Ilska och rättskänsla är inte samma sak

Rätten att vara oresonligt arg, visa sin upprördhet, och skälla på invanda hatobjekt tycks vara starkt känd. Om detta skriver jag i Eskilstuna-Kuriren i dag (29/11). Den tycks vara så starkt känd att den dränker förmågan att utnyttja en annan rätt vi har - nämligen att tänka efter:

" ... Det är ju inte mot lagen att vara arg, och visa vrede i tal och skrift. Lagen tillåter det allra mesta, och så skall det vara. Yttrandefrihetens lagliga gränser är vida, men långt innan dess stöter man på gränser för takt och ton, sans och balans.

Förväxla inte vrede med rättskänsla. Det skrev en klok man, som betydde mycket för demokratisk samtalskultur i Sverige. Hans Larsson var lärare på folkhögskola och blev professor i filosofi, där han aktade sig för storstilade systembyggen men intresserade sig för psykologi och dialog.

Han påverkade en hel generation i folkrörelser och partier, mest inom liberalism och arbetarrörelse. ... När extremism och kris hade fört Europa mot avgrunden varnade den lågmälde Hans Larsson för förväxlingen av vrede med rättskänsla. Nog behövs å ena sidan ofta ett mått av upprördhet för att opinion ska vakna och reformer bli gjorda. Då kan vrede ge eftertryck åt rättskänslan.

Men en oresonlig vrede, den flammande ilskan som inte lämnar plats för frågor, nyanser och andras argument, den är något annat. Vredespassionen har satt fula spår i världshistorien, liksom dagligen i vardagslivet, skrev Hans Larsson. "

Så är det idag med, fortsätter jag i artikeln i E-K:

" Vrede över påstådda eller verkliga orättvisor går så ofta ut på att den egna gruppen ska ha, utan hänsyn till andra. Eller som ilskan i grekiska demonstrationer, först lever man av underskott och skattefusk. När krediten är slut låter man vreden svalla över att andra inte vill betala för att det ska fortsätta.

Än farligare är vrede mot dem som är annorlunda, det korta steget före hatet, med rashatet i nästa kliv.

När kris och extremism åter kastar skuggor över Europa är ilskan en farlig kompass att navigera med. I missnöjets och grupphatets politik är det vrede, förakt och syndabockstänkande som föser rättskänslan åt sidan. "

Hela artikeln i Eskilstuna-Kuriren finns på tidningens hemsida på den här adressen.

50 år av besvärad tystnad kring extremism vid universiteten

När det senast var ny publicitet kring IKEA-grundaren Ingvar Kamprads tidigare medlemskap i olika högerextrema organisationer - Lindholmsnazisterna och sedan den nyfascistiska Nysvenska rörelsen - skrev jag i Eskilstuna-Kuriren om hur lång tid det ofta har gått innan tigandet och viskandet kring framträdande personers extremism följds av öppenhet och granskning:

" Fallet Kamprad är inte unikt. 1996 gav Sverker Oredsson, tidigare kommunstyrelsens ordförande (FP) i Lund, ut den skoningslöst klargörande Lunds universitet under andra världskriget. Där vimlar det av kända namn, och de får inte plats här. Professorskår och studentkår hade ett stort inslag av nazister, Hitlermedlöpare och andra högerextremister. Där fanns också en demokratisk gruppering, med band till flera riksdagspartier och med den liberale filosofiprofessorn Hans Larsson som viktig inspiratör.

Jurister, teologer, historiker och andra var djupt splittrade. Nazisympatisörer stod mot demokrater. Efter kriget rörde sig de som varit på olika sidor i sammanhang där de hela tiden möttes och skavde på varandra, inte bara på universitetet. Högerns, senare Moderaternas, riksdagsgrupp innehöll samtidigt framträdande namn från både studentnazismen och från de demokrater som i Lund tog strid mot nazismen. Om detta talades det i antydningar. Men i stort var det en besvärad tystnad. "

Jag noterade att det faktiskt gick hela 51 år från 1945 till Sverker Oredssons bok. Det hade nog vållat ytterst förbittrade konflikter om någon skrivit den boken 1966 eller 1976. Men när kommer motsvarande genomlysningar av andra vågor av extremism, i akademiska och andra sammanhang, som 70-talets diktaturhyllande vänsterextremism och nutidens extrema rörelser av högerpopulustisk och nyfascistisk sort?

" Det kanske dröjer till 2020 eller 2040 innan någon forskare ur en yngre generation gör motsvarande genomgång av universitetskommunismen och diktaturstödjandet under 70- och 80-talen.

I dag är ännu en våg av extremism under framväxt i Europa. Men lär nu av historien! Det är bättre att granska sådant här direkt när det uppstår, än att det ska dröja 50 år."

*

Hela artikeln i Eskilstuna-Kuriren finns här, på tidningens hemsida.