Den norska terroristrättegången har börjat, och kommer att ge ännu ett antal påminnelser om vad högerextremismen kan ha för konsekvenser, och om vad som kan uppstå i en subkultur av samhällshat, konspirationsteorier, gruppfördomar och avsky mot det demokratiska samhällssystemet.
Om detta kommer mycket att skrivas, här är först två lästips, på mer än vanligt läsvärda artiklar som på olika sätt rör Breiviks brott.
Håkan Holmberg skriver på ledarsidan i UNT (lib) den 15 april 2012, den artikeln finns här.
Håkan Holmberg skriver bland annat:
” Diskussionen om Breiviks psykiska hälsa får inte ersätta den nödvändiga analysen av den föreställningsvärld som motiverade hans gärningar. Och det är inte rimligt att betrakta Breiviks världsåskådning – eller andra politiska idéer som fått motivera massmord – som uttryck för en form av mental sjukdom. Att göra det skulle innebära att den politiska analysen av dessa idéer kortslöts. ”
I tidningen Information i Köpenhamn medverkar Göran Rosenberg som krönikör, och skriver den 21 Mars 2012 om ”Breivik och friheten att göra det onda”. Den artikeln finns här.
Göran Rosenberg framhåller hur försöken att bortförklara det politiskt motiverade våldet som utslag av sinnessjukdom leder till en ansvarslöshet:
" Der er unægtelig en dejligt befriende tanke, at kun sindssyge personer kan gøre, hvad Breivik gjorde. Det er herlig ansvarsforflygtelse.
Det fritager alle, der mere eller mindre bogstaveligt delte ideer og motiver med Breivik, fra ethvert medansvar. Og det fritager i sagens natur også Breivik for ethvert ansvar.”
Han skriver också om vad detta ansvarslöshetens tänkande leder till i fråga om:
”De ideer, der banede vejen for Hitler og gaskamrene ...” och ” de millioner af mennesker, der frivilligt bistod med at omsætte disse ideer til virkelighed. Eller ... de ideer, som i dag avler ekstremisme, fundamentalisme og konspirationsteorier, der igen avler vold eller trusler om vold og i værste fald avler en Anders Behring Breivik.”
Håkan Holmbergs och Göran Rosenbergs artiklar bör läsas av alla som funderar över de allvarliga frågor som rättegången i Oslo aktualiserar.
Själv bidrog jag senast till den här diskussionen, om vad som driver Brevik och andra liknande våldsmän, i en signerad artikel på ledarsidan i Eskilstuna-Kuriren (lib) den 23 mars 2012.
Artikeln finns här och där tog jag förutom Breivik upp morden i Toulouse för en tid sedan. Jag skrev bland annat:
” Dödskulten förenar mellankrigstidens extremism med såväl Al-Qaida-liknande organisationer som den subkultur av samhällshat och rasism där den norske massmördaren Breivik radikaliserades.
Förlusten i första världskriget och den demokratiska tyska revolutionen 1918 kändes för en radikal höger som en oerhörd förnedring. I avsky mot det öppna samhället drömde man om en återgång till det auktoritära, men inte till gammaldags småborgerlig moral. Detta var ju Friedrich Nietzsches tid. Övermänniskan skulle gå till handling, med den självutnämnda elitens självtagna rätt att i förakt mot kristendomen vräka undan den traditionella moralens gränsmärken. Ur detta växte undergångens dödskult – att offra sig själv i våldshandlingar mot det hatade moderna samhällssystemet.
I stället för Nietzsche används nu andra ideologer – av självutnämnda övermänniskor som vill kommendera till blodsdåd, och intala fotfolket att det är en heroisk handling att offra sig i dödskultens direkta aktion, självmordsbombningen eller slutstriden i en lägenhet i Toulouse, eller varför inte en gammal borg, om nu en sådan skulle finnas till hands?
… Likheterna mellan nazismens förstadier och flera slag av vår tids extremism är skäl att se upp. Vad nazismens förelöpare hann med före 1933 har vid det här laget överträffats många gånger om av nutida våldsrörelser av flera slag. ”
* *
Tillägg (21/4):
Om de hatteorier och konspirationsföreställningar som inspirerat Breivik till hans terrorattentat skrev jag i Eskilstuna-Kuriren även den 30 november 2011, då det första, omstridda och sedermera omprövade rättspsykiatriska utlåtandet hade kommit. Schizofrenidiagnosen har ju sedan utsatts för avsevärd kritik av sakkkunniga och har ytterligare undergrävts under början av rättegången.
Hela den artikeln i E-K finns på nätet under den här adressen. Jag anknöt delvis till en tidigare ledarartikel i E-K, och skrev den 30/11 bland annat detta:
" ... Massmördaren Breivik uppfann inte den idévärld som drev honom till blodsdåden. Att den leder till väpnade angrepp mot demokratin är en följd av dess värderingar och samhällssyn, inte bara av en enskild persons psykiska tillstånd.
Denna härva av gruppfördomar, konspirationsföreställningar och avsky mot det öppna och fria samhällssystemet är i olika varianter spridd vitt och brett inom europeisk ytterhöger och främlingsfientlighet, inte bara inom mikroskopiska sektliknande organisationer.
Som framhölls på ledarplats här i E-K i somras är realiteten att det runt Sverigedemokraterna och deras åsiktsfränder i Europa finns en omfattande nätbaserad aktivism som sprider hat mot islam, ... mångkultur [och] 'etablissemang' och även sprider en bild av Sverige som översvämmat av invandrade kriminella. Det finns här en stor om än inte fullständig likhet med massmördaren Breiviks förvridna föreställningsvärld. Sverigedemokraterna går i armkrok med denna nätmobb.
Beroendet är ömsesidigt. Hatsajterna hämtar ideologisk näring från partiet. Partiaktivister hänvisar till och citerar det som skrivs där. Ledande partimän, i själva partiledningen, har dessutom gett uttryck för sådana raskrigsföreställningar som också sögs upp av Breiviks mer eller mindre sjukdomsdrabbade psyke. ... "
Visar inlägg med etikett nazism. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett nazism. Visa alla inlägg
lördag 21 april 2012
fredag 2 september 2011
50 år av besvärad tystnad kring extremism vid universiteten
När det senast var ny publicitet kring IKEA-grundaren Ingvar Kamprads tidigare medlemskap i olika högerextrema organisationer - Lindholmsnazisterna och sedan den nyfascistiska Nysvenska rörelsen - skrev jag i Eskilstuna-Kuriren om hur lång tid det ofta har gått innan tigandet och viskandet kring framträdande personers extremism följds av öppenhet och granskning:
" Fallet Kamprad är inte unikt. 1996 gav Sverker Oredsson, tidigare kommunstyrelsens ordförande (FP) i Lund, ut den skoningslöst klargörande Lunds universitet under andra världskriget. Där vimlar det av kända namn, och de får inte plats här. Professorskår och studentkår hade ett stort inslag av nazister, Hitlermedlöpare och andra högerextremister. Där fanns också en demokratisk gruppering, med band till flera riksdagspartier och med den liberale filosofiprofessorn Hans Larsson som viktig inspiratör.
Jurister, teologer, historiker och andra var djupt splittrade. Nazisympatisörer stod mot demokrater. Efter kriget rörde sig de som varit på olika sidor i sammanhang där de hela tiden möttes och skavde på varandra, inte bara på universitetet. Högerns, senare Moderaternas, riksdagsgrupp innehöll samtidigt framträdande namn från både studentnazismen och från de demokrater som i Lund tog strid mot nazismen. Om detta talades det i antydningar. Men i stort var det en besvärad tystnad. "
Jag noterade att det faktiskt gick hela 51 år från 1945 till Sverker Oredssons bok. Det hade nog vållat ytterst förbittrade konflikter om någon skrivit den boken 1966 eller 1976. Men när kommer motsvarande genomlysningar av andra vågor av extremism, i akademiska och andra sammanhang, som 70-talets diktaturhyllande vänsterextremism och nutidens extrema rörelser av högerpopulustisk och nyfascistisk sort?
" Det kanske dröjer till 2020 eller 2040 innan någon forskare ur en yngre generation gör motsvarande genomgång av universitetskommunismen och diktaturstödjandet under 70- och 80-talen.
I dag är ännu en våg av extremism under framväxt i Europa. Men lär nu av historien! Det är bättre att granska sådant här direkt när det uppstår, än att det ska dröja 50 år."
*
" Fallet Kamprad är inte unikt. 1996 gav Sverker Oredsson, tidigare kommunstyrelsens ordförande (FP) i Lund, ut den skoningslöst klargörande Lunds universitet under andra världskriget. Där vimlar det av kända namn, och de får inte plats här. Professorskår och studentkår hade ett stort inslag av nazister, Hitlermedlöpare och andra högerextremister. Där fanns också en demokratisk gruppering, med band till flera riksdagspartier och med den liberale filosofiprofessorn Hans Larsson som viktig inspiratör.
Jurister, teologer, historiker och andra var djupt splittrade. Nazisympatisörer stod mot demokrater. Efter kriget rörde sig de som varit på olika sidor i sammanhang där de hela tiden möttes och skavde på varandra, inte bara på universitetet. Högerns, senare Moderaternas, riksdagsgrupp innehöll samtidigt framträdande namn från både studentnazismen och från de demokrater som i Lund tog strid mot nazismen. Om detta talades det i antydningar. Men i stort var det en besvärad tystnad. "
Jag noterade att det faktiskt gick hela 51 år från 1945 till Sverker Oredssons bok. Det hade nog vållat ytterst förbittrade konflikter om någon skrivit den boken 1966 eller 1976. Men när kommer motsvarande genomlysningar av andra vågor av extremism, i akademiska och andra sammanhang, som 70-talets diktaturhyllande vänsterextremism och nutidens extrema rörelser av högerpopulustisk och nyfascistisk sort?
" Det kanske dröjer till 2020 eller 2040 innan någon forskare ur en yngre generation gör motsvarande genomgång av universitetskommunismen och diktaturstödjandet under 70- och 80-talen.
I dag är ännu en våg av extremism under framväxt i Europa. Men lär nu av historien! Det är bättre att granska sådant här direkt när det uppstår, än att det ska dröja 50 år."
*
Hela artikeln i Eskilstuna-Kuriren finns här, på tidningens hemsida.
onsdag 11 maj 2011
Revolten mot det öppna samhället
Ideologer som avskyr andras frihet och förkunnar att alla medel är tillåtna, även massmord, är farliga. 1900-talets historia borde ha lärt oss vad det kan sluta med.
Om detta har jag skrivit en gästkrönika i Eskilstuna-Kuriren (lib) den 6 maj, bland annat med anledning av Usama bin Laden och tillslaget mot hans hemliga högkvarter i Pakistan:
" ... Tankemönstren där [Usama] bin Ladin satt fast är ... återkommande och inte ovanliga. De finns inte bara i islamiska länder, de är ett av de stora hoten mot frihet, fred och demokrati. Att reducera människor till en enda identitet, som ensam är värdefull, som dominerar eller utestänger allt annat, och som ska hållas ren och skyddad från yttre påverkan, är en väg mot avgrunden. Där börjar några av de farligaste formerna av kollektivism. "
Gästkrönikan innehåller sedan ett par stycken om Indien och Nobelpristagaren Amartya Sens böcker om vikten av att försvara landets mångfald och tolerans. Därefter tar jag upp Karl Poppers försvar för det öppna samhället:
" ... Revolten mot det öppna samhället, hatet mot den moderna friheten, viljan att hejda all förändring, våldet som medel för en totalitär framtida idealstat där det gamla och rena återupprättas medan de oliktänkande eller avvikande likviderats – inget av det är nytt. I sin stora stridsskrift mot de totalitära diktaturerna, 'Det öppna samhället och dess fiender', pekade Karl Popper på dess rötter i Platons Grekland.
... För den vildvuxna floran av nutida extremistiska rörelser är islam inte någon tillräcklig förklaring. I hög grad handlar det i stället om revolten mot det öppna samhället, mot den moderna tidens nedbrytning av auktoriteter och privilegier, mot dess frigörelse av kvinnan och dess ovana kulturmönster. Mellankrigstidens fascism och nazism i Europa hade till inte så liten del just en sådan grund. Där finns paralleller till nutida extremister som man inte ska blunda för utan tvärtom ta varning av. "
Gästkrönikan i dess helhet finns på Eskilstuna-Kurirens webbplats.
Om detta har jag skrivit en gästkrönika i Eskilstuna-Kuriren (lib) den 6 maj, bland annat med anledning av Usama bin Laden och tillslaget mot hans hemliga högkvarter i Pakistan:
" ... Tankemönstren där [Usama] bin Ladin satt fast är ... återkommande och inte ovanliga. De finns inte bara i islamiska länder, de är ett av de stora hoten mot frihet, fred och demokrati. Att reducera människor till en enda identitet, som ensam är värdefull, som dominerar eller utestänger allt annat, och som ska hållas ren och skyddad från yttre påverkan, är en väg mot avgrunden. Där börjar några av de farligaste formerna av kollektivism. "
Gästkrönikan innehåller sedan ett par stycken om Indien och Nobelpristagaren Amartya Sens böcker om vikten av att försvara landets mångfald och tolerans. Därefter tar jag upp Karl Poppers försvar för det öppna samhället:
" ... Revolten mot det öppna samhället, hatet mot den moderna friheten, viljan att hejda all förändring, våldet som medel för en totalitär framtida idealstat där det gamla och rena återupprättas medan de oliktänkande eller avvikande likviderats – inget av det är nytt. I sin stora stridsskrift mot de totalitära diktaturerna, 'Det öppna samhället och dess fiender', pekade Karl Popper på dess rötter i Platons Grekland.
... För den vildvuxna floran av nutida extremistiska rörelser är islam inte någon tillräcklig förklaring. I hög grad handlar det i stället om revolten mot det öppna samhället, mot den moderna tidens nedbrytning av auktoriteter och privilegier, mot dess frigörelse av kvinnan och dess ovana kulturmönster. Mellankrigstidens fascism och nazism i Europa hade till inte så liten del just en sådan grund. Där finns paralleller till nutida extremister som man inte ska blunda för utan tvärtom ta varning av. "
Gästkrönikan i dess helhet finns på Eskilstuna-Kurirens webbplats.
fredag 21 januari 2011
Magnetfältet har kastats om - det öppna samhällets fiender lockas åter av högerextremism i olika former
Här är en repris, i ett ämne som tyvärr bevarat sin aktualitet. Texten publicerades på ledarsidan i Eskilstuna-Kuriren den 4 juni 2007.
I dessa dagar, med både inhemsk högerextremism, självmordsbombare och andra onda tidens tecken plockar jag fram den igen och gör den tillgänglig här på bloggen:
Ytterhögern leder åter i bokhyllorna
Av Åke Wredén
Vid besök i Stockholm brukade jag då och då läsa av en speciell barometer, för att se hur lufttrycket skiftade i den intellektuella världens längtan efter det auktoritära. Det var filosofihyllan i en bokhandel, en av huvudstadens största.
Högsta trycket stod alltid Friedrich Nietzsche för. En typisk notering var att det i hyllan fanns hela 23 olika verk av och om denne övermänniskoidealets, kristendomshatets och antiintellektualismens inflytelserike filosof.
Det akademiska intresset för Nietzsche har inte kommit plötsligt. Det är en del av en bredare omsvängning. De som lockas av det öppna samhällets radikala motsatser dras sedan minst ett par årtionden åter till det radikalaste till höger. En del av den nygamla Nietzschekulten kan man till exempel läsa om i en klarsynt men djupt oroande bok av Richard Wolin: The Seduction of Unreason, The Intellectual Romance with Fascism. Det är ingen lättläst bok, men den rekommenderas för dem som vill se extremismen i tid innan den vuxit sig farligt stark.
Platon, den grekiska antikens store pionjär för det totalitära samhällets teori, kom god trea efter tvåan Karl Marx. Hade det varit i gamla tider hade Marx, kommunisternas husgud, legat långt högre på barometern än Nietzsche.
Men allt i hyllan var inte filosofi för övermänniskoläror, demokratiförakt eller diktatur. Där stod även några av Karl Poppers böcker. Den som läst denne store demokrats vidräkning med Platon och dennes efterföljare i Det öppna samhället och dess fiender kan åtminstone glädjas åt att det ännu verkar finnas marknad för Popper. Men i Stockholms akademiska kretsar är det tydligen inte en på långa vägar lika stor marknad som för någon i trion Platon, Marx och Nietzsche.
Det senaste året har den där bokhandeln ändrat sitt sortiment och riktat in sig mer på en annan publik. Men när den fanns kvar, visade min barometer rätt? Är Stockholms intellektuella värld en ovanlig drivhusmiljö för totalitära idéer?
Nej, när jag sökt i en av de stora Internetbokhandlarna har jag fått upp något fler utgåvor av Nietzsche än av Marx, och det är då i Tyskland, England, USA och Sverige sammanlagt. Återutgivna Platonböcker är ännu vanligare, men det verkar inte skrivas lika mycket nytt om honom.
Det är inte ett svenskt utan ett internationellt fenomen att magnetfältet kastats om för det slags intellektuella som söker sig till varje tids totalitära utmaning mot det öppna samhället. Det tidiga 1900-talets hänförelse i Europas universitetsstäder inför fascismen och dess förstadier följdes av det senare 1900-talets skönmålning av Stalins, Maos och Castros polisstater.
Nu vänder sig åter kompassnålarna. Inte kommunismen utan yttersta högern har dragningskraften, från filosofers Nietzschekult, över folkhetsares grovpopulism ända till självmordsbombandets kamikazestetik.
I dessa dagar, med både inhemsk högerextremism, självmordsbombare och andra onda tidens tecken plockar jag fram den igen och gör den tillgänglig här på bloggen:
Ytterhögern leder åter i bokhyllorna
Av Åke Wredén
Vid besök i Stockholm brukade jag då och då läsa av en speciell barometer, för att se hur lufttrycket skiftade i den intellektuella världens längtan efter det auktoritära. Det var filosofihyllan i en bokhandel, en av huvudstadens största.
Högsta trycket stod alltid Friedrich Nietzsche för. En typisk notering var att det i hyllan fanns hela 23 olika verk av och om denne övermänniskoidealets, kristendomshatets och antiintellektualismens inflytelserike filosof.
Det akademiska intresset för Nietzsche har inte kommit plötsligt. Det är en del av en bredare omsvängning. De som lockas av det öppna samhällets radikala motsatser dras sedan minst ett par årtionden åter till det radikalaste till höger. En del av den nygamla Nietzschekulten kan man till exempel läsa om i en klarsynt men djupt oroande bok av Richard Wolin: The Seduction of Unreason, The Intellectual Romance with Fascism. Det är ingen lättläst bok, men den rekommenderas för dem som vill se extremismen i tid innan den vuxit sig farligt stark.
Platon, den grekiska antikens store pionjär för det totalitära samhällets teori, kom god trea efter tvåan Karl Marx. Hade det varit i gamla tider hade Marx, kommunisternas husgud, legat långt högre på barometern än Nietzsche.
Men allt i hyllan var inte filosofi för övermänniskoläror, demokratiförakt eller diktatur. Där stod även några av Karl Poppers böcker. Den som läst denne store demokrats vidräkning med Platon och dennes efterföljare i Det öppna samhället och dess fiender kan åtminstone glädjas åt att det ännu verkar finnas marknad för Popper. Men i Stockholms akademiska kretsar är det tydligen inte en på långa vägar lika stor marknad som för någon i trion Platon, Marx och Nietzsche.
Det senaste året har den där bokhandeln ändrat sitt sortiment och riktat in sig mer på en annan publik. Men när den fanns kvar, visade min barometer rätt? Är Stockholms intellektuella värld en ovanlig drivhusmiljö för totalitära idéer?
Nej, när jag sökt i en av de stora Internetbokhandlarna har jag fått upp något fler utgåvor av Nietzsche än av Marx, och det är då i Tyskland, England, USA och Sverige sammanlagt. Återutgivna Platonböcker är ännu vanligare, men det verkar inte skrivas lika mycket nytt om honom.
Det är inte ett svenskt utan ett internationellt fenomen att magnetfältet kastats om för det slags intellektuella som söker sig till varje tids totalitära utmaning mot det öppna samhället. Det tidiga 1900-talets hänförelse i Europas universitetsstäder inför fascismen och dess förstadier följdes av det senare 1900-talets skönmålning av Stalins, Maos och Castros polisstater.
Nu vänder sig åter kompassnålarna. Inte kommunismen utan yttersta högern har dragningskraften, från filosofers Nietzschekult, över folkhetsares grovpopulism ända till självmordsbombandets kamikazestetik.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
