Är det någon som ännu inte förstått hur extrem man kan vara och ändå ha en förtroendeställning inom de s.k. "Sverigedemokraterna" - se då på tidningen Expos redogörelse härom dagen för deras förstanamn på kommunlistan i Sollentuna, en stor förortskommun norr om Stockholm.
Länk till artikeln finns här.
Den skribent vid namn Adelskogh som toppkandidaten gett en anmärkningsvärd och påfallande välvillig recension i en tidskriftsartikel är en av Sveriges mer beryktade - och dessutom bisarra - antisemiter under senare årtionden. Observera också att denna toppkandidat - en gång utesluten ur miljöpartiet - inte är någon kvarleva från ett förflutet inom de s.k. "Sverigedemokraterna". Han har tvärtom - uppger Expo - rekryterats till partiet ganska nyligen och placerats högst upp på en lista.
söndag 19 september 2010
lördag 18 september 2010
Svensk yttrandefrihet skyddas långt bättre än dansk - mer om Pia Kjaersgaards angrepp mot andras möjligheter att kritisera henne
Här på bloggen, för 15/9, finns en länk till min artikel på den Dagens Nyheter närstående debattsajten Newsmill, där jag visade på ihåligheten i den danska populistledaren Pia Kjaersgaards prat om att dansk yttrandefrihet skulle vara större än svensk. Förutom att peka på de stora bristerna i Danmarks grundlagsskydd för det fria ordet skrev jag om hur Pia Kjaersgaard försökt inskränka andras yttrandefrihet genom att få en annan EU-motståndare, Karen Sunds, dömd i domstol för det föga märkliga och helt rimliga uttalandet att hon mycket ogärna ville bli identifierad med Pia Kjaersgaards rasistiska synpunkter. Detta juridiska angrepp mot det fria ordet var på väg att lyckas, i två domstolar dömdes den person som Pia Kjaersgaard ville ha dömd. Först efter fyra år räddades vederbörande från straff genom att Högsta Domstolen gick på motsatt linje.
Efter mitt inlägg kom det ett par kommentarer från sådana om gärna vill urskulda Pia Kjaersgaard och ställa sig på hennes sida. Från ett par håll hänvisades till att både Sverige och Danmark har förtalsparagrafer, och det påstods - helt felaktigt - att rättegångarna mot Karen Sunds inte var så märkliga utan rentav hade kunnat förekomma på motsvarande sätt i Sverige.
Efter detta har jag på Newsmill (16/9) haft ett inlägg till, som handlar om de stora skillnaderna mellan yttrandefrihetens grundlagsskydd i Danmark och Sverige. Där skriver jag om hur vår svenska riksdag varit noga med att skydda det fria ordet från missbruk av förtalsparagrafen. Detta är väentliga delar av Sveriges liberala ordning för tryck- och yttrandefrihet, och jag lägger in texten även här på bloggen:
" Visst finns förtalsparagrafer i båda länderna. Men det är en mycket stor skillnad mellan de båda länderna i hur gott skyddet är för yttrandefriheten i ett sådant fall som Karen Sunds utsaga om Pia Kjaersgaard.
Skillnaden kommer inte minst av att Sveriges grundlagsskydd för det fria ordet är utformat så att det undviks att den ofrånkomliga otydligheten i tryckfrihetsbrottens avgränsning leder till att allt snävare gränser för yttrandefriheten sätts genom prejudikat. Brottsrubriceringar som förtal – eller för den delen uppvigling, förolämpning med mera – skapar ofrånkomligen en riskabel gråzon eller riskzon. Inom denna kan allsköns ekonomiska, politiska och statliga intressen gå på offensiv för att med straff- eller skadeståndsrisker avskräcka från debatt, hindra nyhetsförmedling eller trakassera meningsmotståndare.
Förtalsparagrafen är ju nödvändig att ha, men den innebär en rad risker, som i en liberal tryckfrihetsordning som den svenska begränsas med ett kraftfullt grundlagsskydd. Den mest uppenbara risken är ju att förtalsparagrafen kan bli penningens redskap mot nyhetsförmedlingen eller ämbetsmannamaktens redskap mot granskningen av myndighetspersoner. Men Pia Kjaersgaards juridiska aktion mot meningsmotståndaren Karen Sunds är också ett tydligt – för att inte säga klassiskt – exempel på hur grovt en förtalsparagraf kan missbrukas i försök att inskränka samhällsdebatten.
I Sverige skyddas tryck- och yttrandefriheten av en rad processrättsliga regler som sammantaget ger ett mycket gott skydd mot bland annat missbruk av förtalsparagrafen. Fällande dom är möjlig endast om yttrandet förklaras brottsligt av två tredjedels majoritet i tryckfrihetsjuryn, som består av lekmannadomare och inte är bunden av prejudikat. Dessutom måste även domstolens lagfarna ledamöter komma till samma resultat. Dessutom styrs både juristdomare och jury av en instruktion i grundlag om att ta särskild hänsyn till tryckfrihetens betydelse som grundval för ett fritt samhällsskick.
Den samlade effekten av två-tredjedelsregeln, instruktionen och möjligheten att domstolen frikänner även där juryn har fällt blir att utrymmet i praktiken blir obefintligt för det slags fällande domar som Karen Sunds utsattes för innan hon efter fyra år räddades av Högsta Domstolen. De semantiska krumbukter om innebörden av ”rasistisk” som ledde till två fällande och en friande dom skulle i Sverige ha fallit platt till marken. Att yttrandet att en person inte gärna vill förknippas med Pia Kjaersgaards rasistiska synpunkter inte leder till straff är i svenska öron så uppenbart som det bara kan vara. "
Mer kortfattat gjorde jag även ett par jämförelser mellan Danmark och andra länder när det gäller möjligheterna att i domstol använda en förtalsparagraf för att hindra meningsmotståndares argumnet och debattinlägg:
" Av större intresse är ... hur ovanliga eller vanliga dessa danska risker för yttrandefriheten är i ett internationellt perspektiv. Med nutida amerikansk syn på det fria ordet är det också[liksom i Sverige] så gott som uteslutet att ett sådant här försök att komma åt en politisk meningsmotståndare skulle kunna leda till annat än att den som gjorde som Pia Kjaersgaard skulle skämma ut sig.
På den europeiska kontinenten, där auktoritära mönster i hög grad finns kvar, kan bilden vara en annan. Den mest slående parallellen är den spärreld av åtal som den numera avlidne Jörg Haider [regeringschef i delstaten Kärnten, och ledande högerpopulist, lierad med arabiska diktatorer och ökänd för yttranden som relativiserade eller urskuldade delar av nazismens ogärningar] riktade mot meningsmotståndare, nyhetsmedier, enskilda redaktörer och till och med akademiker som svarat på intervjufrågor i utländsk television. Jämfört med sådana österrikiska förhållanden är danskt missbruk av förtalsparagrafen förhållandevis sällsynt, men detta är ju inte mycket att skryta över. "
Efter mitt inlägg kom det ett par kommentarer från sådana om gärna vill urskulda Pia Kjaersgaard och ställa sig på hennes sida. Från ett par håll hänvisades till att både Sverige och Danmark har förtalsparagrafer, och det påstods - helt felaktigt - att rättegångarna mot Karen Sunds inte var så märkliga utan rentav hade kunnat förekomma på motsvarande sätt i Sverige.
Efter detta har jag på Newsmill (16/9) haft ett inlägg till, som handlar om de stora skillnaderna mellan yttrandefrihetens grundlagsskydd i Danmark och Sverige. Där skriver jag om hur vår svenska riksdag varit noga med att skydda det fria ordet från missbruk av förtalsparagrafen. Detta är väentliga delar av Sveriges liberala ordning för tryck- och yttrandefrihet, och jag lägger in texten även här på bloggen:
" Visst finns förtalsparagrafer i båda länderna. Men det är en mycket stor skillnad mellan de båda länderna i hur gott skyddet är för yttrandefriheten i ett sådant fall som Karen Sunds utsaga om Pia Kjaersgaard.
Skillnaden kommer inte minst av att Sveriges grundlagsskydd för det fria ordet är utformat så att det undviks att den ofrånkomliga otydligheten i tryckfrihetsbrottens avgränsning leder till att allt snävare gränser för yttrandefriheten sätts genom prejudikat. Brottsrubriceringar som förtal – eller för den delen uppvigling, förolämpning med mera – skapar ofrånkomligen en riskabel gråzon eller riskzon. Inom denna kan allsköns ekonomiska, politiska och statliga intressen gå på offensiv för att med straff- eller skadeståndsrisker avskräcka från debatt, hindra nyhetsförmedling eller trakassera meningsmotståndare.
Förtalsparagrafen är ju nödvändig att ha, men den innebär en rad risker, som i en liberal tryckfrihetsordning som den svenska begränsas med ett kraftfullt grundlagsskydd. Den mest uppenbara risken är ju att förtalsparagrafen kan bli penningens redskap mot nyhetsförmedlingen eller ämbetsmannamaktens redskap mot granskningen av myndighetspersoner. Men Pia Kjaersgaards juridiska aktion mot meningsmotståndaren Karen Sunds är också ett tydligt – för att inte säga klassiskt – exempel på hur grovt en förtalsparagraf kan missbrukas i försök att inskränka samhällsdebatten.
I Sverige skyddas tryck- och yttrandefriheten av en rad processrättsliga regler som sammantaget ger ett mycket gott skydd mot bland annat missbruk av förtalsparagrafen. Fällande dom är möjlig endast om yttrandet förklaras brottsligt av två tredjedels majoritet i tryckfrihetsjuryn, som består av lekmannadomare och inte är bunden av prejudikat. Dessutom måste även domstolens lagfarna ledamöter komma till samma resultat. Dessutom styrs både juristdomare och jury av en instruktion i grundlag om att ta särskild hänsyn till tryckfrihetens betydelse som grundval för ett fritt samhällsskick.
Den samlade effekten av två-tredjedelsregeln, instruktionen och möjligheten att domstolen frikänner även där juryn har fällt blir att utrymmet i praktiken blir obefintligt för det slags fällande domar som Karen Sunds utsattes för innan hon efter fyra år räddades av Högsta Domstolen. De semantiska krumbukter om innebörden av ”rasistisk” som ledde till två fällande och en friande dom skulle i Sverige ha fallit platt till marken. Att yttrandet att en person inte gärna vill förknippas med Pia Kjaersgaards rasistiska synpunkter inte leder till straff är i svenska öron så uppenbart som det bara kan vara. "
Mer kortfattat gjorde jag även ett par jämförelser mellan Danmark och andra länder när det gäller möjligheterna att i domstol använda en förtalsparagraf för att hindra meningsmotståndares argumnet och debattinlägg:
" Av större intresse är ... hur ovanliga eller vanliga dessa danska risker för yttrandefriheten är i ett internationellt perspektiv. Med nutida amerikansk syn på det fria ordet är det också[liksom i Sverige] så gott som uteslutet att ett sådant här försök att komma åt en politisk meningsmotståndare skulle kunna leda till annat än att den som gjorde som Pia Kjaersgaard skulle skämma ut sig.
På den europeiska kontinenten, där auktoritära mönster i hög grad finns kvar, kan bilden vara en annan. Den mest slående parallellen är den spärreld av åtal som den numera avlidne Jörg Haider [regeringschef i delstaten Kärnten, och ledande högerpopulist, lierad med arabiska diktatorer och ökänd för yttranden som relativiserade eller urskuldade delar av nazismens ogärningar] riktade mot meningsmotståndare, nyhetsmedier, enskilda redaktörer och till och med akademiker som svarat på intervjufrågor i utländsk television. Jämfört med sådana österrikiska förhållanden är danskt missbruk av förtalsparagrafen förhållandevis sällsynt, men detta är ju inte mycket att skryta över. "
fredag 17 september 2010
TV:s och radions valrörelse - hur kunde de så snabbt glömma den utländska kris som slog mot jobben i Sverige?
Det går nu - fredagen före valdagen - nästan att summera valrörelsen, inte rösterna, men det som sagts, skrivits och sänts.
Något som slagit mig är hur märkligt frånvarande den internationella krisen 2008-09 varit i en del av partipolitiken inför valet. Men framför allt har den varit frånvarande i flera av TV:s och radions valprogram. Jag har missat flera partiledarutfrågningar i TV och enstaka radioutfrågningar. Så jag får nöja mig med en hyfsad hypotes snarare än en tvärsäker slutsats.
Men i de program jag såg blev partiledarna utfrågade nästan som om näringslivets internationella konkurrenskraft och påfrestningarna av den mycket allvarliga krisen 2008-09 inte riktigt hörde hemma i valrörelsen.
Väldigt många frågor utgick från fördelningen av olika utbetalningar från statens budget eller från den sorts skattefrågor som inte har så stor inverkan på produktion och konkurrenskraft. Däremot var det ganska lite tal om att den ekonomiska politiken de senaste åren faktiskt varit framgångsrik, begränsat krisen och gjort att vi nu har ett mycket bättre läge än vi kunde ha haft.
Det här har ju också stor betydelse för hur vi skall göra för att pressa tillbaka kvarvarande arbetslöshet. Det är ju fortfarande återverkningar av krisen, ett par procentenheter av arbetskraften, och det kommer förmodligen att till stor del lösa sig självt i en bättre konjunktur. Däremot är det ju mer att göra med de olika orsakerna till att arbetslösheten i SCB:s statistik var så hög som 6% av arbetskraften till och med på den högsta toppen av högkonjunkturen för några år sedan.
Här handlar det mycket om bättre utbildning, bättre sociala förhållanden, en bättre fungerande arbetsmarknad och ett näringslivsklimat som ger dragkraft och gör att många andra åtgärder kan ge resultat, i mindre ungdomsarbetslöshet, snabbare integration av nyinflyttade och på andra sätt.
Även det perspektivet saknades för det mesta i de valprogram i radio och TV som hade tillfälle att ta del av. En del partiledare förde ju själva in sådana frågor, exempelvis Jan Björklund om att förbättringarna i grundskolan och gymnasiet kan förebygga åtskilligt av framtida utslagning och ungdomsarbetslöshet.
Däremot hade i alla fall en del utfrågare ett perspektiv som liknade den Sahlinska taktiken, där jobbskatteavdraget beskrivs som en skattesänkarlinje som misslyckats därför att arbetslösheten inte har blivit lägre än den var för fyra år sedan. Här bygger ju hela resonemanget på att man inte bryr sig om krisen 2008-09 som kom utifrån och slog hårt mot exportindustrin.
Budskapet blir då att det var fel att sänka skatten på arbete och att man skulle ha mött krisen genom att öka antalet anställda i främst den kommunala sektorn. Som recept för att komma helskinnad genom en kris som tillfälligt drabbade näringslivets mest konkurrensutsatta delar är detta sällsynt missriktat.
Nu spelar kanske de här sneda perspektiven i en del av radio- och TV-valrörelsen inte så stor roll. Det verkar snarast som om regeringssidan har vunnit den här delen av valdebatten. Socialdemokraterna och deras kartellbröder har inte varit trovärdiga i frågorna om jobb och ekonomi.
Men det är ändå värt att lägga märke till att fastän ett antal företrädare för regeringspartierna betonat näringslivsklimatets, den långsiktiga konkurrenskraftens, skolkunskapernas, den högre utbildningens och elförsörjningens betydelse så har de här sakerna varit väldigt frånvarande på andra håll i valdebatten.
Något som slagit mig är hur märkligt frånvarande den internationella krisen 2008-09 varit i en del av partipolitiken inför valet. Men framför allt har den varit frånvarande i flera av TV:s och radions valprogram. Jag har missat flera partiledarutfrågningar i TV och enstaka radioutfrågningar. Så jag får nöja mig med en hyfsad hypotes snarare än en tvärsäker slutsats.
Men i de program jag såg blev partiledarna utfrågade nästan som om näringslivets internationella konkurrenskraft och påfrestningarna av den mycket allvarliga krisen 2008-09 inte riktigt hörde hemma i valrörelsen.
Väldigt många frågor utgick från fördelningen av olika utbetalningar från statens budget eller från den sorts skattefrågor som inte har så stor inverkan på produktion och konkurrenskraft. Däremot var det ganska lite tal om att den ekonomiska politiken de senaste åren faktiskt varit framgångsrik, begränsat krisen och gjort att vi nu har ett mycket bättre läge än vi kunde ha haft.
Det här har ju också stor betydelse för hur vi skall göra för att pressa tillbaka kvarvarande arbetslöshet. Det är ju fortfarande återverkningar av krisen, ett par procentenheter av arbetskraften, och det kommer förmodligen att till stor del lösa sig självt i en bättre konjunktur. Däremot är det ju mer att göra med de olika orsakerna till att arbetslösheten i SCB:s statistik var så hög som 6% av arbetskraften till och med på den högsta toppen av högkonjunkturen för några år sedan.
Här handlar det mycket om bättre utbildning, bättre sociala förhållanden, en bättre fungerande arbetsmarknad och ett näringslivsklimat som ger dragkraft och gör att många andra åtgärder kan ge resultat, i mindre ungdomsarbetslöshet, snabbare integration av nyinflyttade och på andra sätt.
Även det perspektivet saknades för det mesta i de valprogram i radio och TV som hade tillfälle att ta del av. En del partiledare förde ju själva in sådana frågor, exempelvis Jan Björklund om att förbättringarna i grundskolan och gymnasiet kan förebygga åtskilligt av framtida utslagning och ungdomsarbetslöshet.
Däremot hade i alla fall en del utfrågare ett perspektiv som liknade den Sahlinska taktiken, där jobbskatteavdraget beskrivs som en skattesänkarlinje som misslyckats därför att arbetslösheten inte har blivit lägre än den var för fyra år sedan. Här bygger ju hela resonemanget på att man inte bryr sig om krisen 2008-09 som kom utifrån och slog hårt mot exportindustrin.
Budskapet blir då att det var fel att sänka skatten på arbete och att man skulle ha mött krisen genom att öka antalet anställda i främst den kommunala sektorn. Som recept för att komma helskinnad genom en kris som tillfälligt drabbade näringslivets mest konkurrensutsatta delar är detta sällsynt missriktat.
Nu spelar kanske de här sneda perspektiven i en del av radio- och TV-valrörelsen inte så stor roll. Det verkar snarast som om regeringssidan har vunnit den här delen av valdebatten. Socialdemokraterna och deras kartellbröder har inte varit trovärdiga i frågorna om jobb och ekonomi.
Men det är ändå värt att lägga märke till att fastän ett antal företrädare för regeringspartierna betonat näringslivsklimatets, den långsiktiga konkurrenskraftens, skolkunskapernas, den högre utbildningens och elförsörjningens betydelse så har de här sakerna varit väldigt frånvarande på andra håll i valdebatten.
torsdag 16 september 2010
Ska inte EU-kommissionen ens försöka hjälpa svensk medborgare som är fängslad för sin tro på det fria ordet?
Gunnar Andrén är född i Eksjö och riksdagsman (fp), fast inte för Jönköpings utan för Stockholms län. Härom dagen tog han ännu en gång upp fallet med författaren och journalisten Dawit Isaak som länge bodde i Göteborg men nu sedan 2001 är politisk fånge i Eritrea. Dawit Isaak och många andra spärrades in därför de ville ha fria riksdagsval och fri press.
Gunnar Andrén tog nu upp frågan i riksdagens EU-nämnd, därför att det håller på att inrättas en ny utrikesförvaltning för EU med ett stort antal diplomater och ambassader i praktiskt taget alla länder. Från svensk sida är det naturligtvis en fråga om EU:s nya diplomatiska resurser kommer att användas för att hjälpa till att få vår svenske medborgare Dawit Isaak fri. Gunnar Andrén ställde frågan till utrikesminister Carl Bildt, och Bildts redogörelse för läget gav en minst sagt anmärkningsvärd bild av frågans hantering inom EU-kommissionen.
Det är nämligen, berättade Bildt, fortfarande oklart om EU:s diplomatkår kommer att få engagera sig i sådana ärenden som Dawit Isaaks, som räknas som konsulära och och inte som säkerhets- och utrikespolitiska.
Detta låter inte bra. Men helt överraskande är det inte, när man sett hur EU-kommissionen i motsats till EU-parlamentet uppträtt välvilligt mot diktaturen i Eritrea, som fått EU-bistånd trots att Dawit Isaak och många andra demokratianhängare hålls inspärrade som politiska fångar.
De mänskliga rättigheterna måste vara en del av utrikespolitiken. Detta är ännu en uppgift för den svenska regeringen att ta itu med.
Länk till detta ämne på Gunnar Andréns blogg finns här.
Om en del av mina egna tidningsartiklar om Dawit Isaak, se längre ner i den här bloggen (se 30 maj 2010).
Gunnar Andrén tog nu upp frågan i riksdagens EU-nämnd, därför att det håller på att inrättas en ny utrikesförvaltning för EU med ett stort antal diplomater och ambassader i praktiskt taget alla länder. Från svensk sida är det naturligtvis en fråga om EU:s nya diplomatiska resurser kommer att användas för att hjälpa till att få vår svenske medborgare Dawit Isaak fri. Gunnar Andrén ställde frågan till utrikesminister Carl Bildt, och Bildts redogörelse för läget gav en minst sagt anmärkningsvärd bild av frågans hantering inom EU-kommissionen.
Det är nämligen, berättade Bildt, fortfarande oklart om EU:s diplomatkår kommer att få engagera sig i sådana ärenden som Dawit Isaaks, som räknas som konsulära och och inte som säkerhets- och utrikespolitiska.
Detta låter inte bra. Men helt överraskande är det inte, när man sett hur EU-kommissionen i motsats till EU-parlamentet uppträtt välvilligt mot diktaturen i Eritrea, som fått EU-bistånd trots att Dawit Isaak och många andra demokratianhängare hålls inspärrade som politiska fångar.
De mänskliga rättigheterna måste vara en del av utrikespolitiken. Detta är ännu en uppgift för den svenska regeringen att ta itu med.
Länk till detta ämne på Gunnar Andréns blogg finns här.
Om en del av mina egna tidningsartiklar om Dawit Isaak, se längre ner i den här bloggen (se 30 maj 2010).
De liberala skolreformerna genomförs därför att de behövs
I radionyheterna den här morgonen (16/9) handlade det om hur Skolinspektionen och Skolverket det senaste årtiondet sett hur skolor inte ger eleverna de kunskaper som de enligt läroplanerna skulle få. Det är resultaten av grundskolans mångåriga problem de sett - innan resultaten av de senaste årens liberala skolreformer har börjat göra verkan.
Vad det här nyhetsinslaget påminner om är att det finns många och goda orsaker till den omläggning av skolpolitiken som folkpartiet liberalerna går i spetsen för. Jan Björklund har fått fram riksdagsbeslut om stora förbättringar i grundskola, gymnasium och lärarutbildning och dessutom en mycket omfattande omarbetning och uppstramning av skollagen, just för att kvalitetskraven på skolan ska bli sådana att skolorna blir bra för alla och inte bara för dem som har det bra redan förut.
I går kväll (15/9) ägnade sig TV:s Uppdrag Granskning åt brister och avarter och ägarbyten hos en del icke-kommunala skolor. De på TV är inte de enda som har sett att en uppstramning behövs. Riksdagen har beslutat om en ny skollag, den har kommit till på Jan Björklunnds (fp) förslag och skärper kraven på bland annat friskolorna. En del av dessa skolor har tagit genvägar för att göra bättre ekonomiska resultat genom att inte göra hela det jobb de ska göra. Dessa möjligheter till genvägar täpps nu till. Jan Björklund har ytterligare en del sådant på gång.
Det lär ha varit så (jag hade inte tillfälle att se programmet) att TV:s Uppdrag Granskning visade på problem men sedan inte tyckte att tittarna behövde veta att regering och riksdag redan vidtagit åtgärder i dessa frågor.
I stället tycks man från TV ha ägnat sig åt att särskilt tråka riksdagsman Thomas Bodström (s) som varit justitieminister men även tagit plats i styrelsen för ett av de större privata friskolebolagen, Pysslingen AB.
Det kan väl ha sitt intresse att han satt sig på just den stolen. Men det klipp ur Uppdrag Granskning som sändes som förhandsreklam i Rapport visade TV-rapportering från en av de sämre sidorna. Man tjatar på en ovillig politiker som håller på med presskonferens i annat ämne, och man tjatar tills han blir oartig och så sänder man hur snorkig han är. TV tillför inte särsklt mycket i sak med detta slags klipp- och frågeteknik.
Vad det här nyhetsinslaget påminner om är att det finns många och goda orsaker till den omläggning av skolpolitiken som folkpartiet liberalerna går i spetsen för. Jan Björklund har fått fram riksdagsbeslut om stora förbättringar i grundskola, gymnasium och lärarutbildning och dessutom en mycket omfattande omarbetning och uppstramning av skollagen, just för att kvalitetskraven på skolan ska bli sådana att skolorna blir bra för alla och inte bara för dem som har det bra redan förut.
I går kväll (15/9) ägnade sig TV:s Uppdrag Granskning åt brister och avarter och ägarbyten hos en del icke-kommunala skolor. De på TV är inte de enda som har sett att en uppstramning behövs. Riksdagen har beslutat om en ny skollag, den har kommit till på Jan Björklunnds (fp) förslag och skärper kraven på bland annat friskolorna. En del av dessa skolor har tagit genvägar för att göra bättre ekonomiska resultat genom att inte göra hela det jobb de ska göra. Dessa möjligheter till genvägar täpps nu till. Jan Björklund har ytterligare en del sådant på gång.
Det lär ha varit så (jag hade inte tillfälle att se programmet) att TV:s Uppdrag Granskning visade på problem men sedan inte tyckte att tittarna behövde veta att regering och riksdag redan vidtagit åtgärder i dessa frågor.
I stället tycks man från TV ha ägnat sig åt att särskilt tråka riksdagsman Thomas Bodström (s) som varit justitieminister men även tagit plats i styrelsen för ett av de större privata friskolebolagen, Pysslingen AB.
Det kan väl ha sitt intresse att han satt sig på just den stolen. Men det klipp ur Uppdrag Granskning som sändes som förhandsreklam i Rapport visade TV-rapportering från en av de sämre sidorna. Man tjatar på en ovillig politiker som håller på med presskonferens i annat ämne, och man tjatar tills han blir oartig och så sänder man hur snorkig han är. TV tillför inte särsklt mycket i sak med detta slags klipp- och frågeteknik.
onsdag 15 september 2010
Tro inte på "Sverigedemokraternas" danska idol - hon har själv försökt inskränka dansk yttrandefrihet!
Den danska populistledaren Pia Kjaersgaard talar ofta illa om Sverige, och på det sättet blir hon stor idol hos de s.k. "Sverigedemokraterna". Hon påstår gång på gång att det inte finns yttrandefrihet i Sverige. Verkligheten är ju att Sverige har ett mycket starkt grundlagsskydd för tryck- och yttrandefrihet, medan Danmarks grundlagar är utomordentligt svaga just när det gäller skyddet för det fria ordet.
Men inte nog med det. Pia Kjaersgaard har själv, med en flerårig rättsprocess, försökt inskränka yttrandefriheten i Danmark. En kvinna, som i likhet med Kjaersgaard själv är EU-motståndare, släpades genom tre domstolar i fyra års tid och dömdes i två instanser innan hon till sist slapp straff genom Högsta Domstolens avgörande. Vad var"brottet"? Inget annat än att hon sagt en mycket rimlig sak, att hon ogärna ville identifieras med Pia Kjaersgaards rasistiska synpunkter.
I dag (15/9) har min artikel om Pia Kjaersgaard och dansk yttrandefrihet publicerats på debattsajten Newsmill, som är närstående till Dagens Nyheter. Min artikel finns på den här adressen.
Men inte nog med det. Pia Kjaersgaard har själv, med en flerårig rättsprocess, försökt inskränka yttrandefriheten i Danmark. En kvinna, som i likhet med Kjaersgaard själv är EU-motståndare, släpades genom tre domstolar i fyra års tid och dömdes i två instanser innan hon till sist slapp straff genom Högsta Domstolens avgörande. Vad var"brottet"? Inget annat än att hon sagt en mycket rimlig sak, att hon ogärna ville identifieras med Pia Kjaersgaards rasistiska synpunkter.
I dag (15/9) har min artikel om Pia Kjaersgaard och dansk yttrandefrihet publicerats på debattsajten Newsmill, som är närstående till Dagens Nyheter. Min artikel finns på den här adressen.
Lästips: Vänsteroppositionens alternativ för skolan betyder åtskilliga steg bakåt.
Socialdemokraternas tal om att anställa fler i skolan är ihåligt eftersom deras löften och deras finansiering inte går ihop. Men väl så viktigt är att de lägger en rökridå framför att de tillsammans med vänsterpartiet och mijöpartiet har yrkat avslag i riksdagen på hela de stora reformpropositionerna om bättre lärarutbildning, ny skollag och gymnasieskolans utveckling. De har inte sagt nej till vissa enstaka, kontroversiella bitar - de har röstat emot alltsammans. Detta är en förberedelse för att att riva upp mycket och återgå till sådant som har misslyckats.
I en rapport från folkpartiet liberalerna har medarbetare till Jan Björklund ställt samman en lång rad exempel på vad oppositionens ståndpunkter innebär, när det gäller skollagen - där effekterna är störst i grundskolan - samt gymnasiereformen. Den rapporten innehåller stort och smått, men den belyser hur det bakom de breda avslagsyrkandena från s, mp och v finns en lång rad ståndpunkter som innebär både stora och små steg tillbaka till flumskoleideologin.
Rapporten finns på nätet på den här adressen.
Det som inte behandlas i denna rapport är följderna av att oppositionen yrkar avslag på hela propositionen om den förbättrade lärarutbildningen. Om oppositionen kommer åt att förstöra den reformen får det negativa verkningar många år framåt.
Till sist: Det är med skolpolitiken som med så många andra frågor. Fyrpartiregeringen behöver få en egen majoritet även i den nyvalda riksdagen för att säkert kunna fullfölja det som är på väg att genomföras.
Det är inte bara en ren socialistisk eller "rödgrön" majoritet som är hotet. Ett populistiskt parti med fixa idéer att tycka illa om en del folk- och elevgrupper, och som dessutom delar vänsterblockets attityd i en rad ekonomiska och andra frågor, kan ifall det får chansen, spela över makten till vänsterblocket. Det kan försvåra allt arbete för att trygga svensk ekonomi, välfärd och utbildning inför framtiden.
I en rapport från folkpartiet liberalerna har medarbetare till Jan Björklund ställt samman en lång rad exempel på vad oppositionens ståndpunkter innebär, när det gäller skollagen - där effekterna är störst i grundskolan - samt gymnasiereformen. Den rapporten innehåller stort och smått, men den belyser hur det bakom de breda avslagsyrkandena från s, mp och v finns en lång rad ståndpunkter som innebär både stora och små steg tillbaka till flumskoleideologin.
Rapporten finns på nätet på den här adressen.
Det som inte behandlas i denna rapport är följderna av att oppositionen yrkar avslag på hela propositionen om den förbättrade lärarutbildningen. Om oppositionen kommer åt att förstöra den reformen får det negativa verkningar många år framåt.
Till sist: Det är med skolpolitiken som med så många andra frågor. Fyrpartiregeringen behöver få en egen majoritet även i den nyvalda riksdagen för att säkert kunna fullfölja det som är på väg att genomföras.
Det är inte bara en ren socialistisk eller "rödgrön" majoritet som är hotet. Ett populistiskt parti med fixa idéer att tycka illa om en del folk- och elevgrupper, och som dessutom delar vänsterblockets attityd i en rad ekonomiska och andra frågor, kan ifall det får chansen, spela över makten till vänsterblocket. Det kan försvåra allt arbete för att trygga svensk ekonomi, välfärd och utbildning inför framtiden.
tisdag 14 september 2010
Lästips: Fredrik Malm om vänsterkartellens utrikespolitik
Dagens lästips är ett inlägg av riksdagsman Fredrik Malm (fp) om hur socialdemokraterna flyttat sig vänsterut genom att skriva ihop sig med vänsterpartiet om utrikespolitiken.
Fredrik Malm gör en mycket befogad jämförelse. Så sent som under Göran Persson höll socialdemokraterna fast vid en linje där avståndet till vänsterpartiet var stort, men detta har nu ändrats.
Fredrik Malms artikel finns på den Dagens Nyheter närstående debattsajten Newsmill, under den här adressen.
En sak som bör läggas till, men som Fredik Malm tråkigt nog inte nämner, är att även under Carl Bildt som utrikesminister har den svenska utrikespolitiken när det gäller medverkan i sanktioner mot Iran varit anmärkningsvärt motsträvig. Detta har knappast alls noterats i de stora mediernas rapportering, men hör ändå till bilden.
Klart är i alla fall att med en regering s-v-mp skulle utrikespolitiken även beträffande Iran utvecklas i den riktning som dessa partiers oroväckande kompromissdokument pekar på.
Fredrik Malm gör en mycket befogad jämförelse. Så sent som under Göran Persson höll socialdemokraterna fast vid en linje där avståndet till vänsterpartiet var stort, men detta har nu ändrats.
Fredrik Malms artikel finns på den Dagens Nyheter närstående debattsajten Newsmill, under den här adressen.
En sak som bör läggas till, men som Fredik Malm tråkigt nog inte nämner, är att även under Carl Bildt som utrikesminister har den svenska utrikespolitiken när det gäller medverkan i sanktioner mot Iran varit anmärkningsvärt motsträvig. Detta har knappast alls noterats i de stora mediernas rapportering, men hör ändå till bilden.
Klart är i alla fall att med en regering s-v-mp skulle utrikespolitiken även beträffande Iran utvecklas i den riktning som dessa partiers oroväckande kompromissdokument pekar på.
Utan kärnkraften hade vi suttit fast i naturgasberoende
I dag (14/9) har jag en gästkrönika i tryck i Eskilstuna-Kuriren. Den handlar om den stora energipolitiska striden 1973-80, och framför allt om Olof Palmes motiv för att ta stora risker för sitt parti och sin egen ställning för att rädda kärnkraften. Detta skedde som bekant i samarbete med framför allt folkpartiet, först genom regeringen Ullsten 1978-79 och sedan genom den gemensamma Linje 2 i folkomröstningen 1980.
Jag har läst socialdemokraternas interna diskussionsprotokoll från dessa år, som håller hög klass och numera inte längre är hemliga. Mitt bestämda intryck har blivit att medan en rad av Palmes partivänner på hög nivå såg främst partitaktiskt på frågan drevs Palme framför allt av samhällsansvar: Landets energiförsörjning stod på spel. För att nå sina mål manipulerade han i hög grad sitt eget parti för att få det med sig dit han ville. Men det är en annan historia.
I efterhand har många nog önskat glömma vad det verkliga alternativet till kärnkraften var på den tiden. Vare sig Ola Ullsten i fp eller Olof Palme i s kunde välja väg utifrån några illusioner om sol, vind och vatten:
" Vad var alternativet? Inte sol, vind och vatten. Riksdagsprotokollen ger klart besked. Fälldins och Olof Johanssons alternativ, det enda som hade gått att genomföra då, var till mycket stor del gas, fossil gas. "
Så är det fortfarande, fast inte i samma stora utsträckning som då. Framför allt biobränslena men även vindkraftverk har blivit mer användbara och betydelsefulla i dag än de var 1980. Men Tyskland är ett belysande exempel på naturgasen som det alternativ som i praktiken tränger sig fram där kärnkraften avvecklas. Tyskland har länge haft beslut om att stänga av den (jämfört med Sverige mindre betydelsefulla) kärnkraft de har. Parallellt med detta har har de drivit fram den stora naturgasledningen i Östersjön.
Den nuvarande tyska regeringen har korrigerat kursen genom att öppna för modernisering av reaktorer så att de kan användas ytterligare ett antal år. Det liknar vad Sverige gjorde för några år sedan. Men Tysklands fossilberoende - särskilt av rysk och annan naturgas - förblir stort.
Denna naturgaslinje var huvudalternativet för kärnkraftens politiskt tyngsta motståndare för 30 år sedan. Hade de vunnit kärnkraftstriden hade vi i dag suttit i ett naturgasberoende som gjort oss till långt större klimatbovar än vi nu är.
Länk till gästkrönikan i Eskilstuna-Kuriren finns här.
Jag har läst socialdemokraternas interna diskussionsprotokoll från dessa år, som håller hög klass och numera inte längre är hemliga. Mitt bestämda intryck har blivit att medan en rad av Palmes partivänner på hög nivå såg främst partitaktiskt på frågan drevs Palme framför allt av samhällsansvar: Landets energiförsörjning stod på spel. För att nå sina mål manipulerade han i hög grad sitt eget parti för att få det med sig dit han ville. Men det är en annan historia.
I efterhand har många nog önskat glömma vad det verkliga alternativet till kärnkraften var på den tiden. Vare sig Ola Ullsten i fp eller Olof Palme i s kunde välja väg utifrån några illusioner om sol, vind och vatten:
" Vad var alternativet? Inte sol, vind och vatten. Riksdagsprotokollen ger klart besked. Fälldins och Olof Johanssons alternativ, det enda som hade gått att genomföra då, var till mycket stor del gas, fossil gas. "
Så är det fortfarande, fast inte i samma stora utsträckning som då. Framför allt biobränslena men även vindkraftverk har blivit mer användbara och betydelsefulla i dag än de var 1980. Men Tyskland är ett belysande exempel på naturgasen som det alternativ som i praktiken tränger sig fram där kärnkraften avvecklas. Tyskland har länge haft beslut om att stänga av den (jämfört med Sverige mindre betydelsefulla) kärnkraft de har. Parallellt med detta har har de drivit fram den stora naturgasledningen i Östersjön.
Den nuvarande tyska regeringen har korrigerat kursen genom att öppna för modernisering av reaktorer så att de kan användas ytterligare ett antal år. Det liknar vad Sverige gjorde för några år sedan. Men Tysklands fossilberoende - särskilt av rysk och annan naturgas - förblir stort.
Denna naturgaslinje var huvudalternativet för kärnkraftens politiskt tyngsta motståndare för 30 år sedan. Hade de vunnit kärnkraftstriden hade vi i dag suttit i ett naturgasberoende som gjort oss till långt större klimatbovar än vi nu är.
Länk till gästkrönikan i Eskilstuna-Kuriren finns här.
måndag 13 september 2010
Lars Ohlys mångåriga medlemskap i stödföreningen för Kubas diktatur
Nu när socialdemokraternas ledning vill ta in Lars Ohly i regeringen kan det vara tillfälle att tänka lite på Fidel Castro. Det är ju inte så särskilt länge sedan Lars Ohly sade upp medlemskapet i den svenska stödföreningen för Castros diktatur. Där var Ohly medlem under lång tid innan han blev osams med styrelsen och utträdde.
När Fidel Castro för ett tag sedan slutade som president och efterträddes av sin bror blev det lite komiskt med alla skruvade formuleringar i Stockholmsmedierna. Att Fidel varit en diktator, och att hans styre slutat i bankrutt var ju bara alltför tydligt.
Jag skrev då en artikel i Folkbladet i Norrköping om Castronostalgin:
" I nyhetsförmedlingen har man uppehållit sig vid att Castro varit en färgstark och karismatisk person, en massmötestalare i den stora stilen, en "historisk person" och allt vad det har hetat i radion i Sverige . ...
Som politisk gestalt har Fidel Castro mycket stora likheter med Benito Mussolini, Italiens yvige, storordige men också intellektuelle och karismatiske diktator från 1922 till 1943.
Han började också som till synes frihetlig socialist, men blev något helt annat, grep makten med en sägenomspunnen revolution, införde snabbt enpartidiktatur och behöll makten med en blandning av sociala reformer, polisstat och propaganda. "
I efterhand har, skrev jag, Mussolini ofta framställts som en löjlig figur, en fånig roll i en operett i en bananrepublik. Men så var det inte på 20- och 30-talen:
" Mussolini var också en intellektuell politisk ledare, som fick stöd av andra ideologer från både vänster- och högerkant. Det slags människor som från bekväma positioner i kulturliv och universitet under senare årtionden förskönat Kuba, därför att de avskytt de västliga kapitalistiska och demokratiska stormakterna, såg under mellankrigstiden ofta Mussolinis mobilisering av folket och hans totalitära enighet kring revolutionen som något positivt.
Diktatorn själv hade dessutom mycket stora likheter med Fidel Castro. De var duktiga på stora bombastiska tal och yviga gester inför stora folkmassor. De kunde konsten att dölja en liten klicks diktatur bakom en fasad av folkmöten och framtvingad likriktning.
Det är och förblir en skam för delar av den svenska vänstern [däribland Lars Ohliy] att de under långa tider har sett en på så många sätt likartad antidemokratisk polisstatspraktiker och ideolog som något av en ljusgestalt. Att det kunde bli så berodde på att Castro lierade sig med Moskvakommunismen och därmed fick överta alla dess anhängare och medlöpare i Västeuropa. Mussolini däremot var rival till kommunisterna, och genom att efter 18 år liera sig med Adolf Hitler drogs han med denne ner i avgrunden. "
Men, fortsatte jag, i dag är Kuba inte längre det som lockar dem som dras till de mest radikala utmaningarna mot väst och mot demokratin. Kommunismen är död. Liksom på Mussolinis tid är det fascismen, främst i sina nya former i Mellanöstern, som får intellektuella att förhäxas och att urskulda förtryck och våldsdyrkan när dessa finns hos västmakternas fiender:
" Kuba hör inte heller till de brutalaste diktaturerna - de GULAG-liknande fånglägren i Eritrea är mycket värre och större, underrättelsetjänsterna i Syrien är långt dödligare än Castros polis. Fidel har aldrig varit någon Stalin, lika lite som Mussolini någonsin var en Hitler.
Men detta ändrar inte ett tragiskt och upprörande faktum: Socialdemokrater, liberaler och kristdemokrater som vill ha demokrati sitter i fängelse i Kuba. Att Castroromantikerna försvarar detta, medan medierna för det mesta tiger om saken, är verkligen inte komiskt. "
Sedan detta skrevs har en del av de socialdemokratiska, liberala och kristdemokratiska samvetsfångarna på Kuba frigivits och landsförvisats till Spanien. Andra av dem är fortfarande kvar i regimens fängelser.
När Fidel Castro för ett tag sedan slutade som president och efterträddes av sin bror blev det lite komiskt med alla skruvade formuleringar i Stockholmsmedierna. Att Fidel varit en diktator, och att hans styre slutat i bankrutt var ju bara alltför tydligt.
Jag skrev då en artikel i Folkbladet i Norrköping om Castronostalgin:
" I nyhetsförmedlingen har man uppehållit sig vid att Castro varit en färgstark och karismatisk person, en massmötestalare i den stora stilen, en "historisk person" och allt vad det har hetat i radion i Sverige . ...
Som politisk gestalt har Fidel Castro mycket stora likheter med Benito Mussolini, Italiens yvige, storordige men också intellektuelle och karismatiske diktator från 1922 till 1943.
Han började också som till synes frihetlig socialist, men blev något helt annat, grep makten med en sägenomspunnen revolution, införde snabbt enpartidiktatur och behöll makten med en blandning av sociala reformer, polisstat och propaganda. "
I efterhand har, skrev jag, Mussolini ofta framställts som en löjlig figur, en fånig roll i en operett i en bananrepublik. Men så var det inte på 20- och 30-talen:
" Mussolini var också en intellektuell politisk ledare, som fick stöd av andra ideologer från både vänster- och högerkant. Det slags människor som från bekväma positioner i kulturliv och universitet under senare årtionden förskönat Kuba, därför att de avskytt de västliga kapitalistiska och demokratiska stormakterna, såg under mellankrigstiden ofta Mussolinis mobilisering av folket och hans totalitära enighet kring revolutionen som något positivt.
Diktatorn själv hade dessutom mycket stora likheter med Fidel Castro. De var duktiga på stora bombastiska tal och yviga gester inför stora folkmassor. De kunde konsten att dölja en liten klicks diktatur bakom en fasad av folkmöten och framtvingad likriktning.
Det är och förblir en skam för delar av den svenska vänstern [däribland Lars Ohliy] att de under långa tider har sett en på så många sätt likartad antidemokratisk polisstatspraktiker och ideolog som något av en ljusgestalt. Att det kunde bli så berodde på att Castro lierade sig med Moskvakommunismen och därmed fick överta alla dess anhängare och medlöpare i Västeuropa. Mussolini däremot var rival till kommunisterna, och genom att efter 18 år liera sig med Adolf Hitler drogs han med denne ner i avgrunden. "
Men, fortsatte jag, i dag är Kuba inte längre det som lockar dem som dras till de mest radikala utmaningarna mot väst och mot demokratin. Kommunismen är död. Liksom på Mussolinis tid är det fascismen, främst i sina nya former i Mellanöstern, som får intellektuella att förhäxas och att urskulda förtryck och våldsdyrkan när dessa finns hos västmakternas fiender:
" Kuba hör inte heller till de brutalaste diktaturerna - de GULAG-liknande fånglägren i Eritrea är mycket värre och större, underrättelsetjänsterna i Syrien är långt dödligare än Castros polis. Fidel har aldrig varit någon Stalin, lika lite som Mussolini någonsin var en Hitler.
Men detta ändrar inte ett tragiskt och upprörande faktum: Socialdemokrater, liberaler och kristdemokrater som vill ha demokrati sitter i fängelse i Kuba. Att Castroromantikerna försvarar detta, medan medierna för det mesta tiger om saken, är verkligen inte komiskt. "
Sedan detta skrevs har en del av de socialdemokratiska, liberala och kristdemokratiska samvetsfångarna på Kuba frigivits och landsförvisats till Spanien. Andra av dem är fortfarande kvar i regimens fängelser.
Ofta låter det på Mona Sahlin som om 2008 års internationella kris aldrig hände i verkligheten
Mona Sahlin kan formulera sig så att allt blir taktik. Ibland blir det riktigt konstigt.
I Aktuellt i TV, en måndagkväll tidigare i valrörelsen, uppträdde hon som om hon trodde att väljarna hade glömt att det för knappt två år sedan bröt ut en internationell finanskris. Den slog hårt mot Sverige utifrån. Den fick tillfälligt världshandeln att sjunka dramatiskt, mer än någon gång i fredstid efter den svåra 30-talsdepressionen. Det drabbade svenska exportföretag mycket hårt, och det kunde inte undvikas att arbetslösheten steg
Nu är vi på väg ur den krisen, produktionen ökar igen och arbetslösheten sjunker, även om spåren avc krisen fortfarande märks.
Men i Mona Sahlins taktiskt uträknade sätt att beskriva det så finns den internationella krisen inte med. I Aktuellt hade hon i stället det här orsakssambandet – fyrpartiregeringen hade följt skattesänkarvägen och den hade misslyckats och jobben ”hade försvunnit”.
Socialdemokraterna har ogillat alla fyra stegen i jobbskatteavdraget och röstat emot samtliga, även om de just nu accepterar dem i alla fall, samtidigt som de säger att alltihop var fel.
Jobbskatteavdraget gjorde det mer lönande att arbeta. Men detta kunde givetvis inte förhindra att Sverige drabbades kraftigt när en internationell kris minskade investeringar och efterfrågan på svenska exportvaror.
När krisen som kom utifrån var som djupast var förstås frågan en av frågorna om det skulle tas ett steg till med jobbskatteavdraget. Men då behövdes också en expansiv finanspolitik som understödde riksbankens räntesänkning för att förhindra att konjunkturnedgången förvärrades med långt mer allvarlig arbetslöshet.
Hade regeringen då följt socialdemokraternas recept när det gäller jobbskatteavdraget så hade arbetslösheten förvärrats.
I Aktuellt i TV, en måndagkväll tidigare i valrörelsen, uppträdde hon som om hon trodde att väljarna hade glömt att det för knappt två år sedan bröt ut en internationell finanskris. Den slog hårt mot Sverige utifrån. Den fick tillfälligt världshandeln att sjunka dramatiskt, mer än någon gång i fredstid efter den svåra 30-talsdepressionen. Det drabbade svenska exportföretag mycket hårt, och det kunde inte undvikas att arbetslösheten steg
Nu är vi på väg ur den krisen, produktionen ökar igen och arbetslösheten sjunker, även om spåren avc krisen fortfarande märks.
Men i Mona Sahlins taktiskt uträknade sätt att beskriva det så finns den internationella krisen inte med. I Aktuellt hade hon i stället det här orsakssambandet – fyrpartiregeringen hade följt skattesänkarvägen och den hade misslyckats och jobben ”hade försvunnit”.
Socialdemokraterna har ogillat alla fyra stegen i jobbskatteavdraget och röstat emot samtliga, även om de just nu accepterar dem i alla fall, samtidigt som de säger att alltihop var fel.
Jobbskatteavdraget gjorde det mer lönande att arbeta. Men detta kunde givetvis inte förhindra att Sverige drabbades kraftigt när en internationell kris minskade investeringar och efterfrågan på svenska exportvaror.
När krisen som kom utifrån var som djupast var förstås frågan en av frågorna om det skulle tas ett steg till med jobbskatteavdraget. Men då behövdes också en expansiv finanspolitik som understödde riksbankens räntesänkning för att förhindra att konjunkturnedgången förvärrades med långt mer allvarlig arbetslöshet.
Hade regeringen då följt socialdemokraternas recept när det gäller jobbskatteavdraget så hade arbetslösheten förvärrats.
söndag 12 september 2010
Lästips: Göteborgs-Posten om Sverigedemokraternas och nazisternas propagandanivå
Dagens lästips är en tänkvärd ledare i Göteborgs-Posten, om det osvenska i de s.k. "Sverigedemokraternas" värderingar och propaganda. "Svensk demokrati och svenskhet i sin rätta bemärkelse bygger", skriver G-P, "på respekt för individen, på att ingen skall behöva förföljas eller behandlas nedsättande på grund av att man tillhör en viss grupp":
" Sverigedemokraterna ägnar sig åt en försåtlig valrörelse, där man försöker framställa sig som bärare av gamla svenska folkhemsideal. Den otäcka valfilm partiet producerade, och som stoppades av TV4 för visning, ger dock den sanna bilden.
Byt ut de spöklika gestalterna i hucklen mot kroknästa judar och vi är nere på den propagandanivå som kännetecknades av Der Stürmer i 30-talets Nazityskland.
Svensk demokrati och svenskhet i sin rätta bemärkelse bygger på respekt för individen, på att ingen skall behöva förföljas eller behandlas nedsättande på grund av att man tillhör en viss grupp eller har en viss religion och på den öppenhet för nya värderingar och impulser som bidragit till ett växande välstånd. Ett samhälle som strävar efter att inkludera människor, inte att exkludera.
Ett ställningstagande till Sverigedemokraterna handlar slutgiltigt om den människosyn man själv vill stå för. Få har uttryckt det bättre än Fredrik Reinfeldt: den som tycker om Sverige röstar inte på Sverigedemokraterna. "
Tidningen Der Stürmer, som G-P nämner i texten var en nationalsocialistisk partitidning, som utmärkte sig med grov antisemitisk propaganda både före och efter Adolf Hitlers maktövertagande. Partiledningen i Sd är inga Hitlertyper, även om deras parti har vuxit fram ur den svenska nynazismen och sedan korsat sig med skånska missnöjesrörelser. G-P:s jämförelse mellan Sd:s TV-propaganda och Der Stürmer är dock hård men rättvisande.
Nazisternas propagandamakare på 30-talet, Joseph Goebbels och andra, hade inte tillgång till TV-reklam. Den tekniken fanns inte. Men hade de kunnat göra TV-reklam så hade nivån, som G-P helt riktigt påpekar, varit jämförbar med den som Åkessons partiledning nu visat att den för egen del föredrar.
Länk till hela G-P-artikeln finns här.
" Sverigedemokraterna ägnar sig åt en försåtlig valrörelse, där man försöker framställa sig som bärare av gamla svenska folkhemsideal. Den otäcka valfilm partiet producerade, och som stoppades av TV4 för visning, ger dock den sanna bilden.
Byt ut de spöklika gestalterna i hucklen mot kroknästa judar och vi är nere på den propagandanivå som kännetecknades av Der Stürmer i 30-talets Nazityskland.
Svensk demokrati och svenskhet i sin rätta bemärkelse bygger på respekt för individen, på att ingen skall behöva förföljas eller behandlas nedsättande på grund av att man tillhör en viss grupp eller har en viss religion och på den öppenhet för nya värderingar och impulser som bidragit till ett växande välstånd. Ett samhälle som strävar efter att inkludera människor, inte att exkludera.
Ett ställningstagande till Sverigedemokraterna handlar slutgiltigt om den människosyn man själv vill stå för. Få har uttryckt det bättre än Fredrik Reinfeldt: den som tycker om Sverige röstar inte på Sverigedemokraterna. "
Tidningen Der Stürmer, som G-P nämner i texten var en nationalsocialistisk partitidning, som utmärkte sig med grov antisemitisk propaganda både före och efter Adolf Hitlers maktövertagande. Partiledningen i Sd är inga Hitlertyper, även om deras parti har vuxit fram ur den svenska nynazismen och sedan korsat sig med skånska missnöjesrörelser. G-P:s jämförelse mellan Sd:s TV-propaganda och Der Stürmer är dock hård men rättvisande.
Nazisternas propagandamakare på 30-talet, Joseph Goebbels och andra, hade inte tillgång till TV-reklam. Den tekniken fanns inte. Men hade de kunnat göra TV-reklam så hade nivån, som G-P helt riktigt påpekar, varit jämförbar med den som Åkessons partiledning nu visat att den för egen del föredrar.
Länk till hela G-P-artikeln finns här.
lördag 11 september 2010
För att skydda rösträttens värde - var aktsam med målstyrning, ramlagstiftning och tjänstemannavälde
Där det finns ett polititiskt innehåll i statsmaktens och kommunernas beslut ska de som bestämmer känna trycket från den allmänna och lika rösträtten. Alternativet - ett elitstyre av jurister eller byråkrater som inte behöver tänka på några väljare - är däremot fel system.
Diktaturläror, rasism och extremister kan hota vår demokrati, både inifrån och utifrån. Det är viktigt att vi är vaksamma där. Men det är inte det enda vi behöver vara vaksamma inför.
Av det som kan undergräva vår demokrati inifrån är det största hotet i dag att byråkrati och domstolar tar över mer och mer politisk makt. Vår rösträtt blir på det sättet trubbigare och svagare.
Det kan bli en ond cirkel. Om tjänstemännen ändå styr blir det mer ointressant att vara folkvald. Då kan intresset för att rösta och vara aktiv i partier sjunka ytterligare.
Jag har skrivit om detta många gånger, bland annat i Hallands Nyheter 2006. Den här texten är ett sammandrag av delar av den artikeln, med ett par tillägg:
" Alla som vill bevara vår demokrati måste se upp med ämbetsmannaväldets expansion, inte bara på ett eller två utan på en hel rad områden:
Målstyrning och ramlagstiftning är en förrädisk teknik som gör att riksdag och fullmäktige beslutar om vackra ord och målskrivningar, medan den verkliga makten att avgöra målkonflikter och intressemotsättningar hamnar hos tjänstemän eller i domstolar.
När tjänstemännen märkt att deras makt ökat och att de förtroendevalda försvagats har de börjat öka anspråken på att färre folkvalda skall påverka mindre av politiken. Kommunalråd och kommundirektörer dominerar mer än tidigare. Men den folkliga kontrollen av tjänstemännen kan då bli försvagad.
På motsvarande sätt vill höga statliga ämbetsmän gärna ha ämbetsverk där generaldirektören är enrådig, och där det inte finns styrelser av förtroendevalda som har makt att avgöra politiskt känsliga avvägningsfrågor. Det här var bland annat orsaken till förbittringen i glesbygderna över att man, ... [innan den nuvarande regeringens förändring av handläggningsordningen, ... hade] så svårt att demokratiskt påverka rovdjursfrågorna. "
Jag tog också upp de svenska förvaltningsdomstolarnas ökade roll i ärenden med ett tydligt innehåll av politiska avvägningsfrågor:
Dessa domstolar ... "har länge avgjort både rättsfrågor och lämplighetsfrågor. När mängder med ärenden som även har politiskt innehåll överlämnats till dessa domstolar har de blivit allt mer av oansvariga politiska makthavare.
I dessa domstolar blandas nu dömande, lagstiftande och verkställande makt på ett alldeles promiskuöst sätt."
Det skulle enligt min mening behövas en kraftfull reform där politiken togs bort ur domstolarna.
Vi behöver ta dessa och andra hot mot folkstyret på ett större allvar, för att skydda rösträttens värde.
Riksdagen behöver slå vakt om sin egen lagstiftningsmakt och budgetmakt, och inte låta dessa glida över till tjänstemän eller domstolar.
I kommunerna behöver de som är folkvalda se till att själva hålla ett fast grepp om de viktiga frågorna.
Diktaturläror, rasism och extremister kan hota vår demokrati, både inifrån och utifrån. Det är viktigt att vi är vaksamma där. Men det är inte det enda vi behöver vara vaksamma inför.
Av det som kan undergräva vår demokrati inifrån är det största hotet i dag att byråkrati och domstolar tar över mer och mer politisk makt. Vår rösträtt blir på det sättet trubbigare och svagare.
Det kan bli en ond cirkel. Om tjänstemännen ändå styr blir det mer ointressant att vara folkvald. Då kan intresset för att rösta och vara aktiv i partier sjunka ytterligare.
Jag har skrivit om detta många gånger, bland annat i Hallands Nyheter 2006. Den här texten är ett sammandrag av delar av den artikeln, med ett par tillägg:
" Alla som vill bevara vår demokrati måste se upp med ämbetsmannaväldets expansion, inte bara på ett eller två utan på en hel rad områden:
Målstyrning och ramlagstiftning är en förrädisk teknik som gör att riksdag och fullmäktige beslutar om vackra ord och målskrivningar, medan den verkliga makten att avgöra målkonflikter och intressemotsättningar hamnar hos tjänstemän eller i domstolar.
När tjänstemännen märkt att deras makt ökat och att de förtroendevalda försvagats har de börjat öka anspråken på att färre folkvalda skall påverka mindre av politiken. Kommunalråd och kommundirektörer dominerar mer än tidigare. Men den folkliga kontrollen av tjänstemännen kan då bli försvagad.
På motsvarande sätt vill höga statliga ämbetsmän gärna ha ämbetsverk där generaldirektören är enrådig, och där det inte finns styrelser av förtroendevalda som har makt att avgöra politiskt känsliga avvägningsfrågor. Det här var bland annat orsaken till förbittringen i glesbygderna över att man, ... [innan den nuvarande regeringens förändring av handläggningsordningen, ... hade] så svårt att demokratiskt påverka rovdjursfrågorna. "
Jag tog också upp de svenska förvaltningsdomstolarnas ökade roll i ärenden med ett tydligt innehåll av politiska avvägningsfrågor:
Dessa domstolar ... "har länge avgjort både rättsfrågor och lämplighetsfrågor. När mängder med ärenden som även har politiskt innehåll överlämnats till dessa domstolar har de blivit allt mer av oansvariga politiska makthavare.
I dessa domstolar blandas nu dömande, lagstiftande och verkställande makt på ett alldeles promiskuöst sätt."
Det skulle enligt min mening behövas en kraftfull reform där politiken togs bort ur domstolarna.
Vi behöver ta dessa och andra hot mot folkstyret på ett större allvar, för att skydda rösträttens värde.
Riksdagen behöver slå vakt om sin egen lagstiftningsmakt och budgetmakt, och inte låta dessa glida över till tjänstemän eller domstolar.
I kommunerna behöver de som är folkvalda se till att själva hålla ett fast grepp om de viktiga frågorna.
fredag 10 september 2010
Förtryckets Iran - stenade kvinnor och hängda politiska oliktänkande
I stora delar av världen uppmärksammas att en kvinna i Iran kan bli avrättad inom några dagar för att ha haft en olovlig sexuell förbindelse. Hon är dömd att stenas till döds. Detta är dessvärre inte unikt, sådana dödsdomar verkställs gång på gång av den iranska regimen.
De flesta dödsstraff i Iran verkställs däremot genom hängning. Inte så sällan är det politiska rättegångar som följs av att politiskt oliktänkande dödas i galgen. Iran är ett av de länder i världen där dödsstraffet används mest. I antalet genomförda avrättningar per miljon invånare ligger Iran mycket högt.
När kurder som är politiskt oppositionella hotas av avrättning för politiska "brott" är tystnaden i omvärlden oftast stor. Jag skrev 2007 i Svenska Dagbladet om ett sådant fall, där två journalister på en kurdisk oppositionstidning hade dömts till hängning.
När det skrevs pågick den svenska exportkreditgivningen till Iran fortfarande utan nämnvärda hinder. Senare har det skett begränsningar där, men så var det inte då. Vare sig från regeringen, från oppositionen, inom näringslivet eller i pressen hördes det några andra invändningar mot att svenska företag fick svenska exportkreditgarantier för fortsatta affärer med en regim som avrättar politiskt oliktänkande och stenar kvinnor till döds. Ericsson - det stora telefonföretaget - lät i vart fall inte dödsdomarna vara något hinder för att både göra affärer och söka statliga garantier för dem.
Hur det sedan gick med de båda dödsdömda kurdiska journalisterna vet jag inte. Kanske lever de, kanske är de döda. Åtminstone den ena dödsdomen blev efter internationell uppmärksamhet uppskjuten eller omvandlad till fängelsestraff. Nyhetsförmedlingen i sådana här fall är för det mesta ofullständig på grund av både censurförhållandena inom Iran och ointresset för frågan på många redaktioner i Sverige och andra länder.
Här är länken till min artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet
De flesta dödsstraff i Iran verkställs däremot genom hängning. Inte så sällan är det politiska rättegångar som följs av att politiskt oliktänkande dödas i galgen. Iran är ett av de länder i världen där dödsstraffet används mest. I antalet genomförda avrättningar per miljon invånare ligger Iran mycket högt.
När kurder som är politiskt oppositionella hotas av avrättning för politiska "brott" är tystnaden i omvärlden oftast stor. Jag skrev 2007 i Svenska Dagbladet om ett sådant fall, där två journalister på en kurdisk oppositionstidning hade dömts till hängning.
När det skrevs pågick den svenska exportkreditgivningen till Iran fortfarande utan nämnvärda hinder. Senare har det skett begränsningar där, men så var det inte då. Vare sig från regeringen, från oppositionen, inom näringslivet eller i pressen hördes det några andra invändningar mot att svenska företag fick svenska exportkreditgarantier för fortsatta affärer med en regim som avrättar politiskt oliktänkande och stenar kvinnor till döds. Ericsson - det stora telefonföretaget - lät i vart fall inte dödsdomarna vara något hinder för att både göra affärer och söka statliga garantier för dem.
Hur det sedan gick med de båda dödsdömda kurdiska journalisterna vet jag inte. Kanske lever de, kanske är de döda. Åtminstone den ena dödsdomen blev efter internationell uppmärksamhet uppskjuten eller omvandlad till fängelsestraff. Nyhetsförmedlingen i sådana här fall är för det mesta ofullständig på grund av både censurförhållandena inom Iran och ointresset för frågan på många redaktioner i Sverige och andra länder.
Här är länken till min artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet
Blåst kommun bör se till att det inte upprepas en gång till
I Vimmerby Tidning den 6 september finns en nyhetsartikel om hur Eksjö kommun beviljade ett bidrag till uppsättningen av musikalen Peter Pan genom att anslå pengar till att teaterföreningen Kultureken skulle hyra en byggnad av kommunens eget Industribyggnadsbolag. Föreningen använde i stället pengarna till annat, betalade inte till det kommunala bolaget och återkom sedan med en begäran om mer kommunala pengar. Länk till Vimmerby Tidnings artikel, där jag är intervjuad, finns här.
I kommunfullmäktige i Eksjö har jag lagt fram en motion som bland annat handlar om hur sådana här blåsningar ska undvikas i fortsättningen. I den här frågan står det så här i motionen:
" Inträffade händelser motiverar en viss uppstramning av villkoren för kommunala bidrag till kultur- och andra evenemang samt andra bidrag av liknande slag.
Det har under Kommunstyrelsens och Ledningsutskottets behandling av en del bidragsärenden framkommit att det inträffat att ett bidrag knutet till förhyrning av lokal i kommunalt bolag i själva verket använts till annat, varefter bidragsmottagaren återkommit med nya krav på kommunala pengar, i ett läge när projektet avancerat så långt att kommunen hamnat i något av en tvångssituation. ... "
Yrkandet i den här delen är:
"att kultur-, evenemangs- och andra liknande bidrag, avsedda att användas för hyra av lokaler hos kommunens bolag, utbetalas direkt till bolaget ifråga"
I kommunfullmäktige i Eksjö har jag lagt fram en motion som bland annat handlar om hur sådana här blåsningar ska undvikas i fortsättningen. I den här frågan står det så här i motionen:
" Inträffade händelser motiverar en viss uppstramning av villkoren för kommunala bidrag till kultur- och andra evenemang samt andra bidrag av liknande slag.
Det har under Kommunstyrelsens och Ledningsutskottets behandling av en del bidragsärenden framkommit att det inträffat att ett bidrag knutet till förhyrning av lokal i kommunalt bolag i själva verket använts till annat, varefter bidragsmottagaren återkommit med nya krav på kommunala pengar, i ett läge när projektet avancerat så långt att kommunen hamnat i något av en tvångssituation. ... "
Yrkandet i den här delen är:
"att kultur-, evenemangs- och andra liknande bidrag, avsedda att användas för hyra av lokaler hos kommunens bolag, utbetalas direkt till bolaget ifråga"
Jag blir mycket överraskad om den motionen inte blir bifallen.
torsdag 9 september 2010
En annan utrikespolitik - med demokratiernas samverkan i centrum
Utrikespolitik diskuteras inte mycket i den här valrörelsen. Alliansregeringen har i stora drag fortsatt den tidigare utrikespolitiken från tiden närmast före 2006, och Carl Bildt är det enda statsråd som Mona Sahlin talar väl om.
Vid ett regeringskifte kommer vänsterpartiet närmare ett verkligt utrikespolitiskt inflytande, och detta skulle inte vara bra. En tumregel är att vänsterpartiet (vpk som det förut hette) fortfarande brukar inta den ståndpunkt i internationella konflikter som Sovjetunionen hade intagit om Sovjetunionen hade funnits kvar.
Utrikespolitiken kan dock diskuteras med andra och liberala utgångspunker. Jag skrev en del om detta i tidningen Barometern i Kalmar förra året:
"Vad skulle en annan utrikespolitik innebära? Europa – även Sverige – borde delta i att skapa en bred samverkan mellan demokratier, USA, Indien och många andra, och dessa stater skulle också söka samverkan med andra länder som vill och kan delta i att hålla tillbaka de värsta förtryckarstaterna och därtill samarbeta i andra miljö- och ekonomifrågor av global betydelse. ...
Finns några tecken på att EU-länderna och Sverige är på väg att lägga ut en sådan ny kurs? Det verkar inte så. Snarare tycks EU-länderna i stort vara vilsna.
Stora delar av den utrikespolitiskt engagerade opinionen i Sverige och andra delar av Västeuropa är mer upptagen av att söka samband med Hamas. Men hur man bör göra för att demokratier i Amerika, Europa och tredje världen skall ta vara på det goda tillfälle som presidentskiftet i USA har gett tycks alltför få ägna tid åt. "
Hela artikeln - som innehåller en del om förfallet i FN och om massmorden i Sudan - finns på den här adressen:
http://www.barometern.se/nyheter/debatt/demokratier-maste-samarbeta%281192852%29.gm
Vid ett regeringskifte kommer vänsterpartiet närmare ett verkligt utrikespolitiskt inflytande, och detta skulle inte vara bra. En tumregel är att vänsterpartiet (vpk som det förut hette) fortfarande brukar inta den ståndpunkt i internationella konflikter som Sovjetunionen hade intagit om Sovjetunionen hade funnits kvar.
Utrikespolitiken kan dock diskuteras med andra och liberala utgångspunker. Jag skrev en del om detta i tidningen Barometern i Kalmar förra året:
"Vad skulle en annan utrikespolitik innebära? Europa – även Sverige – borde delta i att skapa en bred samverkan mellan demokratier, USA, Indien och många andra, och dessa stater skulle också söka samverkan med andra länder som vill och kan delta i att hålla tillbaka de värsta förtryckarstaterna och därtill samarbeta i andra miljö- och ekonomifrågor av global betydelse. ...
Finns några tecken på att EU-länderna och Sverige är på väg att lägga ut en sådan ny kurs? Det verkar inte så. Snarare tycks EU-länderna i stort vara vilsna.
Stora delar av den utrikespolitiskt engagerade opinionen i Sverige och andra delar av Västeuropa är mer upptagen av att söka samband med Hamas. Men hur man bör göra för att demokratier i Amerika, Europa och tredje världen skall ta vara på det goda tillfälle som presidentskiftet i USA har gett tycks alltför få ägna tid åt. "
Hela artikeln - som innehåller en del om förfallet i FN och om massmorden i Sudan - finns på den här adressen:
http://www.barometern.se/nyheter/debatt/demokratier-maste-samarbeta%281192852%29.gm
Två lästips - om tunna röda löften och grönvänsterns misstag att bilda kartell med yttervänstern i v
Två lästips ur dagens morgontidningar:
I Dagens Nyheter bidrar finansminister Anders Borg på DN Debatt med synpunkter på varför den skär-röd-gröna oppositionen ser ut att lova så mycket men finansiera så litet. Flera av de delfrågor han tar upp är kontroversiella när det gäller hur man skall räkna. Men det är ett viktigt inlägg i en viktig fråga.
Adressen till Anders Borgs DN-inlägg är den här:
http://www.dn.se/debatt/de-rodgrona-riskerar-svika-loftena-till-pensionarerna-1.1167159
I Upsala Nya Tidning finns en tänkvärd ledaratikel om det missgrepp miljöpartiets ledning gjorde när den gick med på att ta in Lars Ohly och dennes parti i vänsterkartellen. Kartellen med det gamla kommunistpartiet skadar inte bara socialdemokraterna, som bland annat låtit sin utrikespolitik dras i väg åt Ohlys håll. Även miljöpartiet förlorar möjligheter till att få röster och inflytande genom detta felsteg, menar UNT. Den bedömningen instämmer jag i.
UNT:s artikel har den här adressen:
http://www.unt.se/ledare/miljopartiets-misstag-1036615.aspx
PS
En komplettering om skillnader mellan illusion och realitet i oppositionens löften - främst då det gäller inverkan på antalet jobb - finns på den här adressen:
http://www.alliansen.se/wp-content/uploads/2010/09/rödgrönt-jobbstopp.pdf
I Dagens Nyheter bidrar finansminister Anders Borg på DN Debatt med synpunkter på varför den skär-röd-gröna oppositionen ser ut att lova så mycket men finansiera så litet. Flera av de delfrågor han tar upp är kontroversiella när det gäller hur man skall räkna. Men det är ett viktigt inlägg i en viktig fråga.
Adressen till Anders Borgs DN-inlägg är den här:
http://www.dn.se/debatt/de-rodgrona-riskerar-svika-loftena-till-pensionarerna-1.1167159
I Upsala Nya Tidning finns en tänkvärd ledaratikel om det missgrepp miljöpartiets ledning gjorde när den gick med på att ta in Lars Ohly och dennes parti i vänsterkartellen. Kartellen med det gamla kommunistpartiet skadar inte bara socialdemokraterna, som bland annat låtit sin utrikespolitik dras i väg åt Ohlys håll. Även miljöpartiet förlorar möjligheter till att få röster och inflytande genom detta felsteg, menar UNT. Den bedömningen instämmer jag i.
UNT:s artikel har den här adressen:
http://www.unt.se/ledare/miljopartiets-misstag-1036615.aspx
PS
En komplettering om skillnader mellan illusion och realitet i oppositionens löften - främst då det gäller inverkan på antalet jobb - finns på den här adressen:
http://www.alliansen.se/wp-content/uploads/2010/09/rödgrönt-jobbstopp.pdf
onsdag 8 september 2010
Liberalismen
Det har blivit gott om halvliberaler i Sverige, sådana partier och organisationer och tidningar som gärna svänger sig med själva ordet, men bara vill kännas vid delar av liberalismen. Dessutom har liberalismen gott om fiender, på båda ytterkanterna, som verkligen avskyr liberalismen och beskriver den som allt möjligt ont.
Om liberalismen har jag nyligen skrivit några rader broschyrtext.
Liberalismen är det fria samhällets starkaste grund. Den står för:
o den andliga friheten,
o det fria ordet,
o det personliga ansvaret,
o det demokratiska systemet, och
o samverkan mellan fria länder för frihetens bevarande.
Sverige har en egen, stark liberal tradition – för:
o frihandel och marknadsekonomi,
o utbildning och socialförsäkringar,
o kvinnors och mäns jämställdhet, och
o goda sociala förhållanden.
Demokratin ska försvaras, men också vårdas. De viktiga kommunala besluten ska tas av folkvalda, som ansvarar inför väljarna. Tjänstemannavälde får inte ta över.
Om liberalismen har jag nyligen skrivit några rader broschyrtext.
Liberalismen är det fria samhällets starkaste grund. Den står för:
o den andliga friheten,
o det fria ordet,
o det personliga ansvaret,
o det demokratiska systemet, och
o samverkan mellan fria länder för frihetens bevarande.
Sverige har en egen, stark liberal tradition – för:
o frihandel och marknadsekonomi,
o utbildning och socialförsäkringar,
o kvinnors och mäns jämställdhet, och
o goda sociala förhållanden.
Demokratin ska försvaras, men också vårdas. De viktiga kommunala besluten ska tas av folkvalda, som ansvarar inför väljarna. Tjänstemannavälde får inte ta över.
Dawit Isaak - svensk samvetsfånge i Eritrea - nominerad till EU-parlamentets Sacharovpris
Expressen rapporterar i dag (8/9) att tre folkpartister och en centerpartist i EU-parlamentet har nominerat den fängslade svenske medborgaren, författaren och redaktören Dawit Isaak till att få EU-parlamentets Sacharovpris.
Expressens nyhetsartikel finns på den här adressen:
http://www.expressen.se/nyheter/freedawit/1.2127388/mandela-har-fatt-priset-nu-kan-det-bli-dawits-tur
Dawit Isaak, som förut var bosatt i Göteborgstrakten, där hans familj nu också har fått en fristad, skulle vara en värdig pristagare. Andrej Sacharov var en förkämpe för demokrati i Ryssland. Dawit Isaak sitter fängslad i Eritrea därför att han, som en av redaktörerna i den oberoende pressen i Eritrea, verkade för fria val och pressfrihet. Han spärrades in 2001 när regimen ställde in de planerade riksdagsvalen och krossade samtliga demokratiska och icke-statliga medier.
Om några av mina många egna artiklar om Dawit Isaak och förtrycket i Eritrea se den här bloggen för 30 maj i år.
Expressens nyhetsartikel finns på den här adressen:
http://www.expressen.se/nyheter/freedawit/1.2127388/mandela-har-fatt-priset-nu-kan-det-bli-dawits-tur
Dawit Isaak, som förut var bosatt i Göteborgstrakten, där hans familj nu också har fått en fristad, skulle vara en värdig pristagare. Andrej Sacharov var en förkämpe för demokrati i Ryssland. Dawit Isaak sitter fängslad i Eritrea därför att han, som en av redaktörerna i den oberoende pressen i Eritrea, verkade för fria val och pressfrihet. Han spärrades in 2001 när regimen ställde in de planerade riksdagsvalen och krossade samtliga demokratiska och icke-statliga medier.
Om några av mina många egna artiklar om Dawit Isaak och förtrycket i Eritrea se den här bloggen för 30 maj i år.
Vem skyddas när polisen görs blind ? - Ett annat perspektiv på DNA-register med mera
Hur domarna blir i rättegången om "helikopterrånet" i Stockholm återstår att se. Men en sak påmindes vi alla om när rånarna, med en väska och en papperslapp utanför en obevakad hangar höll polisens helikoptrar kvar på backen. Ofta är det för enkelt att vara brottsling, och för svårt att vara polis.
Om sådana frågor skrev jag en krönika i Borås Tidning. Den ger ett annat perspektiv på frågor om register, övervakning och "intergritet" än det som är vanligast i storstadsmedierna:
" Nu för tiden är det mycket lättare än förr att förflytta människor, pengar, knark och vapen inom landet och över gränser. Samtidigt har polis och andra myndigheter fått regler som begränsar spaning och sparande av information.
Ofta ställs krav på fler sådana inskränkningar. En del kan vara motiverade. Andra ger faktiskt orimliga fördelar för allt från sexualmördare och värdepappersbedragare till våldsmän från terroristorganisationer. Det gäller alltså både personer som är farliga för andra individer och sådana som kan vara hela samhällets och demokratins fiender.
Det här är – jag vet det – inte det vanliga perspektivet när registrering, spaning, avlyssning och annat sådant diskuteras. Ofta gör man det då väldigt lätt för sig. När information samlas och lagras så att polisen under en utredning kan komma åt den ser man ett hot mot det som kallas integriteten, och talar om stora, farliga staten som hotar den lilla, enskilda människan.
I vårt fria och demokratiska land stämmer den där bilden enligt min mening väldigt dåligt med de hot som vanliga människor eller vårt fria samhällssystem i verkligheten utsätts för.
Ett liberalt land är inte ett försvarslöst land, det ska skydda både sina medborgare som individer och sitt fria samhällssystem. "
Jag tog sedan upp två av de mest omdebatterade registerfrågorna, sparande av datauppgifter om telesamtal (en fråga där nuvarande regering inte kommit fram till vad den skall föreslå) samt DNA-registret:
" Ett av de lagförslag som fått hårdast kritik på senare år gäller att telefonföretag ska bli tvungna att spara datauppgifterna om vilka samtal som ringts varifrån och vart, under mellan ett halvt och två års tid för att polisen skall kunna ta fram dem i brottsutredningar. Det är ett av de mer värdefulla redskap polisen nu har, och har haft stor betydelse för att klara upp brott. Ändå vill många utplåna informationen snabbt, så att polisen blir blindare.
Om någon ändå tror att sådana här ”integritetsregler” bara handlar om att skydda individen mot staten så låt oss i stället se på det kriminaltekniska DNA-registret! 2008 mördade en man från Hofors en flicka i Stjärnsund i Dalarna. 1995 hade han dömts för ett våldtäktsförsök, 2000 sexmördade han en kvinna i Falun. 1995 blev han inte DNA-testad. I utredningen av mordet 2000 togs DNA från gärningsmannen till vara vid obduktionen. Den skyldige blev dock inte DNA-testad förrän för sent, när flickmordet 2008 redan var ett faktum.
Det är nu förbjudet för polisen att i jakt på en sexmördare systematiskt DNA-testa alla personer som någon gång förekommit som dömda eller misstänkta i en sexbrottsutredning.
Men även om mannens DNA hade arkiverats efter våldtäktsförsöket 1995 hade det varit bortgallrat och förstört 2008, ifall han inte under mellantiden blivit misstänkt eller fälld för ett nytt brott. Även sexualbrottslingars DNA-prov rensas ur registret efter bara tio år, av hänsyn till brottslingens ”integritet”, menas det – men till uppenbar fara för de kvinnor som drabbas av svårfångade serieförbrytare.
Reglerna för DNA-registret skyddar inte friheten i vårt land. De skyddar inte heller medborgare mot brott. Däremot ökas risken att individer drabbas av brott. Upprepad brottslighet underlättas genom att personer som rör sig i grovt kriminella miljöer eller har farliga personlighetsstörningar ibland inte får registreras, och i andra fall inte får förbli registrerade i DNA-registret. "
Det som jag redogör för i de två sista styckena har jag alltså själv skrivit om i Borås Tidning. Men annars har det, såvitt jag vet, knappast alls uppmärksammats i nyhetsförmedlingen.
Om sådana frågor skrev jag en krönika i Borås Tidning. Den ger ett annat perspektiv på frågor om register, övervakning och "intergritet" än det som är vanligast i storstadsmedierna:
" Nu för tiden är det mycket lättare än förr att förflytta människor, pengar, knark och vapen inom landet och över gränser. Samtidigt har polis och andra myndigheter fått regler som begränsar spaning och sparande av information.
Ofta ställs krav på fler sådana inskränkningar. En del kan vara motiverade. Andra ger faktiskt orimliga fördelar för allt från sexualmördare och värdepappersbedragare till våldsmän från terroristorganisationer. Det gäller alltså både personer som är farliga för andra individer och sådana som kan vara hela samhällets och demokratins fiender.
Det här är – jag vet det – inte det vanliga perspektivet när registrering, spaning, avlyssning och annat sådant diskuteras. Ofta gör man det då väldigt lätt för sig. När information samlas och lagras så att polisen under en utredning kan komma åt den ser man ett hot mot det som kallas integriteten, och talar om stora, farliga staten som hotar den lilla, enskilda människan.
I vårt fria och demokratiska land stämmer den där bilden enligt min mening väldigt dåligt med de hot som vanliga människor eller vårt fria samhällssystem i verkligheten utsätts för.
Ett liberalt land är inte ett försvarslöst land, det ska skydda både sina medborgare som individer och sitt fria samhällssystem. "
Jag tog sedan upp två av de mest omdebatterade registerfrågorna, sparande av datauppgifter om telesamtal (en fråga där nuvarande regering inte kommit fram till vad den skall föreslå) samt DNA-registret:
" Ett av de lagförslag som fått hårdast kritik på senare år gäller att telefonföretag ska bli tvungna att spara datauppgifterna om vilka samtal som ringts varifrån och vart, under mellan ett halvt och två års tid för att polisen skall kunna ta fram dem i brottsutredningar. Det är ett av de mer värdefulla redskap polisen nu har, och har haft stor betydelse för att klara upp brott. Ändå vill många utplåna informationen snabbt, så att polisen blir blindare.
Om någon ändå tror att sådana här ”integritetsregler” bara handlar om att skydda individen mot staten så låt oss i stället se på det kriminaltekniska DNA-registret! 2008 mördade en man från Hofors en flicka i Stjärnsund i Dalarna. 1995 hade han dömts för ett våldtäktsförsök, 2000 sexmördade han en kvinna i Falun. 1995 blev han inte DNA-testad. I utredningen av mordet 2000 togs DNA från gärningsmannen till vara vid obduktionen. Den skyldige blev dock inte DNA-testad förrän för sent, när flickmordet 2008 redan var ett faktum.
Det är nu förbjudet för polisen att i jakt på en sexmördare systematiskt DNA-testa alla personer som någon gång förekommit som dömda eller misstänkta i en sexbrottsutredning.
Men även om mannens DNA hade arkiverats efter våldtäktsförsöket 1995 hade det varit bortgallrat och förstört 2008, ifall han inte under mellantiden blivit misstänkt eller fälld för ett nytt brott. Även sexualbrottslingars DNA-prov rensas ur registret efter bara tio år, av hänsyn till brottslingens ”integritet”, menas det – men till uppenbar fara för de kvinnor som drabbas av svårfångade serieförbrytare.
Reglerna för DNA-registret skyddar inte friheten i vårt land. De skyddar inte heller medborgare mot brott. Däremot ökas risken att individer drabbas av brott. Upprepad brottslighet underlättas genom att personer som rör sig i grovt kriminella miljöer eller har farliga personlighetsstörningar ibland inte får registreras, och i andra fall inte får förbli registrerade i DNA-registret. "
Det som jag redogör för i de två sista styckena har jag alltså själv skrivit om i Borås Tidning. Men annars har det, såvitt jag vet, knappast alls uppmärksammats i nyhetsförmedlingen.
tisdag 7 september 2010
Förbättrad lärarutbildning - nödvändig för skolans uppryckning
De kraftigt skärpta kraven på lärarutbildningens kvalitet är en av de viktigaste av de många stora skolreformer som riksdagen godkänt efter förslag från Jan Björklund (fp). Som så mycket annat kan den reformen nu bli fullföljd eller uppriven. Det beror på utgången av riksdagsvalet. Hela oppositionen - inte bara s och v utan även mp - samlades kring motförslaget att avslå hela propositionen om förbättrad lärarutbildning.
Det räcker alltså inte med en mandatperiod för att få in skolan på rätt väg. De allra flesta av Jan Björklunds åtgärder för att återupprätta skolan kan, om det går illa, komma att rivas ned eller vattnas ur, med början redan före nyår.
Det som nu är belutat, men som hotas om det blir en Sahlinregering med v och mp, är bland annat en återinförd riktig utbildning av riktiga lågstadielärare, att den för ett par år sedan återinförda speciallärarutbildningen förstärks ytterligare, samt att kraven ökas på lärares ämneskunskaper. (Jan Björklund stoppade dessutom ett utredningsförslag som gick ut på att avskaffa folkhögskollärarna.)
Den här förbättrade lärarutbildningen kan naturligtvis inte ensam räcka till för att vända utvecklingen i skolan åt rätt håll, men den är en nödvändig och långsiktigt mycket betydelsefull upprustning. Så länge universitetsnivån tillåts skicka ut svagt utbildade lärare till kommunerna saboteras alla andra insatser.
Varför behövdes denna Björklundska reform? Jo, därför att en rad tidigare beslut, utspridda över årtionden, försvagat svensk lärarutbildning.
Vem kom på den ljusa idén att avskaffa lågstadieläraren? Att lära barn läsa och räkna är ett väldigt viktigt jobb. Men skolan har nu länge fått leva med följderna av att den målinriktade utbildningen för det jobbet inte är kvar.
Vem kom sedan på den lika ljusa idén att ta bort den kvalificerade utbildningen av speciallärare, som undervisar barn som behöver särskilt mycket hjälp med skolarbetet?
Vem kom så småningom också på idén att skolans växande problem skulle åtgärdas med en minskning av lärarnas ämneskunskaper?
Det sistnämnda drevs igenom så sent som 1999. Speciallärarutbildningen revs ned 1988. Grunden för successivt avskaffande av lågstadieläraren lades med en förändring av lärarhögskolorna 1985. Det tar tid att bryta ned ett lands skolsystem.
Många elever och lärare gör ju sitt bästa i alla fall, skaffar sig kunskap och ger kunskap vidare till andra. Men med åren blir genomsnittliga studieresultat svagare. Klyftor mellan dem som lär sig och dem som inte lär sig växer. I stället för social utjämning uppåt, som skolan ska ge oss, blir det nya klassklyftor. Det har hänt i ett antal länder, även Sverige.
Det kommer inte heller att gå fort att bygga upp skolan igen, så att den blir det som var meningen när arbetarrörelse och liberalism tillsammans införde grundskolan – en kunskapsskola som alla har del av, oavsett föräldrarnas sociala bakgrund. Det tar 13 år från förskoleklass till sista året i gymnasiet. Att dessutom rycka upp lärarutbildningen, och fortbildningen av yrkesaktiva lärare, tar ett antal år.
I LO-delen av fackföreningsrörelsen borde Jan Björklund, textilarbetarsonen från Västergötland, ha mycket stöd att hämta för sina skolreformer.
Det verkliga missnöjet med Björklund finns på andra håll. I propositionen om lärarutbildningen kan man läsa om drivor med remissvar från surande högskoleledningar, som försvarade sina möjligheter att prestera lika dåligt som de vant sig vid att få göra. På det här området är faran med en eventuell rödgrön regering att utbildningspolitiken åter i praktiken hamnar i händerna på dem som tar parti för de akademiska intressen som inspirerat och förvärrat skolpolitikens tidigare haveri.
(Texten är en omarbetning av en av mina gästkrönikor i Karlskoga-Kuriren, publicerad i februari 2010.)
Det räcker alltså inte med en mandatperiod för att få in skolan på rätt väg. De allra flesta av Jan Björklunds åtgärder för att återupprätta skolan kan, om det går illa, komma att rivas ned eller vattnas ur, med början redan före nyår.
Det som nu är belutat, men som hotas om det blir en Sahlinregering med v och mp, är bland annat en återinförd riktig utbildning av riktiga lågstadielärare, att den för ett par år sedan återinförda speciallärarutbildningen förstärks ytterligare, samt att kraven ökas på lärares ämneskunskaper. (Jan Björklund stoppade dessutom ett utredningsförslag som gick ut på att avskaffa folkhögskollärarna.)
Den här förbättrade lärarutbildningen kan naturligtvis inte ensam räcka till för att vända utvecklingen i skolan åt rätt håll, men den är en nödvändig och långsiktigt mycket betydelsefull upprustning. Så länge universitetsnivån tillåts skicka ut svagt utbildade lärare till kommunerna saboteras alla andra insatser.
Varför behövdes denna Björklundska reform? Jo, därför att en rad tidigare beslut, utspridda över årtionden, försvagat svensk lärarutbildning.
Vem kom på den ljusa idén att avskaffa lågstadieläraren? Att lära barn läsa och räkna är ett väldigt viktigt jobb. Men skolan har nu länge fått leva med följderna av att den målinriktade utbildningen för det jobbet inte är kvar.
Vem kom sedan på den lika ljusa idén att ta bort den kvalificerade utbildningen av speciallärare, som undervisar barn som behöver särskilt mycket hjälp med skolarbetet?
Vem kom så småningom också på idén att skolans växande problem skulle åtgärdas med en minskning av lärarnas ämneskunskaper?
Det sistnämnda drevs igenom så sent som 1999. Speciallärarutbildningen revs ned 1988. Grunden för successivt avskaffande av lågstadieläraren lades med en förändring av lärarhögskolorna 1985. Det tar tid att bryta ned ett lands skolsystem.
Många elever och lärare gör ju sitt bästa i alla fall, skaffar sig kunskap och ger kunskap vidare till andra. Men med åren blir genomsnittliga studieresultat svagare. Klyftor mellan dem som lär sig och dem som inte lär sig växer. I stället för social utjämning uppåt, som skolan ska ge oss, blir det nya klassklyftor. Det har hänt i ett antal länder, även Sverige.
Det kommer inte heller att gå fort att bygga upp skolan igen, så att den blir det som var meningen när arbetarrörelse och liberalism tillsammans införde grundskolan – en kunskapsskola som alla har del av, oavsett föräldrarnas sociala bakgrund. Det tar 13 år från förskoleklass till sista året i gymnasiet. Att dessutom rycka upp lärarutbildningen, och fortbildningen av yrkesaktiva lärare, tar ett antal år.
I LO-delen av fackföreningsrörelsen borde Jan Björklund, textilarbetarsonen från Västergötland, ha mycket stöd att hämta för sina skolreformer.
Det verkliga missnöjet med Björklund finns på andra håll. I propositionen om lärarutbildningen kan man läsa om drivor med remissvar från surande högskoleledningar, som försvarade sina möjligheter att prestera lika dåligt som de vant sig vid att få göra. På det här området är faran med en eventuell rödgrön regering att utbildningspolitiken åter i praktiken hamnar i händerna på dem som tar parti för de akademiska intressen som inspirerat och förvärrat skolpolitikens tidigare haveri.
(Texten är en omarbetning av en av mina gästkrönikor i Karlskoga-Kuriren, publicerad i februari 2010.)
måndag 6 september 2010
Så kallade Sverigedemokrater - bara ett par klick från nazismen
På den tiden jag jobbade på Nerikes Allehanda i Örebro hade vi i fotoarkivet en reportagebild som vi fått från FLT (Förenade Landsortstidningar). Det var en bild från ett partimöte med de s.k. "Sverigedemokraterna" i Stockholm, om jag minns rätt var den tagen vid ett partiarrangemang på Karl XII:s dödsdag 30 november.
På bilden såg man en aktivist med nazistflagga med hakkors. Mannen var maskerad med rånarluva. Det var en avslöjande bild. Faktum är att de s.k. "Sverigedemokraterna" har rötter i nynazismen, fast inte enbart i nynazismen.
Sedan har det ju gått några år, det har varit en del interna strider och "partiledningen" har i ett antal år arbetat på att dölja partiets nynazistiska bakgrund och förändra den bild som visas upp för allmänheten. Det har också kommit in en del andra riktningar, främst sådana som hör hemma i den lokala högerpopulismen i Skåne.
De s.k. "Sverigedemokraterna" är ingen nazistiskt uppbyggd organisation. Det finns till exempel ingen väpnad partimilis och ingen führerkult. Men närheten till nynazism och annan extremism finns där fortfarande.
Så sent som för ett drygt år sedan, i april 2009, sedan gjorde Upsala Nya Tidning en granskning av hur "sverigedemokrater" på sina bloggar länkade till ideologiskt närstående hemsidor. Med bara ett par klick var man mitt uppe i den långtgående extremism som ledningen i de s.k. "Sverigedemokraterna" försöker påstå att organisationen avlägsnat sig från.
Det är väl möjligt att "partiledningen" numera har sett till att skaffa undan de där avslöjande länkarna. Men det är ingen gammal historia det handlar om. UNT hittade de många kopplingarna ut i öppen brun extremism så sent som våren förra året.
UNT:s artikel finns på den här länken:
http://www.unt.se/nyheter/sd---tvaring-klick-fraringn-nazismen-270835-Default.aspx
Twingly: Dagens Nyheter
På bilden såg man en aktivist med nazistflagga med hakkors. Mannen var maskerad med rånarluva. Det var en avslöjande bild. Faktum är att de s.k. "Sverigedemokraterna" har rötter i nynazismen, fast inte enbart i nynazismen.
Sedan har det ju gått några år, det har varit en del interna strider och "partiledningen" har i ett antal år arbetat på att dölja partiets nynazistiska bakgrund och förändra den bild som visas upp för allmänheten. Det har också kommit in en del andra riktningar, främst sådana som hör hemma i den lokala högerpopulismen i Skåne.
De s.k. "Sverigedemokraterna" är ingen nazistiskt uppbyggd organisation. Det finns till exempel ingen väpnad partimilis och ingen führerkult. Men närheten till nynazism och annan extremism finns där fortfarande.
Så sent som för ett drygt år sedan, i april 2009, sedan gjorde Upsala Nya Tidning en granskning av hur "sverigedemokrater" på sina bloggar länkade till ideologiskt närstående hemsidor. Med bara ett par klick var man mitt uppe i den långtgående extremism som ledningen i de s.k. "Sverigedemokraterna" försöker påstå att organisationen avlägsnat sig från.
Det är väl möjligt att "partiledningen" numera har sett till att skaffa undan de där avslöjande länkarna. Men det är ingen gammal historia det handlar om. UNT hittade de många kopplingarna ut i öppen brun extremism så sent som våren förra året.
UNT:s artikel finns på den här länken:
http://www.unt.se/nyheter/sd---tvaring-klick-fraringn-nazismen-270835-Default.aspx
Twingly: Dagens Nyheter
En ny guldålder för förtryckare - sådana som Herodes av Sudan, Herodes av Eritrea, Herodes av Burma
Kung Herodes, känd och ökänd från Nya Testamentet, är en kusligt välbekant figur i vår tid. Liknande diktatorer i små och halvstora stater har något av en guldålder i dag. De kan spela ut stormakter från varandra och deras diplomater kan sitta i FN och till exempel delta i att sabotera klimatförhandlingar.
Om detta skrev jag en krönika i Eskilstuna-Kuriren i vintras. Den finns på nätet, på den här adressen.
http://ekuriren.se/ledareasikter/gastkronika/1.583751-herodes-da-och-herodes-nu
Om detta skrev jag en krönika i Eskilstuna-Kuriren i vintras. Den finns på nätet, på den här adressen.
http://ekuriren.se/ledareasikter/gastkronika/1.583751-herodes-da-och-herodes-nu
söndag 5 september 2010
Fyra sätt att rösta - som förvaltare, som krävare, som gnällare eller som hatare?
När vi står där bakom skärmarna, sätter våra kryss, stoppar sedlar i kuvert och klistrar igen – vilka är vi då?
Hur ser vi på uppgiften som väljare? Jag skrev om detta i Karlskoga-Kuriren i början av augusti 2010:
" Det handlar ju inte bara om att ha bestämt sig för parti, valsedel och namn att kryssa. Innan man kommer så långt har man gjort ett annat val, som inte ställs samman i tabeller morgonen efter valnatten. Röstar man som en förvaltare? Som en krävare? En gnällare? Eller rentav en hatare?
De flesta skulle nog efter att ha funderat lite säga att som väljare deltar de i att förvalta landet. Vi förvaltar vår fria, demokratiska samhällsordning, vårt lands ekonomiska styrka inför framtiden, miljön och naturen, ett system av socialförsäkringar och rättsregler och så vidare. "
Detta att vara förvaltare hör, fortsatte jag i den här krönikan i Karlskoga, till de många ord och tankar som hör hemma i kyrkan och i hela livet. I kyrkan brukar man tala om människans förvaltarskap. Det är ansvaret för att försöka vårda skapelsen, för att använda egen förmåga och ekonomiska resurser så att man inte skadar sina medmänniskor, utan om möjligt förbättrar och bygger upp för dem som kommer efter oss.
" Senaste söndag [detta skrevs strax efter 9:e söndagen efter trefaldighet] hade i Svenska Kyrkan förvaltarskapet som ämne. I en av texterna, ur ett av Petrus brev, lästes det: ”Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former.” Det där är i vår tid också ett ord om medborgarskapet i ett demokratiskt land. Vi har alla vår del i ansvaret för stora, viktiga saker, även sådana som inte främst rör oss själva här och nu.
Det säger inte att något visst parti är det enda rätta, för dem som vill vara goda förvaltare och som goda medborgare på valdagen vill se till framtiden och till det långsiktigt bästa för samhället. I ett fritt land som Sverige finns det flera meningar om vad det är att vara en god förvaltare. Därmed finns också flera partier att välja på för den som har den här grundhållningen. "
Men, skrev jag: "Det är inte självklart att vilja vara förvaltare." Jag tog upp och kritiserade tre andra förhållningssätt i vallokalen:
Krävaren: " En motsatt hållning är inte helt ovanlig. Den går ut på att vi ska ha. Vi ska ha mer. Men vi ska betala mindre. Hur det påverkar ekonomi, frihet och välfärd i stort får andra grubbla över, men det behöver inte vi göra.
Gruppsnikenheten är ofta organiserad, högljudd och korttänkt. "
Gnällaren: " En annan hållning är att dom där som styr har fel – och är fel. Dom ska ha sig en näsbränna. Vad det ska bli i stället? Nej, det får någon annan tänka på. "
Hataren: "Ännu en attityd inför valdagen är hatets och föraktets väg, att framför allt veta vilket slags människor man avskyr, och att rösta på dem som vill motarbeta och nedvärdera just dessa andra människor."
Alla dessa tre andra svar om vår uppgift som väljare har något gemensamt:
" De river ner. Får de bestämma blir politiken inte att förvalta. Den blir att rycka åt sig, att inte bry sig om ifall det går ihop. Den blir en ond cirkel med förpestat, ogint, hatfyllt samhällsklimat.
Det bör vi verkligen akta oss för."
Hur ser vi på uppgiften som väljare? Jag skrev om detta i Karlskoga-Kuriren i början av augusti 2010:
" Det handlar ju inte bara om att ha bestämt sig för parti, valsedel och namn att kryssa. Innan man kommer så långt har man gjort ett annat val, som inte ställs samman i tabeller morgonen efter valnatten. Röstar man som en förvaltare? Som en krävare? En gnällare? Eller rentav en hatare?
De flesta skulle nog efter att ha funderat lite säga att som väljare deltar de i att förvalta landet. Vi förvaltar vår fria, demokratiska samhällsordning, vårt lands ekonomiska styrka inför framtiden, miljön och naturen, ett system av socialförsäkringar och rättsregler och så vidare. "
Detta att vara förvaltare hör, fortsatte jag i den här krönikan i Karlskoga, till de många ord och tankar som hör hemma i kyrkan och i hela livet. I kyrkan brukar man tala om människans förvaltarskap. Det är ansvaret för att försöka vårda skapelsen, för att använda egen förmåga och ekonomiska resurser så att man inte skadar sina medmänniskor, utan om möjligt förbättrar och bygger upp för dem som kommer efter oss.
" Senaste söndag [detta skrevs strax efter 9:e söndagen efter trefaldighet] hade i Svenska Kyrkan förvaltarskapet som ämne. I en av texterna, ur ett av Petrus brev, lästes det: ”Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former.” Det där är i vår tid också ett ord om medborgarskapet i ett demokratiskt land. Vi har alla vår del i ansvaret för stora, viktiga saker, även sådana som inte främst rör oss själva här och nu.
Det säger inte att något visst parti är det enda rätta, för dem som vill vara goda förvaltare och som goda medborgare på valdagen vill se till framtiden och till det långsiktigt bästa för samhället. I ett fritt land som Sverige finns det flera meningar om vad det är att vara en god förvaltare. Därmed finns också flera partier att välja på för den som har den här grundhållningen. "
Men, skrev jag: "Det är inte självklart att vilja vara förvaltare." Jag tog upp och kritiserade tre andra förhållningssätt i vallokalen:
Krävaren: " En motsatt hållning är inte helt ovanlig. Den går ut på att vi ska ha. Vi ska ha mer. Men vi ska betala mindre. Hur det påverkar ekonomi, frihet och välfärd i stort får andra grubbla över, men det behöver inte vi göra.
Gruppsnikenheten är ofta organiserad, högljudd och korttänkt. "
Gnällaren: " En annan hållning är att dom där som styr har fel – och är fel. Dom ska ha sig en näsbränna. Vad det ska bli i stället? Nej, det får någon annan tänka på. "
Hataren: "Ännu en attityd inför valdagen är hatets och föraktets väg, att framför allt veta vilket slags människor man avskyr, och att rösta på dem som vill motarbeta och nedvärdera just dessa andra människor."
Alla dessa tre andra svar om vår uppgift som väljare har något gemensamt:
" De river ner. Får de bestämma blir politiken inte att förvalta. Den blir att rycka åt sig, att inte bry sig om ifall det går ihop. Den blir en ond cirkel med förpestat, ogint, hatfyllt samhällsklimat.
Det bör vi verkligen akta oss för."
lördag 4 september 2010
De liknar varandra en del - Vänsterpartiet kommunisterna och Sverigedemokraterna
Mellan vänsterpartiet kommunisterna och de s.k. "Sverigedemokraterna" finns det en del likheter. Särskilt påfallande blir likheterna när man minns hur vpk uppträdde på Lars Werners tid. Då körde de ännu mer än i dag med olika budskap i olika sammanhang.
Här hemma var de mycket rundhänta med löften, som de betalade med låtsaspengar. Det stora paradnumret var nollmoms på all mat. Men parallellt med detta åkte de på partikongresser hos Sovjetkommunisterna och de andra broderpartierna i öster. Lars Werner höll personligen hyllningstal i Moskva till partibrödernas prestationer i Sovjet. Detta talade vänsterpartisterna mycket tyst om här hemma.
De s.k. "Sverigedemokraterna" har också ideologiska broderpartier på andra håll i Europa, men de är inte organiserade i någon gemensam "international". Delvis ideologiskt närstående är som bekant Dansk Folkeparti, en organisation där det är något av en sport att tala mycket illa om just Sverige .
Men de s.k. "Sverigedemokraterna" har fler andliga bröder, framför allt har de en historia av nära kontakter med det nyfascistiska partiet Front National i Frankrike, som numera är på tillbakagång. Front National har rötter i den fascistiska diktatur som fanns i Frankrike 1940-44, och som var lierad med Nazityskland. Front National och dess ledare J. M. le Pen är ökända för antisemitism, annan rasism och stöd till diktaturer i arabvärlden. Le Pen själv är dömd i domstol för en del av den grova hets mot judar han gjort sig beryktad för. Han var också en framträdande internationell vän till Iraks diktator Saddam Hussein.
Detta franska parti har gett direkta penningbidrag för att finansiera de s.k. "Sverigedemokraterna", det skedde i vart fall i slutet av 90-talet. Vad som förekommit sedan dess är oklart.
Detta försöker man i dag att hålla tyst om. Likaså aktar man sig för att berätta öppet om det slags partikontakter mellan Front National och de s.k. "Sverigedemokraterna" som är en direkt parallell till relationerna mellan de ideologiska bröderna i Sovjet och vänsterpartiet kommunisterna.
Men personer som i dag tillhör den högsta ledningen hos de s.k. "Sverigedemokraterna" var aktiva deltagare i utbytet av besök och hyllningstal hos Front National.
Sydsvenska Dagbladet kunde 22 april 2003 redovisa vad som faktiskt hänt. Den dåvarande partiledaren hos de s.k. "Sverigedemokraterna" (numera kommunfullmäktig i Göteborg) talade inför Front Nationals partikongress i Nice i Frankrike, ungefär som Lars Werner talade på kommunistkongressen i Moskva. De båda andra ledande deltagarna i partidelegationen till Front National finns i dag i den allra innersta cirkeln kring nuvarande partiledaren Åkesson. De är Björn Söder, idag partisekreterare och Richard Jomshof, i dag ledare för Sd i Blekinge.
Detta vill de s.k. "Sverigedemokraterna" nu inte tala högt om, av samma skäl som Lars Werners vpk inte ville att det skulle vara allmänt känt att partiledaren själv deltog med hyllningstal på Sovjetkongress. Men Sydsvenska Dagbladets uppmärksamhet när det hände gör att sanningen är känd, mycket ledande personer i "Sverigedemokraterna" av i dag har deltagit i kamratligt partiutbyte med antisemiten Le Pen. Den mannen tyckte mycket bra om ett visst slags araber, nämligen dikatorer och massmördare som Saddam Hussein.
Här hemma var de mycket rundhänta med löften, som de betalade med låtsaspengar. Det stora paradnumret var nollmoms på all mat. Men parallellt med detta åkte de på partikongresser hos Sovjetkommunisterna och de andra broderpartierna i öster. Lars Werner höll personligen hyllningstal i Moskva till partibrödernas prestationer i Sovjet. Detta talade vänsterpartisterna mycket tyst om här hemma.
De s.k. "Sverigedemokraterna" har också ideologiska broderpartier på andra håll i Europa, men de är inte organiserade i någon gemensam "international". Delvis ideologiskt närstående är som bekant Dansk Folkeparti, en organisation där det är något av en sport att tala mycket illa om just Sverige .
Men de s.k. "Sverigedemokraterna" har fler andliga bröder, framför allt har de en historia av nära kontakter med det nyfascistiska partiet Front National i Frankrike, som numera är på tillbakagång. Front National har rötter i den fascistiska diktatur som fanns i Frankrike 1940-44, och som var lierad med Nazityskland. Front National och dess ledare J. M. le Pen är ökända för antisemitism, annan rasism och stöd till diktaturer i arabvärlden. Le Pen själv är dömd i domstol för en del av den grova hets mot judar han gjort sig beryktad för. Han var också en framträdande internationell vän till Iraks diktator Saddam Hussein.
Detta franska parti har gett direkta penningbidrag för att finansiera de s.k. "Sverigedemokraterna", det skedde i vart fall i slutet av 90-talet. Vad som förekommit sedan dess är oklart.
Detta försöker man i dag att hålla tyst om. Likaså aktar man sig för att berätta öppet om det slags partikontakter mellan Front National och de s.k. "Sverigedemokraterna" som är en direkt parallell till relationerna mellan de ideologiska bröderna i Sovjet och vänsterpartiet kommunisterna.
Men personer som i dag tillhör den högsta ledningen hos de s.k. "Sverigedemokraterna" var aktiva deltagare i utbytet av besök och hyllningstal hos Front National.
Sydsvenska Dagbladet kunde 22 april 2003 redovisa vad som faktiskt hänt. Den dåvarande partiledaren hos de s.k. "Sverigedemokraterna" (numera kommunfullmäktig i Göteborg) talade inför Front Nationals partikongress i Nice i Frankrike, ungefär som Lars Werner talade på kommunistkongressen i Moskva. De båda andra ledande deltagarna i partidelegationen till Front National finns i dag i den allra innersta cirkeln kring nuvarande partiledaren Åkesson. De är Björn Söder, idag partisekreterare och Richard Jomshof, i dag ledare för Sd i Blekinge.
Detta vill de s.k. "Sverigedemokraterna" nu inte tala högt om, av samma skäl som Lars Werners vpk inte ville att det skulle vara allmänt känt att partiledaren själv deltog med hyllningstal på Sovjetkongress. Men Sydsvenska Dagbladets uppmärksamhet när det hände gör att sanningen är känd, mycket ledande personer i "Sverigedemokraterna" av i dag har deltagit i kamratligt partiutbyte med antisemiten Le Pen. Den mannen tyckte mycket bra om ett visst slags araber, nämligen dikatorer och massmördare som Saddam Hussein.
fredag 3 september 2010
Billig alkohol och bidragslinje hör ihop
Bland mycket annat i fyrpartialliansens valmanifest fanns en höjning av alkoholskatterna. Den finns det goda skäl för. Det var inte detta en del lobbyintressen hade väntat sig av en borgerlig regering. Men för en alliansregering som har arbetslinjen som en huvudlinje är billig alkohol ett hot mot den borgerliga politikens möjligheter att lyckas.
Jag skrev om det här i februari i år, en gästkrönika i Borås Tidning (m). Den krönikan handlade mycket om Storbritannien. Men om Sverige skrev jag det här:
" Under alliansregerandet har något intressant hänt, den borgerliga alkoholhögern, vars attityder bredde ut sig i allt fler partier före 2006 har blivit tystare och förlorat makt och anseende. Regeringspolitiken har inte inneburit de alkoholskattesänkningar som det förut kampanjades om.
Perspektivet bestäms nu av fyrpartialliansens kamp för att minska sjuktalen och få människor åter till arbetsmarknaden samt att ta itu med det osannolika ekonomiska kaos som uppstod när samspelet mellan vård, sjukförsäkring och arbetsmarknadspolitik tilläts bryta ihop.
Billig, lättillgänglig alkohol hör logiskt ihop med bidragslinjen, där socialförsäkringarna tyngs ned av arbetskraft med nedsatt förmåga och större sjuklighet. När arbetslinjen blivit så central i alliansens politik har de kommersiella alkoholbolagen ännu tydligare än förut blivit alliansens motståndare, i den meningen att framgång för alkohollobbyn betyder sämre möjligheter att lyckas med allianspolitik.
Hur mycket av detta som kommer att sägas öppet, under valåret och därefter, återstår att se. Gamla attityder sitter hårt i alkoholfrågor. Bland alliansens väljare och riksdagsledamöter finns också rätt många som främst är intresserade av helt andra saker än kampen för arbetslinje, hälsa och återupprättade socialförsäkringar.
Men är Iain Duncan Smith [tidigare partiledare, numera, hösten 2010, minister och uppmärksammad bland annat för hård kritik motalkoholindustrin] möjlig som ledande socialpolitiker hos engelska tories, ett parti som traditionellt haft väldigt nära band till alkoholintressena, så borde samma samband mellan borgerliga politiska mål och minskad alkoholkonsumtion kunna slå igenom inte bara hos de vanligen alkoholrestriktiva fp, c och kd, utan även i moderata samlingspartiet.
Om jag rätt har förstått mig på statsministern har det redan skett, även om han är lågmäld också i den frågan. "
Det kan naturligtvis tilläggas att en del politiker inom olika allianspartier främst verkar vara intresserade av att låta alkoholtillverkare (s.k. vingårdar, men också bryggerier och brännerier) öppna privata Systembutiker invid jäsnings- och brännerilokalerna. Jordbruksministern och hans riksdagskollega (c) i F-län, Annie Johansson, är två lokala exempel här i Småland. Den här frågan drivs särskilt från LRF-håll, där man har ett högst speciellt intresse i frågan, som stor ägare i en fabrik för spritdestillation, Mackmyra Whisky utanför Gävle. Detta är dock en fråga som regeringen lagt åt sidan i utredning. Man har inte gått alkohollobbyn till mötes.
Jag skrev om det här i februari i år, en gästkrönika i Borås Tidning (m). Den krönikan handlade mycket om Storbritannien. Men om Sverige skrev jag det här:
" Under alliansregerandet har något intressant hänt, den borgerliga alkoholhögern, vars attityder bredde ut sig i allt fler partier före 2006 har blivit tystare och förlorat makt och anseende. Regeringspolitiken har inte inneburit de alkoholskattesänkningar som det förut kampanjades om.
Perspektivet bestäms nu av fyrpartialliansens kamp för att minska sjuktalen och få människor åter till arbetsmarknaden samt att ta itu med det osannolika ekonomiska kaos som uppstod när samspelet mellan vård, sjukförsäkring och arbetsmarknadspolitik tilläts bryta ihop.
Billig, lättillgänglig alkohol hör logiskt ihop med bidragslinjen, där socialförsäkringarna tyngs ned av arbetskraft med nedsatt förmåga och större sjuklighet. När arbetslinjen blivit så central i alliansens politik har de kommersiella alkoholbolagen ännu tydligare än förut blivit alliansens motståndare, i den meningen att framgång för alkohollobbyn betyder sämre möjligheter att lyckas med allianspolitik.
Hur mycket av detta som kommer att sägas öppet, under valåret och därefter, återstår att se. Gamla attityder sitter hårt i alkoholfrågor. Bland alliansens väljare och riksdagsledamöter finns också rätt många som främst är intresserade av helt andra saker än kampen för arbetslinje, hälsa och återupprättade socialförsäkringar.
Men är Iain Duncan Smith [tidigare partiledare, numera, hösten 2010, minister och uppmärksammad bland annat för hård kritik motalkoholindustrin] möjlig som ledande socialpolitiker hos engelska tories, ett parti som traditionellt haft väldigt nära band till alkoholintressena, så borde samma samband mellan borgerliga politiska mål och minskad alkoholkonsumtion kunna slå igenom inte bara hos de vanligen alkoholrestriktiva fp, c och kd, utan även i moderata samlingspartiet.
Om jag rätt har förstått mig på statsministern har det redan skett, även om han är lågmäld också i den frågan. "
Det kan naturligtvis tilläggas att en del politiker inom olika allianspartier främst verkar vara intresserade av att låta alkoholtillverkare (s.k. vingårdar, men också bryggerier och brännerier) öppna privata Systembutiker invid jäsnings- och brännerilokalerna. Jordbruksministern och hans riksdagskollega (c) i F-län, Annie Johansson, är två lokala exempel här i Småland. Den här frågan drivs särskilt från LRF-håll, där man har ett högst speciellt intresse i frågan, som stor ägare i en fabrik för spritdestillation, Mackmyra Whisky utanför Gävle. Detta är dock en fråga som regeringen lagt åt sidan i utredning. Man har inte gått alkohollobbyn till mötes.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
