Här är en repris, i ett ämne som tyvärr bevarat sin aktualitet. Texten publicerades på ledarsidan i Eskilstuna-Kuriren den 4 juni 2007.
I dessa dagar, med både inhemsk högerextremism, självmordsbombare och andra onda tidens tecken plockar jag fram den igen och gör den tillgänglig här på bloggen:
Ytterhögern leder åter i bokhyllorna
Av Åke Wredén
Vid besök i Stockholm brukade jag då och då läsa av en speciell barometer, för att se hur lufttrycket skiftade i den intellektuella världens längtan efter det auktoritära. Det var filosofihyllan i en bokhandel, en av huvudstadens största.
Högsta trycket stod alltid Friedrich Nietzsche för. En typisk notering var att det i hyllan fanns hela 23 olika verk av och om denne övermänniskoidealets, kristendomshatets och antiintellektualismens inflytelserike filosof.
Det akademiska intresset för Nietzsche har inte kommit plötsligt. Det är en del av en bredare omsvängning. De som lockas av det öppna samhällets radikala motsatser dras sedan minst ett par årtionden åter till det radikalaste till höger. En del av den nygamla Nietzschekulten kan man till exempel läsa om i en klarsynt men djupt oroande bok av Richard Wolin: The Seduction of Unreason, The Intellectual Romance with Fascism. Det är ingen lättläst bok, men den rekommenderas för dem som vill se extremismen i tid innan den vuxit sig farligt stark.
Platon, den grekiska antikens store pionjär för det totalitära samhällets teori, kom god trea efter tvåan Karl Marx. Hade det varit i gamla tider hade Marx, kommunisternas husgud, legat långt högre på barometern än Nietzsche.
Men allt i hyllan var inte filosofi för övermänniskoläror, demokratiförakt eller diktatur. Där stod även några av Karl Poppers böcker. Den som läst denne store demokrats vidräkning med Platon och dennes efterföljare i Det öppna samhället och dess fiender kan åtminstone glädjas åt att det ännu verkar finnas marknad för Popper. Men i Stockholms akademiska kretsar är det tydligen inte en på långa vägar lika stor marknad som för någon i trion Platon, Marx och Nietzsche.
Det senaste året har den där bokhandeln ändrat sitt sortiment och riktat in sig mer på en annan publik. Men när den fanns kvar, visade min barometer rätt? Är Stockholms intellektuella värld en ovanlig drivhusmiljö för totalitära idéer?
Nej, när jag sökt i en av de stora Internetbokhandlarna har jag fått upp något fler utgåvor av Nietzsche än av Marx, och det är då i Tyskland, England, USA och Sverige sammanlagt. Återutgivna Platonböcker är ännu vanligare, men det verkar inte skrivas lika mycket nytt om honom.
Det är inte ett svenskt utan ett internationellt fenomen att magnetfältet kastats om för det slags intellektuella som söker sig till varje tids totalitära utmaning mot det öppna samhället. Det tidiga 1900-talets hänförelse i Europas universitetsstäder inför fascismen och dess förstadier följdes av det senare 1900-talets skönmålning av Stalins, Maos och Castros polisstater.
Nu vänder sig åter kompassnålarna. Inte kommunismen utan yttersta högern har dragningskraften, från filosofers Nietzschekult, över folkhetsares grovpopulism ända till självmordsbombandets kamikazestetik.
Visar inlägg med etikett Fidel Castro. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Fidel Castro. Visa alla inlägg
fredag 21 januari 2011
måndag 13 september 2010
Lars Ohlys mångåriga medlemskap i stödföreningen för Kubas diktatur
Nu när socialdemokraternas ledning vill ta in Lars Ohly i regeringen kan det vara tillfälle att tänka lite på Fidel Castro. Det är ju inte så särskilt länge sedan Lars Ohly sade upp medlemskapet i den svenska stödföreningen för Castros diktatur. Där var Ohly medlem under lång tid innan han blev osams med styrelsen och utträdde.
När Fidel Castro för ett tag sedan slutade som president och efterträddes av sin bror blev det lite komiskt med alla skruvade formuleringar i Stockholmsmedierna. Att Fidel varit en diktator, och att hans styre slutat i bankrutt var ju bara alltför tydligt.
Jag skrev då en artikel i Folkbladet i Norrköping om Castronostalgin:
" I nyhetsförmedlingen har man uppehållit sig vid att Castro varit en färgstark och karismatisk person, en massmötestalare i den stora stilen, en "historisk person" och allt vad det har hetat i radion i Sverige . ...
Som politisk gestalt har Fidel Castro mycket stora likheter med Benito Mussolini, Italiens yvige, storordige men också intellektuelle och karismatiske diktator från 1922 till 1943.
Han började också som till synes frihetlig socialist, men blev något helt annat, grep makten med en sägenomspunnen revolution, införde snabbt enpartidiktatur och behöll makten med en blandning av sociala reformer, polisstat och propaganda. "
I efterhand har, skrev jag, Mussolini ofta framställts som en löjlig figur, en fånig roll i en operett i en bananrepublik. Men så var det inte på 20- och 30-talen:
" Mussolini var också en intellektuell politisk ledare, som fick stöd av andra ideologer från både vänster- och högerkant. Det slags människor som från bekväma positioner i kulturliv och universitet under senare årtionden förskönat Kuba, därför att de avskytt de västliga kapitalistiska och demokratiska stormakterna, såg under mellankrigstiden ofta Mussolinis mobilisering av folket och hans totalitära enighet kring revolutionen som något positivt.
Diktatorn själv hade dessutom mycket stora likheter med Fidel Castro. De var duktiga på stora bombastiska tal och yviga gester inför stora folkmassor. De kunde konsten att dölja en liten klicks diktatur bakom en fasad av folkmöten och framtvingad likriktning.
Det är och förblir en skam för delar av den svenska vänstern [däribland Lars Ohliy] att de under långa tider har sett en på så många sätt likartad antidemokratisk polisstatspraktiker och ideolog som något av en ljusgestalt. Att det kunde bli så berodde på att Castro lierade sig med Moskvakommunismen och därmed fick överta alla dess anhängare och medlöpare i Västeuropa. Mussolini däremot var rival till kommunisterna, och genom att efter 18 år liera sig med Adolf Hitler drogs han med denne ner i avgrunden. "
Men, fortsatte jag, i dag är Kuba inte längre det som lockar dem som dras till de mest radikala utmaningarna mot väst och mot demokratin. Kommunismen är död. Liksom på Mussolinis tid är det fascismen, främst i sina nya former i Mellanöstern, som får intellektuella att förhäxas och att urskulda förtryck och våldsdyrkan när dessa finns hos västmakternas fiender:
" Kuba hör inte heller till de brutalaste diktaturerna - de GULAG-liknande fånglägren i Eritrea är mycket värre och större, underrättelsetjänsterna i Syrien är långt dödligare än Castros polis. Fidel har aldrig varit någon Stalin, lika lite som Mussolini någonsin var en Hitler.
Men detta ändrar inte ett tragiskt och upprörande faktum: Socialdemokrater, liberaler och kristdemokrater som vill ha demokrati sitter i fängelse i Kuba. Att Castroromantikerna försvarar detta, medan medierna för det mesta tiger om saken, är verkligen inte komiskt. "
Sedan detta skrevs har en del av de socialdemokratiska, liberala och kristdemokratiska samvetsfångarna på Kuba frigivits och landsförvisats till Spanien. Andra av dem är fortfarande kvar i regimens fängelser.
När Fidel Castro för ett tag sedan slutade som president och efterträddes av sin bror blev det lite komiskt med alla skruvade formuleringar i Stockholmsmedierna. Att Fidel varit en diktator, och att hans styre slutat i bankrutt var ju bara alltför tydligt.
Jag skrev då en artikel i Folkbladet i Norrköping om Castronostalgin:
" I nyhetsförmedlingen har man uppehållit sig vid att Castro varit en färgstark och karismatisk person, en massmötestalare i den stora stilen, en "historisk person" och allt vad det har hetat i radion i Sverige . ...
Som politisk gestalt har Fidel Castro mycket stora likheter med Benito Mussolini, Italiens yvige, storordige men också intellektuelle och karismatiske diktator från 1922 till 1943.
Han började också som till synes frihetlig socialist, men blev något helt annat, grep makten med en sägenomspunnen revolution, införde snabbt enpartidiktatur och behöll makten med en blandning av sociala reformer, polisstat och propaganda. "
I efterhand har, skrev jag, Mussolini ofta framställts som en löjlig figur, en fånig roll i en operett i en bananrepublik. Men så var det inte på 20- och 30-talen:
" Mussolini var också en intellektuell politisk ledare, som fick stöd av andra ideologer från både vänster- och högerkant. Det slags människor som från bekväma positioner i kulturliv och universitet under senare årtionden förskönat Kuba, därför att de avskytt de västliga kapitalistiska och demokratiska stormakterna, såg under mellankrigstiden ofta Mussolinis mobilisering av folket och hans totalitära enighet kring revolutionen som något positivt.
Diktatorn själv hade dessutom mycket stora likheter med Fidel Castro. De var duktiga på stora bombastiska tal och yviga gester inför stora folkmassor. De kunde konsten att dölja en liten klicks diktatur bakom en fasad av folkmöten och framtvingad likriktning.
Det är och förblir en skam för delar av den svenska vänstern [däribland Lars Ohliy] att de under långa tider har sett en på så många sätt likartad antidemokratisk polisstatspraktiker och ideolog som något av en ljusgestalt. Att det kunde bli så berodde på att Castro lierade sig med Moskvakommunismen och därmed fick överta alla dess anhängare och medlöpare i Västeuropa. Mussolini däremot var rival till kommunisterna, och genom att efter 18 år liera sig med Adolf Hitler drogs han med denne ner i avgrunden. "
Men, fortsatte jag, i dag är Kuba inte längre det som lockar dem som dras till de mest radikala utmaningarna mot väst och mot demokratin. Kommunismen är död. Liksom på Mussolinis tid är det fascismen, främst i sina nya former i Mellanöstern, som får intellektuella att förhäxas och att urskulda förtryck och våldsdyrkan när dessa finns hos västmakternas fiender:
" Kuba hör inte heller till de brutalaste diktaturerna - de GULAG-liknande fånglägren i Eritrea är mycket värre och större, underrättelsetjänsterna i Syrien är långt dödligare än Castros polis. Fidel har aldrig varit någon Stalin, lika lite som Mussolini någonsin var en Hitler.
Men detta ändrar inte ett tragiskt och upprörande faktum: Socialdemokrater, liberaler och kristdemokrater som vill ha demokrati sitter i fängelse i Kuba. Att Castroromantikerna försvarar detta, medan medierna för det mesta tiger om saken, är verkligen inte komiskt. "
Sedan detta skrevs har en del av de socialdemokratiska, liberala och kristdemokratiska samvetsfångarna på Kuba frigivits och landsförvisats till Spanien. Andra av dem är fortfarande kvar i regimens fängelser.
Etiketter:
Benito Mussolini,
Eritrea,
Fidel Castro,
Kuba,
Lars Ohly,
Syrien
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
