En rasism som inte nämns vid sitt rätta namn

De som odlar generaliseringar och fördomar mot människor från andra länder bidrar också till att fördunkla internationella skillnader mellan förtryckare och offer och mellan rasism och offer för rasism.

Jag har skrivit om detta på debattplats i Skånska Dagbladet (c) härom dagen, närmast i anknytning till folkomröstningen södra Sudan och de tidigare krigen och folkrensningarna, i både södra Sudan och Darfur. Men det finns fler exempel på hur såväl diktaturmedlöpare som främlingsfientliga populister blandat ihop offren med förtryckarna eller valt fel sida. De som förföljdes av Saddam Hussein drogs till exempel över samma kam som diktatorns bödlar och hantlangare.

Länk till artikeln i Skånska Dagbladet finns här. Rubriken är "Den rasism som inte nämns vid sitt rätta namn", och jag skriver bland annat följande:

" Förtrycket av södra Sudan har varit en mycket lång och mycket blodig historia. Det är vanligt att den förtigs eller beskrivs med döljande omskrivningar. I likhet med massakrerna på kurder i Irak på 1990-talet och tidigare är detta en av de frågor där det i internationell politik och diplomati fortfarande anses starkt opassande att nämna saker vid deras rätta namn.

Vad det handlar om är nämligen sådan rasism som man inte talar om, arabers rasism mot svarta afrikaner. I Sudan har detta mörka kapitel pågått till nu. Såväl sydost om Sudan – i Östafrika – som väster om Sudan – längs Saharas sydkant ända till Atlanten - upphörde dock över tusen år av arabisk slavhandel och rasistisk exploatering successivt under senare delen av 1800- och början av 1900-talen.

De flesta känner åtminstone översiktligt till den europeiska slavhandeln från Västafrika under 1600-, 1700- och delvis även 1800-tal. Men mycket längre och med långt fler offer pågick en annan slavhandel där människor fångades in och drevs som boskap genom öknarna till arabiska länder och det turkiska väldet, alternativt fraktades till sjöss från Zanzibar i det arabiska slavhandelsimperiet Oman.

Kriget mot södra Sudan och fördrivningen av svarta bönder i Darfur är inga händelser som kommit plötsligt utan historiskt och ideologiskt sammanhang. De blev i stället nya varianter på gammalt våld.

I södra Sudan är en ganska stor del av befolkningen kristen, i Darfur är folk i allmänhet muslimer. Det gjorde ingen skillnad. De som utsattes för mord och etnisk rensning hade svart hudfärg, de talade inte arabiska. "

Jag skriver i Skånska Dagbladet också några rader om hur svensk nyhetsförmedling inte har förmått bryta med det internationella mönstret i de här frågorna:

" I arabländerna har pressfrihet och historisk forskning i allmänhet varit undertryckta. Tunisien som det nu talas mycket om är där inget undantag, utan ett fall bland många. Även i dag är det närmast omöjligt att offentligt ta upp den rasism från norr som är bakgrunden till att Sudan troligen kommer att klyvas i två nationer.

Mer anmärkningsvärt är att perspektivet från Senegal eller – intill helt nyligen - södra Sudan nästan aldrig synts eller hörts i svensk samhällsdebatt eller nyhetsförmedling. Arabiska synsätt på olika konfliktfrågor hör däremot till dem som oftast återges. "

Åtminstone några av mina artiklar om Darfur finns tillgängliga på nätet, till exempel här -Aftonbladet 17/9 2004, här - Dagen 5/3 2008 och här - Göteborgs-Posten 19/8 2006

En ny guldålder för förtryckare - sådana som Herodes av Sudan, Herodes av Eritrea, Herodes av Burma

Kung Herodes, känd och ökänd från Nya Testamentet, är en kusligt välbekant figur i vår tid. Liknande diktatorer i små och halvstora stater har något av en guldålder i dag. De kan spela ut stormakter från varandra och deras diplomater kan sitta i FN och till exempel delta i att sabotera klimatförhandlingar.

Om detta skrev jag en krönika i Eskilstuna-Kuriren i vintras. Den finns på nätet, på den här adressen.

http://ekuriren.se/ledareasikter/gastkronika/1.583751-herodes-da-och-herodes-nu

Många har blundat länge när det gäller Bildt och Lundins

Lite längre ner finns det jag skrev om Lundingruppen och Carl Bildt tidigare den här månaden. Till skillnad från många andra kritiserade jag Bildts Lundinengagemang, och såg det som ett problem för regeringen, redan när han var ny som utrikesminister.

Jag blir inte särskilt imponerad av de socialdemokrater som i flera år varit noga med att inte kritisera Bildt för hans samröre med den brutala regimen i Khartoum, men som nu till sist fått för sig att säga något. Sedan 2006 har Bildt varit det enda statsråd i hela regeringen som blivit i stort sett välvilligt behandlat av den socialdemokratiska partiledningen.

Att Lundinfrågan gäller även Syrien och Eritrea är något annat som det blundas för på många håll. Men det är ingen ny upptäckt. Jag skrev om detta redan i oktober 2006. Här är länken till den artikeln:

http://www.expressen.se/1.450080

Sudans regim, Lundin-gruppen och Carl Bildt

Nästan alla medier av betydelse har i flera år varit tysta och likgiltiga när det gäller den svenska Lundin-gruppens affärer med svårartade förtryckarregimer som Sudan, Eritrea och Syrien. I två av Lundin-gruppens företag var nuvarande utrikesministern Carl Bildt styrelseledamot, under ett antal år fram till 2006. Däremot har han aldrig varit styrelseledamot i de "systerföretag" inom Lundingruppen som hjälpt Syriens härskare och som nu förbereder sig på att vara till stöd och hjälp för diktaturen i Eritrea (beryktad bland annat för att hålla Dawit Isaak och andra demokratiska redaktörer inspärrade).

Ett av de företag som hade Bildt i styrelsen - ett oljebolag - anklagas nu på nytt för att vara medskyldigt till militär fördrivning av civilbefolkning i en oljerik del av Södra Sudan. Bolaget har senare sålt just den verksamheten, men har fortsatt att äga oljetillgångar i Sudan i ett bolag som innehas gemensamt med ett statligt sudanesiskt företag, direkt kontrollerat av regimen. Det är denna regim som, efter att tidigare ha härjat i söder under ett långt krig, gick vidare med de fleråriga, mycket blodiga folkrensningarna i Darfur. Medan detta pågick fortsatte Carl Bildt att vara styrelseledamot i ett bolag som var - och fortfarande är - direkt lierat med regimens intressen.

Nu har det sent omsider blivit en del ny medieuppmärksamhet kring utrikesministerns förflutna i Lundingruppens företag. Det är faktiskt lite överraskande. Väsentliga fakta har varit kända i åtskilliga år. Men utrikesministern har i stort sett inte ifrågasatts i riksdagen och inte i ledande. medier. För den socialistiska oppositionen har Carl Bildt snarast varit favoritministern, honom har de behandlat med silkevantar medan de varit oförsonliga mot resten av regeringen. Det bör man komma ihåg ifall de nu försöker ta en del poäng på de senaste anklagelserna.

Till skillnad från nästan alla andra inom (och även utom) regeringspartierna skrev jag redan i början av mandatperioden i klartext om Bildts inblandning i Lundingruppens stöd till massmordsregimen i Sudan. Den mest uppmärksammade artikeln hade jag i Expressen den 26 februari 2007. Även om den blev mer uppmärksammad än andra så följdes den ändå av en enveten tystnad. Artikeln finns att läsa på nätet, och jag skrev bland annat:

"Visste [alliansens fyra partiledare när de tog med Bildt i regeringen] ens var Bildts ägande och styrelseposter fanns? Om de visste, brydde de sig då inte? Då var de i stort sällskap.
Bildt har brett men oftast tyst stöd - i näringsliv och press, till vänster och till höger.

Delaktighet i Sudans regims finansiering ses inte som en så allvarlig sak. Det var nästan inte ett knäpp om Sudan bland hyllningarna då Bildt utsågs. Även på vänsterkanten togs han väl emot, han ansågs bland annat vara mer flexibel när det gällde Hamas. "

Jag skrev i samma artikel om hur massmorden i Sudan behandlats i nyhetsrapporteringen:

"Sudan har nästan aldrig varit ett verkligt stort nyhets- och debattämne. Med svarta bönder i Sudan är det som förr med kurder. Deras liv och människovärde räknas sällan. Härskare med olja kan ta ihjäl dem i mängder innan omvärlden riktigt bryr sig.

Tidigare uppmärksamhet om Bildt och Sudan var tillräcklig för att vara känd på många håll, men de flesta i medierna tyckte då som nu att det inte var någon större sak. Det är väl också därför partiledarna inte tycks ha fått de där frågorna om hur det gick till.

Skulle det vara intressant om partiledarna tänkt på Bildt och Lundins? Varför då? Även på redaktionerna hade det ju mest gäspats åt att en ex-statsminister gett sig i lag med den där bondedräparregimen?"

Hela den här artikeln i Expressen finna på denna länk:

http://www.expressen.se/1.570149