För jobb och miljö behövs elström

Vare sig för folkpartiet liberalerna - och Jan Björklund - eller för några andra är kärnkraften en ensam, tillräcklig lösning på energi- och miljöproblemen. Däremot är den, med Sveriges väder, geografi och industristruktur, en i praktiken ofrånkomlig del av en hållbar försörjning.

I Stockholms ibland ganska isolerade medievärld, där det verkar vara långt till det Sverige där människor faktiskt arbetar i industrier, tycks man dock fortfarande leva kvar i stämningarna från kärnkraftstriden 1975-80, då koldioxidutsläppens klimathot viftades bort.

Ett par gånger om har jag nu hört Stockholmsmediernas utfrågare använda ”elöverskottet” som ett skäl mot nya kärnkraftverk. Senast var det i söndags kväll (29/8), i TVs utfrågning av Jan Björklund.

Om detta har jag skrivit en debattartikel, som i dag är publicerad i mitt hemlän, i nättidningen Höglandsnytt. Förhoppningsvis kommer den också i tryck på några andra håll i landet. Jag skriver att "det är viktigt i politiken att inte tänka bara på den kortare sikten och glömma den långa.":

" Ser vi framåt vet vi att klimathoten kräver att utsläppen av koldioxid minskas. Det behövs stora mängder klimatvänlig elektricitet för att skära ned förbränningen av fossila bränslen. En av Sveriges roller i den internationella arbetsfördelningen är att leverera skogsprodukter, malm, stål och annat från processindustrier där det går åt mycket energi. Inget av det här ändras av en mer kortsiktig prognos, där Sverige under ett antal år kan generera mer elström än vad som går åt inom landet.

Det där ”överskottet” är kanske ett problem för några utfrågare som mest rör sig i snäva cirklar kring radio- och TV-husen i östra Stockholm. Men för svensk samhällsekonomi är det ingen belastning. El är en värdefull exportvara. Svenska företag kan sälja ström till grannländer där den mesta elektriciteten annars kommer från kraftverk som eldas med stenkol, brunkol och naturgas.

Det är märkligt hur stora Stockholmsmedier kan flaxa hit och dit mellan katastrofbilder av klimatet och en verklighetsflykt där det till och med ses som dåligt att svensk el begränsar koleldning söder om Östersjön. Ännu märkligare är att socialdemokraterna, som förr var så välförankrade i industrins fackförbund, nu på partiledningsnivå har flyttat sig till ett annat slags sällskap.

Att miljöpartiet och vänsterpartiet hamnat fel i den största miljöfrågan är ju välkänt sedan länge. De vill stänga av alla kärnkraftverk utan att ersätta dem med några nya. Eftersom varje kraftverk har så väldigt stor effekt krävs det oerhörda, orealistiska mängder med vindkraftverk och andra ”alternativa” anläggningar för att tillsammans med sparande och effektiviseringar försörja Sverige med ström.

De flesta nuvarande kärnkraftverken är renoverade och har fått längre livslängd och större effekt. Det ger tid att projektera och bygga nya, större verk. Jan Björklund och andra har övertygat alliansregeringen om att ge grönt ljus för det. Mona Sahlin har gjort tvärtom. Genom bildandet av vänsterkartellen har hon låst sitt parti till att hindra nya reaktorer och stänga av de gamla."

Jag tar sedan upp följderna för investeringar och näringsliv av en politik där den framtida elförsörjningen äventyras:

" Följer man den linjen blir det efter ett tag riktigt besvärligt, miljömässigt, samhällsekonomiskt och industriellt. Under kärnkraftstriden 1975-80 var alternativet till kärnkraft framför allt en storsatsning på import och eldning av fossil gas. Med tanke på klimat och säkerhetspolitik är den vägen, med uppkoppling mot Putin-Rysslands gasledningar, ännu mer olämplig i dag än den var för 30 år sedan.

Grönvänsterlinjen, som Mona Sahlin nu till stor del följer, betyder att det framtida stora bortfallet av elström snart kommer att kasta en slagskugga över åtskilliga stora och små industrier, och industrisamhällen. Det är svårt att veta om resultatet blir energiimport, ökad fossileldning eller en drastisk besparing genom priser som slår ut moderna industrianläggningar, som i energieffektivitet är globalt konkurrenskraftiga."

Avslutningsvis skriver jag: " En sådan riskbild kommer att skada investeringsförutsättningarna och därmed arbetsmarknad och näringsliv långt innan de första av de nuvarande reaktorerna verkligen pensioneras."

Hela artikeln finns på den här adressen:

http://www.hoglandsnytt.se/default.aspx?n=17580

Socialdemokraterna undergräver den välfärdspolitik som de tidigare stått för

De som förut såg socialdemokraterna som välfärdens garanter har nu starka skäl att i stället ge fyrpartiregeringen fyra år till. Jag skrev om detta förra hösten - i Karlskoga-Kuriren (s), där jag en gång i månaden är en avvikande röst som liberal gästkrönikör.

" Som utomstående – och motståndare – har jag under årens lopp ibland varit mer, ibland mindre, imponerad av stora maktpartiet, i dag det stora oppositionspartiet. Nu är jag inte alls imponerad av dem. ... De har fastnat i en politik som undergräver arbetarrörelsens egen modell för hur samhället borde vara. "

Jag jämförde deras politik i dag med deras tidigare tänkesätt, att goda villkor för den arbetande befolkningen skulle ge en ekonomisk grund för en trygghet som var stabil och övervann sociala klyftor, samtidigt som den inte var kravlös utan främjade arbete och hälsa. Men skolan, skattepolitiken och socialförsäkringarna är exempel på att de inte klarat att hålla fast vid detta:

" Med grundskolan – från början ett av de gemensamma socialdemokratiska och liberala projekten – skulle alla erbjudas goda kunskaper.

Men nu har man på s-sidan lyckats komma snett i dessa egna kärnfrågor. När grundskolan med tiden blev en mekanism för svaga kunskaper och ökande klassklyftor blev socialdemokraterna försvarare av det som gått fel och pådrivare för en försämrad lärarutbildning. Det är Jan Björklund (fp) som leder arbetet med att återupprätta grundskolan.

Sedan har socialdemokraterna förlorat förståelsen för att välfärden kan knäckas om skattesatserna och förhållandet mellan arbetande och förmånstagare lägger en för stor börda på den arbetande befolkningen. Nog kan jobbskatteavdraget ses som ett regeltekniskt missfoster, som gör en enkel sak svår att förstå i breven från Skatteverket.
Men det har verkligen inte varit en löntagarlinje som socialdemokraterna stått för då de röstat emot varje etapp i en skattesänkning som ökar utbytet av att arbeta – inte minst för mängder av LO-medlemmar.

Inte heller har de lyckats hitta en politik som rättar till den urspårning som under 90-talet skedde i sjukförsäkring och arbetsmarknadspolitik. System som skulle hjälpa tillbaka till hälsa och arbete blev i stället mekanismer där mängder av människor fick betalt för att hålla sig utanför arbetsmarknaden.

Bidragssystem med låga krav och inga tidsfrister blev bekväma för sjukvård, utbildning och arbetsförmedling som inte behövde hjälpa de människor som behövde mest stöd för att återkomma i arbetslivet. Socialförsäkringarna hade börjat förstöra sig själva.
Att rätta till sådant är ingen enkel sak. En begåvad opposition kunde säkert ha utmanat regeringens politik med konstruktiva tillägg. I stället har socialdemokraterna stannat i att ropa nej, skrämma och misstänkliggöra.

Jo, jag förenklar en del. Med hundratals frågor och därtill en internationell kris, kan regeringen omöjligt göra allt rätt och oppositionen allt fel. Men håller vi oss till de stora linjerna är ändå mitt huvudintryck att socialdemokraterna undergräver den välfärdspolitik de själva stått för. "

Energipolitiken kunde jag också ha tagit upp i den krönikan, om det hade funnits plats i spalten. Men man kan ju inte ta upp alla ämnen varje gång. I vart fall är det ju många socialdemokratiska kommunpolitiker och fackliga företrädare (i främst industristäder i Norrland, Bergslagen och några andra ställen) som i dag med oro ser hur deras parti lierat sig med mp och v och trots klimatpolitikens krav låst fast sig vid att aldrig tillåta några nya kärnkraftverk i Sverige. Denna interna opposition mot Mona Sahlins vägval är inte dold på något sätt.

De har inom s haft öppna, organiserade nätverk och högprofilerade debattartiklar för att i stället få en energipolitik där elförsörjningen är tryggad även på längre sikt. Det innebär i praktiken att de skulle föredra fp:s energipolitik.

Anledningen är uppenbar. Om inga nya stora kraftverk kan byggas kommer det steg för steg att bli ett stort bortfall av ström när dagens reaktorer börjar pensioneras efter 2020. Det innebär att en rad viktiga och stora industrier i Sverige få en osäker framtid och på sikt kan komma att kvävas av energikostnader eller ren brist på ström. En sådan osäker situation är ett hinder för investeringar som tryggar företagens överlevnad och berörda städers arbetsmarknad.