Särskilt i Tyskland har tsunamin som slog ut flera japanska reaktorer medfört en förstärkning av det slags energipolitik där kärnkraften ska stängas av - samtidigt har koldioxidutsläpp och drivhuseffekt åter hamnat i skymundan.
Men denna tyska energipolitik bygger på ett mycket stort beroende av fossila bränslen, som förstärks av den stora gasledningen från Ryssland genom Östersjön. Om detta hade jag en artikel på debattplats i Gotlands Allehanda för några dagar sedan, och där skrev jag bland annat:
" Jämfört med Tyskland har Sverige ganska kallt klimat, långa transporter och en rad energitunga basindustrier. Ändå ger tysk energipolitik koldioxidutsläpp i förhållande till produktionen som är omkring 125 procent större än de svenska. Sverige är faktiskt bäst av alla världens industrialiserade länder. Det beror bara till en del på vår vattenkraft.
Att vi kan vara ett avancerat export- och industriland, i likhet med Tyskland, men med utsläpp som är klart mindre än hälften av deras beror på att Sverige satsat på både kärnkraft och biobränslen. Skogsindustrin och skogsbruket tillsammans med kärnkraftverken har sänkt de svenska koldioxidutsläppen så att vi blivit världsbäst.
Vi har mer att göra - trafikens oljeberoende är ett stort miljö- och säkerhetshot som vi ta oss ur. Men tyskarnas energipolitik är inte grönare än vår. Den ska vi inte ta som förebild. "
Artikeln i Gotlands Allehanda finns här.
Visar inlägg med etikett kärnkraft. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kärnkraft. Visa alla inlägg
torsdag 7 april 2011
måndag 28 februari 2011
Palmes betydelse var inte sådan som vänstersidan gärna vill tro
I dag är det 25-årsdagen av statsministermordet 1986. Naturligt nog är det ganska många historiska tillbakablickar i radion och i andra medier. Men det är - i mitt tycke - lite väl mycket förenklad vänsternostalgi i en del av beskrivningarna av Olof Palmes inrikes- och utrikespolitik. Jag har hört en hel del sådant i radio de senaste dagarna
Ett eget inpass i den diskussionen, fast med annat slags innehåll, bidrog jag med i en krönika i Eskilstuna-Kuriren förra året. Det finns en text om detta här på bloggen för den 14 september 2010.
Länken till artikeln i E-K fungerar inte längre, men här kommer i stället ett utdrag. Krönikan handlade om Palme och energipolitiken, och innehållet kommer ni nog aldrig att få höra i radio:
" Socialdemokraternas föredömligt välgjorda diskussionsprotokoll är hemliga, men bara i 20 år. När jag läst i dem har jag fått intrycket att Palmes ställningstaganden [i energipolitiken] i mycket högre grad än många förstått styrdes av att han ansåg det nödvändigt att rädda kärnkraften för att inte undergräva samhällsekonomi och näringsliv.
Palme hade 1975 drivit igenom fortsatt kärnkraftssatsning med stöd i huvudsak från M och FP. När sedan Fälldins första regering inte klarade att ge tillstånd till mer än ett av de färdigbyggda kraftverken blev regeringskris ofrånkomlig, efter många försök att undvika den. Att låta Fälldin bestämma hade haft priset att en stor del av den framtida elförsörjningen fallit bort.
Palme var först nästan ensam i S-ledningen om att mena att det var bäst att en borgerlig enpartiregering under Ola Ullsten (FP) byggde vidare på den energipolitik riksdagsmajoriteten stått bakom 1975. Protokollen visar hur Palme målmedvetet övervann stort motstånd för att uppnå detta. Flertalet ledande socialdemokrater ville i stället ha det för dem taktiskt bästa, att Gösta Bohmans moderater skulle bli det tunga partiet i regeringen.
Palme såg fördelar i ett bättre långsiktigt förhållande till Folkpartiet. Men det räcker inte som förklaring. Varför tog han så stora risker med det egna partiet och sin egen ställning, för att möjliggöra regeringen Ullsten och kunna samarbeta med den om energipropositionen 1979?
Mitt subjektiva intryck när jag ord för ord läst vad Palme sade internt är det här: Lika lite som Ullsten kunde Palme navigera efter partitaktikens eller maktspelets enkla riktmärken. På spel stod landets energiförsörjning. Att riskera kärnkraftens framtid för att plocka poäng i spelet mellan block och partier kunde kanske andra göra. För dem som verkligen satt där med det yttersta ansvaret var det inte att tänka på.
Så kom [vintern 1979] haveriet i en reaktor i Pennsylvania. Palme såg ingen annan utväg än folkomröstning, men lade sedan – åter i samarbete med FP – ned allt vad han hade av övertygelse och debattkraft på att vinna omröstningen och rädda kärnkraften.
Det hade sitt pris. Kjell Östberg påminner [i andra delen av sin Palmebiografi] om hur Tage Danielssons förbittrade, hånfulla satirer mot den påstått cyniske, svekfulle Palme förföljde honom resten av livet. "
Jag skrev också i krönikan att jag själv för det mesta ogillade Palme. Men - som jag inte utvecklade närmnare i krönikan - politiken innehåller många slags frågor. En ledande politiker kan ha många olika roller, särskilt när han eller hon är verksam i centrala positioner under flera årtionden.
I Palmes fall handlade det om mer än 25 år som medarbetare till Tage Erlander och som statsråd, statsminister och partiledare i opposition. Det är inte ovanligt utan snarare ofrånkomligt att när man summerar historien blir det motsägelser, paradoxer och scenförändringar i bilden av en sådan persons politiska bana.
Jag avslutade texten i E-K:
" Men vad gäller kärnkraften menar jag att det står klart att Palmes helt avgörande drivkraft var samhällsansvaret.
Vad var alternativet? Inte sol, vind och vatten.
Riksdagsprotokollen ger klart besked. Fälldins och Olof Johanssons alternativ, det enda som hade gått att genomföra då, var till mycket stor del gas, fossil gas. "
Detta är dock en del av Olof Palmes politiska karriär som inte passar för dem som vill ha honom som vänsterikon och inget annat. Denna ikonmålning kräver att en del bitar av den verklige Palme målas över och döljs. Hans ungdoms samarbete med amerikaner och andra i väst för att motverka kommunisternas inflytande i den internationella studentrörelsen är en sådan sak - likaså hans svaga och ibland inställsamma uppträdande gentemot en del diktaturer under 70- och 80-talen.
Även Palmes energipolitik hör till det som inte passar så bra i de tillrättalagda radioinslagen.
Ett eget inpass i den diskussionen, fast med annat slags innehåll, bidrog jag med i en krönika i Eskilstuna-Kuriren förra året. Det finns en text om detta här på bloggen för den 14 september 2010.
Länken till artikeln i E-K fungerar inte längre, men här kommer i stället ett utdrag. Krönikan handlade om Palme och energipolitiken, och innehållet kommer ni nog aldrig att få höra i radio:
" Socialdemokraternas föredömligt välgjorda diskussionsprotokoll är hemliga, men bara i 20 år. När jag läst i dem har jag fått intrycket att Palmes ställningstaganden [i energipolitiken] i mycket högre grad än många förstått styrdes av att han ansåg det nödvändigt att rädda kärnkraften för att inte undergräva samhällsekonomi och näringsliv.
Palme hade 1975 drivit igenom fortsatt kärnkraftssatsning med stöd i huvudsak från M och FP. När sedan Fälldins första regering inte klarade att ge tillstånd till mer än ett av de färdigbyggda kraftverken blev regeringskris ofrånkomlig, efter många försök att undvika den. Att låta Fälldin bestämma hade haft priset att en stor del av den framtida elförsörjningen fallit bort.
Palme var först nästan ensam i S-ledningen om att mena att det var bäst att en borgerlig enpartiregering under Ola Ullsten (FP) byggde vidare på den energipolitik riksdagsmajoriteten stått bakom 1975. Protokollen visar hur Palme målmedvetet övervann stort motstånd för att uppnå detta. Flertalet ledande socialdemokrater ville i stället ha det för dem taktiskt bästa, att Gösta Bohmans moderater skulle bli det tunga partiet i regeringen.
Palme såg fördelar i ett bättre långsiktigt förhållande till Folkpartiet. Men det räcker inte som förklaring. Varför tog han så stora risker med det egna partiet och sin egen ställning, för att möjliggöra regeringen Ullsten och kunna samarbeta med den om energipropositionen 1979?
Mitt subjektiva intryck när jag ord för ord läst vad Palme sade internt är det här: Lika lite som Ullsten kunde Palme navigera efter partitaktikens eller maktspelets enkla riktmärken. På spel stod landets energiförsörjning. Att riskera kärnkraftens framtid för att plocka poäng i spelet mellan block och partier kunde kanske andra göra. För dem som verkligen satt där med det yttersta ansvaret var det inte att tänka på.
Så kom [vintern 1979] haveriet i en reaktor i Pennsylvania. Palme såg ingen annan utväg än folkomröstning, men lade sedan – åter i samarbete med FP – ned allt vad han hade av övertygelse och debattkraft på att vinna omröstningen och rädda kärnkraften.
Det hade sitt pris. Kjell Östberg påminner [i andra delen av sin Palmebiografi] om hur Tage Danielssons förbittrade, hånfulla satirer mot den påstått cyniske, svekfulle Palme förföljde honom resten av livet. "
Jag skrev också i krönikan att jag själv för det mesta ogillade Palme. Men - som jag inte utvecklade närmnare i krönikan - politiken innehåller många slags frågor. En ledande politiker kan ha många olika roller, särskilt när han eller hon är verksam i centrala positioner under flera årtionden.
I Palmes fall handlade det om mer än 25 år som medarbetare till Tage Erlander och som statsråd, statsminister och partiledare i opposition. Det är inte ovanligt utan snarare ofrånkomligt att när man summerar historien blir det motsägelser, paradoxer och scenförändringar i bilden av en sådan persons politiska bana.
Jag avslutade texten i E-K:
" Men vad gäller kärnkraften menar jag att det står klart att Palmes helt avgörande drivkraft var samhällsansvaret.
Vad var alternativet? Inte sol, vind och vatten.
Riksdagsprotokollen ger klart besked. Fälldins och Olof Johanssons alternativ, det enda som hade gått att genomföra då, var till mycket stor del gas, fossil gas. "
Detta är dock en del av Olof Palmes politiska karriär som inte passar för dem som vill ha honom som vänsterikon och inget annat. Denna ikonmålning kräver att en del bitar av den verklige Palme målas över och döljs. Hans ungdoms samarbete med amerikaner och andra i väst för att motverka kommunisternas inflytande i den internationella studentrörelsen är en sådan sak - likaså hans svaga och ibland inställsamma uppträdande gentemot en del diktaturer under 70- och 80-talen.
Även Palmes energipolitik hör till det som inte passar så bra i de tillrättalagda radioinslagen.
tisdag 14 september 2010
Utan kärnkraften hade vi suttit fast i naturgasberoende
I dag (14/9) har jag en gästkrönika i tryck i Eskilstuna-Kuriren. Den handlar om den stora energipolitiska striden 1973-80, och framför allt om Olof Palmes motiv för att ta stora risker för sitt parti och sin egen ställning för att rädda kärnkraften. Detta skedde som bekant i samarbete med framför allt folkpartiet, först genom regeringen Ullsten 1978-79 och sedan genom den gemensamma Linje 2 i folkomröstningen 1980.
Jag har läst socialdemokraternas interna diskussionsprotokoll från dessa år, som håller hög klass och numera inte längre är hemliga. Mitt bestämda intryck har blivit att medan en rad av Palmes partivänner på hög nivå såg främst partitaktiskt på frågan drevs Palme framför allt av samhällsansvar: Landets energiförsörjning stod på spel. För att nå sina mål manipulerade han i hög grad sitt eget parti för att få det med sig dit han ville. Men det är en annan historia.
I efterhand har många nog önskat glömma vad det verkliga alternativet till kärnkraften var på den tiden. Vare sig Ola Ullsten i fp eller Olof Palme i s kunde välja väg utifrån några illusioner om sol, vind och vatten:
" Vad var alternativet? Inte sol, vind och vatten. Riksdagsprotokollen ger klart besked. Fälldins och Olof Johanssons alternativ, det enda som hade gått att genomföra då, var till mycket stor del gas, fossil gas. "
Så är det fortfarande, fast inte i samma stora utsträckning som då. Framför allt biobränslena men även vindkraftverk har blivit mer användbara och betydelsefulla i dag än de var 1980. Men Tyskland är ett belysande exempel på naturgasen som det alternativ som i praktiken tränger sig fram där kärnkraften avvecklas. Tyskland har länge haft beslut om att stänga av den (jämfört med Sverige mindre betydelsefulla) kärnkraft de har. Parallellt med detta har har de drivit fram den stora naturgasledningen i Östersjön.
Den nuvarande tyska regeringen har korrigerat kursen genom att öppna för modernisering av reaktorer så att de kan användas ytterligare ett antal år. Det liknar vad Sverige gjorde för några år sedan. Men Tysklands fossilberoende - särskilt av rysk och annan naturgas - förblir stort.
Denna naturgaslinje var huvudalternativet för kärnkraftens politiskt tyngsta motståndare för 30 år sedan. Hade de vunnit kärnkraftstriden hade vi i dag suttit i ett naturgasberoende som gjort oss till långt större klimatbovar än vi nu är.
Länk till gästkrönikan i Eskilstuna-Kuriren finns här.
Jag har läst socialdemokraternas interna diskussionsprotokoll från dessa år, som håller hög klass och numera inte längre är hemliga. Mitt bestämda intryck har blivit att medan en rad av Palmes partivänner på hög nivå såg främst partitaktiskt på frågan drevs Palme framför allt av samhällsansvar: Landets energiförsörjning stod på spel. För att nå sina mål manipulerade han i hög grad sitt eget parti för att få det med sig dit han ville. Men det är en annan historia.
I efterhand har många nog önskat glömma vad det verkliga alternativet till kärnkraften var på den tiden. Vare sig Ola Ullsten i fp eller Olof Palme i s kunde välja väg utifrån några illusioner om sol, vind och vatten:
" Vad var alternativet? Inte sol, vind och vatten. Riksdagsprotokollen ger klart besked. Fälldins och Olof Johanssons alternativ, det enda som hade gått att genomföra då, var till mycket stor del gas, fossil gas. "
Så är det fortfarande, fast inte i samma stora utsträckning som då. Framför allt biobränslena men även vindkraftverk har blivit mer användbara och betydelsefulla i dag än de var 1980. Men Tyskland är ett belysande exempel på naturgasen som det alternativ som i praktiken tränger sig fram där kärnkraften avvecklas. Tyskland har länge haft beslut om att stänga av den (jämfört med Sverige mindre betydelsefulla) kärnkraft de har. Parallellt med detta har har de drivit fram den stora naturgasledningen i Östersjön.
Den nuvarande tyska regeringen har korrigerat kursen genom att öppna för modernisering av reaktorer så att de kan användas ytterligare ett antal år. Det liknar vad Sverige gjorde för några år sedan. Men Tysklands fossilberoende - särskilt av rysk och annan naturgas - förblir stort.
Denna naturgaslinje var huvudalternativet för kärnkraftens politiskt tyngsta motståndare för 30 år sedan. Hade de vunnit kärnkraftstriden hade vi i dag suttit i ett naturgasberoende som gjort oss till långt större klimatbovar än vi nu är.
Länk till gästkrönikan i Eskilstuna-Kuriren finns här.
tisdag 31 augusti 2010
För jobb och miljö behövs elström
Vare sig för folkpartiet liberalerna - och Jan Björklund - eller för några andra är kärnkraften en ensam, tillräcklig lösning på energi- och miljöproblemen. Däremot är den, med Sveriges väder, geografi och industristruktur, en i praktiken ofrånkomlig del av en hållbar försörjning.
I Stockholms ibland ganska isolerade medievärld, där det verkar vara långt till det Sverige där människor faktiskt arbetar i industrier, tycks man dock fortfarande leva kvar i stämningarna från kärnkraftstriden 1975-80, då koldioxidutsläppens klimathot viftades bort.
Ett par gånger om har jag nu hört Stockholmsmediernas utfrågare använda ”elöverskottet” som ett skäl mot nya kärnkraftverk. Senast var det i söndags kväll (29/8), i TVs utfrågning av Jan Björklund.
Om detta har jag skrivit en debattartikel, som i dag är publicerad i mitt hemlän, i nättidningen Höglandsnytt. Förhoppningsvis kommer den också i tryck på några andra håll i landet. Jag skriver att "det är viktigt i politiken att inte tänka bara på den kortare sikten och glömma den långa.":
" Ser vi framåt vet vi att klimathoten kräver att utsläppen av koldioxid minskas. Det behövs stora mängder klimatvänlig elektricitet för att skära ned förbränningen av fossila bränslen. En av Sveriges roller i den internationella arbetsfördelningen är att leverera skogsprodukter, malm, stål och annat från processindustrier där det går åt mycket energi. Inget av det här ändras av en mer kortsiktig prognos, där Sverige under ett antal år kan generera mer elström än vad som går åt inom landet.
Det där ”överskottet” är kanske ett problem för några utfrågare som mest rör sig i snäva cirklar kring radio- och TV-husen i östra Stockholm. Men för svensk samhällsekonomi är det ingen belastning. El är en värdefull exportvara. Svenska företag kan sälja ström till grannländer där den mesta elektriciteten annars kommer från kraftverk som eldas med stenkol, brunkol och naturgas.
Det är märkligt hur stora Stockholmsmedier kan flaxa hit och dit mellan katastrofbilder av klimatet och en verklighetsflykt där det till och med ses som dåligt att svensk el begränsar koleldning söder om Östersjön. Ännu märkligare är att socialdemokraterna, som förr var så välförankrade i industrins fackförbund, nu på partiledningsnivå har flyttat sig till ett annat slags sällskap.
Att miljöpartiet och vänsterpartiet hamnat fel i den största miljöfrågan är ju välkänt sedan länge. De vill stänga av alla kärnkraftverk utan att ersätta dem med några nya. Eftersom varje kraftverk har så väldigt stor effekt krävs det oerhörda, orealistiska mängder med vindkraftverk och andra ”alternativa” anläggningar för att tillsammans med sparande och effektiviseringar försörja Sverige med ström.
De flesta nuvarande kärnkraftverken är renoverade och har fått längre livslängd och större effekt. Det ger tid att projektera och bygga nya, större verk. Jan Björklund och andra har övertygat alliansregeringen om att ge grönt ljus för det. Mona Sahlin har gjort tvärtom. Genom bildandet av vänsterkartellen har hon låst sitt parti till att hindra nya reaktorer och stänga av de gamla."
Jag tar sedan upp följderna för investeringar och näringsliv av en politik där den framtida elförsörjningen äventyras:
" Följer man den linjen blir det efter ett tag riktigt besvärligt, miljömässigt, samhällsekonomiskt och industriellt. Under kärnkraftstriden 1975-80 var alternativet till kärnkraft framför allt en storsatsning på import och eldning av fossil gas. Med tanke på klimat och säkerhetspolitik är den vägen, med uppkoppling mot Putin-Rysslands gasledningar, ännu mer olämplig i dag än den var för 30 år sedan.
Grönvänsterlinjen, som Mona Sahlin nu till stor del följer, betyder att det framtida stora bortfallet av elström snart kommer att kasta en slagskugga över åtskilliga stora och små industrier, och industrisamhällen. Det är svårt att veta om resultatet blir energiimport, ökad fossileldning eller en drastisk besparing genom priser som slår ut moderna industrianläggningar, som i energieffektivitet är globalt konkurrenskraftiga."
Avslutningsvis skriver jag: " En sådan riskbild kommer att skada investeringsförutsättningarna och därmed arbetsmarknad och näringsliv långt innan de första av de nuvarande reaktorerna verkligen pensioneras."
Hela artikeln finns på den här adressen:
http://www.hoglandsnytt.se/default.aspx?n=17580
I Stockholms ibland ganska isolerade medievärld, där det verkar vara långt till det Sverige där människor faktiskt arbetar i industrier, tycks man dock fortfarande leva kvar i stämningarna från kärnkraftstriden 1975-80, då koldioxidutsläppens klimathot viftades bort.
Ett par gånger om har jag nu hört Stockholmsmediernas utfrågare använda ”elöverskottet” som ett skäl mot nya kärnkraftverk. Senast var det i söndags kväll (29/8), i TVs utfrågning av Jan Björklund.
Om detta har jag skrivit en debattartikel, som i dag är publicerad i mitt hemlän, i nättidningen Höglandsnytt. Förhoppningsvis kommer den också i tryck på några andra håll i landet. Jag skriver att "det är viktigt i politiken att inte tänka bara på den kortare sikten och glömma den långa.":
" Ser vi framåt vet vi att klimathoten kräver att utsläppen av koldioxid minskas. Det behövs stora mängder klimatvänlig elektricitet för att skära ned förbränningen av fossila bränslen. En av Sveriges roller i den internationella arbetsfördelningen är att leverera skogsprodukter, malm, stål och annat från processindustrier där det går åt mycket energi. Inget av det här ändras av en mer kortsiktig prognos, där Sverige under ett antal år kan generera mer elström än vad som går åt inom landet.
Det där ”överskottet” är kanske ett problem för några utfrågare som mest rör sig i snäva cirklar kring radio- och TV-husen i östra Stockholm. Men för svensk samhällsekonomi är det ingen belastning. El är en värdefull exportvara. Svenska företag kan sälja ström till grannländer där den mesta elektriciteten annars kommer från kraftverk som eldas med stenkol, brunkol och naturgas.
Det är märkligt hur stora Stockholmsmedier kan flaxa hit och dit mellan katastrofbilder av klimatet och en verklighetsflykt där det till och med ses som dåligt att svensk el begränsar koleldning söder om Östersjön. Ännu märkligare är att socialdemokraterna, som förr var så välförankrade i industrins fackförbund, nu på partiledningsnivå har flyttat sig till ett annat slags sällskap.
Att miljöpartiet och vänsterpartiet hamnat fel i den största miljöfrågan är ju välkänt sedan länge. De vill stänga av alla kärnkraftverk utan att ersätta dem med några nya. Eftersom varje kraftverk har så väldigt stor effekt krävs det oerhörda, orealistiska mängder med vindkraftverk och andra ”alternativa” anläggningar för att tillsammans med sparande och effektiviseringar försörja Sverige med ström.
De flesta nuvarande kärnkraftverken är renoverade och har fått längre livslängd och större effekt. Det ger tid att projektera och bygga nya, större verk. Jan Björklund och andra har övertygat alliansregeringen om att ge grönt ljus för det. Mona Sahlin har gjort tvärtom. Genom bildandet av vänsterkartellen har hon låst sitt parti till att hindra nya reaktorer och stänga av de gamla."
Jag tar sedan upp följderna för investeringar och näringsliv av en politik där den framtida elförsörjningen äventyras:
" Följer man den linjen blir det efter ett tag riktigt besvärligt, miljömässigt, samhällsekonomiskt och industriellt. Under kärnkraftstriden 1975-80 var alternativet till kärnkraft framför allt en storsatsning på import och eldning av fossil gas. Med tanke på klimat och säkerhetspolitik är den vägen, med uppkoppling mot Putin-Rysslands gasledningar, ännu mer olämplig i dag än den var för 30 år sedan.
Grönvänsterlinjen, som Mona Sahlin nu till stor del följer, betyder att det framtida stora bortfallet av elström snart kommer att kasta en slagskugga över åtskilliga stora och små industrier, och industrisamhällen. Det är svårt att veta om resultatet blir energiimport, ökad fossileldning eller en drastisk besparing genom priser som slår ut moderna industrianläggningar, som i energieffektivitet är globalt konkurrenskraftiga."
Avslutningsvis skriver jag: " En sådan riskbild kommer att skada investeringsförutsättningarna och därmed arbetsmarknad och näringsliv långt innan de första av de nuvarande reaktorerna verkligen pensioneras."
Hela artikeln finns på den här adressen:
http://www.hoglandsnytt.se/default.aspx?n=17580
fredag 27 augusti 2010
Socialdemokraterna undergräver den välfärdspolitik som de tidigare stått för
De som förut såg socialdemokraterna som välfärdens garanter har nu starka skäl att i stället ge fyrpartiregeringen fyra år till. Jag skrev om detta förra hösten - i Karlskoga-Kuriren (s), där jag en gång i månaden är en avvikande röst som liberal gästkrönikör.
" Som utomstående – och motståndare – har jag under årens lopp ibland varit mer, ibland mindre, imponerad av stora maktpartiet, i dag det stora oppositionspartiet. Nu är jag inte alls imponerad av dem. ... De har fastnat i en politik som undergräver arbetarrörelsens egen modell för hur samhället borde vara. "
Jag jämförde deras politik i dag med deras tidigare tänkesätt, att goda villkor för den arbetande befolkningen skulle ge en ekonomisk grund för en trygghet som var stabil och övervann sociala klyftor, samtidigt som den inte var kravlös utan främjade arbete och hälsa. Men skolan, skattepolitiken och socialförsäkringarna är exempel på att de inte klarat att hålla fast vid detta:
" Med grundskolan – från början ett av de gemensamma socialdemokratiska och liberala projekten – skulle alla erbjudas goda kunskaper.
Men nu har man på s-sidan lyckats komma snett i dessa egna kärnfrågor. När grundskolan med tiden blev en mekanism för svaga kunskaper och ökande klassklyftor blev socialdemokraterna försvarare av det som gått fel och pådrivare för en försämrad lärarutbildning. Det är Jan Björklund (fp) som leder arbetet med att återupprätta grundskolan.
Sedan har socialdemokraterna förlorat förståelsen för att välfärden kan knäckas om skattesatserna och förhållandet mellan arbetande och förmånstagare lägger en för stor börda på den arbetande befolkningen. Nog kan jobbskatteavdraget ses som ett regeltekniskt missfoster, som gör en enkel sak svår att förstå i breven från Skatteverket.
Men det har verkligen inte varit en löntagarlinje som socialdemokraterna stått för då de röstat emot varje etapp i en skattesänkning som ökar utbytet av att arbeta – inte minst för mängder av LO-medlemmar.
Inte heller har de lyckats hitta en politik som rättar till den urspårning som under 90-talet skedde i sjukförsäkring och arbetsmarknadspolitik. System som skulle hjälpa tillbaka till hälsa och arbete blev i stället mekanismer där mängder av människor fick betalt för att hålla sig utanför arbetsmarknaden.
Bidragssystem med låga krav och inga tidsfrister blev bekväma för sjukvård, utbildning och arbetsförmedling som inte behövde hjälpa de människor som behövde mest stöd för att återkomma i arbetslivet. Socialförsäkringarna hade börjat förstöra sig själva.
Att rätta till sådant är ingen enkel sak. En begåvad opposition kunde säkert ha utmanat regeringens politik med konstruktiva tillägg. I stället har socialdemokraterna stannat i att ropa nej, skrämma och misstänkliggöra.
Jo, jag förenklar en del. Med hundratals frågor och därtill en internationell kris, kan regeringen omöjligt göra allt rätt och oppositionen allt fel. Men håller vi oss till de stora linjerna är ändå mitt huvudintryck att socialdemokraterna undergräver den välfärdspolitik de själva stått för. "
Energipolitiken kunde jag också ha tagit upp i den krönikan, om det hade funnits plats i spalten. Men man kan ju inte ta upp alla ämnen varje gång. I vart fall är det ju många socialdemokratiska kommunpolitiker och fackliga företrädare (i främst industristäder i Norrland, Bergslagen och några andra ställen) som i dag med oro ser hur deras parti lierat sig med mp och v och trots klimatpolitikens krav låst fast sig vid att aldrig tillåta några nya kärnkraftverk i Sverige. Denna interna opposition mot Mona Sahlins vägval är inte dold på något sätt.
De har inom s haft öppna, organiserade nätverk och högprofilerade debattartiklar för att i stället få en energipolitik där elförsörjningen är tryggad även på längre sikt. Det innebär i praktiken att de skulle föredra fp:s energipolitik.
Anledningen är uppenbar. Om inga nya stora kraftverk kan byggas kommer det steg för steg att bli ett stort bortfall av ström när dagens reaktorer börjar pensioneras efter 2020. Det innebär att en rad viktiga och stora industrier i Sverige få en osäker framtid och på sikt kan komma att kvävas av energikostnader eller ren brist på ström. En sådan osäker situation är ett hinder för investeringar som tryggar företagens överlevnad och berörda städers arbetsmarknad.
" Som utomstående – och motståndare – har jag under årens lopp ibland varit mer, ibland mindre, imponerad av stora maktpartiet, i dag det stora oppositionspartiet. Nu är jag inte alls imponerad av dem. ... De har fastnat i en politik som undergräver arbetarrörelsens egen modell för hur samhället borde vara. "
Jag jämförde deras politik i dag med deras tidigare tänkesätt, att goda villkor för den arbetande befolkningen skulle ge en ekonomisk grund för en trygghet som var stabil och övervann sociala klyftor, samtidigt som den inte var kravlös utan främjade arbete och hälsa. Men skolan, skattepolitiken och socialförsäkringarna är exempel på att de inte klarat att hålla fast vid detta:
" Med grundskolan – från början ett av de gemensamma socialdemokratiska och liberala projekten – skulle alla erbjudas goda kunskaper.
Men nu har man på s-sidan lyckats komma snett i dessa egna kärnfrågor. När grundskolan med tiden blev en mekanism för svaga kunskaper och ökande klassklyftor blev socialdemokraterna försvarare av det som gått fel och pådrivare för en försämrad lärarutbildning. Det är Jan Björklund (fp) som leder arbetet med att återupprätta grundskolan.
Sedan har socialdemokraterna förlorat förståelsen för att välfärden kan knäckas om skattesatserna och förhållandet mellan arbetande och förmånstagare lägger en för stor börda på den arbetande befolkningen. Nog kan jobbskatteavdraget ses som ett regeltekniskt missfoster, som gör en enkel sak svår att förstå i breven från Skatteverket.
Men det har verkligen inte varit en löntagarlinje som socialdemokraterna stått för då de röstat emot varje etapp i en skattesänkning som ökar utbytet av att arbeta – inte minst för mängder av LO-medlemmar.
Inte heller har de lyckats hitta en politik som rättar till den urspårning som under 90-talet skedde i sjukförsäkring och arbetsmarknadspolitik. System som skulle hjälpa tillbaka till hälsa och arbete blev i stället mekanismer där mängder av människor fick betalt för att hålla sig utanför arbetsmarknaden.
Bidragssystem med låga krav och inga tidsfrister blev bekväma för sjukvård, utbildning och arbetsförmedling som inte behövde hjälpa de människor som behövde mest stöd för att återkomma i arbetslivet. Socialförsäkringarna hade börjat förstöra sig själva.
Att rätta till sådant är ingen enkel sak. En begåvad opposition kunde säkert ha utmanat regeringens politik med konstruktiva tillägg. I stället har socialdemokraterna stannat i att ropa nej, skrämma och misstänkliggöra.
Jo, jag förenklar en del. Med hundratals frågor och därtill en internationell kris, kan regeringen omöjligt göra allt rätt och oppositionen allt fel. Men håller vi oss till de stora linjerna är ändå mitt huvudintryck att socialdemokraterna undergräver den välfärdspolitik de själva stått för. "
Energipolitiken kunde jag också ha tagit upp i den krönikan, om det hade funnits plats i spalten. Men man kan ju inte ta upp alla ämnen varje gång. I vart fall är det ju många socialdemokratiska kommunpolitiker och fackliga företrädare (i främst industristäder i Norrland, Bergslagen och några andra ställen) som i dag med oro ser hur deras parti lierat sig med mp och v och trots klimatpolitikens krav låst fast sig vid att aldrig tillåta några nya kärnkraftverk i Sverige. Denna interna opposition mot Mona Sahlins vägval är inte dold på något sätt.
De har inom s haft öppna, organiserade nätverk och högprofilerade debattartiklar för att i stället få en energipolitik där elförsörjningen är tryggad även på längre sikt. Det innebär i praktiken att de skulle föredra fp:s energipolitik.
Anledningen är uppenbar. Om inga nya stora kraftverk kan byggas kommer det steg för steg att bli ett stort bortfall av ström när dagens reaktorer börjar pensioneras efter 2020. Det innebär att en rad viktiga och stora industrier i Sverige få en osäker framtid och på sikt kan komma att kvävas av energikostnader eller ren brist på ström. En sådan osäker situation är ett hinder för investeringar som tryggar företagens överlevnad och berörda städers arbetsmarknad.
söndag 15 augusti 2010
Aten nästa - vänsterblock på villovägar
Den nuvarande socialdemokratiska partiledningen har själv förvärrat sina problem genom att bilda block med v och mp. Den har satt sig fast i att ledsamt ofta stå för en falsk välfärdspolitik, alltså en sådan som motverkar sina syften och ger motsatt resultat mot vad som önskas. Om detta har jag den 13 augusti skrivit i nättidningen J-NYTT, som kommer ut i Jönköping.
Här följer texten till min artikel i J-NYTT:
"Det finns äkta välfärdspolitik. Men det finns också falsk, skenbar välfärdspolitik som undergräver sig själv. Den senare sorten förekommer ofta inom det röd-röd-gröna vänsterblocket, men är ännu mer vanlig inom organiserade särintressen.
Vem har hört talas om förbundet Stabila statsfinanser? Eller föreningen Försvara det hållbara pensionssystemet? Nej, sådana djur finns inte i lobbyisternas brokiga fauna.
Viktiga saker måste väljarna sköta på valdagen. Och de politiska partierna borde sköta detta hela tiden - trots att de blir ständigt motarbetade och misstänkliggjorda av starka men närsynta intresseorganisationer.
Det bästa systemet för ekonomiska framsteg och goda sociala förhållanden är det liberala: Med en välskött marknadsekonomi, ett välfärdssamhälle som inte undergräver utan förstärker sig självt. Men detta är ingen stryktålig maskin. Den fortsätter inte att leverera inkomster och sociala förmåner ifall man misshandlar reglagen och slänger träskor och järnspik bland kugghjulen.
Det är farligt att försöka fördela mer än som finns att dela på. Vi har förut sett i Sverige hur det kan gå. En del partier och många väljare har lärt mycket av den erfarenheten.
Nu för tiden behöver man bara säga Grekland, det säger allt om följden av att år efter år missköta statsfinanser.
Men det finns fler läxor att lära. Välfärd kommer ur produktion. Det är mycket farligt för välfärden att låta skolan förfalla eller att stänga av en stor del av de kraftverk som håller industrin igång. Därför är det så viktigt med de reformer som nu - tack vare Jan Björklund - genomdrivs för att rycka upp skolans resultat.
Detsamma gäller att vi kan förena god miljö och god tillgång på elektricitet - det betyder bland annat att nya kärnkraftverk samverkar i energibalansen med andra koldioxidsnåla energiformer.
Välfärd kommer också ur arbete. Skattesystem, socialförsäkringar, arbetsmarknadspolitik, utbildning, sjukvård och alkoholpolitik behöver dra åt samma håll. De ska stimulera till arbete, motverka utslagning, förkorta sjuk- och arbetslöshetstider och göra folket friskare och inte sjukare.
Det är alltså viktigt att skilja på äkta och falsk välfärdspolitik. Den senare kan ibland ge mer på kort sikt åt individer och grupper. Den stöds alltid av högljudda, påstridiga kravorganisationer.
Äkta välfärdspolitik är på kort sikt ofta strängare och stramare. Men den gör att välfärdssamhället blir självförstärkande i stället för självundergrävande. Sjukförsäkring med tidsgränser för bidragsnivåer och återkopplingar till arbetsmarknadspolitiken ger i en del lägen färre kronor. Men den lägger också tryck på vård, försäkringskassa och arbetsförmedling att verkligen stödja individen, i stället för att bekvämt och passivt låta ärenden glida mot förtidspension där sådan egentligen kan undvikas.
I en äkta välfärdspolitik är skattepolitikens huvudfråga att arbete, företagande, produktiva investeringar och rationell kapitalhushållning stimuleras, så att mer löner och bredare skattebaser ger tryggad grund för välfärdssystemen.
Genom blockbildningen med mp och gamla illröda v(pk) har den nuvarande socialdemokratiska ledningen förvärrat sina problem med att ledsamt ofta företräda en falsk välfärdspolitik som ger motsatt resultat mot vad som önskas.
I detta nya vänsterblock är det inte helt ovanligt att man verkar strunta i hur välfärdens ekonomiska grund egentligen kan stärkas. Ett av partierna i Mona Sahlins vänsterallians krävde före semestrarna att vi ska arbeta 25% mindre och samtidigt ta ut 33% högre timlöner. Vad säger man om sådant? "Aten nästa!", är väl den bästa sammanfattningen. "
(J-Nytt 13/8 2010)
Här följer texten till min artikel i J-NYTT:
"Det finns äkta välfärdspolitik. Men det finns också falsk, skenbar välfärdspolitik som undergräver sig själv. Den senare sorten förekommer ofta inom det röd-röd-gröna vänsterblocket, men är ännu mer vanlig inom organiserade särintressen.
Vem har hört talas om förbundet Stabila statsfinanser? Eller föreningen Försvara det hållbara pensionssystemet? Nej, sådana djur finns inte i lobbyisternas brokiga fauna.
Viktiga saker måste väljarna sköta på valdagen. Och de politiska partierna borde sköta detta hela tiden - trots att de blir ständigt motarbetade och misstänkliggjorda av starka men närsynta intresseorganisationer.
Det bästa systemet för ekonomiska framsteg och goda sociala förhållanden är det liberala: Med en välskött marknadsekonomi, ett välfärdssamhälle som inte undergräver utan förstärker sig självt. Men detta är ingen stryktålig maskin. Den fortsätter inte att leverera inkomster och sociala förmåner ifall man misshandlar reglagen och slänger träskor och järnspik bland kugghjulen.
Det är farligt att försöka fördela mer än som finns att dela på. Vi har förut sett i Sverige hur det kan gå. En del partier och många väljare har lärt mycket av den erfarenheten.
Nu för tiden behöver man bara säga Grekland, det säger allt om följden av att år efter år missköta statsfinanser.
Men det finns fler läxor att lära. Välfärd kommer ur produktion. Det är mycket farligt för välfärden att låta skolan förfalla eller att stänga av en stor del av de kraftverk som håller industrin igång. Därför är det så viktigt med de reformer som nu - tack vare Jan Björklund - genomdrivs för att rycka upp skolans resultat.
Detsamma gäller att vi kan förena god miljö och god tillgång på elektricitet - det betyder bland annat att nya kärnkraftverk samverkar i energibalansen med andra koldioxidsnåla energiformer.
Välfärd kommer också ur arbete. Skattesystem, socialförsäkringar, arbetsmarknadspolitik, utbildning, sjukvård och alkoholpolitik behöver dra åt samma håll. De ska stimulera till arbete, motverka utslagning, förkorta sjuk- och arbetslöshetstider och göra folket friskare och inte sjukare.
Det är alltså viktigt att skilja på äkta och falsk välfärdspolitik. Den senare kan ibland ge mer på kort sikt åt individer och grupper. Den stöds alltid av högljudda, påstridiga kravorganisationer.
Äkta välfärdspolitik är på kort sikt ofta strängare och stramare. Men den gör att välfärdssamhället blir självförstärkande i stället för självundergrävande. Sjukförsäkring med tidsgränser för bidragsnivåer och återkopplingar till arbetsmarknadspolitiken ger i en del lägen färre kronor. Men den lägger också tryck på vård, försäkringskassa och arbetsförmedling att verkligen stödja individen, i stället för att bekvämt och passivt låta ärenden glida mot förtidspension där sådan egentligen kan undvikas.
I en äkta välfärdspolitik är skattepolitikens huvudfråga att arbete, företagande, produktiva investeringar och rationell kapitalhushållning stimuleras, så att mer löner och bredare skattebaser ger tryggad grund för välfärdssystemen.
Genom blockbildningen med mp och gamla illröda v(pk) har den nuvarande socialdemokratiska ledningen förvärrat sina problem med att ledsamt ofta företräda en falsk välfärdspolitik som ger motsatt resultat mot vad som önskas.
I detta nya vänsterblock är det inte helt ovanligt att man verkar strunta i hur välfärdens ekonomiska grund egentligen kan stärkas. Ett av partierna i Mona Sahlins vänsterallians krävde före semestrarna att vi ska arbeta 25% mindre och samtidigt ta ut 33% högre timlöner. Vad säger man om sådant? "Aten nästa!", är väl den bästa sammanfattningen. "
(J-Nytt 13/8 2010)
söndag 21 mars 2010
Solceller är nog bra, särskilt längre söderut, men i svensk energipolitik räcker de inte så långt
I Eskilstuna-Kuriren (lib) medverkade jag 15 mars 2010 med en gästkrönika om energipolitik. Där skrev jag bland annat om hur Storstockholms Lokaltrafik har en ljusskylt som visar hur många watt de får från solceller på den nya vagnhallen i Södertälje. Solceller kan bli en stor sak, men i länder med annan geografi än den vi har i Sverige, där våra biomasseeldade fjärrvärmeverk passar bättre för att ge större effekt. Det borde nog också sitta en annan skylt på den där vagnhallsväggen - som visade hur många watt som i varje stund kommer ut på elnätet från Forsmarksverket.
Hela texten finns på nätet, under den här länken:
http://ekuriren.se/ledareasikter/gastkronika/1.654318
I Eskilstuna-Kuriren (lib) medverkade jag 15 mars 2010 med en gästkrönika om energipolitik. Där skrev jag bland annat om hur Storstockholms Lokaltrafik har en ljusskylt som visar hur många watt de får från solceller på den nya vagnhallen i Södertälje. Solceller kan bli en stor sak, men i länder med annan geografi än den vi har i Sverige, där våra biomasseeldade fjärrvärmeverk passar bättre för att ge större effekt. Det borde nog också sitta en annan skylt på den där vagnhallsväggen - som visade hur många watt som i varje stund kommer ut på elnätet från Forsmarksverket.
Hela texten finns på nätet, under den här länken:
http://ekuriren.se/ledareasikter/gastkronika/1.654318
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
