Statens aktiekapital i ny brännvinspanna

Genom ALMI sätter staten in 10 miljoner i Mackmyras nya och större brännvinsfabrik i Gävle. Efter min kritiska artikel om detta i Gefle Dagblad har det varit artiklar om saken på ett par andra håll. - Se tillägg till texten under 9 oktober nedan!

Lästips: Bjarne Nitovuori om finländsk politik under tidigare delen av Urho Kekkonens karriär

Urho Kekkonen var en skicklig maktutövare som under lång tid som president från 1956 dominerade finländsk politik. De mindre vackra sidorna var många, och både grundlag och politisk kultur i det nutida Finland är i viktiga avseenden ett avståndstagande från Kekkonen och hans metoder.

Bjarne Nitovuori, som under många år fram till sin pension var inrikespolitisk reporter på Hufvudstadsbladet, har i sin blogg på tidningens hemsida recenserat en biografi över Kekkonens gode vän och rådgivare Kaarlo Hillilä, som under årens lopp var minister, landshövding och chef för folkpensionsmyndigheten i Finland. Det är en läsvärd artikel, som finns på den här adressen.

Nitovuori skriver bland annat:

"... Då man i februari 1944 diskuterade de fredsvillkor, som Sovjetunionen då erbjöd, ville båda ge Åland till Sovjetunionen, Hillilä i stället för Petsamo, Kekkonen i stället för Karelen. "

Han avslutar artikeln så här:

Boken " ger en bild av hur korrumperad politiken var på den tiden och hur stor roll alkoholen spelade. I dagens politik, som domineras av en generation som inte upplevt krig och som inte gått i Kekkonens skola, går det snyggare till, får man förmoda."

Tilläggas kan att Hillilä figurerar ganska flitigt i presidenten J K Paasikivis berömda dagböcker, men nästan bara i första delen, som omfattar åren före 1948, då Hillilä tidvis var inrikes- och folkförsörjningsminister. Paasikivi hade då, åtminstone till en början, ett gott intryck av Hillilä. Efter regeringsskiftet 1948, då socialdemokraterna bildade regering med indirekt stöd från borgerliga riksdagsledamöter skymtar Hillilä i dagböckerna som en av deltagarna i agrarförbundets (centerpartiets) överläggning med kommunistpartiet och Sovjetdiplomater om hur man skulle kunna fälla den socialdemokratiska regeringen Fagerholm.

Boken är Kekkosen takapiru. Kaarlo Hillilän uskomaton elämä, av Timo J. Tuikkas. Den finns inte i svensk översättning.

Brännvin som statligt stödd näringspolitik - så har det blivit i Gävle

Varför ska staten bidra med aktiekapital till brännvinstillverkning. Den frågan ställer jag i en debattartikel i Gefle Dagblad i dag (9/10 2011). Anledningen är kapitaltillskottet från ALMI till Whisky-tillverkaren Mackmyra:

" Moderbolaget ALMI Företagspartner är helägt av staten [genom näringsdepartementet]. De regionala riskkapitalbolagen drivs i samverkan med regionala aktörer, exempelvis kommuner, landsting och regionförbund, så som saken beskrivs av ALMI självt.

Det är fullständigt uppenbart att spritbolaget Mackmyra lyckats skaffa sig ett ägarsamband med den offentliga sektorn och i synnerhet med staten. ... Hur kan det ha gått till?

De vanliga skälen till att ett statligt företag bidrar med riskkapital till investeringar i näringslivet är ju svåra att se i det här fallet. Det handlar verkligen inte om något tekniskt nyskapande. Även om nutida hjälpteknik utnyttjas är den egentliga industriverksamheten, destillation av etanol ur mäsk, en primitiv process, som var i bruk för mer än 500 år sedan, och som inte på något sätt kan föra svenskt näringsliv framåt.

Produktens stora skadlighet har också varit välkänd i hundratals år. Redan 1700-talets store svenske vetenskapsman Linné var ledande i att varna för brännvinets skador, som är desamma oavsett om råvaran är spannmål, potatis, sockerrör eller biprodukter från träindustrin.

Men nu sätts det alltså in statligt ägarkapital i att öka tillverkningen av en dryck som leder till alkoholism, misshandel och annan brottslighet och stora bördor på sjukförsäkring och arbetsmarknad. "

Jag skriver också i Gefle Dagblad att "de tio statliga miljonerna är ingen stor slant i förhållande till statens samlade bolagsägande":

" ... Men hade det varit ett vanligt, rakt, politiskt beslut hade det här med stor säkerhet aldrig hänt. När det ändå händer ligger inverkan av lokal näringspolitik och kamratskapskultur nära till hands. ALMI:s regionala förankring gör verksamheten öppen för kapitalsatsningar som är regionalt omhuldade projekt, men omotiverade utifrån hela landets intresse.

Men det finns ett annat samband att minnas. Bondekooperativa Lantmännen är en viktig, mångårig delägare i spritfabriken i Mackmyra, och har övertagit det närstående Lantbrukarnas Riksförbunds ägarroll där. "

*

Hela min artikel i Gefle Dagblad finns på den här adressen.

*
Tillägg (30/10): Den ovannämnda artikeln har - med ett inte helt rättvisande referat - uppmärksammats bland annat på tidningen Lands hemsida, och fortsatt debatt i ämnet finns i en ledarkommentar i tidningen Blå Bandet. Den artikeln är inte tillgänglig på nätet, men här är ett klipp ur den:

" 2008 sålde regeringen det statliga Vin & Sprit AB, en av världens största sprittillverkare, till franska Pernod Ricard. Ett av syftena ... var ideologiskt. Statens trovärdighet i alkoholpolitiken skulle öka om staten inte själv var inblandad i sprittillverkningen.

Men nu håller staten på att .., skaffa sig intressen i ett nytt spritbränneri. För några veckor sedan meddelade ALMI att man ... ska satsa tio miljoner i nya aktier i spritbolaget Mackmyra i Gävle. AMI är helägt av staten.

... Om beslutet skulle ha fattats utifrån politiska och ideologiska utgångspunkter skulle nog aldrig investeringen ha gjorts. Men när det handlar om likal näringspolitik får tydligen ideologi och politiska principer stå tillbaka.

Men det finns kanske också ett annat samband som förklarar satsningen. Bondekooperativa Lantmännen har övertagit Lantbrukarnas Riksförbunds mångåroga ägarroll i spritfabriken i Mackmyra. De centerpartistiskt ledda jordbruks- och näringsdepartementen är pådrivande för införandet av alkoholbutiker i anslutning till alkoholtillverkning. ... Så några protester därifrån har väl inte varit att vänta." (Blå Bandet, nr 5/2011, sid. 18)