Lars Ohlys mångåriga medlemskap i stödföreningen för Kubas diktatur

Nu när socialdemokraternas ledning vill ta in Lars Ohly i regeringen kan det vara tillfälle att tänka lite på Fidel Castro. Det är ju inte så särskilt länge sedan Lars Ohly sade upp medlemskapet i den svenska stödföreningen för Castros diktatur. Där var Ohly medlem under lång tid innan han blev osams med styrelsen och utträdde.

När Fidel Castro för ett tag sedan slutade som president och efterträddes av sin bror blev det lite komiskt med alla skruvade formuleringar i Stockholmsmedierna. Att Fidel varit en diktator, och att hans styre slutat i bankrutt var ju bara alltför tydligt.

Jag skrev då en artikel i Folkbladet i Norrköping om Castronostalgin:

" I nyhetsförmedlingen har man uppehållit sig vid att Castro varit en färgstark och karismatisk person, en massmötestalare i den stora stilen, en "historisk person" och allt vad det har hetat i radion i Sverige . ...

Som politisk gestalt har Fidel Castro mycket stora likheter med Benito Mussolini, Italiens yvige, storordige men också intellektuelle och karismatiske diktator från 1922 till 1943.
Han började också som till synes frihetlig socialist, men blev något helt annat, grep makten med en sägenomspunnen revolution, införde snabbt enpartidiktatur och behöll makten med en blandning av sociala reformer, polisstat och propaganda. "

I efterhand har, skrev jag, Mussolini ofta framställts som en löjlig figur, en fånig roll i en operett i en bananrepublik. Men så var det inte på 20- och 30-talen:

" Mussolini var också en intellektuell politisk ledare, som fick stöd av andra ideologer från både vänster- och högerkant. Det slags människor som från bekväma positioner i kulturliv och universitet under senare årtionden förskönat Kuba, därför att de avskytt de västliga kapitalistiska och demokratiska stormakterna, såg under mellankrigstiden ofta Mussolinis mobilisering av folket och hans totalitära enighet kring revolutionen som något positivt.

Diktatorn själv hade dessutom mycket stora likheter med Fidel Castro. De var duktiga på stora bombastiska tal och yviga gester inför stora folkmassor. De kunde konsten att dölja en liten klicks diktatur bakom en fasad av folkmöten och framtvingad likriktning.

Det är och förblir en skam för delar av den svenska vänstern [däribland Lars Ohliy] att de under långa tider har sett en på så många sätt likartad antidemokratisk polisstatspraktiker och ideolog som något av en ljusgestalt. Att det kunde bli så berodde på att Castro lierade sig med Moskvakommunismen och därmed fick överta alla dess anhängare och medlöpare i Västeuropa. Mussolini däremot var rival till kommunisterna, och genom att efter 18 år liera sig med Adolf Hitler drogs han med denne ner i avgrunden. "

Men, fortsatte jag, i dag är Kuba inte längre det som lockar dem som dras till de mest radikala utmaningarna mot väst och mot demokratin. Kommunismen är död. Liksom på Mussolinis tid är det fascismen, främst i sina nya former i Mellanöstern, som får intellektuella att förhäxas och att urskulda förtryck och våldsdyrkan när dessa finns hos västmakternas fiender:

" Kuba hör inte heller till de brutalaste diktaturerna - de GULAG-liknande fånglägren i Eritrea är mycket värre och större, underrättelsetjänsterna i Syrien är långt dödligare än Castros polis. Fidel har aldrig varit någon Stalin, lika lite som Mussolini någonsin var en Hitler.

Men detta ändrar inte ett tragiskt och upprörande faktum: Socialdemokrater, liberaler och kristdemokrater som vill ha demokrati sitter i fängelse i Kuba. Att Castroromantikerna försvarar detta, medan medierna för det mesta tiger om saken, är verkligen inte komiskt. "

Sedan detta skrevs har en del av de socialdemokratiska, liberala och kristdemokratiska samvetsfångarna på Kuba frigivits och landsförvisats till Spanien. Andra av dem är fortfarande kvar i regimens fängelser.

En ny guldålder för förtryckare - sådana som Herodes av Sudan, Herodes av Eritrea, Herodes av Burma

Kung Herodes, känd och ökänd från Nya Testamentet, är en kusligt välbekant figur i vår tid. Liknande diktatorer i små och halvstora stater har något av en guldålder i dag. De kan spela ut stormakter från varandra och deras diplomater kan sitta i FN och till exempel delta i att sabotera klimatförhandlingar.

Om detta skrev jag en krönika i Eskilstuna-Kuriren i vintras. Den finns på nätet, på den här adressen.

http://ekuriren.se/ledareasikter/gastkronika/1.583751-herodes-da-och-herodes-nu

Många har blundat länge när det gäller Bildt och Lundins

Lite längre ner finns det jag skrev om Lundingruppen och Carl Bildt tidigare den här månaden. Till skillnad från många andra kritiserade jag Bildts Lundinengagemang, och såg det som ett problem för regeringen, redan när han var ny som utrikesminister.

Jag blir inte särskilt imponerad av de socialdemokrater som i flera år varit noga med att inte kritisera Bildt för hans samröre med den brutala regimen i Khartoum, men som nu till sist fått för sig att säga något. Sedan 2006 har Bildt varit det enda statsråd i hela regeringen som blivit i stort sett välvilligt behandlat av den socialdemokratiska partiledningen.

Att Lundinfrågan gäller även Syrien och Eritrea är något annat som det blundas för på många håll. Men det är ingen ny upptäckt. Jag skrev om detta redan i oktober 2006. Här är länken till den artikeln:

http://www.expressen.se/1.450080