Mörkandet av det politiska ansvaret - inget som upphörde när det kalla kriget tog slut

Under det kalla kriget hade Sverige en samverkan med ett antal Natoländer, i signalspaning och annan underrättelsetjänst samt i förberedelser för krigföring tillsammans efter ett angrepp från Sovjetunionen. Detta inleddes i stor hemlighet av Tage Erlanders socialdemokratiska regering och fortsatte under koalitionen mellan socialdemokraterna och bondeförbundet, liksom under de senare socialdemokratiska och icke-socialistiska regeringarna fram till sovjetsystemets sammanbrott.

Vi kan utgå från att liknande samarbete förekommer i dag när det gäller inte minst underrättelsetjänst av olika slag. För detta finns det mycket starka skäl, och sådana fanns också för en tyst samverkan med Natoländer under det kalla kriget.

En del av det som sades om alliansfrihetens innebörd var dock missvisande, och med tiden blev det rätt vanligt att direkt vilseledande beskrivningar lämnades till den svenska allmänheten. Detta var både onödigt och olyckligt, och numera borde det vara möjligt att säga hur det verkligen var. Trots två olika statliga utredningar är dock historieomskrivningen delvis ofullständig och omstridd.

Om detta handlar en intressant och läsvärd bok av Mikael Holmström, mångårig reporter på Svenska Dagbladet: ”Den dolda alliansen”.

Men det finns också exempel från senare tid än det kalla kriget på att man i militära frågor fattat beslut i former som var ägnade att dölja det politiska ställningstagandet och göra ansvaret oklart inför väljarna. I Karlskoga-Kuriren 6/7 2011 har jag skrivit en gästkrönika om ett sådant fall, uthyrningen av artilleriradar från det svenska försvaret till framför allt Storbritannien och Kanada.

Denna fråga togs upp på nytt av den politiska veckotidningen Fokus i slutet av juni, och slogs upp som om ”smusslet” var ett stort avslöjande. I själva verket skrevs det om saken redan 2003, i vart fall i Dagens Nyheter, och det var redan då tydligt att regeringen helst inte ville stå för det beslut som i praktiken hade fattats.

I artikeln i Karlskoga-Kuriren (som inte finns på tidningens hemsida) skrev jag det här:

”Mycket som gäller rikets säkerhet talar man inte om. En del måste vara hemligt, även i offentlighetsprincipens hemland. Men mer än så har förekomit: Beslut utan papper. Arkiv som bränts för att hindra historisk forskning.

Känsliga ärenden har fixats på krokvägar för att sudda till det politiska ansvaret. 2003-04 lånades artilleriradar ut från svenska armén till Storbritannien och Kanada, för att de skulle ha den i krig, i Irak och Afghanistan.

Radarenheterna med varumärket ”Arthur” är tillbaka i Sverige. För några dagar sedan tog veckotidningen Fokus åter upp den ganska bortglömda historien om hur den mycket avancerade radarn hyrdes ut.

Försvaret hyrde via Materielverket ut den till ett dotterbolag till Ericsson (i dag ägt av Saab i Linköping) som hyrde ut den till brittiska och kanadensiska armén. Tillverkaren fick vara mellanhand. Formellt beslut togs av en avdelningschef med generallöjtnants grad.

Jag menar att Göran Perssons S-regering hade goda skäl för hyresaffären. Regeringen såg det visserligen som politiskt bekvämast att inte stödja kriget för att avsätta Saddam Hussein. Men det hade varit en djupt ovänlig handling mot ett par av vårt lands bästa vänner att inte hjälpa England och Kanada.

Britterna hade hos Ericsson beställt radarn ”Arthur”, som blixtsnabbt räknar ut var fientligt artilleri står. Men det var leveranstid, britterna behövde radarn genast.

Sverige hade gott om egna radarenheter och Sovjethotet var borta. Det hade då varit både utrikespolitiskt fel och skadligt för svensk försvarsindustri att gynna Saddam med ett nej till Blair. Men hur gavs regeringens klartecken?

Inte alls, försökte dåvarande försvarsministern Leni Björklund påstå 2003. Det sades vara myndighetsbeslut på lägre nivå.

Det var inte så trovärdigt. Det påminde däremot om hur känsliga saker under det kalla kriget avgjordes med socialdemokratiska ministrars muntliga eller tysta godkännande, utan papper, utan protokoll. Hur nära Sverige samverkade med Nato har varit mörklagt. Delvis pågår mörkandet än.

Med den hotfulla sovjetiska militärstaten som nära granne fanns också ytterst starka skäl att hålla många försvarsmakts- och underrättelsehemligheter extremt hemliga. Men dessvärre mörkades det även för att partitaktiskt slippa medge hur det mest högtravande talet om neutralitet varit osant.

Mikael Holmström på Svenska Dagbladet avslöjar i en ny bok, ”Den dolda alliansen”, en hel del om Natosamarbetet som borde offentliggjorts senast för 10-15 år sedan. Han intervjuade förre statsministern Ingvar Carlsson om hur beslut kunde gå till. Om försvaret genom ÖB redovisat muntligen för regeringen och ministern inte sagt nej var det klart att gå vidare.
Det är något sådant som kan anas bakom uthyrningen av ”Arthur” till britterna när de skulle skydda sina soldater mot Saddams artilleri i Irak.

Numera är Saddam sedan länge störtad, radarn återlämnad, hyran betald. Vad sanningen än är kan den inte hota Sveriges säkerhet.”

Artikeln i Fokus finns här, och Dagens Nyheters artikel om samma sak 8/9 2003 finns här.