Den norska terroristrättegången har börjat, och kommer att ge ännu ett antal påminnelser om vad högerextremismen kan ha för konsekvenser, och om vad som kan uppstå i en subkultur av samhällshat, konspirationsteorier, gruppfördomar och avsky mot det demokratiska samhällssystemet.
Om detta kommer mycket att skrivas, här är först två lästips, på mer än vanligt läsvärda artiklar som på olika sätt rör Breiviks brott.
Håkan Holmberg skriver på ledarsidan i UNT (lib) den 15 april 2012, den artikeln finns här.
Håkan Holmberg skriver bland annat:
” Diskussionen om Breiviks psykiska hälsa får inte ersätta den nödvändiga analysen av den föreställningsvärld som motiverade hans gärningar. Och det är inte rimligt att betrakta Breiviks världsåskådning – eller andra politiska idéer som fått motivera massmord – som uttryck för en form av mental sjukdom. Att göra det skulle innebära att den politiska analysen av dessa idéer kortslöts. ”
I tidningen Information i Köpenhamn medverkar Göran Rosenberg som krönikör, och skriver den 21 Mars 2012 om ”Breivik och friheten att göra det onda”. Den artikeln finns här.
Göran Rosenberg framhåller hur försöken att bortförklara det politiskt motiverade våldet som utslag av sinnessjukdom leder till en ansvarslöshet:
" Der er unægtelig en dejligt befriende tanke, at kun sindssyge personer kan gøre, hvad Breivik gjorde. Det er herlig ansvarsforflygtelse.
Det fritager alle, der mere eller mindre bogstaveligt delte ideer og motiver med Breivik, fra ethvert medansvar. Og det fritager i sagens natur også Breivik for ethvert ansvar.”
Han skriver också om vad detta ansvarslöshetens tänkande leder till i fråga om:
”De ideer, der banede vejen for Hitler og gaskamrene ...” och ” de millioner af mennesker, der frivilligt bistod med at omsætte disse ideer til virkelighed. Eller ... de ideer, som i dag avler ekstremisme, fundamentalisme og konspirationsteorier, der igen avler vold eller trusler om vold og i værste fald avler en Anders Behring Breivik.”
Håkan Holmbergs och Göran Rosenbergs artiklar bör läsas av alla som funderar över de allvarliga frågor som rättegången i Oslo aktualiserar.
Själv bidrog jag senast till den här diskussionen, om vad som driver Brevik och andra liknande våldsmän, i en signerad artikel på ledarsidan i Eskilstuna-Kuriren (lib) den 23 mars 2012.
Artikeln finns här och där tog jag förutom Breivik upp morden i Toulouse för en tid sedan. Jag skrev bland annat:
” Dödskulten förenar mellankrigstidens extremism med såväl Al-Qaida-liknande organisationer som den subkultur av samhällshat och rasism där den norske massmördaren Breivik radikaliserades.
Förlusten i första världskriget och den demokratiska tyska revolutionen 1918 kändes för en radikal höger som en oerhörd förnedring. I avsky mot det öppna samhället drömde man om en återgång till det auktoritära, men inte till gammaldags småborgerlig moral. Detta var ju Friedrich Nietzsches tid. Övermänniskan skulle gå till handling, med den självutnämnda elitens självtagna rätt att i förakt mot kristendomen vräka undan den traditionella moralens gränsmärken. Ur detta växte undergångens dödskult – att offra sig själv i våldshandlingar mot det hatade moderna samhällssystemet.
I stället för Nietzsche används nu andra ideologer – av självutnämnda övermänniskor som vill kommendera till blodsdåd, och intala fotfolket att det är en heroisk handling att offra sig i dödskultens direkta aktion, självmordsbombningen eller slutstriden i en lägenhet i Toulouse, eller varför inte en gammal borg, om nu en sådan skulle finnas till hands?
… Likheterna mellan nazismens förstadier och flera slag av vår tids extremism är skäl att se upp. Vad nazismens förelöpare hann med före 1933 har vid det här laget överträffats många gånger om av nutida våldsrörelser av flera slag. ”
* *
Tillägg (21/4):
Om de hatteorier och konspirationsföreställningar som inspirerat Breivik till hans terrorattentat skrev jag i Eskilstuna-Kuriren även den 30 november 2011, då det första, omstridda och sedermera omprövade rättspsykiatriska utlåtandet hade kommit. Schizofrenidiagnosen har ju sedan utsatts för avsevärd kritik av sakkkunniga och har ytterligare undergrävts under början av rättegången.
Hela den artikeln i E-K finns på nätet under den här adressen. Jag anknöt delvis till en tidigare ledarartikel i E-K, och skrev den 30/11 bland annat detta:
" ... Massmördaren Breivik uppfann inte den idévärld som drev honom till blodsdåden. Att den leder till väpnade angrepp mot demokratin är en följd av dess värderingar och samhällssyn, inte bara av en enskild persons psykiska tillstånd.
Denna härva av gruppfördomar, konspirationsföreställningar och avsky mot det öppna och fria samhällssystemet är i olika varianter spridd vitt och brett inom europeisk ytterhöger och främlingsfientlighet, inte bara inom mikroskopiska sektliknande organisationer.
Som framhölls på ledarplats här i E-K i somras är realiteten att det runt Sverigedemokraterna och deras åsiktsfränder i Europa finns en omfattande nätbaserad aktivism som sprider hat mot islam, ... mångkultur [och] 'etablissemang' och även sprider en bild av Sverige som översvämmat av invandrade kriminella. Det finns här en stor om än inte fullständig likhet med massmördaren Breiviks förvridna föreställningsvärld. Sverigedemokraterna går i armkrok med denna nätmobb.
Beroendet är ömsesidigt. Hatsajterna hämtar ideologisk näring från partiet. Partiaktivister hänvisar till och citerar det som skrivs där. Ledande partimän, i själva partiledningen, har dessutom gett uttryck för sådana raskrigsföreställningar som också sögs upp av Breiviks mer eller mindre sjukdomsdrabbade psyke. ... "
Visar inlägg med etikett rasism. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett rasism. Visa alla inlägg
lördag 21 april 2012
måndag 31 januari 2011
En rasism som inte nämns vid sitt rätta namn
De som odlar generaliseringar och fördomar mot människor från andra länder bidrar också till att fördunkla internationella skillnader mellan förtryckare och offer och mellan rasism och offer för rasism.
Jag har skrivit om detta på debattplats i Skånska Dagbladet (c) härom dagen, närmast i anknytning till folkomröstningen södra Sudan och de tidigare krigen och folkrensningarna, i både södra Sudan och Darfur. Men det finns fler exempel på hur såväl diktaturmedlöpare som främlingsfientliga populister blandat ihop offren med förtryckarna eller valt fel sida. De som förföljdes av Saddam Hussein drogs till exempel över samma kam som diktatorns bödlar och hantlangare.
Länk till artikeln i Skånska Dagbladet finns här. Rubriken är "Den rasism som inte nämns vid sitt rätta namn", och jag skriver bland annat följande:
" Förtrycket av södra Sudan har varit en mycket lång och mycket blodig historia. Det är vanligt att den förtigs eller beskrivs med döljande omskrivningar. I likhet med massakrerna på kurder i Irak på 1990-talet och tidigare är detta en av de frågor där det i internationell politik och diplomati fortfarande anses starkt opassande att nämna saker vid deras rätta namn.
Vad det handlar om är nämligen sådan rasism som man inte talar om, arabers rasism mot svarta afrikaner. I Sudan har detta mörka kapitel pågått till nu. Såväl sydost om Sudan – i Östafrika – som väster om Sudan – längs Saharas sydkant ända till Atlanten - upphörde dock över tusen år av arabisk slavhandel och rasistisk exploatering successivt under senare delen av 1800- och början av 1900-talen.
De flesta känner åtminstone översiktligt till den europeiska slavhandeln från Västafrika under 1600-, 1700- och delvis även 1800-tal. Men mycket längre och med långt fler offer pågick en annan slavhandel där människor fångades in och drevs som boskap genom öknarna till arabiska länder och det turkiska väldet, alternativt fraktades till sjöss från Zanzibar i det arabiska slavhandelsimperiet Oman.
Kriget mot södra Sudan och fördrivningen av svarta bönder i Darfur är inga händelser som kommit plötsligt utan historiskt och ideologiskt sammanhang. De blev i stället nya varianter på gammalt våld.
I södra Sudan är en ganska stor del av befolkningen kristen, i Darfur är folk i allmänhet muslimer. Det gjorde ingen skillnad. De som utsattes för mord och etnisk rensning hade svart hudfärg, de talade inte arabiska. "
Jag skriver i Skånska Dagbladet också några rader om hur svensk nyhetsförmedling inte har förmått bryta med det internationella mönstret i de här frågorna:
" I arabländerna har pressfrihet och historisk forskning i allmänhet varit undertryckta. Tunisien som det nu talas mycket om är där inget undantag, utan ett fall bland många. Även i dag är det närmast omöjligt att offentligt ta upp den rasism från norr som är bakgrunden till att Sudan troligen kommer att klyvas i två nationer.
Mer anmärkningsvärt är att perspektivet från Senegal eller – intill helt nyligen - södra Sudan nästan aldrig synts eller hörts i svensk samhällsdebatt eller nyhetsförmedling. Arabiska synsätt på olika konfliktfrågor hör däremot till dem som oftast återges. "
Åtminstone några av mina artiklar om Darfur finns tillgängliga på nätet, till exempel här -Aftonbladet 17/9 2004, här - Dagen 5/3 2008 och här - Göteborgs-Posten 19/8 2006
Jag har skrivit om detta på debattplats i Skånska Dagbladet (c) härom dagen, närmast i anknytning till folkomröstningen södra Sudan och de tidigare krigen och folkrensningarna, i både södra Sudan och Darfur. Men det finns fler exempel på hur såväl diktaturmedlöpare som främlingsfientliga populister blandat ihop offren med förtryckarna eller valt fel sida. De som förföljdes av Saddam Hussein drogs till exempel över samma kam som diktatorns bödlar och hantlangare.
Länk till artikeln i Skånska Dagbladet finns här. Rubriken är "Den rasism som inte nämns vid sitt rätta namn", och jag skriver bland annat följande:
" Förtrycket av södra Sudan har varit en mycket lång och mycket blodig historia. Det är vanligt att den förtigs eller beskrivs med döljande omskrivningar. I likhet med massakrerna på kurder i Irak på 1990-talet och tidigare är detta en av de frågor där det i internationell politik och diplomati fortfarande anses starkt opassande att nämna saker vid deras rätta namn.
Vad det handlar om är nämligen sådan rasism som man inte talar om, arabers rasism mot svarta afrikaner. I Sudan har detta mörka kapitel pågått till nu. Såväl sydost om Sudan – i Östafrika – som väster om Sudan – längs Saharas sydkant ända till Atlanten - upphörde dock över tusen år av arabisk slavhandel och rasistisk exploatering successivt under senare delen av 1800- och början av 1900-talen.
De flesta känner åtminstone översiktligt till den europeiska slavhandeln från Västafrika under 1600-, 1700- och delvis även 1800-tal. Men mycket längre och med långt fler offer pågick en annan slavhandel där människor fångades in och drevs som boskap genom öknarna till arabiska länder och det turkiska väldet, alternativt fraktades till sjöss från Zanzibar i det arabiska slavhandelsimperiet Oman.
Kriget mot södra Sudan och fördrivningen av svarta bönder i Darfur är inga händelser som kommit plötsligt utan historiskt och ideologiskt sammanhang. De blev i stället nya varianter på gammalt våld.
I södra Sudan är en ganska stor del av befolkningen kristen, i Darfur är folk i allmänhet muslimer. Det gjorde ingen skillnad. De som utsattes för mord och etnisk rensning hade svart hudfärg, de talade inte arabiska. "
Jag skriver i Skånska Dagbladet också några rader om hur svensk nyhetsförmedling inte har förmått bryta med det internationella mönstret i de här frågorna:
" I arabländerna har pressfrihet och historisk forskning i allmänhet varit undertryckta. Tunisien som det nu talas mycket om är där inget undantag, utan ett fall bland många. Även i dag är det närmast omöjligt att offentligt ta upp den rasism från norr som är bakgrunden till att Sudan troligen kommer att klyvas i två nationer.
Mer anmärkningsvärt är att perspektivet från Senegal eller – intill helt nyligen - södra Sudan nästan aldrig synts eller hörts i svensk samhällsdebatt eller nyhetsförmedling. Arabiska synsätt på olika konfliktfrågor hör däremot till dem som oftast återges. "
Åtminstone några av mina artiklar om Darfur finns tillgängliga på nätet, till exempel här -Aftonbladet 17/9 2004, här - Dagen 5/3 2008 och här - Göteborgs-Posten 19/8 2006
fredag 1 oktober 2010
Dawit Isaak, svensk medborgare, med i somligas ögon fel hudfärg - nu finns en ny bok med litterära texter av honom
Dawit Isaak, förr bosatt i Göteborg och sedan många år svensk medborgare, är fortfarande fängslad i Eritrea, där han spärrades in när hela den fria pressen krossades 2001. En liten antologi med utdrag ur ett par av hans litterära texter, ett par tidningsartiklar med mera har getts ut på svenska, lagom till Bokmässan i Göteborg i slutet av september 2010.
"Hopp" heter boken, och jag skrev om den på kultursidan i Jönköpings-Posten den 29 september. (Första gången jag skrev om Dawit Isaak i J-P var vintern 2003. För fler artiklar i samma ämne, se här på bloggen under maj 2010 och senare.)
Här är några klipp ur min artikel 29/9:
" Då tidningen Setit grundades - det var under de år då friheten tillfälligt blommade upp - värvades författaren Dawit Isaak dit som redaktör och delägare. En av hans artiklar om politisk frihet har tidigare tryckts om på svenska, i antologin ”Tystade röster”.
För drygt tre och ett halvt års insatser som reporter och kulturskribent har han fått, hittills, nio år i fängelser där den ena samvetsfången efter den andra har dukat under. "
Många har inte klart för sig att Dawit Isaak först och främst är skönlitterär författare, snarare än politisk journalist, även om han som anhängare av demokrati och det fria ordet var en av de många som drabbades när Eritrea för nio år sedan sänktes i diktaturens djup. Men redan 1985, innan han fick en fristad i Sverige var han i konflikt med censuren:
" Dawit Isaak har nu varit fånge i nio år för sin övertygelse om det fria ordet och demokratin.
Redan 1985 hade han sin första frontalkrock med censuren. Han skrev för teatern, om ett ämne som fanns redan på Shakespeares tid - unga människors kärlek som kommer i konflikt med de äldres sociala konventioner och klassgränser. I original hette pjäsen ”Munna”, efter namnet på den kvinnliga huvudpersonen.
Dawit Isaak var bara 21 år när han skrev ”Munna” för en teatergrupp i Asmara, så som han skulle fortsätta att skriva för teatern när Eritrea blev självständigt 1993 och han kom tillbaka till Asmara som svensk medborgare.
Nu är den ena av ”Munnas” två delar utgiven på svenska, ihop med ett par tidningsartiklar och andra texter av Dawit Isaak.
Pjäsen blev inte spelad i Asmara. Det var under Etiopiens herravälde, det fanns censur, och när det blev dags för premiär sade den stopp. Ungdomarna Moses och Manna, som de får heta efter över-sättning från tigrinja, trotsar sina föräldrar i frågor som äktenskap och sexualitet – det var ett känsligt ämne.
För att ge ut detta på svenska krävs att man upphäver den kommersiella tyngdlagen. ”Hopp” heter boken – och hela elva svenska bokförlag har lagt ihop pengar till denna demonstration för det fria ordets betydelse. Tidningen Expressen, samt Tidningsutgivarna, Författarförbundet med flera har också slutit upp. "
Jag har i J-P också skrivit några rader om det öppna rasistiska föraktet mot samvetsfången Dawit Isaak, som står för svenska värderingar och tryckfrihet och demokrati, men som i somligas ögon har fel hudfärg:
" Många gånger har jag läst föraktfulla, omisskännligt rasistiska omdömen i kommentarspalterna under nyhetsartiklar om Dawit Isaak i dags-tidningars Internetupplagor. Han får väl skylla sig själv har det hetat, när han frivilligt åkte tillbaka och åkte fast, varför ska vi då bry oss om hans svenska pass?
Dessa som anonymt hånar Dawit Isaak på nätet håller noga reda på en enda sak – hans hudfärg. Men de blundar för annat. När han efter åren i Göteborg blev redaktör i Eritrea var landet på väg mot planerade fria val och hade fått en fri press. Hur allt detta krossades i september 2001 blundar de för.
De har också kunnat blunda för Dawit Isaak som kulturpersonlighet och författare. Sådant blir nu svårare. Även därför är det en berömvärd insats att ge ut Dawit Isaak på svenska. "
"Hopp" heter boken, och jag skrev om den på kultursidan i Jönköpings-Posten den 29 september. (Första gången jag skrev om Dawit Isaak i J-P var vintern 2003. För fler artiklar i samma ämne, se här på bloggen under maj 2010 och senare.)
Här är några klipp ur min artikel 29/9:
" Då tidningen Setit grundades - det var under de år då friheten tillfälligt blommade upp - värvades författaren Dawit Isaak dit som redaktör och delägare. En av hans artiklar om politisk frihet har tidigare tryckts om på svenska, i antologin ”Tystade röster”.
För drygt tre och ett halvt års insatser som reporter och kulturskribent har han fått, hittills, nio år i fängelser där den ena samvetsfången efter den andra har dukat under. "
Många har inte klart för sig att Dawit Isaak först och främst är skönlitterär författare, snarare än politisk journalist, även om han som anhängare av demokrati och det fria ordet var en av de många som drabbades när Eritrea för nio år sedan sänktes i diktaturens djup. Men redan 1985, innan han fick en fristad i Sverige var han i konflikt med censuren:
" Dawit Isaak har nu varit fånge i nio år för sin övertygelse om det fria ordet och demokratin.
Redan 1985 hade han sin första frontalkrock med censuren. Han skrev för teatern, om ett ämne som fanns redan på Shakespeares tid - unga människors kärlek som kommer i konflikt med de äldres sociala konventioner och klassgränser. I original hette pjäsen ”Munna”, efter namnet på den kvinnliga huvudpersonen.
Dawit Isaak var bara 21 år när han skrev ”Munna” för en teatergrupp i Asmara, så som han skulle fortsätta att skriva för teatern när Eritrea blev självständigt 1993 och han kom tillbaka till Asmara som svensk medborgare.
Nu är den ena av ”Munnas” två delar utgiven på svenska, ihop med ett par tidningsartiklar och andra texter av Dawit Isaak.
Pjäsen blev inte spelad i Asmara. Det var under Etiopiens herravälde, det fanns censur, och när det blev dags för premiär sade den stopp. Ungdomarna Moses och Manna, som de får heta efter över-sättning från tigrinja, trotsar sina föräldrar i frågor som äktenskap och sexualitet – det var ett känsligt ämne.
För att ge ut detta på svenska krävs att man upphäver den kommersiella tyngdlagen. ”Hopp” heter boken – och hela elva svenska bokförlag har lagt ihop pengar till denna demonstration för det fria ordets betydelse. Tidningen Expressen, samt Tidningsutgivarna, Författarförbundet med flera har också slutit upp. "
Jag har i J-P också skrivit några rader om det öppna rasistiska föraktet mot samvetsfången Dawit Isaak, som står för svenska värderingar och tryckfrihet och demokrati, men som i somligas ögon har fel hudfärg:
" Många gånger har jag läst föraktfulla, omisskännligt rasistiska omdömen i kommentarspalterna under nyhetsartiklar om Dawit Isaak i dags-tidningars Internetupplagor. Han får väl skylla sig själv har det hetat, när han frivilligt åkte tillbaka och åkte fast, varför ska vi då bry oss om hans svenska pass?
Dessa som anonymt hånar Dawit Isaak på nätet håller noga reda på en enda sak – hans hudfärg. Men de blundar för annat. När han efter åren i Göteborg blev redaktör i Eritrea var landet på väg mot planerade fria val och hade fått en fri press. Hur allt detta krossades i september 2001 blundar de för.
De har också kunnat blunda för Dawit Isaak som kulturpersonlighet och författare. Sådant blir nu svårare. Även därför är det en berömvärd insats att ge ut Dawit Isaak på svenska. "
Boken "Hopp" har getts ut av Svante Weyler bokförlag AB, och som nämnts ovan har det skett med stöd av en lång rad andra bokförlag och organisationer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
