Är det någon som ännu inte förstått hur extrem man kan vara och ändå ha en förtroendeställning inom de s.k. "Sverigedemokraterna" - se då på tidningen Expos redogörelse härom dagen för deras förstanamn på kommunlistan i Sollentuna, en stor förortskommun norr om Stockholm.
Länk till artikeln finns här.
Den skribent vid namn Adelskogh som toppkandidaten gett en anmärkningsvärd och påfallande välvillig recension i en tidskriftsartikel är en av Sveriges mer beryktade - och dessutom bisarra - antisemiter under senare årtionden. Observera också att denna toppkandidat - en gång utesluten ur miljöpartiet - inte är någon kvarleva från ett förflutet inom de s.k. "Sverigedemokraterna". Han har tvärtom - uppger Expo - rekryterats till partiet ganska nyligen och placerats högst upp på en lista.
söndag 19 september 2010
lördag 18 september 2010
Svensk yttrandefrihet skyddas långt bättre än dansk - mer om Pia Kjaersgaards angrepp mot andras möjligheter att kritisera henne
Här på bloggen, för 15/9, finns en länk till min artikel på den Dagens Nyheter närstående debattsajten Newsmill, där jag visade på ihåligheten i den danska populistledaren Pia Kjaersgaards prat om att dansk yttrandefrihet skulle vara större än svensk. Förutom att peka på de stora bristerna i Danmarks grundlagsskydd för det fria ordet skrev jag om hur Pia Kjaersgaard försökt inskränka andras yttrandefrihet genom att få en annan EU-motståndare, Karen Sunds, dömd i domstol för det föga märkliga och helt rimliga uttalandet att hon mycket ogärna ville bli identifierad med Pia Kjaersgaards rasistiska synpunkter. Detta juridiska angrepp mot det fria ordet var på väg att lyckas, i två domstolar dömdes den person som Pia Kjaersgaard ville ha dömd. Först efter fyra år räddades vederbörande från straff genom att Högsta Domstolen gick på motsatt linje.
Efter mitt inlägg kom det ett par kommentarer från sådana om gärna vill urskulda Pia Kjaersgaard och ställa sig på hennes sida. Från ett par håll hänvisades till att både Sverige och Danmark har förtalsparagrafer, och det påstods - helt felaktigt - att rättegångarna mot Karen Sunds inte var så märkliga utan rentav hade kunnat förekomma på motsvarande sätt i Sverige.
Efter detta har jag på Newsmill (16/9) haft ett inlägg till, som handlar om de stora skillnaderna mellan yttrandefrihetens grundlagsskydd i Danmark och Sverige. Där skriver jag om hur vår svenska riksdag varit noga med att skydda det fria ordet från missbruk av förtalsparagrafen. Detta är väentliga delar av Sveriges liberala ordning för tryck- och yttrandefrihet, och jag lägger in texten även här på bloggen:
" Visst finns förtalsparagrafer i båda länderna. Men det är en mycket stor skillnad mellan de båda länderna i hur gott skyddet är för yttrandefriheten i ett sådant fall som Karen Sunds utsaga om Pia Kjaersgaard.
Skillnaden kommer inte minst av att Sveriges grundlagsskydd för det fria ordet är utformat så att det undviks att den ofrånkomliga otydligheten i tryckfrihetsbrottens avgränsning leder till att allt snävare gränser för yttrandefriheten sätts genom prejudikat. Brottsrubriceringar som förtal – eller för den delen uppvigling, förolämpning med mera – skapar ofrånkomligen en riskabel gråzon eller riskzon. Inom denna kan allsköns ekonomiska, politiska och statliga intressen gå på offensiv för att med straff- eller skadeståndsrisker avskräcka från debatt, hindra nyhetsförmedling eller trakassera meningsmotståndare.
Förtalsparagrafen är ju nödvändig att ha, men den innebär en rad risker, som i en liberal tryckfrihetsordning som den svenska begränsas med ett kraftfullt grundlagsskydd. Den mest uppenbara risken är ju att förtalsparagrafen kan bli penningens redskap mot nyhetsförmedlingen eller ämbetsmannamaktens redskap mot granskningen av myndighetspersoner. Men Pia Kjaersgaards juridiska aktion mot meningsmotståndaren Karen Sunds är också ett tydligt – för att inte säga klassiskt – exempel på hur grovt en förtalsparagraf kan missbrukas i försök att inskränka samhällsdebatten.
I Sverige skyddas tryck- och yttrandefriheten av en rad processrättsliga regler som sammantaget ger ett mycket gott skydd mot bland annat missbruk av förtalsparagrafen. Fällande dom är möjlig endast om yttrandet förklaras brottsligt av två tredjedels majoritet i tryckfrihetsjuryn, som består av lekmannadomare och inte är bunden av prejudikat. Dessutom måste även domstolens lagfarna ledamöter komma till samma resultat. Dessutom styrs både juristdomare och jury av en instruktion i grundlag om att ta särskild hänsyn till tryckfrihetens betydelse som grundval för ett fritt samhällsskick.
Den samlade effekten av två-tredjedelsregeln, instruktionen och möjligheten att domstolen frikänner även där juryn har fällt blir att utrymmet i praktiken blir obefintligt för det slags fällande domar som Karen Sunds utsattes för innan hon efter fyra år räddades av Högsta Domstolen. De semantiska krumbukter om innebörden av ”rasistisk” som ledde till två fällande och en friande dom skulle i Sverige ha fallit platt till marken. Att yttrandet att en person inte gärna vill förknippas med Pia Kjaersgaards rasistiska synpunkter inte leder till straff är i svenska öron så uppenbart som det bara kan vara. "
Mer kortfattat gjorde jag även ett par jämförelser mellan Danmark och andra länder när det gäller möjligheterna att i domstol använda en förtalsparagraf för att hindra meningsmotståndares argumnet och debattinlägg:
" Av större intresse är ... hur ovanliga eller vanliga dessa danska risker för yttrandefriheten är i ett internationellt perspektiv. Med nutida amerikansk syn på det fria ordet är det också[liksom i Sverige] så gott som uteslutet att ett sådant här försök att komma åt en politisk meningsmotståndare skulle kunna leda till annat än att den som gjorde som Pia Kjaersgaard skulle skämma ut sig.
På den europeiska kontinenten, där auktoritära mönster i hög grad finns kvar, kan bilden vara en annan. Den mest slående parallellen är den spärreld av åtal som den numera avlidne Jörg Haider [regeringschef i delstaten Kärnten, och ledande högerpopulist, lierad med arabiska diktatorer och ökänd för yttranden som relativiserade eller urskuldade delar av nazismens ogärningar] riktade mot meningsmotståndare, nyhetsmedier, enskilda redaktörer och till och med akademiker som svarat på intervjufrågor i utländsk television. Jämfört med sådana österrikiska förhållanden är danskt missbruk av förtalsparagrafen förhållandevis sällsynt, men detta är ju inte mycket att skryta över. "
Efter mitt inlägg kom det ett par kommentarer från sådana om gärna vill urskulda Pia Kjaersgaard och ställa sig på hennes sida. Från ett par håll hänvisades till att både Sverige och Danmark har förtalsparagrafer, och det påstods - helt felaktigt - att rättegångarna mot Karen Sunds inte var så märkliga utan rentav hade kunnat förekomma på motsvarande sätt i Sverige.
Efter detta har jag på Newsmill (16/9) haft ett inlägg till, som handlar om de stora skillnaderna mellan yttrandefrihetens grundlagsskydd i Danmark och Sverige. Där skriver jag om hur vår svenska riksdag varit noga med att skydda det fria ordet från missbruk av förtalsparagrafen. Detta är väentliga delar av Sveriges liberala ordning för tryck- och yttrandefrihet, och jag lägger in texten även här på bloggen:
" Visst finns förtalsparagrafer i båda länderna. Men det är en mycket stor skillnad mellan de båda länderna i hur gott skyddet är för yttrandefriheten i ett sådant fall som Karen Sunds utsaga om Pia Kjaersgaard.
Skillnaden kommer inte minst av att Sveriges grundlagsskydd för det fria ordet är utformat så att det undviks att den ofrånkomliga otydligheten i tryckfrihetsbrottens avgränsning leder till att allt snävare gränser för yttrandefriheten sätts genom prejudikat. Brottsrubriceringar som förtal – eller för den delen uppvigling, förolämpning med mera – skapar ofrånkomligen en riskabel gråzon eller riskzon. Inom denna kan allsköns ekonomiska, politiska och statliga intressen gå på offensiv för att med straff- eller skadeståndsrisker avskräcka från debatt, hindra nyhetsförmedling eller trakassera meningsmotståndare.
Förtalsparagrafen är ju nödvändig att ha, men den innebär en rad risker, som i en liberal tryckfrihetsordning som den svenska begränsas med ett kraftfullt grundlagsskydd. Den mest uppenbara risken är ju att förtalsparagrafen kan bli penningens redskap mot nyhetsförmedlingen eller ämbetsmannamaktens redskap mot granskningen av myndighetspersoner. Men Pia Kjaersgaards juridiska aktion mot meningsmotståndaren Karen Sunds är också ett tydligt – för att inte säga klassiskt – exempel på hur grovt en förtalsparagraf kan missbrukas i försök att inskränka samhällsdebatten.
I Sverige skyddas tryck- och yttrandefriheten av en rad processrättsliga regler som sammantaget ger ett mycket gott skydd mot bland annat missbruk av förtalsparagrafen. Fällande dom är möjlig endast om yttrandet förklaras brottsligt av två tredjedels majoritet i tryckfrihetsjuryn, som består av lekmannadomare och inte är bunden av prejudikat. Dessutom måste även domstolens lagfarna ledamöter komma till samma resultat. Dessutom styrs både juristdomare och jury av en instruktion i grundlag om att ta särskild hänsyn till tryckfrihetens betydelse som grundval för ett fritt samhällsskick.
Den samlade effekten av två-tredjedelsregeln, instruktionen och möjligheten att domstolen frikänner även där juryn har fällt blir att utrymmet i praktiken blir obefintligt för det slags fällande domar som Karen Sunds utsattes för innan hon efter fyra år räddades av Högsta Domstolen. De semantiska krumbukter om innebörden av ”rasistisk” som ledde till två fällande och en friande dom skulle i Sverige ha fallit platt till marken. Att yttrandet att en person inte gärna vill förknippas med Pia Kjaersgaards rasistiska synpunkter inte leder till straff är i svenska öron så uppenbart som det bara kan vara. "
Mer kortfattat gjorde jag även ett par jämförelser mellan Danmark och andra länder när det gäller möjligheterna att i domstol använda en förtalsparagraf för att hindra meningsmotståndares argumnet och debattinlägg:
" Av större intresse är ... hur ovanliga eller vanliga dessa danska risker för yttrandefriheten är i ett internationellt perspektiv. Med nutida amerikansk syn på det fria ordet är det också[liksom i Sverige] så gott som uteslutet att ett sådant här försök att komma åt en politisk meningsmotståndare skulle kunna leda till annat än att den som gjorde som Pia Kjaersgaard skulle skämma ut sig.
På den europeiska kontinenten, där auktoritära mönster i hög grad finns kvar, kan bilden vara en annan. Den mest slående parallellen är den spärreld av åtal som den numera avlidne Jörg Haider [regeringschef i delstaten Kärnten, och ledande högerpopulist, lierad med arabiska diktatorer och ökänd för yttranden som relativiserade eller urskuldade delar av nazismens ogärningar] riktade mot meningsmotståndare, nyhetsmedier, enskilda redaktörer och till och med akademiker som svarat på intervjufrågor i utländsk television. Jämfört med sådana österrikiska förhållanden är danskt missbruk av förtalsparagrafen förhållandevis sällsynt, men detta är ju inte mycket att skryta över. "
fredag 17 september 2010
TV:s och radions valrörelse - hur kunde de så snabbt glömma den utländska kris som slog mot jobben i Sverige?
Det går nu - fredagen före valdagen - nästan att summera valrörelsen, inte rösterna, men det som sagts, skrivits och sänts.
Något som slagit mig är hur märkligt frånvarande den internationella krisen 2008-09 varit i en del av partipolitiken inför valet. Men framför allt har den varit frånvarande i flera av TV:s och radions valprogram. Jag har missat flera partiledarutfrågningar i TV och enstaka radioutfrågningar. Så jag får nöja mig med en hyfsad hypotes snarare än en tvärsäker slutsats.
Men i de program jag såg blev partiledarna utfrågade nästan som om näringslivets internationella konkurrenskraft och påfrestningarna av den mycket allvarliga krisen 2008-09 inte riktigt hörde hemma i valrörelsen.
Väldigt många frågor utgick från fördelningen av olika utbetalningar från statens budget eller från den sorts skattefrågor som inte har så stor inverkan på produktion och konkurrenskraft. Däremot var det ganska lite tal om att den ekonomiska politiken de senaste åren faktiskt varit framgångsrik, begränsat krisen och gjort att vi nu har ett mycket bättre läge än vi kunde ha haft.
Det här har ju också stor betydelse för hur vi skall göra för att pressa tillbaka kvarvarande arbetslöshet. Det är ju fortfarande återverkningar av krisen, ett par procentenheter av arbetskraften, och det kommer förmodligen att till stor del lösa sig självt i en bättre konjunktur. Däremot är det ju mer att göra med de olika orsakerna till att arbetslösheten i SCB:s statistik var så hög som 6% av arbetskraften till och med på den högsta toppen av högkonjunkturen för några år sedan.
Här handlar det mycket om bättre utbildning, bättre sociala förhållanden, en bättre fungerande arbetsmarknad och ett näringslivsklimat som ger dragkraft och gör att många andra åtgärder kan ge resultat, i mindre ungdomsarbetslöshet, snabbare integration av nyinflyttade och på andra sätt.
Även det perspektivet saknades för det mesta i de valprogram i radio och TV som hade tillfälle att ta del av. En del partiledare förde ju själva in sådana frågor, exempelvis Jan Björklund om att förbättringarna i grundskolan och gymnasiet kan förebygga åtskilligt av framtida utslagning och ungdomsarbetslöshet.
Däremot hade i alla fall en del utfrågare ett perspektiv som liknade den Sahlinska taktiken, där jobbskatteavdraget beskrivs som en skattesänkarlinje som misslyckats därför att arbetslösheten inte har blivit lägre än den var för fyra år sedan. Här bygger ju hela resonemanget på att man inte bryr sig om krisen 2008-09 som kom utifrån och slog hårt mot exportindustrin.
Budskapet blir då att det var fel att sänka skatten på arbete och att man skulle ha mött krisen genom att öka antalet anställda i främst den kommunala sektorn. Som recept för att komma helskinnad genom en kris som tillfälligt drabbade näringslivets mest konkurrensutsatta delar är detta sällsynt missriktat.
Nu spelar kanske de här sneda perspektiven i en del av radio- och TV-valrörelsen inte så stor roll. Det verkar snarast som om regeringssidan har vunnit den här delen av valdebatten. Socialdemokraterna och deras kartellbröder har inte varit trovärdiga i frågorna om jobb och ekonomi.
Men det är ändå värt att lägga märke till att fastän ett antal företrädare för regeringspartierna betonat näringslivsklimatets, den långsiktiga konkurrenskraftens, skolkunskapernas, den högre utbildningens och elförsörjningens betydelse så har de här sakerna varit väldigt frånvarande på andra håll i valdebatten.
Något som slagit mig är hur märkligt frånvarande den internationella krisen 2008-09 varit i en del av partipolitiken inför valet. Men framför allt har den varit frånvarande i flera av TV:s och radions valprogram. Jag har missat flera partiledarutfrågningar i TV och enstaka radioutfrågningar. Så jag får nöja mig med en hyfsad hypotes snarare än en tvärsäker slutsats.
Men i de program jag såg blev partiledarna utfrågade nästan som om näringslivets internationella konkurrenskraft och påfrestningarna av den mycket allvarliga krisen 2008-09 inte riktigt hörde hemma i valrörelsen.
Väldigt många frågor utgick från fördelningen av olika utbetalningar från statens budget eller från den sorts skattefrågor som inte har så stor inverkan på produktion och konkurrenskraft. Däremot var det ganska lite tal om att den ekonomiska politiken de senaste åren faktiskt varit framgångsrik, begränsat krisen och gjort att vi nu har ett mycket bättre läge än vi kunde ha haft.
Det här har ju också stor betydelse för hur vi skall göra för att pressa tillbaka kvarvarande arbetslöshet. Det är ju fortfarande återverkningar av krisen, ett par procentenheter av arbetskraften, och det kommer förmodligen att till stor del lösa sig självt i en bättre konjunktur. Däremot är det ju mer att göra med de olika orsakerna till att arbetslösheten i SCB:s statistik var så hög som 6% av arbetskraften till och med på den högsta toppen av högkonjunkturen för några år sedan.
Här handlar det mycket om bättre utbildning, bättre sociala förhållanden, en bättre fungerande arbetsmarknad och ett näringslivsklimat som ger dragkraft och gör att många andra åtgärder kan ge resultat, i mindre ungdomsarbetslöshet, snabbare integration av nyinflyttade och på andra sätt.
Även det perspektivet saknades för det mesta i de valprogram i radio och TV som hade tillfälle att ta del av. En del partiledare förde ju själva in sådana frågor, exempelvis Jan Björklund om att förbättringarna i grundskolan och gymnasiet kan förebygga åtskilligt av framtida utslagning och ungdomsarbetslöshet.
Däremot hade i alla fall en del utfrågare ett perspektiv som liknade den Sahlinska taktiken, där jobbskatteavdraget beskrivs som en skattesänkarlinje som misslyckats därför att arbetslösheten inte har blivit lägre än den var för fyra år sedan. Här bygger ju hela resonemanget på att man inte bryr sig om krisen 2008-09 som kom utifrån och slog hårt mot exportindustrin.
Budskapet blir då att det var fel att sänka skatten på arbete och att man skulle ha mött krisen genom att öka antalet anställda i främst den kommunala sektorn. Som recept för att komma helskinnad genom en kris som tillfälligt drabbade näringslivets mest konkurrensutsatta delar är detta sällsynt missriktat.
Nu spelar kanske de här sneda perspektiven i en del av radio- och TV-valrörelsen inte så stor roll. Det verkar snarast som om regeringssidan har vunnit den här delen av valdebatten. Socialdemokraterna och deras kartellbröder har inte varit trovärdiga i frågorna om jobb och ekonomi.
Men det är ändå värt att lägga märke till att fastän ett antal företrädare för regeringspartierna betonat näringslivsklimatets, den långsiktiga konkurrenskraftens, skolkunskapernas, den högre utbildningens och elförsörjningens betydelse så har de här sakerna varit väldigt frånvarande på andra håll i valdebatten.
torsdag 16 september 2010
Ska inte EU-kommissionen ens försöka hjälpa svensk medborgare som är fängslad för sin tro på det fria ordet?
Gunnar Andrén är född i Eksjö och riksdagsman (fp), fast inte för Jönköpings utan för Stockholms län. Härom dagen tog han ännu en gång upp fallet med författaren och journalisten Dawit Isaak som länge bodde i Göteborg men nu sedan 2001 är politisk fånge i Eritrea. Dawit Isaak och många andra spärrades in därför de ville ha fria riksdagsval och fri press.
Gunnar Andrén tog nu upp frågan i riksdagens EU-nämnd, därför att det håller på att inrättas en ny utrikesförvaltning för EU med ett stort antal diplomater och ambassader i praktiskt taget alla länder. Från svensk sida är det naturligtvis en fråga om EU:s nya diplomatiska resurser kommer att användas för att hjälpa till att få vår svenske medborgare Dawit Isaak fri. Gunnar Andrén ställde frågan till utrikesminister Carl Bildt, och Bildts redogörelse för läget gav en minst sagt anmärkningsvärd bild av frågans hantering inom EU-kommissionen.
Det är nämligen, berättade Bildt, fortfarande oklart om EU:s diplomatkår kommer att få engagera sig i sådana ärenden som Dawit Isaaks, som räknas som konsulära och och inte som säkerhets- och utrikespolitiska.
Detta låter inte bra. Men helt överraskande är det inte, när man sett hur EU-kommissionen i motsats till EU-parlamentet uppträtt välvilligt mot diktaturen i Eritrea, som fått EU-bistånd trots att Dawit Isaak och många andra demokratianhängare hålls inspärrade som politiska fångar.
De mänskliga rättigheterna måste vara en del av utrikespolitiken. Detta är ännu en uppgift för den svenska regeringen att ta itu med.
Länk till detta ämne på Gunnar Andréns blogg finns här.
Om en del av mina egna tidningsartiklar om Dawit Isaak, se längre ner i den här bloggen (se 30 maj 2010).
Gunnar Andrén tog nu upp frågan i riksdagens EU-nämnd, därför att det håller på att inrättas en ny utrikesförvaltning för EU med ett stort antal diplomater och ambassader i praktiskt taget alla länder. Från svensk sida är det naturligtvis en fråga om EU:s nya diplomatiska resurser kommer att användas för att hjälpa till att få vår svenske medborgare Dawit Isaak fri. Gunnar Andrén ställde frågan till utrikesminister Carl Bildt, och Bildts redogörelse för läget gav en minst sagt anmärkningsvärd bild av frågans hantering inom EU-kommissionen.
Det är nämligen, berättade Bildt, fortfarande oklart om EU:s diplomatkår kommer att få engagera sig i sådana ärenden som Dawit Isaaks, som räknas som konsulära och och inte som säkerhets- och utrikespolitiska.
Detta låter inte bra. Men helt överraskande är det inte, när man sett hur EU-kommissionen i motsats till EU-parlamentet uppträtt välvilligt mot diktaturen i Eritrea, som fått EU-bistånd trots att Dawit Isaak och många andra demokratianhängare hålls inspärrade som politiska fångar.
De mänskliga rättigheterna måste vara en del av utrikespolitiken. Detta är ännu en uppgift för den svenska regeringen att ta itu med.
Länk till detta ämne på Gunnar Andréns blogg finns här.
Om en del av mina egna tidningsartiklar om Dawit Isaak, se längre ner i den här bloggen (se 30 maj 2010).
De liberala skolreformerna genomförs därför att de behövs
I radionyheterna den här morgonen (16/9) handlade det om hur Skolinspektionen och Skolverket det senaste årtiondet sett hur skolor inte ger eleverna de kunskaper som de enligt läroplanerna skulle få. Det är resultaten av grundskolans mångåriga problem de sett - innan resultaten av de senaste årens liberala skolreformer har börjat göra verkan.
Vad det här nyhetsinslaget påminner om är att det finns många och goda orsaker till den omläggning av skolpolitiken som folkpartiet liberalerna går i spetsen för. Jan Björklund har fått fram riksdagsbeslut om stora förbättringar i grundskola, gymnasium och lärarutbildning och dessutom en mycket omfattande omarbetning och uppstramning av skollagen, just för att kvalitetskraven på skolan ska bli sådana att skolorna blir bra för alla och inte bara för dem som har det bra redan förut.
I går kväll (15/9) ägnade sig TV:s Uppdrag Granskning åt brister och avarter och ägarbyten hos en del icke-kommunala skolor. De på TV är inte de enda som har sett att en uppstramning behövs. Riksdagen har beslutat om en ny skollag, den har kommit till på Jan Björklunnds (fp) förslag och skärper kraven på bland annat friskolorna. En del av dessa skolor har tagit genvägar för att göra bättre ekonomiska resultat genom att inte göra hela det jobb de ska göra. Dessa möjligheter till genvägar täpps nu till. Jan Björklund har ytterligare en del sådant på gång.
Det lär ha varit så (jag hade inte tillfälle att se programmet) att TV:s Uppdrag Granskning visade på problem men sedan inte tyckte att tittarna behövde veta att regering och riksdag redan vidtagit åtgärder i dessa frågor.
I stället tycks man från TV ha ägnat sig åt att särskilt tråka riksdagsman Thomas Bodström (s) som varit justitieminister men även tagit plats i styrelsen för ett av de större privata friskolebolagen, Pysslingen AB.
Det kan väl ha sitt intresse att han satt sig på just den stolen. Men det klipp ur Uppdrag Granskning som sändes som förhandsreklam i Rapport visade TV-rapportering från en av de sämre sidorna. Man tjatar på en ovillig politiker som håller på med presskonferens i annat ämne, och man tjatar tills han blir oartig och så sänder man hur snorkig han är. TV tillför inte särsklt mycket i sak med detta slags klipp- och frågeteknik.
Vad det här nyhetsinslaget påminner om är att det finns många och goda orsaker till den omläggning av skolpolitiken som folkpartiet liberalerna går i spetsen för. Jan Björklund har fått fram riksdagsbeslut om stora förbättringar i grundskola, gymnasium och lärarutbildning och dessutom en mycket omfattande omarbetning och uppstramning av skollagen, just för att kvalitetskraven på skolan ska bli sådana att skolorna blir bra för alla och inte bara för dem som har det bra redan förut.
I går kväll (15/9) ägnade sig TV:s Uppdrag Granskning åt brister och avarter och ägarbyten hos en del icke-kommunala skolor. De på TV är inte de enda som har sett att en uppstramning behövs. Riksdagen har beslutat om en ny skollag, den har kommit till på Jan Björklunnds (fp) förslag och skärper kraven på bland annat friskolorna. En del av dessa skolor har tagit genvägar för att göra bättre ekonomiska resultat genom att inte göra hela det jobb de ska göra. Dessa möjligheter till genvägar täpps nu till. Jan Björklund har ytterligare en del sådant på gång.
Det lär ha varit så (jag hade inte tillfälle att se programmet) att TV:s Uppdrag Granskning visade på problem men sedan inte tyckte att tittarna behövde veta att regering och riksdag redan vidtagit åtgärder i dessa frågor.
I stället tycks man från TV ha ägnat sig åt att särskilt tråka riksdagsman Thomas Bodström (s) som varit justitieminister men även tagit plats i styrelsen för ett av de större privata friskolebolagen, Pysslingen AB.
Det kan väl ha sitt intresse att han satt sig på just den stolen. Men det klipp ur Uppdrag Granskning som sändes som förhandsreklam i Rapport visade TV-rapportering från en av de sämre sidorna. Man tjatar på en ovillig politiker som håller på med presskonferens i annat ämne, och man tjatar tills han blir oartig och så sänder man hur snorkig han är. TV tillför inte särsklt mycket i sak med detta slags klipp- och frågeteknik.
onsdag 15 september 2010
Tro inte på "Sverigedemokraternas" danska idol - hon har själv försökt inskränka dansk yttrandefrihet!
Den danska populistledaren Pia Kjaersgaard talar ofta illa om Sverige, och på det sättet blir hon stor idol hos de s.k. "Sverigedemokraterna". Hon påstår gång på gång att det inte finns yttrandefrihet i Sverige. Verkligheten är ju att Sverige har ett mycket starkt grundlagsskydd för tryck- och yttrandefrihet, medan Danmarks grundlagar är utomordentligt svaga just när det gäller skyddet för det fria ordet.
Men inte nog med det. Pia Kjaersgaard har själv, med en flerårig rättsprocess, försökt inskränka yttrandefriheten i Danmark. En kvinna, som i likhet med Kjaersgaard själv är EU-motståndare, släpades genom tre domstolar i fyra års tid och dömdes i två instanser innan hon till sist slapp straff genom Högsta Domstolens avgörande. Vad var"brottet"? Inget annat än att hon sagt en mycket rimlig sak, att hon ogärna ville identifieras med Pia Kjaersgaards rasistiska synpunkter.
I dag (15/9) har min artikel om Pia Kjaersgaard och dansk yttrandefrihet publicerats på debattsajten Newsmill, som är närstående till Dagens Nyheter. Min artikel finns på den här adressen.
Men inte nog med det. Pia Kjaersgaard har själv, med en flerårig rättsprocess, försökt inskränka yttrandefriheten i Danmark. En kvinna, som i likhet med Kjaersgaard själv är EU-motståndare, släpades genom tre domstolar i fyra års tid och dömdes i två instanser innan hon till sist slapp straff genom Högsta Domstolens avgörande. Vad var"brottet"? Inget annat än att hon sagt en mycket rimlig sak, att hon ogärna ville identifieras med Pia Kjaersgaards rasistiska synpunkter.
I dag (15/9) har min artikel om Pia Kjaersgaard och dansk yttrandefrihet publicerats på debattsajten Newsmill, som är närstående till Dagens Nyheter. Min artikel finns på den här adressen.
Lästips: Vänsteroppositionens alternativ för skolan betyder åtskilliga steg bakåt.
Socialdemokraternas tal om att anställa fler i skolan är ihåligt eftersom deras löften och deras finansiering inte går ihop. Men väl så viktigt är att de lägger en rökridå framför att de tillsammans med vänsterpartiet och mijöpartiet har yrkat avslag i riksdagen på hela de stora reformpropositionerna om bättre lärarutbildning, ny skollag och gymnasieskolans utveckling. De har inte sagt nej till vissa enstaka, kontroversiella bitar - de har röstat emot alltsammans. Detta är en förberedelse för att att riva upp mycket och återgå till sådant som har misslyckats.
I en rapport från folkpartiet liberalerna har medarbetare till Jan Björklund ställt samman en lång rad exempel på vad oppositionens ståndpunkter innebär, när det gäller skollagen - där effekterna är störst i grundskolan - samt gymnasiereformen. Den rapporten innehåller stort och smått, men den belyser hur det bakom de breda avslagsyrkandena från s, mp och v finns en lång rad ståndpunkter som innebär både stora och små steg tillbaka till flumskoleideologin.
Rapporten finns på nätet på den här adressen.
Det som inte behandlas i denna rapport är följderna av att oppositionen yrkar avslag på hela propositionen om den förbättrade lärarutbildningen. Om oppositionen kommer åt att förstöra den reformen får det negativa verkningar många år framåt.
Till sist: Det är med skolpolitiken som med så många andra frågor. Fyrpartiregeringen behöver få en egen majoritet även i den nyvalda riksdagen för att säkert kunna fullfölja det som är på väg att genomföras.
Det är inte bara en ren socialistisk eller "rödgrön" majoritet som är hotet. Ett populistiskt parti med fixa idéer att tycka illa om en del folk- och elevgrupper, och som dessutom delar vänsterblockets attityd i en rad ekonomiska och andra frågor, kan ifall det får chansen, spela över makten till vänsterblocket. Det kan försvåra allt arbete för att trygga svensk ekonomi, välfärd och utbildning inför framtiden.
I en rapport från folkpartiet liberalerna har medarbetare till Jan Björklund ställt samman en lång rad exempel på vad oppositionens ståndpunkter innebär, när det gäller skollagen - där effekterna är störst i grundskolan - samt gymnasiereformen. Den rapporten innehåller stort och smått, men den belyser hur det bakom de breda avslagsyrkandena från s, mp och v finns en lång rad ståndpunkter som innebär både stora och små steg tillbaka till flumskoleideologin.
Rapporten finns på nätet på den här adressen.
Det som inte behandlas i denna rapport är följderna av att oppositionen yrkar avslag på hela propositionen om den förbättrade lärarutbildningen. Om oppositionen kommer åt att förstöra den reformen får det negativa verkningar många år framåt.
Till sist: Det är med skolpolitiken som med så många andra frågor. Fyrpartiregeringen behöver få en egen majoritet även i den nyvalda riksdagen för att säkert kunna fullfölja det som är på väg att genomföras.
Det är inte bara en ren socialistisk eller "rödgrön" majoritet som är hotet. Ett populistiskt parti med fixa idéer att tycka illa om en del folk- och elevgrupper, och som dessutom delar vänsterblockets attityd i en rad ekonomiska och andra frågor, kan ifall det får chansen, spela över makten till vänsterblocket. Det kan försvåra allt arbete för att trygga svensk ekonomi, välfärd och utbildning inför framtiden.
tisdag 14 september 2010
Lästips: Fredrik Malm om vänsterkartellens utrikespolitik
Dagens lästips är ett inlägg av riksdagsman Fredrik Malm (fp) om hur socialdemokraterna flyttat sig vänsterut genom att skriva ihop sig med vänsterpartiet om utrikespolitiken.
Fredrik Malm gör en mycket befogad jämförelse. Så sent som under Göran Persson höll socialdemokraterna fast vid en linje där avståndet till vänsterpartiet var stort, men detta har nu ändrats.
Fredrik Malms artikel finns på den Dagens Nyheter närstående debattsajten Newsmill, under den här adressen.
En sak som bör läggas till, men som Fredik Malm tråkigt nog inte nämner, är att även under Carl Bildt som utrikesminister har den svenska utrikespolitiken när det gäller medverkan i sanktioner mot Iran varit anmärkningsvärt motsträvig. Detta har knappast alls noterats i de stora mediernas rapportering, men hör ändå till bilden.
Klart är i alla fall att med en regering s-v-mp skulle utrikespolitiken även beträffande Iran utvecklas i den riktning som dessa partiers oroväckande kompromissdokument pekar på.
Fredrik Malm gör en mycket befogad jämförelse. Så sent som under Göran Persson höll socialdemokraterna fast vid en linje där avståndet till vänsterpartiet var stort, men detta har nu ändrats.
Fredrik Malms artikel finns på den Dagens Nyheter närstående debattsajten Newsmill, under den här adressen.
En sak som bör läggas till, men som Fredik Malm tråkigt nog inte nämner, är att även under Carl Bildt som utrikesminister har den svenska utrikespolitiken när det gäller medverkan i sanktioner mot Iran varit anmärkningsvärt motsträvig. Detta har knappast alls noterats i de stora mediernas rapportering, men hör ändå till bilden.
Klart är i alla fall att med en regering s-v-mp skulle utrikespolitiken även beträffande Iran utvecklas i den riktning som dessa partiers oroväckande kompromissdokument pekar på.
Utan kärnkraften hade vi suttit fast i naturgasberoende
I dag (14/9) har jag en gästkrönika i tryck i Eskilstuna-Kuriren. Den handlar om den stora energipolitiska striden 1973-80, och framför allt om Olof Palmes motiv för att ta stora risker för sitt parti och sin egen ställning för att rädda kärnkraften. Detta skedde som bekant i samarbete med framför allt folkpartiet, först genom regeringen Ullsten 1978-79 och sedan genom den gemensamma Linje 2 i folkomröstningen 1980.
Jag har läst socialdemokraternas interna diskussionsprotokoll från dessa år, som håller hög klass och numera inte längre är hemliga. Mitt bestämda intryck har blivit att medan en rad av Palmes partivänner på hög nivå såg främst partitaktiskt på frågan drevs Palme framför allt av samhällsansvar: Landets energiförsörjning stod på spel. För att nå sina mål manipulerade han i hög grad sitt eget parti för att få det med sig dit han ville. Men det är en annan historia.
I efterhand har många nog önskat glömma vad det verkliga alternativet till kärnkraften var på den tiden. Vare sig Ola Ullsten i fp eller Olof Palme i s kunde välja väg utifrån några illusioner om sol, vind och vatten:
" Vad var alternativet? Inte sol, vind och vatten. Riksdagsprotokollen ger klart besked. Fälldins och Olof Johanssons alternativ, det enda som hade gått att genomföra då, var till mycket stor del gas, fossil gas. "
Så är det fortfarande, fast inte i samma stora utsträckning som då. Framför allt biobränslena men även vindkraftverk har blivit mer användbara och betydelsefulla i dag än de var 1980. Men Tyskland är ett belysande exempel på naturgasen som det alternativ som i praktiken tränger sig fram där kärnkraften avvecklas. Tyskland har länge haft beslut om att stänga av den (jämfört med Sverige mindre betydelsefulla) kärnkraft de har. Parallellt med detta har har de drivit fram den stora naturgasledningen i Östersjön.
Den nuvarande tyska regeringen har korrigerat kursen genom att öppna för modernisering av reaktorer så att de kan användas ytterligare ett antal år. Det liknar vad Sverige gjorde för några år sedan. Men Tysklands fossilberoende - särskilt av rysk och annan naturgas - förblir stort.
Denna naturgaslinje var huvudalternativet för kärnkraftens politiskt tyngsta motståndare för 30 år sedan. Hade de vunnit kärnkraftstriden hade vi i dag suttit i ett naturgasberoende som gjort oss till långt större klimatbovar än vi nu är.
Länk till gästkrönikan i Eskilstuna-Kuriren finns här.
Jag har läst socialdemokraternas interna diskussionsprotokoll från dessa år, som håller hög klass och numera inte längre är hemliga. Mitt bestämda intryck har blivit att medan en rad av Palmes partivänner på hög nivå såg främst partitaktiskt på frågan drevs Palme framför allt av samhällsansvar: Landets energiförsörjning stod på spel. För att nå sina mål manipulerade han i hög grad sitt eget parti för att få det med sig dit han ville. Men det är en annan historia.
I efterhand har många nog önskat glömma vad det verkliga alternativet till kärnkraften var på den tiden. Vare sig Ola Ullsten i fp eller Olof Palme i s kunde välja väg utifrån några illusioner om sol, vind och vatten:
" Vad var alternativet? Inte sol, vind och vatten. Riksdagsprotokollen ger klart besked. Fälldins och Olof Johanssons alternativ, det enda som hade gått att genomföra då, var till mycket stor del gas, fossil gas. "
Så är det fortfarande, fast inte i samma stora utsträckning som då. Framför allt biobränslena men även vindkraftverk har blivit mer användbara och betydelsefulla i dag än de var 1980. Men Tyskland är ett belysande exempel på naturgasen som det alternativ som i praktiken tränger sig fram där kärnkraften avvecklas. Tyskland har länge haft beslut om att stänga av den (jämfört med Sverige mindre betydelsefulla) kärnkraft de har. Parallellt med detta har har de drivit fram den stora naturgasledningen i Östersjön.
Den nuvarande tyska regeringen har korrigerat kursen genom att öppna för modernisering av reaktorer så att de kan användas ytterligare ett antal år. Det liknar vad Sverige gjorde för några år sedan. Men Tysklands fossilberoende - särskilt av rysk och annan naturgas - förblir stort.
Denna naturgaslinje var huvudalternativet för kärnkraftens politiskt tyngsta motståndare för 30 år sedan. Hade de vunnit kärnkraftstriden hade vi i dag suttit i ett naturgasberoende som gjort oss till långt större klimatbovar än vi nu är.
Länk till gästkrönikan i Eskilstuna-Kuriren finns här.
måndag 13 september 2010
Lars Ohlys mångåriga medlemskap i stödföreningen för Kubas diktatur
Nu när socialdemokraternas ledning vill ta in Lars Ohly i regeringen kan det vara tillfälle att tänka lite på Fidel Castro. Det är ju inte så särskilt länge sedan Lars Ohly sade upp medlemskapet i den svenska stödföreningen för Castros diktatur. Där var Ohly medlem under lång tid innan han blev osams med styrelsen och utträdde.
När Fidel Castro för ett tag sedan slutade som president och efterträddes av sin bror blev det lite komiskt med alla skruvade formuleringar i Stockholmsmedierna. Att Fidel varit en diktator, och att hans styre slutat i bankrutt var ju bara alltför tydligt.
Jag skrev då en artikel i Folkbladet i Norrköping om Castronostalgin:
" I nyhetsförmedlingen har man uppehållit sig vid att Castro varit en färgstark och karismatisk person, en massmötestalare i den stora stilen, en "historisk person" och allt vad det har hetat i radion i Sverige . ...
Som politisk gestalt har Fidel Castro mycket stora likheter med Benito Mussolini, Italiens yvige, storordige men också intellektuelle och karismatiske diktator från 1922 till 1943.
Han började också som till synes frihetlig socialist, men blev något helt annat, grep makten med en sägenomspunnen revolution, införde snabbt enpartidiktatur och behöll makten med en blandning av sociala reformer, polisstat och propaganda. "
I efterhand har, skrev jag, Mussolini ofta framställts som en löjlig figur, en fånig roll i en operett i en bananrepublik. Men så var det inte på 20- och 30-talen:
" Mussolini var också en intellektuell politisk ledare, som fick stöd av andra ideologer från både vänster- och högerkant. Det slags människor som från bekväma positioner i kulturliv och universitet under senare årtionden förskönat Kuba, därför att de avskytt de västliga kapitalistiska och demokratiska stormakterna, såg under mellankrigstiden ofta Mussolinis mobilisering av folket och hans totalitära enighet kring revolutionen som något positivt.
Diktatorn själv hade dessutom mycket stora likheter med Fidel Castro. De var duktiga på stora bombastiska tal och yviga gester inför stora folkmassor. De kunde konsten att dölja en liten klicks diktatur bakom en fasad av folkmöten och framtvingad likriktning.
Det är och förblir en skam för delar av den svenska vänstern [däribland Lars Ohliy] att de under långa tider har sett en på så många sätt likartad antidemokratisk polisstatspraktiker och ideolog som något av en ljusgestalt. Att det kunde bli så berodde på att Castro lierade sig med Moskvakommunismen och därmed fick överta alla dess anhängare och medlöpare i Västeuropa. Mussolini däremot var rival till kommunisterna, och genom att efter 18 år liera sig med Adolf Hitler drogs han med denne ner i avgrunden. "
Men, fortsatte jag, i dag är Kuba inte längre det som lockar dem som dras till de mest radikala utmaningarna mot väst och mot demokratin. Kommunismen är död. Liksom på Mussolinis tid är det fascismen, främst i sina nya former i Mellanöstern, som får intellektuella att förhäxas och att urskulda förtryck och våldsdyrkan när dessa finns hos västmakternas fiender:
" Kuba hör inte heller till de brutalaste diktaturerna - de GULAG-liknande fånglägren i Eritrea är mycket värre och större, underrättelsetjänsterna i Syrien är långt dödligare än Castros polis. Fidel har aldrig varit någon Stalin, lika lite som Mussolini någonsin var en Hitler.
Men detta ändrar inte ett tragiskt och upprörande faktum: Socialdemokrater, liberaler och kristdemokrater som vill ha demokrati sitter i fängelse i Kuba. Att Castroromantikerna försvarar detta, medan medierna för det mesta tiger om saken, är verkligen inte komiskt. "
Sedan detta skrevs har en del av de socialdemokratiska, liberala och kristdemokratiska samvetsfångarna på Kuba frigivits och landsförvisats till Spanien. Andra av dem är fortfarande kvar i regimens fängelser.
När Fidel Castro för ett tag sedan slutade som president och efterträddes av sin bror blev det lite komiskt med alla skruvade formuleringar i Stockholmsmedierna. Att Fidel varit en diktator, och att hans styre slutat i bankrutt var ju bara alltför tydligt.
Jag skrev då en artikel i Folkbladet i Norrköping om Castronostalgin:
" I nyhetsförmedlingen har man uppehållit sig vid att Castro varit en färgstark och karismatisk person, en massmötestalare i den stora stilen, en "historisk person" och allt vad det har hetat i radion i Sverige . ...
Som politisk gestalt har Fidel Castro mycket stora likheter med Benito Mussolini, Italiens yvige, storordige men också intellektuelle och karismatiske diktator från 1922 till 1943.
Han började också som till synes frihetlig socialist, men blev något helt annat, grep makten med en sägenomspunnen revolution, införde snabbt enpartidiktatur och behöll makten med en blandning av sociala reformer, polisstat och propaganda. "
I efterhand har, skrev jag, Mussolini ofta framställts som en löjlig figur, en fånig roll i en operett i en bananrepublik. Men så var det inte på 20- och 30-talen:
" Mussolini var också en intellektuell politisk ledare, som fick stöd av andra ideologer från både vänster- och högerkant. Det slags människor som från bekväma positioner i kulturliv och universitet under senare årtionden förskönat Kuba, därför att de avskytt de västliga kapitalistiska och demokratiska stormakterna, såg under mellankrigstiden ofta Mussolinis mobilisering av folket och hans totalitära enighet kring revolutionen som något positivt.
Diktatorn själv hade dessutom mycket stora likheter med Fidel Castro. De var duktiga på stora bombastiska tal och yviga gester inför stora folkmassor. De kunde konsten att dölja en liten klicks diktatur bakom en fasad av folkmöten och framtvingad likriktning.
Det är och förblir en skam för delar av den svenska vänstern [däribland Lars Ohliy] att de under långa tider har sett en på så många sätt likartad antidemokratisk polisstatspraktiker och ideolog som något av en ljusgestalt. Att det kunde bli så berodde på att Castro lierade sig med Moskvakommunismen och därmed fick överta alla dess anhängare och medlöpare i Västeuropa. Mussolini däremot var rival till kommunisterna, och genom att efter 18 år liera sig med Adolf Hitler drogs han med denne ner i avgrunden. "
Men, fortsatte jag, i dag är Kuba inte längre det som lockar dem som dras till de mest radikala utmaningarna mot väst och mot demokratin. Kommunismen är död. Liksom på Mussolinis tid är det fascismen, främst i sina nya former i Mellanöstern, som får intellektuella att förhäxas och att urskulda förtryck och våldsdyrkan när dessa finns hos västmakternas fiender:
" Kuba hör inte heller till de brutalaste diktaturerna - de GULAG-liknande fånglägren i Eritrea är mycket värre och större, underrättelsetjänsterna i Syrien är långt dödligare än Castros polis. Fidel har aldrig varit någon Stalin, lika lite som Mussolini någonsin var en Hitler.
Men detta ändrar inte ett tragiskt och upprörande faktum: Socialdemokrater, liberaler och kristdemokrater som vill ha demokrati sitter i fängelse i Kuba. Att Castroromantikerna försvarar detta, medan medierna för det mesta tiger om saken, är verkligen inte komiskt. "
Sedan detta skrevs har en del av de socialdemokratiska, liberala och kristdemokratiska samvetsfångarna på Kuba frigivits och landsförvisats till Spanien. Andra av dem är fortfarande kvar i regimens fängelser.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
