Lars Ohlys mångåriga medlemskap i stödföreningen för Kubas diktatur

Nu när socialdemokraternas ledning vill ta in Lars Ohly i regeringen kan det vara tillfälle att tänka lite på Fidel Castro. Det är ju inte så särskilt länge sedan Lars Ohly sade upp medlemskapet i den svenska stödföreningen för Castros diktatur. Där var Ohly medlem under lång tid innan han blev osams med styrelsen och utträdde.

När Fidel Castro för ett tag sedan slutade som president och efterträddes av sin bror blev det lite komiskt med alla skruvade formuleringar i Stockholmsmedierna. Att Fidel varit en diktator, och att hans styre slutat i bankrutt var ju bara alltför tydligt.

Jag skrev då en artikel i Folkbladet i Norrköping om Castronostalgin:

" I nyhetsförmedlingen har man uppehållit sig vid att Castro varit en färgstark och karismatisk person, en massmötestalare i den stora stilen, en "historisk person" och allt vad det har hetat i radion i Sverige . ...

Som politisk gestalt har Fidel Castro mycket stora likheter med Benito Mussolini, Italiens yvige, storordige men också intellektuelle och karismatiske diktator från 1922 till 1943.
Han började också som till synes frihetlig socialist, men blev något helt annat, grep makten med en sägenomspunnen revolution, införde snabbt enpartidiktatur och behöll makten med en blandning av sociala reformer, polisstat och propaganda. "

I efterhand har, skrev jag, Mussolini ofta framställts som en löjlig figur, en fånig roll i en operett i en bananrepublik. Men så var det inte på 20- och 30-talen:

" Mussolini var också en intellektuell politisk ledare, som fick stöd av andra ideologer från både vänster- och högerkant. Det slags människor som från bekväma positioner i kulturliv och universitet under senare årtionden förskönat Kuba, därför att de avskytt de västliga kapitalistiska och demokratiska stormakterna, såg under mellankrigstiden ofta Mussolinis mobilisering av folket och hans totalitära enighet kring revolutionen som något positivt.

Diktatorn själv hade dessutom mycket stora likheter med Fidel Castro. De var duktiga på stora bombastiska tal och yviga gester inför stora folkmassor. De kunde konsten att dölja en liten klicks diktatur bakom en fasad av folkmöten och framtvingad likriktning.

Det är och förblir en skam för delar av den svenska vänstern [däribland Lars Ohliy] att de under långa tider har sett en på så många sätt likartad antidemokratisk polisstatspraktiker och ideolog som något av en ljusgestalt. Att det kunde bli så berodde på att Castro lierade sig med Moskvakommunismen och därmed fick överta alla dess anhängare och medlöpare i Västeuropa. Mussolini däremot var rival till kommunisterna, och genom att efter 18 år liera sig med Adolf Hitler drogs han med denne ner i avgrunden. "

Men, fortsatte jag, i dag är Kuba inte längre det som lockar dem som dras till de mest radikala utmaningarna mot väst och mot demokratin. Kommunismen är död. Liksom på Mussolinis tid är det fascismen, främst i sina nya former i Mellanöstern, som får intellektuella att förhäxas och att urskulda förtryck och våldsdyrkan när dessa finns hos västmakternas fiender:

" Kuba hör inte heller till de brutalaste diktaturerna - de GULAG-liknande fånglägren i Eritrea är mycket värre och större, underrättelsetjänsterna i Syrien är långt dödligare än Castros polis. Fidel har aldrig varit någon Stalin, lika lite som Mussolini någonsin var en Hitler.

Men detta ändrar inte ett tragiskt och upprörande faktum: Socialdemokrater, liberaler och kristdemokrater som vill ha demokrati sitter i fängelse i Kuba. Att Castroromantikerna försvarar detta, medan medierna för det mesta tiger om saken, är verkligen inte komiskt. "

Sedan detta skrevs har en del av de socialdemokratiska, liberala och kristdemokratiska samvetsfångarna på Kuba frigivits och landsförvisats till Spanien. Andra av dem är fortfarande kvar i regimens fängelser.

De liknar varandra en del - Vänsterpartiet kommunisterna och Sverigedemokraterna

Mellan vänsterpartiet kommunisterna och de s.k. "Sverigedemokraterna" finns det en del likheter. Särskilt påfallande blir likheterna när man minns hur vpk uppträdde på Lars Werners tid. Då körde de ännu mer än i dag med olika budskap i olika sammanhang.

Här hemma var de mycket rundhänta med löften, som de betalade med låtsaspengar. Det stora paradnumret var nollmoms på all mat. Men parallellt med detta åkte de på partikongresser hos Sovjetkommunisterna och de andra broderpartierna i öster. Lars Werner höll personligen hyllningstal i Moskva till partibrödernas prestationer i Sovjet. Detta talade vänsterpartisterna mycket tyst om här hemma.

De s.k. "Sverigedemokraterna" har också ideologiska broderpartier på andra håll i Europa, men de är inte organiserade i någon gemensam "international". Delvis ideologiskt närstående är som bekant Dansk Folkeparti, en organisation där det är något av en sport att tala mycket illa om just Sverige .

Men de s.k. "Sverigedemokraterna" har fler andliga bröder, framför allt har de en historia av nära kontakter med det nyfascistiska partiet Front National i Frankrike, som numera är på tillbakagång. Front National har rötter i den fascistiska diktatur som fanns i Frankrike 1940-44, och som var lierad med Nazityskland. Front National och dess ledare J. M. le Pen är ökända för antisemitism, annan rasism och stöd till diktaturer i arabvärlden. Le Pen själv är dömd i domstol för en del av den grova hets mot judar han gjort sig beryktad för. Han var också en framträdande internationell vän till Iraks diktator Saddam Hussein.

Detta franska parti har gett direkta penningbidrag för att finansiera de s.k. "Sverigedemokraterna", det skedde i vart fall i slutet av 90-talet. Vad som förekommit sedan dess är oklart.

Detta försöker man i dag att hålla tyst om. Likaså aktar man sig för att berätta öppet om det slags partikontakter mellan Front National och de s.k. "Sverigedemokraterna" som är en direkt parallell till relationerna mellan de ideologiska bröderna i Sovjet och vänsterpartiet kommunisterna.

Men personer som i dag tillhör den högsta ledningen hos de s.k. "Sverigedemokraterna" var aktiva deltagare i utbytet av besök och hyllningstal hos Front National.

Sydsvenska Dagbladet kunde 22 april 2003 redovisa vad som faktiskt hänt. Den dåvarande partiledaren hos de s.k. "Sverigedemokraterna" (numera kommunfullmäktig i Göteborg) talade inför Front Nationals partikongress i Nice i Frankrike, ungefär som Lars Werner talade på kommunistkongressen i Moskva. De båda andra ledande deltagarna i partidelegationen till Front National finns i dag i den allra innersta cirkeln kring nuvarande partiledaren Åkesson. De är Björn Söder, idag partisekreterare och Richard Jomshof, i dag ledare för Sd i Blekinge.

Detta vill de s.k. "Sverigedemokraterna" nu inte tala högt om, av samma skäl som Lars Werners vpk inte ville att det skulle vara allmänt känt att partiledaren själv deltog med hyllningstal på Sovjetkongress. Men Sydsvenska Dagbladets uppmärksamhet när det hände gör att sanningen är känd, mycket ledande personer i "Sverigedemokraterna" av i dag har deltagit i kamratligt partiutbyte med antisemiten Le Pen. Den mannen tyckte mycket bra om ett visst slags araber, nämligen dikatorer och massmördare som Saddam Hussein.