Gör upp med den ensidiga EU-fixeringen! Demokratierna behöver samarbeta globalt för att stå emot de nya diktaturhoten

Jag har medverkat med ett av inläggen i en artikelserie om "allianspartierna efter valet". Serien finns i en moderaterna närstående nättidning - EMILS tankar - som ges ut i Kalmar med förre pol red på tidningen Barometern, Per Dahl som redaktör. Skribenter från olika politiska riktningar medverkar, och själv har jag svarat för ett inlägg från liberala utgångspunkter, som publicerades den 15/10 2010: "Liberalismen behöver bundförvanter".

Där tar jag upp både inrikes- och utrikespolitik, jag återkommer om inrikesfrågorna här på bloggen.

En del av artikeln handlar om behovet av bättre samverkan mellan världens demokratier, och EU:s otillräcklighet. För oss med liberala värderingar är flera drag i den internationella utvecklingen utvecklingen högst oroväckande:

" De senaste årens finanskris har efterlämnat en situation där frihandeln är hotad och där en växelverkan av handelshinder, subventioner och devalverings- och inflationsspiraler kan slå sönder mycket av det som uppnåtts i världen på senare år.

Samtidigt kännetecknas världspolitiken i oroväckande grad av demokratiernas försvagning och rådvillhet och diktaturernas återupplivade självförtroende och förmåga till blockerande och saboterande koalitioner.

Angreppen mot demokratin kommer, liksom krigshoten, i dag inte från kommunism utan från fascism och andra mer eller mindre likartade länder och rörelser. Magnetfälten har på nytt kastats om, och den akademiska och kvasiintellektuella antiliberalismen som alltid ser USA och demokratierna som det ondas rot är på väg att omorientera sig efter den förändringen.

På liknande sätt har populismen och den antiliberala fördomspolitiken i många länder flyttat sig från yttervänster till ytterhöger, så som nu också till stor del skett i Sverige.

Att EU kan vara vårt värn mot sådana tendenser är en illusion. Den ensidiga fixeringen vid EU har blivit en risk för många partier, även för folkpartiet liberalerna. I hög grad har de kontinentala slagorden om Europas storhet och betydelse och EU-systemets makttillväxt fått tränga undan liberala grundvärden och ersätta en realistisk bedömning av var demokratiernas styrka ligger.

Vi behöver EU, och EU behöver reformeras för att räddas. Men för demokratiernas möjligheter att avgöra världens utveckling ger många europeiska länders ekonomiska och demografiska utförsåkning ett stöd som har lervällingens fasthet och värde.

En liberal utrikespolitik måste betyda en framstegens och självförsvarets samverkan med tre eller flera bärande pelare, där USA, de viktigare större demokratierna i tredje världen samt Europa lär sig att uppträda tillsammans och hantera både miljöhot, ekonomiska hot och militära hot.

Detta betyder en avsevärd omorientering av bland annat svensk utrikespolitik. Det är ett omskakande uppbrott från systemet Eliasson-Bildt, men också från den ingrodda antiamerikanism som kommit att prägla så mycket av västeuropeisk konservatism och socialism. "

Hela artikeln finns på denna adress .

Lästips: Vänsteroppositionens alternativ för skolan betyder åtskilliga steg bakåt.

Socialdemokraternas tal om att anställa fler i skolan är ihåligt eftersom deras löften och deras finansiering inte går ihop. Men väl så viktigt är att de lägger en rökridå framför att de tillsammans med vänsterpartiet och mijöpartiet har yrkat avslag i riksdagen på hela de stora reformpropositionerna om bättre lärarutbildning, ny skollag och gymnasieskolans utveckling. De har inte sagt nej till vissa enstaka, kontroversiella bitar - de har röstat emot alltsammans. Detta är en förberedelse för att att riva upp mycket och återgå till sådant som har misslyckats.

I en rapport från folkpartiet liberalerna har medarbetare till Jan Björklund ställt samman en lång rad exempel på vad oppositionens ståndpunkter innebär, när det gäller skollagen - där effekterna är störst i grundskolan - samt gymnasiereformen. Den rapporten innehåller stort och smått, men den belyser hur det bakom de breda avslagsyrkandena från s, mp och v finns en lång rad ståndpunkter som innebär både stora och små steg tillbaka till flumskoleideologin.

Rapporten finns på nätet på den här adressen.

Det som inte behandlas i denna rapport är följderna av att oppositionen yrkar avslag på hela propositionen om den förbättrade lärarutbildningen. Om oppositionen kommer åt att förstöra den reformen får det negativa verkningar många år framåt.

Till sist: Det är med skolpolitiken som med så många andra frågor. Fyrpartiregeringen behöver få en egen majoritet även i den nyvalda riksdagen för att säkert kunna fullfölja det som är på väg att genomföras.

Det är inte bara en ren socialistisk eller "rödgrön" majoritet som är hotet. Ett populistiskt parti med fixa idéer att tycka illa om en del folk- och elevgrupper, och som dessutom delar vänsterblockets attityd i en rad ekonomiska och andra frågor, kan ifall det får chansen, spela över makten till vänsterblocket. Det kan försvåra allt arbete för att trygga svensk ekonomi, välfärd och utbildning inför framtiden.

Förbättrad lärarutbildning - nödvändig för skolans uppryckning

De kraftigt skärpta kraven på lärarutbildningens kvalitet är en av de viktigaste av de många stora skolreformer som riksdagen godkänt efter förslag från Jan Björklund (fp). Som så mycket annat kan den reformen nu bli fullföljd eller uppriven. Det beror på utgången av riksdagsvalet. Hela oppositionen - inte bara s och v utan även mp - samlades kring motförslaget att avslå hela propositionen om förbättrad lärarutbildning.

Det räcker alltså inte med en mandatperiod för att få in skolan på rätt väg. De allra flesta av Jan Björklunds åtgärder för att återupprätta skolan kan, om det går illa, komma att rivas ned eller vattnas ur, med början redan före nyår.

Det som nu är belutat, men som hotas om det blir en Sahlinregering med v och mp, är bland annat en återinförd riktig utbildning av riktiga lågstadielärare, att den för ett par år sedan återinförda speciallärarutbildningen förstärks ytterligare, samt att kraven ökas på lärares ämneskunskaper. (Jan Björklund stoppade dessutom ett utredningsförslag som gick ut på att avskaffa folkhögskollärarna.)

Den här förbättrade lärarutbildningen kan naturligtvis inte ensam räcka till för att vända utvecklingen i skolan åt rätt håll, men den är en nödvändig och långsiktigt mycket betydelsefull upprustning. Så länge universitetsnivån tillåts skicka ut svagt utbildade lärare till kommunerna saboteras alla andra insatser.

Varför behövdes denna Björklundska reform? Jo, därför att en rad tidigare beslut, utspridda över årtionden, försvagat svensk lärarutbildning.

Vem kom på den ljusa idén att avskaffa lågstadieläraren? Att lära barn läsa och räkna är ett väldigt viktigt jobb. Men skolan har nu länge fått leva med följderna av att den målinriktade utbildningen för det jobbet inte är kvar.

Vem kom sedan på den lika ljusa idén att ta bort den kvalificerade utbildningen av speciallärare, som undervisar barn som behöver särskilt mycket hjälp med skolarbetet?

Vem kom så småningom också på idén att skolans växande problem skulle åtgärdas med en minskning av lärarnas ämneskunskaper?

Det sistnämnda drevs igenom så sent som 1999. Speciallärarutbildningen revs ned 1988. Grunden för successivt avskaffande av lågstadieläraren lades med en förändring av lärarhögskolorna 1985. Det tar tid att bryta ned ett lands skolsystem.

Många elever och lärare gör ju sitt bästa i alla fall, skaffar sig kunskap och ger kunskap vidare till andra. Men med åren blir genomsnittliga studieresultat svagare. Klyftor mellan dem som lär sig och dem som inte lär sig växer. I stället för social utjämning uppåt, som skolan ska ge oss, blir det nya klassklyftor. Det har hänt i ett antal länder, även Sverige.

Det kommer inte heller att gå fort att bygga upp skolan igen, så att den blir det som var meningen när arbetarrörelse och liberalism tillsammans införde grundskolan – en kunskapsskola som alla har del av, oavsett föräldrarnas sociala bakgrund. Det tar 13 år från förskoleklass till sista året i gymnasiet. Att dessutom rycka upp lärarutbildningen, och fortbildningen av yrkesaktiva lärare, tar ett antal år.

I LO-delen av fackföreningsrörelsen borde Jan Björklund, textilarbetarsonen från Västergötland, ha mycket stöd att hämta för sina skolreformer.

Det verkliga missnöjet med Björklund finns på andra håll. I propositionen om lärarutbildningen kan man läsa om drivor med remissvar från surande högskoleledningar, som försvarade sina möjligheter att prestera lika dåligt som de vant sig vid att få göra. På det här området är faran med en eventuell rödgrön regering att utbildningspolitiken åter i praktiken hamnar i händerna på dem som tar parti för de akademiska intressen som inspirerat och förvärrat skolpolitikens tidigare haveri.

(Texten är en omarbetning av en av mina gästkrönikor i Karlskoga-Kuriren, publicerad i februari 2010.)

För jobb och miljö behövs elström

Vare sig för folkpartiet liberalerna - och Jan Björklund - eller för några andra är kärnkraften en ensam, tillräcklig lösning på energi- och miljöproblemen. Däremot är den, med Sveriges väder, geografi och industristruktur, en i praktiken ofrånkomlig del av en hållbar försörjning.

I Stockholms ibland ganska isolerade medievärld, där det verkar vara långt till det Sverige där människor faktiskt arbetar i industrier, tycks man dock fortfarande leva kvar i stämningarna från kärnkraftstriden 1975-80, då koldioxidutsläppens klimathot viftades bort.

Ett par gånger om har jag nu hört Stockholmsmediernas utfrågare använda ”elöverskottet” som ett skäl mot nya kärnkraftverk. Senast var det i söndags kväll (29/8), i TVs utfrågning av Jan Björklund.

Om detta har jag skrivit en debattartikel, som i dag är publicerad i mitt hemlän, i nättidningen Höglandsnytt. Förhoppningsvis kommer den också i tryck på några andra håll i landet. Jag skriver att "det är viktigt i politiken att inte tänka bara på den kortare sikten och glömma den långa.":

" Ser vi framåt vet vi att klimathoten kräver att utsläppen av koldioxid minskas. Det behövs stora mängder klimatvänlig elektricitet för att skära ned förbränningen av fossila bränslen. En av Sveriges roller i den internationella arbetsfördelningen är att leverera skogsprodukter, malm, stål och annat från processindustrier där det går åt mycket energi. Inget av det här ändras av en mer kortsiktig prognos, där Sverige under ett antal år kan generera mer elström än vad som går åt inom landet.

Det där ”överskottet” är kanske ett problem för några utfrågare som mest rör sig i snäva cirklar kring radio- och TV-husen i östra Stockholm. Men för svensk samhällsekonomi är det ingen belastning. El är en värdefull exportvara. Svenska företag kan sälja ström till grannländer där den mesta elektriciteten annars kommer från kraftverk som eldas med stenkol, brunkol och naturgas.

Det är märkligt hur stora Stockholmsmedier kan flaxa hit och dit mellan katastrofbilder av klimatet och en verklighetsflykt där det till och med ses som dåligt att svensk el begränsar koleldning söder om Östersjön. Ännu märkligare är att socialdemokraterna, som förr var så välförankrade i industrins fackförbund, nu på partiledningsnivå har flyttat sig till ett annat slags sällskap.

Att miljöpartiet och vänsterpartiet hamnat fel i den största miljöfrågan är ju välkänt sedan länge. De vill stänga av alla kärnkraftverk utan att ersätta dem med några nya. Eftersom varje kraftverk har så väldigt stor effekt krävs det oerhörda, orealistiska mängder med vindkraftverk och andra ”alternativa” anläggningar för att tillsammans med sparande och effektiviseringar försörja Sverige med ström.

De flesta nuvarande kärnkraftverken är renoverade och har fått längre livslängd och större effekt. Det ger tid att projektera och bygga nya, större verk. Jan Björklund och andra har övertygat alliansregeringen om att ge grönt ljus för det. Mona Sahlin har gjort tvärtom. Genom bildandet av vänsterkartellen har hon låst sitt parti till att hindra nya reaktorer och stänga av de gamla."

Jag tar sedan upp följderna för investeringar och näringsliv av en politik där den framtida elförsörjningen äventyras:

" Följer man den linjen blir det efter ett tag riktigt besvärligt, miljömässigt, samhällsekonomiskt och industriellt. Under kärnkraftstriden 1975-80 var alternativet till kärnkraft framför allt en storsatsning på import och eldning av fossil gas. Med tanke på klimat och säkerhetspolitik är den vägen, med uppkoppling mot Putin-Rysslands gasledningar, ännu mer olämplig i dag än den var för 30 år sedan.

Grönvänsterlinjen, som Mona Sahlin nu till stor del följer, betyder att det framtida stora bortfallet av elström snart kommer att kasta en slagskugga över åtskilliga stora och små industrier, och industrisamhällen. Det är svårt att veta om resultatet blir energiimport, ökad fossileldning eller en drastisk besparing genom priser som slår ut moderna industrianläggningar, som i energieffektivitet är globalt konkurrenskraftiga."

Avslutningsvis skriver jag: " En sådan riskbild kommer att skada investeringsförutsättningarna och därmed arbetsmarknad och näringsliv långt innan de första av de nuvarande reaktorerna verkligen pensioneras."

Hela artikeln finns på den här adressen:

http://www.hoglandsnytt.se/default.aspx?n=17580

Socialdemokraterna undergräver den välfärdspolitik som de tidigare stått för

De som förut såg socialdemokraterna som välfärdens garanter har nu starka skäl att i stället ge fyrpartiregeringen fyra år till. Jag skrev om detta förra hösten - i Karlskoga-Kuriren (s), där jag en gång i månaden är en avvikande röst som liberal gästkrönikör.

" Som utomstående – och motståndare – har jag under årens lopp ibland varit mer, ibland mindre, imponerad av stora maktpartiet, i dag det stora oppositionspartiet. Nu är jag inte alls imponerad av dem. ... De har fastnat i en politik som undergräver arbetarrörelsens egen modell för hur samhället borde vara. "

Jag jämförde deras politik i dag med deras tidigare tänkesätt, att goda villkor för den arbetande befolkningen skulle ge en ekonomisk grund för en trygghet som var stabil och övervann sociala klyftor, samtidigt som den inte var kravlös utan främjade arbete och hälsa. Men skolan, skattepolitiken och socialförsäkringarna är exempel på att de inte klarat att hålla fast vid detta:

" Med grundskolan – från början ett av de gemensamma socialdemokratiska och liberala projekten – skulle alla erbjudas goda kunskaper.

Men nu har man på s-sidan lyckats komma snett i dessa egna kärnfrågor. När grundskolan med tiden blev en mekanism för svaga kunskaper och ökande klassklyftor blev socialdemokraterna försvarare av det som gått fel och pådrivare för en försämrad lärarutbildning. Det är Jan Björklund (fp) som leder arbetet med att återupprätta grundskolan.

Sedan har socialdemokraterna förlorat förståelsen för att välfärden kan knäckas om skattesatserna och förhållandet mellan arbetande och förmånstagare lägger en för stor börda på den arbetande befolkningen. Nog kan jobbskatteavdraget ses som ett regeltekniskt missfoster, som gör en enkel sak svår att förstå i breven från Skatteverket.
Men det har verkligen inte varit en löntagarlinje som socialdemokraterna stått för då de röstat emot varje etapp i en skattesänkning som ökar utbytet av att arbeta – inte minst för mängder av LO-medlemmar.

Inte heller har de lyckats hitta en politik som rättar till den urspårning som under 90-talet skedde i sjukförsäkring och arbetsmarknadspolitik. System som skulle hjälpa tillbaka till hälsa och arbete blev i stället mekanismer där mängder av människor fick betalt för att hålla sig utanför arbetsmarknaden.

Bidragssystem med låga krav och inga tidsfrister blev bekväma för sjukvård, utbildning och arbetsförmedling som inte behövde hjälpa de människor som behövde mest stöd för att återkomma i arbetslivet. Socialförsäkringarna hade börjat förstöra sig själva.
Att rätta till sådant är ingen enkel sak. En begåvad opposition kunde säkert ha utmanat regeringens politik med konstruktiva tillägg. I stället har socialdemokraterna stannat i att ropa nej, skrämma och misstänkliggöra.

Jo, jag förenklar en del. Med hundratals frågor och därtill en internationell kris, kan regeringen omöjligt göra allt rätt och oppositionen allt fel. Men håller vi oss till de stora linjerna är ändå mitt huvudintryck att socialdemokraterna undergräver den välfärdspolitik de själva stått för. "

Energipolitiken kunde jag också ha tagit upp i den krönikan, om det hade funnits plats i spalten. Men man kan ju inte ta upp alla ämnen varje gång. I vart fall är det ju många socialdemokratiska kommunpolitiker och fackliga företrädare (i främst industristäder i Norrland, Bergslagen och några andra ställen) som i dag med oro ser hur deras parti lierat sig med mp och v och trots klimatpolitikens krav låst fast sig vid att aldrig tillåta några nya kärnkraftverk i Sverige. Denna interna opposition mot Mona Sahlins vägval är inte dold på något sätt.

De har inom s haft öppna, organiserade nätverk och högprofilerade debattartiklar för att i stället få en energipolitik där elförsörjningen är tryggad även på längre sikt. Det innebär i praktiken att de skulle föredra fp:s energipolitik.

Anledningen är uppenbar. Om inga nya stora kraftverk kan byggas kommer det steg för steg att bli ett stort bortfall av ström när dagens reaktorer börjar pensioneras efter 2020. Det innebär att en rad viktiga och stora industrier i Sverige få en osäker framtid och på sikt kan komma att kvävas av energikostnader eller ren brist på ström. En sådan osäker situation är ett hinder för investeringar som tryggar företagens överlevnad och berörda städers arbetsmarknad.

Krisen 2008 var inte frihandelns fel

På "Näringslivsdebatt" - ett debattforum på nätet som Svenskt Näringsliv öppnat för politiska inlägg från många olika håll - har jag ännu en gång skrivit om orsakerna till den globala ekonomiska kris som bröt ut 2008.

Krisen beror inte på att vi har marknadsekonomi, och inte på att vi har frihandel. Däremot har penningpolitik och budgetpolitik i ganska många länder varit vårdslös och släpphänt på ett helt onödigt och mycket farligt sätt. I Sverige, där många har lärt sig åtskilliga läxor av tidigare kriser, har vi skött oss mycket bättre under senare årtionden, och vi har därför lkommit lindrigare undan. Att krisen slagit hårt mot vår export har vi dock inte kunnat undvika.

Den nuvarande regeringen har, i likhet med Riksbanken, byggt vidare på den grund som lagts tidigare med pensionsreform, budgetsanering och en hel del annat. Vi kan nu se att regeringen gjorde en i stora drag riktig bedömning av hur krisen i exporten och arbetslösheten skulle mötas med olika ekonomiska motåtgärder. Även om återverkningarna av den internationella krisen på inget sätt är slut är det värsta över, produktionen ökar och arbetslösheten sjunker. Genom en klok krisbegränsningspolitik i Sverige och en del andra länder har vi sluppit någonting som kunde ha blivit många gånger värre.

Men jag har alltså skrivit om finanskrisens orsaker, och anknutit till Bertil Ohlin, folkpartiets mångårige partiledare som också var en världsberömd nationalekonom och Nobelpristagare. Jag är övertygad om att han, ifall han varit verksam i vår tid, hade hört till dem som varnat för den alltför expansiva penningpolitiken i många länder, de farligt stora budgetunderskotten med statlig överskuldsättning och den släpphänta tillsynen över bankväsendets stabilitet.

I artikeln skriver jag bland annat:

"I detta slags frågor går skiljelinjen inte mellan marknads- och regleringsekonomi, men mellan två sätt att se på marknadsekonomin. För att förstå skillnaden bör vi vara tydliga med det som utmärker det synsätt som i Sverige hade Bertil Ohlin som en av sina främsta företrädare. I centrum står här frihandeln, konkurrensen och det privata initiativet i produktionen, omgivet av ett fritt samhällssystem med demokrati och pressfrihet.

Tullar, handelshinder, selektiva regleringar och statsprivilegier förkastas. Men den liberala ekonomin lämnas inte utan uppsikt eller utan stöd av statliga funktioner. Dessa omfattar bland annat utbildning och sociala trygghetssystem samt att de ärliga skyddas mot de oärliga. Till det verkligt viktiga hör också att vårda sådana nyckelfunktioner i marknadsekonomin som stabilt kreditväsende och stabilt penningvärde.

Krisen 2008-09 orsakades till stor del av ett annat, motsatt, synsätt, en form av högerpolitik där det i praktiken gjordes föga skillnad på sådana statliga regler som är stödjande för marknadsekonomin och sådana som är nedbrytande. "

Artikelns hela text finns på: http://naringslivsdebatt.se/krisen-var-inte-frihandelns-fel/

[För en tidigare blogg-post i samma ämne - se 7 juni, med länk till Frisinnad Tidskrift]