofrånkomliga misstankar mot den skuggvärld där Pakistans hemliga säkerhetstjänst opererat i många år, med understöd till extremister av många slag, inte bara i Kashmir utan också i Afghanistan.

Det är inte heller första gången som mycket allvarliga angrepp riktas mot Indien av organisationer vars ideologi är en förment islamistisk form av fascism. Bland sådana ideologer är Indien nästan lika hatat som USA, och det inte bara pga Kashmirkonflikten. Indiens demokrati – med både religionsfrihet och fulla politiska rättigheter för en stor muslimsk minoritet – är en styggelse för extremister som drömmer om diktatur och religionsförtryck.

Indiens riksdag är för dessa demokratihatare ett mål av samma art som den politiska ledningen i USA. Och det är inte bara så att de som planerade blodbadet på tågpassagerare i Bombay hade använt sprängningarna i Madrid och London som direkt förebild. Det finns ett minst lika viktigt samband med det välplanerade attentatet mot Indiens riksdag för några år sedan.

Då var syftet helt klart att provocera krig med att slå hårt mot Indiens demokrati genom att skjuta ett stort antal folkvalda. Endast tack vare några rådiga polismän misslyckades attentatsmännen den gången. De hade haft ett par hundra riksdagsmän som tänkbara måltavlor om de lyckats nå längre in i byggnaderna. De var nära att kunna skjuta vicepresidenten, men de mördade flera poliser, en parkarbetare och ytterligare någon anställd i riksdagsförvaltningen.

Då liksom nu ligger det nära till hands att extremister försökt hetta upp konflikten mellan Indien och Pakistan till en explosion som skulle skapa kaos och förstörelse och ge extremister möjlighet att ta över makten i Pakistan. Regeringen i Indien – och även den skakiga regimen i Pakistan – kommer dock troligen att anstränga sig för att undvika att situationen spetsas till så mycket att krigsrisken mellan kärnvapenstaterna åter blir akut.

Det återstår att se vilken av de olika våldsdyrkande grupperna som denna gång stått för sprängningarna av lokaltåg. Men vi vet faktiskt en hel del om det som förenar dessa extremister som tävlar i att använda islam som förevändning för blodsdåd. De liknar i hög grad tidigare fascistiska och liknande uppror från en nationalistisk eller auktoritärt religiös högerkant:

De är antiintellektuella rörelser ledda av intellektuella, oftast från relativt välbärgade familjer.

De avskyr andras frihet.

De förhärligar en självutnämnd elits våld.

Detta våld, som de glorifierar, blir snabbt ett självändamål.

De längtar efter ett auktoritärt styre som stoppar samhällsomvandling, inte minst då det gäller kvinnans ställning.

Som motiv för ny en diktatur använder de tillrättalagda eller falska bilder av äldre tiders styresskick – när de säger "kalifat" menar de vad som i Europas historia kallas fascism – eller yttersta högerns diktatur.

De muslimska länderna ställs nu inför det moderna samhället, med dess tendens till mer individuell frihet och helt nya ekonomiska resurser. På en del håll, som i Pakistan och i stora delar av arabvärlden, sker det under politiska och sociala förhållanden som blockerar omvandlingens positiva sidor. Då blir det särskilt mycket spelrum för sådana politiska extremister som under en samhällsomvandlings osäkerhet drömmer om ett slutet samhälle, och avskyr ett öppet. Resultatet blir en fascistisk våldsdyrkan.

Det är ett stort misstag att urskulda denna som någon form av progressiv u-landspolitik. Den är tvärtom just så farlig som de sprängda tågen i Bombay visar. Den är ett hot mot friheten, oavsett vilken täckmantel den har och oavsett om den missbrukar en religion eller inte. Det gäller i dag lika mycket som på 1930-talet. "

* * *

Artikeln finns även på Kristianstadsbladets hemsida, på den här adressen.