Länk till krönikan och utdrag ur dess text finns längst ner på den här bloggsidan.
*
En annan intressant bok i samma ämne har också givits ut för inte så länge sedan: Jarl Jergmar (red.) : Gustaf Aulén - En biskop på barrikaderna (Förlag: Strängnäs stift, Utg. 2010). Denna bok innehåller ett antal föredrag vid seminariedagar på Mälsåker 2009, i anslutning till en utställning tillkommen på initiativ av bl.a. Anders Johansson. Jonas Jonsson medverkade även i den boken. Men kapitlen om Aulén och motståndet mot nazismen och Nasjonal Samling i Norge skrevs av Ragnar Norrman respektive Hallgeir Elstad.
*
Ännu ett lästips när det gäller politiskt högintressanta och mycket välskrivna biskopsbiografier är Johan Sundeen: Andelivets agitator - J A Eklund, kristendomen och kulturen. (Förlag Artos & Norma, Utg. 2008) Den handlar om en biskop av helt annat slag, den nationalistiske, antidemokratiske och antiliberale Karlstadsbiskopen J A Eklund. Denne var motståndare till demokratins genombrott kring första världskriget och stod på borggårdshögerns sida, men spelade på andra sätt en stor roll som bland annat psalmförfattare och kyrklig kulturdebattör.
Johan Sundeen var tidigare politisk redaktör på den konservativa tidningen Borås Tidning (m), och är numera verksam i det akademiska livet som idé- och lärdomshistoriker. Han har åstadkommit ett skoningslös klarläggande av den antidemokratiska samhällsuppfattningen hos en av Sveriges främsta konservativa ideologer och kulturpersonligheter under 1900-talet. J A Eklund var inte bara författare till den berömda Fädernas kyrka - skriven inte som pslam utan som nationalistisk politisk sång, men under några årtionedn ändå intagen i psalmboken. Hans roll i debatten var mycket större än så och inte begränsad till kyrkliga sammanhang.
J A Eklund ville ha kvar den gamla ordningen från 1800-talet med en regering förankrad i kungamakten och han var motståndare till parlamentarismens införande. Han hade också, som Johan Sundeen klarlägger, en idéförankring i 1600-talets stormaktstid, som övergick i kungligtenvälde. Däremot hörde han inte till de konservativa antidemokrater som såg nazismen i ett postivit ljus. Eklund gjorde den riktiga observationen att nazismen i grunden var hednisk och antikristen, det bestämde hans ställningstagande.
*
Till detta kan jag lägga ett par rader om Fädernas kyrka, som jag alltid tyckt varit så rätt i anslaget för att sedan bli irriterande eller svåruthärdlig när texten går vidare: Den evengelisk-lutherska kyrkans roll för att Sverige blev det Sverige vi känner och ett fritt land har varit oerhörd - trots att många kyrkans män tidvis dragit åt motsatt håll. Känslan hos många människor för kyrkan, socknen och landet har varit - och är i många fall ännu - stark och en del av en samamnhängande frihetlig nationalkänsla som inte har någonting med aggressiv nationalism eller politiska ytterlighetsläror att göra.
Problemet är att nationalismen Eklund begränsade sin syn på Sverige så att kungamakt och stormaktstid fanns med, samtidigt som så mycket annat som byggde upp friheten i Sverige inte ens antyds i texten. Konungaskruden är minsann med, men sockensjälvstyret och hela den övriga frihetstraditionen som präglat kyrkfolk och hela landet osynliggörs - naturligt nog för en författare som i grunden ogillade demokratiseringen.
Den melodi som brukar användas till Fädernas kyrka är för övrigt skriven av Aulén, som också var tonsättare, förutom teolog, professor, biskop och en del annat. Men - lär man sig i de här böckerna - det var en tillfällighet och berodde inte på att Aulén delade Eklunds politiska eller teologiska hållning. Det gick i stället till så att Aulén 1909 råkade höra sången med en annan melodi, som han tyckte var så dålig att han gck hem och satte sig vid tangenterna och åstadkom en ny, som han skrev ned.
*
Nu åter till min krönika om Aulén-biografin i Eskilstuna-Kuriren. Den finns på nätet på den här adressen. I den artikeln skrev jag, förutom om boken, även följande som handlar inte bara om dåtid utan också om nutida samhällsdebatt:
" ... Utmärkande för antinazismen i Sverige var att människor med olika livsåskådning och trosuppfattning förstod att de måste förenas mot det totalitära hotet. Humanism och kristendom måste hålla ihop, som det brukade formuleras på den tiden. För sådana som Alf Ahlberg, Torsten Fogelqvist och Hans Larsson var detta centralt, och just där hade de varit på kant med Gustaf Aulén. Han hade inget till övers för hopblandningen av kristendom med idealistisk filosofi rotad i antikens Grekland och Rom.
Men sådana konflikter fick inte hindra samsynen om frihetens försvar. När det verkligen gällde befann de sig på samma sida. Det är – bör det tilläggas – något att tänka på i vår tid, när högerextremismens svarta moln på nytt tornar upp sig i många riktningar, och det på sina håll tycks vara en fix idé att förneka och förakta den gemensamma front över livsåskådningsgränserna som var så viktig för antinazister som ställdes inför det akuta hotet från Hitler.
Bland sina kollegor, biskopar såväl som Lundaprofessorer, hade Aulén inte alla med sig. Nazismen i Sverige var svag bland folk i allmänhet, men bland akademiker stod den starkare. Liksom många medelålders akademiker i dag hade den tidens ledande universitets-, kyrko- och ämbetsmän med sig starka intryck från att ha varit unga vid universitet där antidemokratiska åsiktsriktningar gjorde sig breda.
Motståndet mot rösträtten och parlamentarismen kastade fortfarande sin skugga över biskopskollegium och universitet flera årtionden senare. Det var lättare att ena biskoparna om att fördöma rasismen mot judarna än att samla dem kring ett entydigt ställningstagande för demokratin.
När saker ställdes på sin spets på 30- och 40-talen hade Aulén, som till skillnad från en del andra teologer aldrig hade tillhört borggårdshögern 1914, det lättare att hitta rätt. Det var därför han och redaktören Selander i Eskilstuna blev bundsförvanter. "
