TV:s och radions valrörelse - hur kunde de så snabbt glömma den utländska kris som slog mot jobben i Sverige?

Det går nu - fredagen före valdagen - nästan att summera valrörelsen, inte rösterna, men det som sagts, skrivits och sänts.

Något som slagit mig är hur märkligt frånvarande den internationella krisen 2008-09 varit i en del av partipolitiken inför valet. Men framför allt har den varit frånvarande i flera av TV:s och radions valprogram. Jag har missat flera partiledarutfrågningar i TV och enstaka radioutfrågningar. Så jag får nöja mig med en hyfsad hypotes snarare än en tvärsäker slutsats.
Men i de program jag såg blev partiledarna utfrågade nästan som om näringslivets internationella konkurrenskraft och påfrestningarna av den mycket allvarliga krisen 2008-09 inte riktigt hörde hemma i valrörelsen.

Väldigt många frågor utgick från fördelningen av olika utbetalningar från statens budget eller från den sorts skattefrågor som inte har så stor inverkan på produktion och konkurrenskraft. Däremot var det ganska lite tal om att den ekonomiska politiken de senaste åren faktiskt varit framgångsrik, begränsat krisen och gjort att vi nu har ett mycket bättre läge än vi kunde ha haft.

Det här har ju också stor betydelse för hur vi skall göra för att pressa tillbaka kvarvarande arbetslöshet. Det är ju fortfarande återverkningar av krisen, ett par procentenheter av arbetskraften, och det kommer förmodligen att till stor del lösa sig självt i en bättre konjunktur. Däremot är det ju mer att göra med de olika orsakerna till att arbetslösheten i SCB:s statistik var så hög som 6% av arbetskraften till och med på den högsta toppen av högkonjunkturen för några år sedan.

Här handlar det mycket om bättre utbildning, bättre sociala förhållanden, en bättre fungerande arbetsmarknad och ett näringslivsklimat som ger dragkraft och gör att många andra åtgärder kan ge resultat, i mindre ungdomsarbetslöshet, snabbare integration av nyinflyttade och på andra sätt.

Även det perspektivet saknades för det mesta i de valprogram i radio och TV som hade tillfälle att ta del av. En del partiledare förde ju själva in sådana frågor, exempelvis Jan Björklund om att förbättringarna i grundskolan och gymnasiet kan förebygga åtskilligt av framtida utslagning och ungdomsarbetslöshet.

Däremot hade i alla fall en del utfrågare ett perspektiv som liknade den Sahlinska taktiken, där jobbskatteavdraget beskrivs som en skattesänkarlinje som misslyckats därför att arbetslösheten inte har blivit lägre än den var för fyra år sedan. Här bygger ju hela resonemanget på att man inte bryr sig om krisen 2008-09 som kom utifrån och slog hårt mot exportindustrin.

Budskapet blir då att det var fel att sänka skatten på arbete och att man skulle ha mött krisen genom att öka antalet anställda i främst den kommunala sektorn. Som recept för att komma helskinnad genom en kris som tillfälligt drabbade näringslivets mest konkurrensutsatta delar är detta sällsynt missriktat.

Nu spelar kanske de här sneda perspektiven i en del av radio- och TV-valrörelsen inte så stor roll. Det verkar snarast som om regeringssidan har vunnit den här delen av valdebatten. Socialdemokraterna och deras kartellbröder har inte varit trovärdiga i frågorna om jobb och ekonomi.

Men det är ändå värt att lägga märke till att fastän ett antal företrädare för regeringspartierna betonat näringslivsklimatets, den långsiktiga konkurrenskraftens, skolkunskapernas, den högre utbildningens och elförsörjningens betydelse så har de här sakerna varit väldigt frånvarande på andra håll i valdebatten.

Lästips: Vänsteroppositionens alternativ för skolan betyder åtskilliga steg bakåt.

Socialdemokraternas tal om att anställa fler i skolan är ihåligt eftersom deras löften och deras finansiering inte går ihop. Men väl så viktigt är att de lägger en rökridå framför att de tillsammans med vänsterpartiet och mijöpartiet har yrkat avslag i riksdagen på hela de stora reformpropositionerna om bättre lärarutbildning, ny skollag och gymnasieskolans utveckling. De har inte sagt nej till vissa enstaka, kontroversiella bitar - de har röstat emot alltsammans. Detta är en förberedelse för att att riva upp mycket och återgå till sådant som har misslyckats.

I en rapport från folkpartiet liberalerna har medarbetare till Jan Björklund ställt samman en lång rad exempel på vad oppositionens ståndpunkter innebär, när det gäller skollagen - där effekterna är störst i grundskolan - samt gymnasiereformen. Den rapporten innehåller stort och smått, men den belyser hur det bakom de breda avslagsyrkandena från s, mp och v finns en lång rad ståndpunkter som innebär både stora och små steg tillbaka till flumskoleideologin.

Rapporten finns på nätet på den här adressen.

Det som inte behandlas i denna rapport är följderna av att oppositionen yrkar avslag på hela propositionen om den förbättrade lärarutbildningen. Om oppositionen kommer åt att förstöra den reformen får det negativa verkningar många år framåt.

Till sist: Det är med skolpolitiken som med så många andra frågor. Fyrpartiregeringen behöver få en egen majoritet även i den nyvalda riksdagen för att säkert kunna fullfölja det som är på väg att genomföras.

Det är inte bara en ren socialistisk eller "rödgrön" majoritet som är hotet. Ett populistiskt parti med fixa idéer att tycka illa om en del folk- och elevgrupper, och som dessutom delar vänsterblockets attityd i en rad ekonomiska och andra frågor, kan ifall det får chansen, spela över makten till vänsterblocket. Det kan försvåra allt arbete för att trygga svensk ekonomi, välfärd och utbildning inför framtiden.

Förbättrad lärarutbildning - nödvändig för skolans uppryckning

De kraftigt skärpta kraven på lärarutbildningens kvalitet är en av de viktigaste av de många stora skolreformer som riksdagen godkänt efter förslag från Jan Björklund (fp). Som så mycket annat kan den reformen nu bli fullföljd eller uppriven. Det beror på utgången av riksdagsvalet. Hela oppositionen - inte bara s och v utan även mp - samlades kring motförslaget att avslå hela propositionen om förbättrad lärarutbildning.

Det räcker alltså inte med en mandatperiod för att få in skolan på rätt väg. De allra flesta av Jan Björklunds åtgärder för att återupprätta skolan kan, om det går illa, komma att rivas ned eller vattnas ur, med början redan före nyår.

Det som nu är belutat, men som hotas om det blir en Sahlinregering med v och mp, är bland annat en återinförd riktig utbildning av riktiga lågstadielärare, att den för ett par år sedan återinförda speciallärarutbildningen förstärks ytterligare, samt att kraven ökas på lärares ämneskunskaper. (Jan Björklund stoppade dessutom ett utredningsförslag som gick ut på att avskaffa folkhögskollärarna.)

Den här förbättrade lärarutbildningen kan naturligtvis inte ensam räcka till för att vända utvecklingen i skolan åt rätt håll, men den är en nödvändig och långsiktigt mycket betydelsefull upprustning. Så länge universitetsnivån tillåts skicka ut svagt utbildade lärare till kommunerna saboteras alla andra insatser.

Varför behövdes denna Björklundska reform? Jo, därför att en rad tidigare beslut, utspridda över årtionden, försvagat svensk lärarutbildning.

Vem kom på den ljusa idén att avskaffa lågstadieläraren? Att lära barn läsa och räkna är ett väldigt viktigt jobb. Men skolan har nu länge fått leva med följderna av att den målinriktade utbildningen för det jobbet inte är kvar.

Vem kom sedan på den lika ljusa idén att ta bort den kvalificerade utbildningen av speciallärare, som undervisar barn som behöver särskilt mycket hjälp med skolarbetet?

Vem kom så småningom också på idén att skolans växande problem skulle åtgärdas med en minskning av lärarnas ämneskunskaper?

Det sistnämnda drevs igenom så sent som 1999. Speciallärarutbildningen revs ned 1988. Grunden för successivt avskaffande av lågstadieläraren lades med en förändring av lärarhögskolorna 1985. Det tar tid att bryta ned ett lands skolsystem.

Många elever och lärare gör ju sitt bästa i alla fall, skaffar sig kunskap och ger kunskap vidare till andra. Men med åren blir genomsnittliga studieresultat svagare. Klyftor mellan dem som lär sig och dem som inte lär sig växer. I stället för social utjämning uppåt, som skolan ska ge oss, blir det nya klassklyftor. Det har hänt i ett antal länder, även Sverige.

Det kommer inte heller att gå fort att bygga upp skolan igen, så att den blir det som var meningen när arbetarrörelse och liberalism tillsammans införde grundskolan – en kunskapsskola som alla har del av, oavsett föräldrarnas sociala bakgrund. Det tar 13 år från förskoleklass till sista året i gymnasiet. Att dessutom rycka upp lärarutbildningen, och fortbildningen av yrkesaktiva lärare, tar ett antal år.

I LO-delen av fackföreningsrörelsen borde Jan Björklund, textilarbetarsonen från Västergötland, ha mycket stöd att hämta för sina skolreformer.

Det verkliga missnöjet med Björklund finns på andra håll. I propositionen om lärarutbildningen kan man läsa om drivor med remissvar från surande högskoleledningar, som försvarade sina möjligheter att prestera lika dåligt som de vant sig vid att få göra. På det här området är faran med en eventuell rödgrön regering att utbildningspolitiken åter i praktiken hamnar i händerna på dem som tar parti för de akademiska intressen som inspirerat och förvärrat skolpolitikens tidigare haveri.

(Texten är en omarbetning av en av mina gästkrönikor i Karlskoga-Kuriren, publicerad i februari 2010.)

Socialdemokraterna undergräver den välfärdspolitik som de tidigare stått för

De som förut såg socialdemokraterna som välfärdens garanter har nu starka skäl att i stället ge fyrpartiregeringen fyra år till. Jag skrev om detta förra hösten - i Karlskoga-Kuriren (s), där jag en gång i månaden är en avvikande röst som liberal gästkrönikör.

" Som utomstående – och motståndare – har jag under årens lopp ibland varit mer, ibland mindre, imponerad av stora maktpartiet, i dag det stora oppositionspartiet. Nu är jag inte alls imponerad av dem. ... De har fastnat i en politik som undergräver arbetarrörelsens egen modell för hur samhället borde vara. "

Jag jämförde deras politik i dag med deras tidigare tänkesätt, att goda villkor för den arbetande befolkningen skulle ge en ekonomisk grund för en trygghet som var stabil och övervann sociala klyftor, samtidigt som den inte var kravlös utan främjade arbete och hälsa. Men skolan, skattepolitiken och socialförsäkringarna är exempel på att de inte klarat att hålla fast vid detta:

" Med grundskolan – från början ett av de gemensamma socialdemokratiska och liberala projekten – skulle alla erbjudas goda kunskaper.

Men nu har man på s-sidan lyckats komma snett i dessa egna kärnfrågor. När grundskolan med tiden blev en mekanism för svaga kunskaper och ökande klassklyftor blev socialdemokraterna försvarare av det som gått fel och pådrivare för en försämrad lärarutbildning. Det är Jan Björklund (fp) som leder arbetet med att återupprätta grundskolan.

Sedan har socialdemokraterna förlorat förståelsen för att välfärden kan knäckas om skattesatserna och förhållandet mellan arbetande och förmånstagare lägger en för stor börda på den arbetande befolkningen. Nog kan jobbskatteavdraget ses som ett regeltekniskt missfoster, som gör en enkel sak svår att förstå i breven från Skatteverket.
Men det har verkligen inte varit en löntagarlinje som socialdemokraterna stått för då de röstat emot varje etapp i en skattesänkning som ökar utbytet av att arbeta – inte minst för mängder av LO-medlemmar.

Inte heller har de lyckats hitta en politik som rättar till den urspårning som under 90-talet skedde i sjukförsäkring och arbetsmarknadspolitik. System som skulle hjälpa tillbaka till hälsa och arbete blev i stället mekanismer där mängder av människor fick betalt för att hålla sig utanför arbetsmarknaden.

Bidragssystem med låga krav och inga tidsfrister blev bekväma för sjukvård, utbildning och arbetsförmedling som inte behövde hjälpa de människor som behövde mest stöd för att återkomma i arbetslivet. Socialförsäkringarna hade börjat förstöra sig själva.
Att rätta till sådant är ingen enkel sak. En begåvad opposition kunde säkert ha utmanat regeringens politik med konstruktiva tillägg. I stället har socialdemokraterna stannat i att ropa nej, skrämma och misstänkliggöra.

Jo, jag förenklar en del. Med hundratals frågor och därtill en internationell kris, kan regeringen omöjligt göra allt rätt och oppositionen allt fel. Men håller vi oss till de stora linjerna är ändå mitt huvudintryck att socialdemokraterna undergräver den välfärdspolitik de själva stått för. "

Energipolitiken kunde jag också ha tagit upp i den krönikan, om det hade funnits plats i spalten. Men man kan ju inte ta upp alla ämnen varje gång. I vart fall är det ju många socialdemokratiska kommunpolitiker och fackliga företrädare (i främst industristäder i Norrland, Bergslagen och några andra ställen) som i dag med oro ser hur deras parti lierat sig med mp och v och trots klimatpolitikens krav låst fast sig vid att aldrig tillåta några nya kärnkraftverk i Sverige. Denna interna opposition mot Mona Sahlins vägval är inte dold på något sätt.

De har inom s haft öppna, organiserade nätverk och högprofilerade debattartiklar för att i stället få en energipolitik där elförsörjningen är tryggad även på längre sikt. Det innebär i praktiken att de skulle föredra fp:s energipolitik.

Anledningen är uppenbar. Om inga nya stora kraftverk kan byggas kommer det steg för steg att bli ett stort bortfall av ström när dagens reaktorer börjar pensioneras efter 2020. Det innebär att en rad viktiga och stora industrier i Sverige få en osäker framtid och på sikt kan komma att kvävas av energikostnader eller ren brist på ström. En sådan osäker situation är ett hinder för investeringar som tryggar företagens överlevnad och berörda städers arbetsmarknad.